Header

I mitt förra inlägg skrev jag om mitt ex, Jacob som varit försvunnen i över en vecka. I torsdags när jag var på mitt jobb kom den hemska nyheten att man hade hittat Jacob avliden.
Helt okontrollerat började tårarna rinna ner för mina kinder. Jag hade utbildning med en idrottsförening 45 min senare och fortsatte att planera den. Då kom en kollega och kramade om mig och sa att hon tar över mitt jobb så jag kunde gå hem.
Jag blev så överraskad över min egna reaktion när jag fick veta att han var död. Det var längesedan vi var tillsammans men ändå kändes det så hårt i hjärtat.
Han ska ju vara mitt ex som bor i Sthlm och som beter sig lika illa som ett ex ska. Han ska inte vara död.

Jag vet inte exakt vad som hänt men något säger mig att han valt detta. Det gör så ont när jag tänker på att han mådde så dåligt så att det här var den enda utvägen för honom. Min Jacob skulle aldrig ens tänka tanken, alltså den Jacob jag kände. Men mycket kan hända på några år och depression är en hemsk sjukdom som kan få vem som helst att göra vad som helst.

Hela tiden tänker jag på honom och hans sista timmar i livet. Vad tänkte han? Var det planerat? Eller blev det impulsivt?
Så hemskt dåligt han måste ha mått. Så ensam han måste känt sig. Dumma sjukdom. Vidriga sjukdom. Jag vet att Jacob har så många fina vänner och familj omkring sig så ensam var han inte. Men usch vad ensam och rädd han måste känt sig sekunderna innan han faktiskt avled. Jag önskar någon hade sett honom. Gett honom en kram. Jag vet inte om det är så att han gjort detta mot sig själv eller om det är något annat bakom men det känns som att han själv valde detta.  

Sedan jag fick denna hemska nyhet har jag fått fram minnen med honom i mitt huvud. Jag tänker på allt vi gjorde tillsammans under våra två år. Egentligen är det helt galet vad vi hann med. Vi bodde i sälen, i Sthlm, i Hemsedal, i Bö, i Östersund och vi var på Bali och vi gjorde massa roliga äventyr. På bara två år.

Tack Jacob för att jag fick leva med dig i 2 av dina få 27 år. Vi gjorde mycket roligt tillsammans! Vi var också ett stormigt par. Det var bråk och stök och sen var det underbart. Vi var ett säsongs-par. När det blev vardag funkade det inte längre. Men på något sätt var det fint också. Att vi valde att spendera de två åren med varandra. Säsongslivet är ju en fantastisk tid i ens liv och den delade vi.

Du lämnade denna värld alldeles för tidigt. Jag tänker så mycket på din familj men framförallt på din mamma. Jag önskar jag kunde trösta henne. Bara tanken på att förlora sitt barn är en mardröm.

Jag hoppas du får ro där du nu är Jacob. Jag hoppas du får vara lycklig igen och åka skidor på puderklädda berg hela dagarna som du älskade. 


Tänk så du berörde mig nu, 6 år efter att vi gjort slut. Tänk vilken inverkan du har haft på folks liv Jacob. Sov gott och tack för allt!❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments