Header

Idag har jag varit och tatuerat mina ögonbryn igen.

Gjorde det första gången i juni och nu var det dags att fylla på!


Detta kallas för 3D tatuering eller kosmetisk tatuering och metoden jag valde är microblading. Det innebär att man går in med en liiiiten, liten skalpell och gör små fina snitt. När dessa fylls med pigmenteringsfärg ser det precis ut som hårstrån!

Se fler bilder längre ned!

Under sommaren har jag tappat allt hår på ena ögonbrynet på grund av min alpoecia som inte vill bli bättre. Som tur var hade jag bokat min första tatueringstid redan innan. Så när hårstråna väl lossnade syntes det knappt - tack vare tatueringen!

Annars har jag hört att just ögonbrynen är värre att tappa än håret på huvudet. Eftersom många upplever att man ser sjukare ut utan ögonbryn än hår. Det kan jag på ett sätt förstå. Men med hjälp av detta har jag sluppit den hemska känslan. Tips till er som drabbats! :-)

När man gör en kosmetisk tatuering är det viktigt att kontrollera att den som utför tatueringen är utbildad och framförallt(!) att högsta fokus ligger i hygien. Kontrollera också att den som genomför behandlingen har rena verktyg och gör små fina snitt, så du inte får stora streck till ögonbryn. Det ser inte naturligt ut!
De som är duktiga har ofta en hel portfolio med bilder från sina tidigare kunder. Där kan du redan innan titta ut den tatuering, form och färg du förväntar dig.


Eftervården är också viktig.

Framförallt den första dagen, alltså direkt efter du tatuerat.
Du ska tvätta med bomullspads, renat vatten och smörja in brynen med vasselin en gång i timmen. Förutom första timmen - då ska det göras var 15e minut! Superviktigt att göra detta. Annars får du sårskorpor och färgen ramlar bort.

Och ja, det går lika bra att genomföra även om du har håret kvar :-)
Jag gjorde som sagt mina redan innan jag tappade ögonbrynen. Brukade sminka brynen varje dag förut. Tänkte från början att det skulle vara skönt att slippa sminket. Nu är jag otroligt glad att jag gjorde behandlingen redan innan!


Här gjorde jag mina bryn, på Creatriss Brows.

Och Irini är inte bara otrligt duktig. Så himla rar och snäll också <3

Kram S

Likes

Comments


Mitt namn är Sanna. Jag är 26 år gammal. Och flint.

För 5 månader sedan började jag tappa mitt hår. Idag är jag helt kal på huvudet.
I den här bloggen kommer jag berätta hur det känns att tappa allt hår.

Den här bloggen ska vara en hjälp för dig som drabbats av Alopecia.
Eller kanske har närstående som har fått diagnosen.



Alopecia är alltså håravfall i olika former.
Antingen fläckvis, eller i värsta fall hela kroppen. Inklusive bryn och fransar.
Det är en helt ofarlig sjukdom. Det är INTE cancer!
Att ha alopecia smittar inte, gör inte ont eller på något vis skadar kroppen. Mer än psykiskt...

Jag vill visa er sanningen!
De flesta i min närhet har ingen aning om att jag bär peruk.

Så! Här är mitt "riktiga" jag!
Även om det känns precis tvärt om. Jag känner inte igen min egen spegelbild länge...


Flera av mina närmsta vänner har försökt att hjälpa till. De har misstänkt allt!
Att jag lider av näringsbrist, har fel på sköldkörteln eller äter för lite b-vitamin.
"Äter du bra? Ja, men vad äter du då? Hur mycket jobbar du? Jobbar du för mycket? Lever du hälsosamt? Tar du verkligen hand om din kropp?"

Ja! Ja, ja, ja. Jag äter sunt, rör på mig och trivs på mitt jobb.
Jag har det bra privat och inga övriga bekymmer. Varit hos fyra eller fem olika läkare, alla deras prover visar att kroppen är i toppform!
Och ändå rasar håret av. Märkligt. Inte sant?


Jag har alltid haft tjockt hår. Lite vågit. Inte lockigt men vågigt. Det var fint.
Kanske lite torr hårbotten. Men inget problemhår överhuvudtaget.


Här är jag snart 24 år med håret on fleek!

Orsaken till att jag tappat håret beror (tydligen) på stress.

För två-tre år sedan gick jag in i väggen. Eller snarare "drabbades av utmattningssyndrom" som det så fint heter.

Mitt dåvarande jobb var KAOS! Som butikschef med 9 anställda vid 23 års ålder och helt utan hjälp och stöttning när problemen bankade på dörren, nötte tillsist ut mig.
Jag bara grät. Okontrollerat. Hämningslöst.
Jag slutade äta. I bästa fall fick jag i mig ett mål mat om dagen.

Efter någon månads sjukskrivning började jag studera istället. Klarade inte av att vara hemma. Det var minst lika stressande.

Men nu. När jag är utbildad och klar. Fått ett jobb jag drömt om, sunda arbetstider och kollegor som blivit mina vänner.

Nu kom verkligheten ikapp mig och kroppen tog ut sin rätt.

Ni vet som en förkylning i samband med semestern? Man klarar sig hela våren utan förkylning. Så får man äntligen semester och DÅ bryter förkylningen ut. Som att den bara väntat på att kroppen ska slappna av först...
Precis samma var det med mitt håravfall. När jag äntligen var på banan igen och jag började må bra. Då rök håret.

De första hårståna började falla strax innan jul 2016.
I mars - tre månader senare - fick jag i panik köpa min första peruk. Jag kunde inte längre dölja de kala fläckarna i bakhuvudet.

Här är min första peruk.
En Ellen Wille från Perukshopen på Gamla Brogatan i Stockholm,

Nu är det fem månader sedan första hårståna föll. Och nu ska jag berätta min historia.

Häng med här på bloggen - det blir lärorikt!


Om du drabbats av alopecia eller känner någon som drabbats,
ta kontakt med mig.

Berätta om dina erfarenheter!
sanna.jl.karlsson@gmail.com


Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Kram S

Likes

Comments

Nouw Magazine