Det har kommit lite snö de senaste veckorna. För två veckor sedan var vi till och med på längdskidspremiär i Vålådalen där de hade sparat fjolårets snö för de riktiga entusiasterna. Men nu, när höstlovet drar igång, har vintern bestämt sig för att komma på riktigt. Igår kväll snöade det så att hela himlen lystes upp, och imorse när jag vaknade var hela världen vit. Jag tog en kvällspromenad till affären och det luktade så där friskt som bara en nyanländ vinter kan göra.

Under helgen har mamma och Nisse varit på besök så igår passade Henrik och jag på att utnyttja barnvakterna och gå på dejt. Vi kände för en promenad och åkte till Fjällgården där vi gick Totthummeln runt, en led som tar oss upp till där liftarna slutar och tillbaka ner för en sluttning med utsikt över hela Åre by och sjö. Nästan ett år efter flytten har nyhetens behag ännu inte lagt sig och jag har svårt att vänja mig vid att jag har fjällen inpå knuten. När vi traskade uppför berget skrattade vi förtjust och jämförde turen med de promenader vi tagit under Essingeleden, i skogsdungar och runt parker på Kungsholmen för bara ett år sedan. Det känns som en evighet sedan!

Efter vår magnifika eftermiddagspromenad åkte vi till Holiday Club, fikade, badade bubbelpool och bastade. På kvällen gjorde Henrik en fransk löksoppa, och vi gräddade våfflor och tittade på film. Jag kände mig rosig om kinderna, mör i kroppen och lätt i humöret. Och förväntansfull på den stundande vintern som var i antågande.

Likes

Comments

För ganska precis ett år sedan satte jag min fot i Duved för första gången i mitt liv. Inte för semester, utan för att gå på husvisning. Idén om att flytta hade kommit ett par månader tidigare, på väg hem till Stockholm efter några veckors semester. Henrik hade varit i Åre och tagit certifikat för skärmflygning och kastade ur sig frågan i bilen. "Ska vi flytta till Åre?" Mitt svar kom omedelbart. "Ja!" Och så blev det.

Att sedan verkligen göra det, och inte bara fastna i drömmen, det var riktigt läskigt. Det var en hel del vånda men också ett härligt pirrande i magen som eskalerade till en känsla av fritt fall den 22:a december när flyttlasset gick. Men när vi väl kom upp, vilken dröm! Vi möttes av en tystnad som för oss storstadsmänniskor var betydligt mer märkbar än det ständiga trafikbruset utanför vårt fönster på Kungsholmen. Vinterlandskapet, den upplysta skidbacken som vi såg från vårt fönster och som var som den vackraste av tavlor. Och när vi vaknade första morgonen i vårt nya hus och hörde ett nytt sorts ljud och insåg att det var...snökanonerna!

Henriks glädje när han för första gången skottade snö på uppfarten. När vi skruvade ihop de få möbler vi hade och nyfikna äntrade byns Ica för att inhandla det som behövdes för ett enklare julbord. När vi steg upp ohyggligt tidigt på juldagsmorgonen för julotta, pulsade gatan upp i mörkret och steg in i den stora kyrkan som var upplyst av hundratals ljus, och en man i fleecetröja som a capella sjöng O helga natt så att det ekade i väggarna. En månad senare när vattnet gick tidigt en morgon och jag insåg att vi hade 1,5 timmes bilfärd i mörkret framför oss för att ta oss till BB. Då kände vi att vi levde. Och så smått har jag börjat inse att det här inte är en semester. Det här är mitt nya liv. Och det här är min blogg, som ska handla om hur jag har valt att leva mitt liv. Jag har tagit mig ur storstadens ekorrhjul med allt vad det innebär av fulltecknad kalender, karriärsplanering, bostadslån och ständig konsumtion. Nu strävar jag efter att leva i enkelhet, i nuet, i naturen, för det som är viktigt i livet. Och då, ju mer jag slår av på tempot, börjar den verkliga lyckan tränga fram.

Likes

Comments