Jo, för mig är det såååå lätt att rasa iväg viktmässigt. Det beror nog på flera saker, där min kärlek till sötsaker toppar, och att jag inte tycker det är fel att vara stor den andra. Jag tycker att det är kvinnligt med former och att det är mer hur man klär sig som spelar roll om man ska se bra ut. Fast grejen är att jag aldrig hittar snygga kläder som sitter bra på mig när jag går över en viss viktgräns. Jag blir aldrig jämnt stor, alltså vikten fördelar sig inte bra, utan allt sätter sig från revbenen mer till knäna.... fluffmage och hängig röv. Och då mår jag dåligt, när jag inte kan vara estetiskt välformad. Det är som att se en tavla hänga snett, typ. Det funkar inte. Jag har varit tunn, jag har varit vältränad, jag har varit överviktig, jag vet vart på viltskalan jag mår bäst. Och nu ligger jag ca 10 kilo över den punkten. Det är dags att ta i med hårdhandskarna igen.

Jäkligt dålig timing så här i juletid, men jag klev upp på vågen igår och upptäckte att jag ökat drygt 2 kilo sen sist, och fortsätter det så kommer jag inte komma i nåt av mina plagg alls snart. 😶
Jag trodde verkligen att jag var på väg åt andra hållet nu när jag kommit igång med träningen, men icke. Grejen när jag tränar är att jag blir skithungrig, och så tycker jag att jag kan unna mig när jag är duktig. Dumt. I alla fall ganska dumt. Unna sig ska man göra, bara inte jämt.
Och det här med att vara i ett nytt förhållande. Det är mycket godsaker framför tv:n då, och middagar, och biogodis, och.... ja, ni fattar.
Men nu får det vara nog. Det som funkar bäst för mig är att ha koll på vad jag stoppar i mig och Lifesum har varit suveränt tidigare. GI och 5:2 funkar inte, jag blir frustrerad av att vara begränsad av vad och när jag ska äta. Jag äter gärna lite av allt, men inte jämt. Då kan jag ändå se fram emot att få äta nåt gott ibland. Jag lever lite på hoppet så att säga. Idag är det julfika på jobbet, får se hur duktig jag kan känna mig ikväll. Målet är att komma i mina kläder igen och känna mig ok i dom, jag får fokusera på den bilden helt enkelt. Men det är inte lätt. Ett par Happy Socks får hjälpa till att piffa till dagen! 🙂

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Visste ni att pepparkakor tidigare såldes som medicin?

”Pepparkakorna bakades ofta av nunnor, och såldes året om som medicin i klosterapotek.[4] Kakorna ansågs ha en lugnande effekt och lindra matsmältningsbesvär.” Wikipedia.

Låter fint tycker jag😊 tar några såna 👍

Likes

Comments

Det finns olika sorters smärtor och det finns olika intensiteter av smärta. Det finns slå-i-tån-smärta, som kanske är en 5:a på skalan, det finns krossat-hjärta-smärta som inte får plats på nån skala alls, det finns nervsmärta som förutom att göra ont också är jävligt obehaglig för den är ofta kompis med vissa bortfall i funktioner som känsel eller styrka, och sen så finns ju migrän och mancold och såna smärttillstånd som också är hemska. Jag har levt med lumbago som ockuperat mig sen över ett år nu. Lumbago är ett fint samlingsnamn för ryggsmärtor. Min orsak sitter i ländryggen, nästan nere i svanskotan, och det är mest där det gör ont. Där har jag konstant ont i alla fall. Det sitter som en molande värk där hela tiden, som jag inte ens var riktigt medveten om i början, utan jag kände skillnad först när jag fick starka smärtstillande. Då märkte jag hur skönt det var, hur det SKULLE kännas egentligen. Ni vet hur det känns i kroppen när man har influensa? Det där onda som sitter i skelettet typ? Så känns det. Orsaken är att en disk mellan två kotor är sammanfallen, helt borta nästan, så dämpningen finns inte längre. Det är också helt instabilt där. Det konstiga är att det började med att jag fick ont i vänster höft, skitont, och det fick jag troligtvis för att jag överbelastade den för att avlasta ryggen. Helt omedvetet. Det är fascinerande hur kroppen funkar. Sen så har besvären ökat under året. Trots medicinering och sjukgymnastik. Nu gör det mer ont. Och förutom molvärken så kommer det huggvärk också, alltså det känns som att kotorna gnids mot varandra ibland, och att nån liten nerv då gärna blir inblandad också. Det känns direkt om jag lyfter nåt på fel sätt, eller om jag får hålla emot så att ryggen ansträngs för mycket. Det hjälper att träna på så sätt att när musklerna runt om blir starkare så hjälper det att hålla en bra position för ryggen längre. Men vid vissa rörelser hjälps det inte ändå, för dämpningen saknas ändå. Vissa kvällar när det har varit mycket fysiskt jobb så reagerar kroppen, eller snarare musklerna, med att småkrampa för att belastningen blivit för stor. Jätteläskigt! Och obehagligt.
Det här syns ju inte utanpå, hur det känns inuti. Och det är ibland svårt att få förståelse för att jag faktiskt har ont. ”ont i ryggen har väl de flesta som jobbar i vården”, ” om man röntgade alla så skulle nog de flesta ha lite dåliga diskar”..... ja, kanske. Men jag vet hur jag mådde förra året och hur jag mår nu. Jag kan inte ens gå 5 kilometer obehindrat nu, än mindre springa Tjurruset eller genomföra Halvklassikern som jag också gjorde då. Och jag kan försäkra er om att jag varken överdriver eller är sjåpig, jag funkar inte så.
Jag passar inte riktigt in i de mallar som tydligen osynligt finns för sånt här, vilket vissa verkar bli provocerade av. Läkare och sjukgymnaster tycker att deras behandling ska göra susen, och gör den inte det så är det mig det är fel på. Gör jag verkligen rätt? Överdriver jag inte lite nu? På jobbet är det lönlöst att försöka förhandla mig till att få vara där det är mest skonsamt för mig, både för att inte många verkar förstå vad som inte är bra för mig (jag har inga problem att vända honom med min skadade handled, det är inga problem! Patient 120 kg plus) och dels för att verksamheten inte funkar att få önska så, det är för skört, för mycket att göra. Så jag ökar på medicindosen och biter ihop, hoppas att operationen blir snart.


Och egentligen är det inte jobbigt, att bara ha ont, om man jämför med att tex ha cancer, att vara rädd för sitt liv, eller att vara ofrivilligt barnlös, eller att ha förlorat någon kär. Då är smärta bara en dålig känsla. För livet finns kvar och då är det fortfarande lite upp till mig att göra det bästa av det. Se till att jag får hjälp, våga ta emot hjälp. Min glädje i mötena med barnen är lika stor, mina känslor för J är lika starka, min vilja att världen ska vara rättvis är lika stor. Trots det onda. Ibland starkare just på grund av den. Och det gör skillnad. Mina känslor gör skillnad. Om jag vågar dela dom och agera för dom. Ont eller inte.

Likes

Comments

Man ska aldrig ge upp.
Ta en paus, ändra riktning, byt spår, höj eller sänk tempot, men ge aldrig upp. Sen är det skillnad på att vägra inse att det du gör inte kommer att leda till nåt bra och att kämpa på. För vissa saker ska man ge upp, det betyder inte att du gör det, ger upp alltså. Dåliga förhållanden, arbetet du vantrivs med, den där boken som alla säger är så bra men som du slutat läsa efter tre kapitel för att du tycker den är skittråkig... sånt kan du med glädje ge upp, för de är bara waste of time. Livet är värt mer än att slösa bort på dåliga saker.
I grund och botten så gäller det att hitta kärnan, orsaken till allt du gör. Och det är faktiskt skitlätt, för det är du.
Vad vill du? Vad känner du? Hur mår du? Sen utgår du därifrån, i stort och smått. För det är ditt liv. Så länge du inte skadar någon annan så kan du vara hur ”självisk” du vill, det betyder ju inte att du är elak. Det betyder att du formar ditt liv så optimalt som möjligt för dig, sen kan du hjälpa, stötta, älska andra runt omkring dig fullhjärtat.
Eller hur?!
Men som sagt, skada ingen annan.
Alla är värda ett bra liv.
Så ge inte upp när det är tufft. Livet svänger och ändrar sig hela tiden och man får försöka hänga med så gott det går!

Jag är ledig idag. Jippie! Såå skönt med noll måsten efter en jobbhelg. Sovmorgon och lång frukost är för mig en perfekt start på dagen. Sen åkte jag till gymmet, vilket också är en perfekt sak att klämma in för att det ska bli en bra dag. Trots sovmorgonen kände jag mig ganska trött i kroppen så det blev ett lättare pass idag. 40 minuter på crosstrainern och sen bara 4-5 styrkeövningar efter det. Jag är 25% sjukskriven sen i början på oktober och jag har orkat träna regelbundet sen dess, energin räcker till mera. Så då är det faktiskt värt inkomstförlusten, för jag känner att det blir nåt bra av det. Kroppen blir starkare. Så skönt!
Så fortsätt simma, ge inte upp.

Likes

Comments

Frukost klockan ett. Inte så bra. Skulle ha jobbat dagstur, men fick en förfrågan om att byta till kvällspass istället. Morgontrött som jag är (läs: död) så antog jag det snabbt när jag fick det vid 05.15 imorse, gick upp o tog mina mediciner, blev tokpigg i ca 15 minuter, och somnade sen om och sov som en klubbad fram till 10.30. Nu sitter jag här och tänker ” hade jag jobbat dagtur så hade jag slutat snart”. Så jäkla dumt tänkt, men sån är jag. Ladda ladda ladda för jobb nu då!
Med frukost. Yes.

(Kolla Sofia, foodpics!) 😆

Likes

Comments

Hm, jag har just skrivit världens bästa blogginlägg (typ) som helt plötsligt bara försvann..... På sätt och vis så blev det liksom bekräftelse direkt på det jag skrev, men det vet ju inte ni eftersom ni inte kan läsa det. Skit. Murphy kan lämna över till tomten och Jesus nu tycker jag.

Som rubriken antyder så hade det med stress, utebliven snö, ljus, tvärtemotkänslor och pepparkakor att göra. Det greppar ni va?

Så nu tar jag det jäkligt kort istället:

Jag känner ingen julstämning

Jag saknar snö

Jag saknar barnen

Jag saknar marsvinen (som fick flytta förra helgen)

Jag har inte råd att bo kvar i min lägenhet när jag blir heltidssjukskriven efter operationen..

Jag väntar på besked om jag får hyra ut min lägenhet i 2:a hand ett tag.

Jag kommer då flytta in hos J, som provsambo :)

Jag väntar fortfarande på op-tid.

Jag vet inte vad jag kan/vill arbeta med efter op, jag får inte lyfta tungt på ett år (!) efter vilket utesluter nuvarande jobb.....

Ok, hänger ni med nu då? Jag vill ha julmys och julefrid! Jag vill ha familjemys. Jag vill ha frid i sinne och ro i livet. Det är min önskan till tomten. Försöker tappert få till lite stämning med hjälp av pepparkakor tills dess.

Det är mycket som hänger i luften nu, vilket gör mig stressad, vilket gör att jag stänger ner mig en del, vilket omgivningen kanske råkar ut för som en grinig och tråkig jag. Sorry i så fall, men ni kanske förstår?

Visst ja, jag kommer vara aktiv i valarbetet för Liberalerna 2018, och det tycker jag ska bli fantastiskt kul! Faktiskt.

Julefrid. No shit

Likes

Comments

Hejsan alla!

Long time no se... Japp, det har hänt massor sen sist, mitt liv har vänts upp och ner, utan att överdriva så har mitt liv som varit, slutat existera, det finns inte mer. Jag har dött, och återuppstått.

Livet är fullt av överraskningar och vägar som vi inte vet någonting alls om förrän vi står inför dom. Tack och lov. Skulle du våga gå rakt mot dom om du visste? Inte jag. Aldrig i livet. Jag skulle vända om och försöka gömma mig så fort något obehagligt kom emot mig. Och missa chansen att lära och utvecklas som man ju faktiskt gör i slutändan av allt jobbigt vi behöver gå igenom. Fast det är jävligt svårt att se det som något positivt alls just när man är mitt i det, eller ens efteråt, det kan ta ett tag innan man ser effekterna av allt, hur man har lärt sig av situationen och utvecklats. Om ens någonsin. Vissa gör det nog aldrig.

När jag började blogga här hade jag just varit på kurs hos underbara Anu, "skuld och skam", som var heeeeelt fantastisk! Jag mådde så fantastiskt efter den, som om livet hade hittat mig till slut, eller tvärt om. Jag såg allt positivt. Det var en skön känsla, att allt funkade liksom. Sen kom livet, pang bom, och det var inte alls glatt och positivt, inte alls. Det var skit och helvete,

Min rygg har jag ju haft problem med länge, det är en disk mellan två kotor i ländryggen som är sammanfallen, Alltså, det finns ingen dämpning där utan kotorna gnussar mot varandra vid vissa rörelser, och vissa nerver blir påverkade. skitjobbigt. Vårdcentralen tyckte att jag skulle äta Alvedon och gå på sjukgymnastik, medan en neurokirurg jag är kollega med ansåg att steloperation är enda botet mot det onda. Jag har fått kämpa mig fram emot hjälp och nu äntligen, efter ett år med smärtor och visstids sjukskrivning, så är det bestämt att jag kommer att få operationen. Jippie! Under tiden har läkare provat olika mediciner för att få smärtan under kontroll, bla ett läkemedel mot nervsmärtor som till en början fungerade utmärkt, jag blev mer rörlig och hade faktiskt mindre ont. Sen, efter ca två månader började biverkningarna ge sig till känna.... Jag fick mentala svackor, allt kändes nattsvart, ångest, som en komprimerad depression, och det kom från ingenstans och försvann efter några timmar varje gång, men det var jätteläskigt. Jag blev också arg för småsaker, speciellt i trafiken. Det var så markanta förändringar och det kunde via bipacksedelns biverkningsinformation kopplas till medicinen, så jag ville byta ut den direkt. Men med sommarsemestrar osv så fick jag inte tid förrän ett par veckor senare. Så jag fick bita ihop och försöka intala mig att det inte var jag utan medicinen som reagerade. Jag minskade dosen så mycket jag kunde och motade smärtökningen med de smärtstillande jag också hade, starka tabletter som är narkotikaklassade och som jag ville undvika så mycket det gick för jag kände mig påverkad av dom.

Under tiden var det mycket som hände runt omkring mig också. Ekonomin blev ju inte bättre av att vara sjukskriven, och att vara ensamstående med två tonåringar på deltid var minst sagt ansträngt. Jag fick också veta att min inkomst skulle minska ytterligare eftersom min arbetstidsmodell på jobbet skulle göras om och då skulle min ob-ersättning minska. Stress. Mina barn berättade också att de ville sluta växelbo som tidigare, de ville prova vara hos oss längre tid i taget. Det slutade med att de blev hos sin pappa mest. Inte så konstigt, det är deras barndomshem han bor i, jag hade en liten tvåa på 56 kvadrat. Det enda jag hade råd med att ha eftersom jag inte fick nåra pengar alls i skilsmässan. Men där och då dog jag lite inuti. Jag som alltid levt för barnens bästa, klivit in varje gång deras pappa inte varit där, och nu väljer dom honom, och väljer bort mig... Jag har gråtit mig till sömns många gånger kan jag säga.

Jag träffade också en man. Ja, vi hade träffats redan 20 år tidigare, vi var goda vänner sen förr alltså. Mycket romantiska känslor då men inget som utvecklades. Då. Nu var han nyligen singel, dumpad och ynklig och vi började träffas just för att han behövde stöd. Det utvecklades till att vi blev ett par efter några veckor. Av någon anledning ville då hans ex lägga sig i vårat förhållande. Hon förklarade för mig att jag minsann bara var en dålig ersättare för henne och att han fortfarande älskade henne bla bla bla.... Hela situationen blev jättejobbig efter ett tag och en kväll när hon bombarderat mig med skärmdumpar av hans sms och mail till henne så var botten liksom nådd. Hemma hos honom, mitt i natten när han somnat läste jag igenom allt hon skickat och helt plötsligt kom en av de där nattsvarta svackorna. Pang bom! Ångesten. Jag föll handlöst ner i hopplöshet. Det fick vara nog nu, så kände jag då. Jag var så less på att kämpa, att vara duktig, att aldrig få något för det. Jag tog mina tabletter med mig och smög ut från lägenheten. Jag satte mig i bilen och körde ut mot en närliggande badplats, jag kände att jag ville se vatten det sista jag gjorde. Om det är meningen att det ska vara slut nu så är det så. Så tänkte jag också. Och om det inte är det så kommer något att hindra det. Jag grät när jag tänkte på barnen, annars var det som om jag hade en bubbla om huvudet, en sån där glashjälm som gamla astronauter hade. Och i den var det vakuum. Jag var där, men ändå inte. Jätteknäppt. Framme vid badplatsen var det kolsvart, klockan var 00-01 någonting. Jag satte mig ned, plockade ur ca 70 st smärtstillande piller ur förpackningen och sköljde ner dom några i taget med en cola jag köpt på vägen. Och jag rökte. Jag som slutat för över fyra år sedan och hatar äcklig rök. Ändå har jag alltid haft i bakhuvudet att när livet sinar ut, då kan jag röka igen, för då är det ju ändå kört. Jag skrev ett inlägg på Insta som ett avsked, en förklaring, ,och kände ett sorts sorgset lugn runt hela mig. Jag ville ju inte sluta leva, inte så här, jag ville bara inte leva mitt liv som det var. Och självmord, det var tabu, så gör man bara inte. Ändå satt jag nu där. Jag blev jäkligt dåsig efter ett tag, men jag somnade inte, Plötsligt ringer min telefon. Min kille (man, käresta, partner? Vad säger man när man är 40 plus?) hade vaknat och förstod att något var galet. Och jag blev så glad! Det var hindret som hände! Det var inte dags för mig att sluta leva ändå. Jag svarade , sa vart jag var och vad jag gjort och han kastade sig i bilen. Samtidigt ringde en kollega som sett inlägget. Hon var på väg hem från en fest och åkte mot mig istället, hon ringde 112 också. Underbara människa, hur ska jag nånsin kunna tacka dig nog för omtanken, och agerandet? Kärestan kom först fram, han släpade mig upp till parkeringen där polis, ambulans och kollega mötte upp. Jag fick motgift, och dom pratade med mig hela tiden. Jag blundade hela tiden tror jag, men jag somnade inte, trots att jag var helt däckad av tabletterna. Det blev direkt väg till akuten, sen övervakning på en akutvårdsavdelning. Det blev en anmälning till socialen direkt eftersom det var barn under 18 inblandade, och då grät jag när dom berättade det, det kändes som om det gjorde att jag failade livets prov som jag tokpluggat till. Misslyckad. Jag fick övernatta nästa natt på psykakuten, för att få landa i fred som en läkare så fint beskrev det. Han beskrev mig i journalen som ”fortfarande skör”. Och det var skönt. Faktiskt. Alla var jättesnälla, och duktiga. Jag kände mig verkligen trygg och omhändertagen. Trots att jag var inlåst, inte fick ha skosnören och bälte, precis sådär som man ser i film och på tv. Dagen efter fick jag prata med en läkare som liksom jag ansåg att jag inte lider av någon psykisk åkomma, jag behövde inte mer hjälp från psykiatrin i deras ögon, men var så klart välkommen att höra av mig eller komma dit närhelst jag kände att det behövdes. Om det behövdes. Jag skrevs ut och skulle få ha kontakt med deras mobila team som skulle ringa mig varje dag i en vecka tills mitt uppföljningssamtal och kolla hur jag mådde. Fantastiska!

Jag gick ut genom dörrarna, ut i solen. I samma kläder som jag haft vid badplatsen. Jag gav bort ciggaretterna som var kvar till en tjej i rökrutan en bit bort. Jag var osminkad och oborstad. Och det kändes som om jag faktiskt dött ändå den där natten, och återuppstått som någon annan. Sara var död, länge leve Sara!

Jag kände att jag ska leva nu. Om jag så förlorar allt och blir sittande på en soptipp i livets ände, så är det så. Dö ska vi alla göra, när det är dags. Jag är inte rädd för att dö. Och numera är jag inte heller rädd för att leva. Jag känner inte längre att jag har anledning att vara rädd för att göra fel, för att ta plats, för att göra min röst hörd. Vad är det värsta som kan hända liksom?

Det här är ett väldigt naket inlägg, utlämnande. Många i min närhet vet inte om vad som hänt, sånt här pratar man ju inte om vid fikabordet direkt. Men jag vill så gärna att fler ska få upp ögonen för vad som ör viktigt. Livet. Och att det inte är nåt skamligt att må dåligt! Och att du ska be om hjälp när du behöver det! Som kontraindikation på medicinen jag ser som orsak till mitt ”psykbryt” står det klart och tydligt ”suicid”. Dessa fick jag utskrivna, som ett prov...

Gör det bästa av ditt liv. Lev.

Jag försöker göra just det nu i kölvattnet av allt som hänt. Det går upp, och det går ner, men det går.

Nu ska jag äta nåt gott!

Återkommer snart. Ta hand om dig så länge.

Likes

Comments

Visst låter det bra?
Och enkelt?
Men att älska sig själv är inte så lätt. Vi är så fokuserade på omvärlden idag, på vad andra gör och tycker och tänker. Vi lägger vårt fokus på bloggar, på insta, på snap och massa flera forum som jag inte har koll på.
Så vi glömmer bort att vi är bra som vi är. Eller att vi ska koncentrera oss mer på hur vi är, än på vad andra tycker att vi verkar vara....

Vissa kan tycka att det är egoistiskt att älska sig själv. Va?! säger jag då. Det är det mest grundläggande som finns ju.
DU.
Jo, det är ju faktiskt så att din värld kretsar runt dig! Det är ju fakta. Du lever i din värld. Du är du. Sen behöver inte det betyda att du är egoistisk, okänslig eller skiter i andra. Tvärt om. De som har tyngden i att må bra i sig själva har så mycket lättare att ge till andra. Att bry sig och kunna vara ett stöd för de som är mer vilsna i sig själva.
Stämmer, eller hur?

Och hur kommer man dit då?
Det finns massor av olika vägar. Men det första är att inse att det är så det är. Att koncentrerar sig mer på sig själv, sina önskemål och förmågor. Utan att göra någon illa med mening så klart.
Sträva alltid efter att göra gott!!
Sen måste man också inse att livet har olika faser. Man kan inte göra allt hela tiden. Har du små barn är det en förälders ansvar att tillgodose barnens behov först och främst. Så är det. Sen kan man ju delegera och ta hjälp förstås, men en vuxens vilja får aldrig gå före ett barns behov. Det är en tid i livet, den kommer att utvecklas och snart är barnen större och din tid kommer igen. Det är min starka åsikt och övertygelse.
Den största harmonin kommer i insikten, inte i resultaten.

Annars är mitt råd: undvik allt som ger dig negativa känslor. Personer som får dig att må dåligt gör det sällan möjligt att älska sig själv. Likadant med vänner, jobb mm. Observera att det inte är negativt att försöka sig på nya saker för att det känns läskigt! Att lära och utvecklas är bra. Det växer man av. Och det ingår i livet att inte ha det jippie jämt. Men om känslan är kvarstående så är det något du bör göra något åt.

Men börja med att faktiskt erkänn att du är värd att älska. Och att du bör älska dig själv! Du kom inte till världen för att du är dålig, sämre än andra eller fulast och klumpigast. Du kom hit för att du har en plats här.

Likes

Comments

Det finns inte mycket som slår en solsemester, i härligt sällskap, gällande gott mående 😊
Jag har just kommit hem från en vecka i Turkiet. Var där med sonen och hans bäste vän, hans mamma och lillebror. Vädret var faktiskt varmare än jag vågat hoppas och vi fick lite färg på vita vinterkroppen. Otroligt vad sol gör för kropp och sinne! Eller hur? Man ser fräschare ut och så blir man som fylld med energi. Fast man blir trött. Ett tag. Efter att ha legat och degat vid poolen några timmar. Hm...
Men en sak jag inte förstår med turistställen som Side är varför dom ska vara så jäkla påflugna? Man vågade knappt titta i ett skyltfönster innan det kom någon som typ ville dra in en i butiken. Och alla ropar och tutar. Då blir jag trött igen. Och sur. Att dom inte har förstått att de flesta nordbor gillar att strosa runt och kolla på saker ifred. Jag vill inte ens gå in i en butik när det står folk och hojtar utanför. De skulle få sälja mycket mer om de bara höll tyst och lät människorna få välja själva... jag tycker att det är nåt de borde ha snappat upp nu, de har ju haft turister rännandes i flera år 🙄
Nåja.
Nu längtar jag efter den svenska våren och fika på balkongen. Kom igen våren! Kämpa!

Sol i sinne, brun inne... eller hur var det nu? 😆

Likes

Comments

Har precis läst klart den här boken. Den var ganska jobbig att läsa, för skriften flöt inte på som jag önskade. Men budskapet gick fram ändå, och det är så jäkla bra och självklart!
I korthet så är det så att positiva tankar genererar positiva händelser och negativa tankar genererar då också självklart negativa händelser.
Som exempel: om jag är sjuk och hela tiden tänker på hur dåligt jag mår så kommer jag fortsätta må dåligt. Om jag i stället tänker på hur bra jag vill må, och hur bra det känns när jag är frisk, då kommer jag må om inte helt bra, så i alla fall mycket bättre.
Och detta gäller självklart allt omkring mig. Och dig.
Kan helt klart rekommendera den här boken för insikten den ger.

Ska nu totalt ge fan i att låta mig dras med i negativa tankar och handlingar.
Det kan kanske verka egoistiskt att vända ryggen åt allt elände och orättvisor som flödar fritt omkring oss, men om positiva tankar och sinne i gengäld genererar positiva handlingar och skeenden så är det värt det.
Svårt att förklara utan att återge allt som står i boken så, läs den!

Likes

Comments