Header

​Jag och min lilla vildkatt testade att byta stil, vilket var väldigt intressant. Ibland behöver man vara annorlunda för en dag. 

Likes

Comments

När stjärnhimlen du fick inte går att vira in sig i längre, när stjärnorna repar och skär i din hud. Då tror jag på dig. När haglet faller och slår sönder huset du byggde av ett dött äppelträd. Då tror jag på dig. Och om paraplyet som gavs dig var gjort av ormskinn och var äckligt och hemskt, jag tror på dig. Jag tror på dig. Jag tror på dig.

Jag tror på dig Amanda, när du kurar ihop dig under ett tak av den eld dina egna tvångstankar byggt upp. Jag tror på dig vad som än händer. Om något som borde vara gott vänder sig mot dig med fara i blicken, om det onda sträcker ut en hjälpande hand. Om Gud själv inte svarar när du ber så tror jag ändå på dig. För du är din egen gudinna.

Jag tror på dig Amanda.

Gör det du känner är rätt.

Likes

Comments

Vissa änglar är suddigare än andra. Det finns inga glansbilder, hjärtat. Bara riktiga människor. Vi är, precis som Gud. Observera kommatecknet. Jag steg av bussen igår. Nykarleby. Vad jag älskar dig. När jag hör dina andetag genom kyrkklockorna känner jag mig trygg. Antingen är alla värdefulla eller så är ingen det. Värdefull ... Jag har så svårt att förstå. Vissa ord landar riktigt aldrig. Änglarna. Och gudinnorna. De är bara vanliga människor, hjärtat. Bara riktiga människor. Precis som du.

Likes

Comments

Det blev ett veckoslut på sjukhuset, jag som aldrig skulle gå in genom dörrarna dit igen. Tack och lov behövde jag bara vara inne fem dagar den här gången. Jag är ganska trött just nu, trött på det mesta, mig själv i synnerhet. Sök mig inte i min hemstad. Jag är inte där. Sök mig ingenstans för jag måste vara ifred och skriva ett par dagar eller veckor. Orden är det viktigaste. Vem jag är och hur jag mår är inte lika relevant. Orden, det att jag skriver, det är det viktigaste. Det är det som är jag.

Likes

Comments

I år ska jag leva, inte bara överleva. Jag känner att det här är möjligheternas år. Vem vet, det här är kanske året när jag debuterar med en novellsamling, eller året när jag hittar mig själv. Vad det än är för år så vet jag att jag vill ta del av det. Jag tänker inte ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Jag tänker inte svälta mig för ett manligt skogsrås skull, ett skogsrå som kanske inte ens finns på riktigt. Jag ska leva nu. I år ska jag leva! Inte bara överleva.

Likes

Comments

Inte idag, men kanske nästa år, kanske redan i morgon, nån gång kommer jag att förstå varför pusselbitarna jag fick var så vassa att de skar mina händer blodiga. Someday everything will make perfect sense. Jag tänker ju att herregud vad jag ser tjock ut. Jag tänker att jag inte vet hur jag ska orka. Och att jag vill rymma till Stockholm, till.. ja du vet vem du är. Jag tänker, funderar, undrar. Men mitt i all förvirring finns ändå en glädje över att finnas till. Det finns en glädje. Och om jag ska sammanfatta året i några punkter så var 2016 året när:

1. Jag fick flera nya vänner

2. vaknade på akuten på min födelsedag.

3. Jag kom över min andliga kris som jag haft sedan 2014.

4. Lärde känna en av mina favoritförfattare.

5. hade en pojkvän jag inte alls passade med.

6. Låg på min mosters loftsäng och läste Harry Potter.

7. var inne på både barnavdelningen och vuxenavdelningen.

8. Gick en underbar skrivkurs.

9. Började gymnasiet igen.

10. Lyssnade på Veronica Maggios "Storma tills vi dör" tills hela själen var fylld av hennes ord.

11. Jobbade i Bokhandel.

12. Var till Umeå och köpte massa, massa te.

Det här året har varit totalt vedervärdigt och alldeles, alldeles underbart. Jag är redo för ett nytt år. Mitt nyårslöfte är: Inte en enda dag på sjukhus år 2017! Och det tänker jag klara!

Likes

Comments

Är född med trubbel i mitt blod, gör sånt jag inte borde. Nu faller regnet över oss, men filmen börjar om och om. Allt gick upp för mig då när du stod där bredvid mig och jag minns att du sa hörrudu hörru hur är det med dig? Hon skrev en lapp som sa "hejdå, kom ihåg att mata katten, en dag kommer ni förstå". Bor i dina stulna blickar, jag förstår, vill bara fly. Såg er på hustaken, ni brann. Fåglarna försvinner bort i fjärran och jag tänker ofta tanken att jag borde följa med. Säger att allt är bra, hur fan kan du spela glad? Den här staden äger vi, den är till för oss och inga andra. Jag vet hur du ser ut i inga kläder. Det jag lärde mig att börja med, måste jag nu börja sluta med, även om jag skulle vilja ha det mesta kvar. Jag kan inte höra nån musik, fast dom spelar allt på hög volym. Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp. Kan vi inte vara nära bara en minut? Jag vet nästan inget om dig. Du vet nästan inget om mig. Ska jag storma tills jag dör? Men jag tror att alla snart har fått nog av mig. Situationen är så sjuk. Pang pang jag dog. Pang pang jag dog..

Tack Veronica Maggio för dina texter. Tack så otroligt mycket!

Likes

Comments

Jag tänker inte skriva om julångest, den finns det nog av i våra liv utan att jag broderar ut mig om den. I stället vill jag skriva om friden jag kände när jag drack en kopp jul te nu på morgonen. Och om den där barnaglädjen man kände för femton år sedan. Jag vill skriva om det oförstörda, hur julen var innan. Innan allt.

Det är två år sedan nu. Två år sedan jag var sjutton. Men nog talat om det. Ni som känner mig vet hur oerhört jobbigt jag hade det vid denna tid för två år sedan och ni som inte känner mig, ni kanske inte behöver veta det just i detta skede. Tids nog berättar jag mer. Kanske.

Men barndomens jular, jularna för riktigt länge sedan när det bara var jag och föräldrarna och min babysyster. Jularna innan brodern med hjärtat i kläm och brodern med den förfärliga sjukdomen. Hur var det då? Jag minns bara att farmor och farfar satt i en soffa. Jag minns någon slags glädje. Glädje över att uppleva sin tredje jul.

Men det finns inte. Det finns ingen jul innan allt det hemska. För julen när jag ännu var inuti min mammas mage, julen några få månader innan jag föddes ... julen för tjugo år sedan ... då dog mormor. Jag tror mammas sorg rann genom navelsträngen in i mitt pyttelilla hjärta. (Jag vet att det här är julångest. Det blev nu så att jag skrev om det i alla fall) Och mitt hjärta klarade inte av en så oerhörd sorg. Jag säger inte att det är därför jag mår dåligt. Men att få ångest genom navelsträngen, att få ångest med modersmjölken, det är klart att det färgar ens personlighet. Det är klart att det påverkar en. Jag har ångest i blodet. Så när jag i lågstadiet sjöng med i "Tomten jag vill ha en riktig jul" vad menade jag egentligen då? Jag vet faktiskt inte. Kanske såg jag en glimrande Betlehemsstjärna för min inre syn. Kanske var det det jag menade. Julen innan kyrkans delande, julen innan första världskriget ... julen innan allt..

Likes

Comments

Ett klirr av glas mot is. Det frusna havet är belägrat av mörker. Och hon har tappat hjärtat! Hjärtat av glas som hon fick av gud i tidernas begynnelse. Snöflickans lillasyster stiger ur pulkan, men hennes vidunderliga djur väntar inte. Det springer sin väg och lillasystern står kvar mitt på isen med skärvorna av hjärtat vid fötterna. Det är onaturligt tyst. Vinden har inget att säga en natt som denna. Flickan petar på skärvorna med tårna. Hon har inga skor. Snöflickor känner ingen kyla. Det var lika varmt i pulkan som det är här, barfota på ett fruset hav. Men rädd är hon. Vad ska hennes mäktiga storasyster säga? Hjärtat var en gåva. Och gåvor får man inte tappa. Nu märker hon något. En svag sång, så svag att den nästan inte hörs, sprider sig över himlavalvet. Sakta, sakta ljusnar det omkring henne. Det är gryningens och vårens gudinna som sjunger. Snöflickor älskar inte den gudinnan. Hon sjunger ju bort snön. Lillasystern börjar springa. Havet rör sig hotfullt under isen. Och det dröjer inte länge förrän hon ser den första sprickan. Snart finns det ingen lillasyster mer. Flickan springer. Hon springer för sitt liv, men allt är en villfarelse och hon kommer bara längre och längre ifrån land. Nu krackelerar hela islandskapet och havet öppnar sin hiskeliga famn. Snöflickans lillasyster faller. Hon omsnärjs av vatten. Kylan känner hon inte, men det förfärliga kallet från djupet kan hon höra. Sjöjungfrurna vill förena sig med henne och just som lillasystern förlorat allt hopp klyvs vattenytan ovanför henne. En vit hand griper tag i hennes arm. Det är storasystern! Hon drar upp sin lillasyster ur havet och tillsammans flyger de till himlen på en drake av is. De ska hämta ett nytt hjärta från gud. Eller kanske han rentav har samlat ihop resterna av det första hjärtat. Man vet aldrig med gud. Men en sak vet i alla fall lillasystern. Hon älskar sin storasyster!

Likes

Comments

Det fanns en gång en flicka som var så väldigt rädd för den stora världen. Hon ville gömma sig någonstans där hon kunde vara trygg. Och vad är tryggare än en stor härlig tekopp? Men för att rymmas i en tekopp måste man bli mycket liten. Och för att bli mycket liten måste man sluta äta. Så flickan slutade äta vilket resulterade i att hon fick ätstörningar och blev skickad till Roparnäs av socialen, läkaren, psykologen och sina föräldrar. Flickan upplevde att alla vuxna var emot henne. Hon grät och ingen lyssnade. Trodde hon. Men folk lyssnade visst. Mamma bad för henne hela tiden. Pappa bad också. Och syskonen. Man blir väldigt gudsbejakande när någon man älskar mår dåligt. Fast flickans föräldrar hade i och för sig alltid trott på nån slags gud. Det gjorde inte flickan. Hon trodde på tekoppen. Och hon blev alltmer frustrerad över att hon fortfarande inte kunde krypa in i tryggheten. Varför rymdes hon inte i den famn hon utsett åt sig? När teet tränger in i blodomloppet och jagar ut alla mineraler så bara tunt blod är kvar - då börjar det bli farligt. Flickan svimmade. Och svimmade igen. Och igen. Det blev tvångsmatning. Hon grät. Hon försökte vägra. Men tvångsmatning är tvångsmatning. Varför förstod ingen att det här var enda vägen till lycka? Vårdarna fick till sist flickan att gå upp i vikt. Hon rös av ångest när vågen visade 52,5 kg. Nu väger flickan 15 kg mer än hon vägde då. Hon är utskriven. Men är hon lycklig. Det är det ingen som vet..

Likes

Comments