Header
View tracker

Unicorns are real, står det på min tröja, men det har egentligen ingenting med saken att göra. Ni ser en bild på en helt vanlig tjej som just ätit upp sin chokladplatta. Och jag antar att ni ser att jag inte ler vare sig med ögon eller mun. Det jag känner att jag måste skriva om idag är SJÄLVDESTRUKTIVITET, för det är ett problem. Det finns människor, både unga och gamla som helt enkelt blivit beroende av att skada sig själva. Det är inte en svaghet. Det är ett beroende, precis som att vara alkoholist eller ätstörd. Ingenting blir bättre av att döma dem (oss) som kämpar med det här. Det börjar med att man kanske klöser lite, inget farligt alls. Men precis som med alkohol behövs det för varje gång mer för att man ska få den där må bra kicken. Till sist måste blodet rinna för att man ska känna den. Skärandet är långt ifrån alltid självmordsförsök. Hur galet det än låter gör man det oftast för att man vill leva, man vill må bra. För när allt är nattsvart och livet saknar färger, då blir man faktiskt desperat. Den röda färgen på blodet, smärtan, allt det gör att man i stunden mår bättre. Men sedan kommer skammen. Det är ju, hur man än vrider och vänder på sanningen; inte på något vis naturligt att skära i sig själv. Och den skammen är tung att bära. Man virar in armarna i fler och fler armband. Man slutar gå med t - skjorta. Man vägrar att duscha efter skolgympan. Och det blir omänskligt svårt att sova över med någon. Man blir ännu mer ihopkrupen i sig själv än man var innan man började skada sig. Så, att skära sig själv löser INTE problemen. Dessutom blir det faktiskt farligt när man kommer till den punkt att såren inte läker ihop, när man måste limmas eller sys - och då går det ju inte heller att dölja längre.. Så snälla vänner, börja aldrig ALDRIG skada er själva! <3 Det eskalerar alltid, så det är lika bra att inte börja. Jag vet vad jag talar om...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en speciell kärlek till muminmuggar. När jag var liten drack jag ur mammas äldsta muggar utan att veta eller ens bry mig om hur värdefulla de var. Och det gör jag fortfarande. Jag bryr mig inte ett endaste dugg om att man kan få en hel del pengar om man säljer dem. Det är ju inte det det handlar om. Muminmuggarnas värde ligger för mig i det känslomässiga. Vi har nästan tillräckligt många muggar för att rama in mitt känsloliv. När tankarna är för stora tar jag den svarta med muminpappan på. När jag känner mig busig och nästan lite syndig tar jag Stinkymuggen. Men den rosalila med Tooticki och Lilla My på, den är min favorit. Färgerna på den muggen beskriver precis en känsla jag ofta har. Den där lite vemodiga längtan efter något annat, något diffust långt borta. En tid som har flytt eller en tid som man kanske aldrig har upplevt. Doften mellan raderna i en bok mamma läste för mig när jag var liten ... Något sådant. En ledsen längtan. Vilken är din favoritmugg? Kommentera gärna, eller fundera bara för dig själv varför du väljer en viss mugg gång på gång. Det här med muggar och vilken man väljer är ren psykologi för mig. Det säger så mycket om en människas sinnesstämning. Visserligen tar en del bara den som står närmast i skåpet. Men jag tror att det undermedvetna ändå spelar in. Så - vilken är din favoritmugg? Det behöver ju inte vara en muminmugg för alla ...

Likes

Comments

View tracker

Ibland skräms jag av att tiden går så fort. Vart försvann sommaren och hösten? Det är så lätt att le, men ler jag på riktigt? Julstämningen har inte riktigt infunnit sig ännu. Jag vill inte erkänna det för någon och allra minst för mig själv - men jag mår inte så bra som jag skulle vilja göra. Men kanske, kanske det är så här det kommer att vara nu framöver. Kanske jag aldrig kommer att må riktigt bra.. En präst jag känner sa en gång att jag lever ett författarliv, att det händer så mycket omkring mig, att jag borde skriva om det. Och det gör jag. Jag skriver på bloggen, i otaliga dokument på datorn och i alla häften jag har. När folk frågar säger jag att jag mår bra. Jag orkar helt enkelt inte berätta att jag har oläkta sår, att det fortfarande gör ont. Solen sjunger för sig själv bakom molnen. Sjöjungfrurna har frusit till is. Men jag lever och det är jag glad över. Trots allt tycker jag om att finnas till.

Likes

Comments

Jag hade en gång en gul halsduk. Den var svensk. Om ni mot förmodan ser en gul halsduk någonstans, ryck av den av personen som bär den och leverera den till mig. Nej, gör inte det! Jag skojar.

Tankar om alltet skrev jag, vad kan jag mena med det då? Saken är den att jag skrev det för att det lät fint. Jag har faktiskt ingen bestämd ram för detta blogginlägg. Mitt huvud är fullt av små mosaikbitar som inte riktigt vill passa ihop. Jag försöker läsa på ett historieprov och ett matteprov, göra uppgifter till skrivkursen och samtidigt ta medicin och vara så glad som möjligt. Ibland, nej, nästan hela tiden undrar jag vem jag är på riktigt. Är jag den glada eller den ledsna, den som ser allt i svart - vitt eller en tryggare och vuxnare version? Svaret är att jag är alltihop, alla de där sidorna är jag. Och min urkärna, det jag är längst inuti syntes bara utåt när jag var riktigt liten. Tror jag. Eller så är det tvärtom. Ens personlighet utvecklas ju hela tiden. Man kan ju inte säga att vid 42 år, eller nitton eller något, att man är klar och perfekt då. Man blir aldrig klar med sin personlighet. Kanske är det först på dödsbädden som man är fulländad, eller möjligen ögonblicket efter, på andra sidan. Jag vet inte. Och jag tänker alldeles för mycket på sådant här. Kanske barndomen och ålderdomen har en gemensam nämnare. Kanske det finns en poäng med att leva ett liv här på jorden. Ja, det tror jag, men det är svårt det där när folk säger: "Var dig själv!" För alla jag känner har ju olika uppfattningar om vem jag är. Men jag försöker följa mitt hjärta, vilket är svårt eftersom det inte heller vet.

Likes

Comments

Ja, det tror jag att de gör, men det är inte så vanligt. De flesta män jag träffat är antingen sportiga eller expert på vetenskapliga saker så som datorer och matematik och annat obegripligt. Men bland alla dessa experter med dyra vackra bilar och beräknelighet i ögonen finns det några få med klara ögon som man inte alls kan lita på att är som andra. Du vet vilka jag menar om du tänker efter. Eller det gör du kanske inte. Jag ska förklara. De har blåa ögon, eller gröna eller bruna. Eller allt på samma gång. Det är liksom inte färgen som spelar roll. Det är blicken, den där drömmande, poetiska blicken. Dessa män har ofta en halsduk kring halsen, men de kan lika gärna vara utan. Det är igen inte utseendet som spelar roll. Det är deras känslighet. Känsliga män som spelar gitarr, skriver dikter och pratar med träden, sådana trivs jag med. Men tyvärr finns det läskiga män i halsduk och basker som man kan ta för trevliga män. Jag har träffat sådana också och de berövade mig nästan min kärlek till manliga skogsrån. Jag har länge yrat om feminism och mans fientlighet, men jag är ju inte lesbisk bara för att några få män varit obehagliga. Jag är ingalunda ur min förvirring ännu, men jag är i alla fall något klarare i skallen än vad jag var förra året. Och jag lovar mig själv att jag aldrig mer ska bli kär i en sportfantast eller någon annan som jag ändå inte funkar med. Hädanefter ska jag vända min blick mot de stora sagoskogarna och när jag ser honom, de manliga skogsrånas konung, då ska jag sakta gå emot honom.

Likes

Comments

Jag orkar inte skriva något smart och samhällskritiskt ikväll. Undrar just hur många tårar som har fälts av mänsklighetens barn efter beskedet om den nya presidenten i USA ... Jag har i alla fall gråtit. Och jag vet att jag inte är den enda. Hoppas han inte dödar alla som skriver negativt om honom på nätet, fast så handlingskraftig är han knappast. Jag tror änglarna också gråter, fast de förklär sina tårar med kyla så att de blir snö. Det är vinter och jag som inte alls var färdig med hösten. Vem hänger med mig till Narnia? Jag tror det är dags att fly genom närmsta klädskåp ...

Likes

Comments

Det sa ängeln till tonårsflickan Maria. Och änglarna uppmanar oss fortfarande att inte vara rädda. Jag tänker inte skriva en massa flumm nu. Det räcker med att jag säger att min kusins nyfödd baby är mitt fadderbarn, att jag tänker bli världens bästa bönetant och be för honom och att jag äntligen känner att nu - nu är jag inte rädd.

Likes

Comments

Jag är rädd. Mina krav äter upp mig. Skriva, läsa, studera. Enligt en röst inuti mig borde jag inte göra något annat. Hur kan jag ha prestationsångest redan? Det är ju inte mer än typ en och en halv månad sedan jag var inskriven och inte krävde något av mig själv. Och nu är jag plötsligt en studerande gymnasieelev med svart poetisk kappa. Det där med kappan är viktigt, för jag har märkt att det inte hjälper i längden. Man kan köpa hur estetiska kläder som helst, gula halsdukar som är i linje med ens själ och så vidare. Men det hjälper inte. Man kan inte shoppa bort ångesten. Ett tag kanske man känner sig som en ny person, men sedan kommer allt det där gamla tillbaka. Det sitter inte i kläderna. Men tror ni jag fattar det? Nej, det gör jag inte. Man vill så gärna tro att det finns enkla lösningar på problemen. Men jobbigheter man dragit på hela livet försvinner inte för att man köper något nytt. Jag borde egentligen göra en skrivuppgift just nu. Men nu när jag äntligen fått chansen att gå en skrivkurs vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag är inte van att ha skola och dessutom en kurs på sidan om. Det känns ... men allt jag har att göra är egentligen inte problemet. Det skriver jag bara för att låta normalare än vad jag är. Problemet är att jag är rädd. Rädd för spöken mellan skallbenen. Rädd för tusen obegripliga saker. Jag är rädd. Jag vaknar på nätterna av mardrömmar. Jag tänder lampan och stirrar ut i rummet. Det är så här just nu. Jag är rädd ...

Likes

Comments

Just nu är jag bara så trött. Jag skulle kunna bli Törnrosas syster. Istället för att väcka henne skulle jag lägga mig bredvid henne och sova. Sova i tusen år. Jag har inget att säga idag. Ingenting alls. Ibland får man ju för sig att man vill bli annorlunda. Jag har så många ide´er. Men just nu är jag för trött för att förverkliga någon av dem. Får ni lust att festa riktigt galet och vilt den ena dagen? Det får jag. Men nästa dag vill jag fly till ett kloster och hitta den rena kärnan i kristendomen, skaka hand med påven och bli välsignad. Just nu ser jag bara skuggor i spegeln. Ibland tycker jag mig ana något som kunde vara vingar. Men när jag känner efter på ryggen finns inget där. Det är bara en spegling av min själ. Och den är förvirrad. Min själ är förvirrad. Och jag vill sova. Sova i tusen år. 

Likes

Comments

Jag var en sväng till Sverige i helgen och andades blå - gul luft. Nu är jag hemma igen och läser historia för jag har börjat gymnasiet igen!!! fast det har jag visst redan berättat.. Men Sverigeresan, den var underbar. Familjen var med. Och de var väldigt motsträviga när jag hittade ett bokcafe´ som såg ut som något ur en Sven Nordqvist bok. Min syster är inte så litterär av sig. Och inte pappa heller. Men jag var glad. Nu har jag nytt te och nya böcker. Om ni råkar vandra på Pilgatan i Umeå, kolla upp Pilgatan 14. Underbart ställe! Det är som ett antikvariat, ett cafe' och en musikaffär samtidigt. Jag skulle kunna bosätta mig under nån av hyllorna där. Men det fick jag inte för min familj. Så vi gick vidare. Jag köpte en gul halsduk, en sån där som är i samma färg som höstlöven och glädjen. Och så åt jag mat och köpte godis på båten. Och gick med mina fötter på Sverige!



Likes

Comments