Header

I år ska jag leva, inte bara överleva. Jag känner att det här är möjligheternas år. Vem vet, det här är kanske året när jag debuterar med en novellsamling, eller året när jag hittar mig själv. Vad det än är för år så vet jag att jag vill ta del av det. Jag tänker inte ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Jag tänker inte svälta mig för ett manligt skogsrås skull, ett skogsrå som kanske inte ens finns på riktigt. Jag ska leva nu. I år ska jag leva! Inte bara överleva.

Likes

Comments

Inte idag, men kanske nästa år, kanske redan i morgon, nån gång kommer jag att förstå varför pusselbitarna jag fick var så vassa att de skar mina händer blodiga. Someday everything will make perfect sense. Jag tänker ju att herregud vad jag ser tjock ut. Jag tänker att jag inte vet hur jag ska orka. Och att jag vill rymma till Stockholm, till.. ja du vet vem du är. Jag tänker, funderar, undrar. Men mitt i all förvirring finns ändå en glädje över att finnas till. Det finns en glädje. Och om jag ska sammanfatta året i några punkter så var 2016 året när:

1. Jag fick flera nya vänner

2. vaknade på akuten på min födelsedag.

3. Jag kom över min andliga kris som jag haft sedan 2014.

4. Lärde känna en av mina favoritförfattare.

5. hade en pojkvän jag inte alls passade med.

6. Låg på min mosters loftsäng och läste Harry Potter.

7. var inne på både barnavdelningen och vuxenavdelningen.

8. Gick en underbar skrivkurs.

9. Började gymnasiet igen.

10. Lyssnade på Veronica Maggios "Storma tills vi dör" tills hela själen var fylld av hennes ord.

11. Jobbade i Bokhandel.

12. Var till Umeå och köpte massa, massa te.

Det här året har varit totalt vedervärdigt och alldeles, alldeles underbart. Jag är redo för ett nytt år. Mitt nyårslöfte är: Inte en enda dag på sjukhus år 2017! Och det tänker jag klara!

Likes

Comments

Är född med trubbel i mitt blod, gör sånt jag inte borde. Nu faller regnet över oss, men filmen börjar om och om. Allt gick upp för mig då när du stod där bredvid mig och jag minns att du sa hörrudu hörru hur är det med dig? Hon skrev en lapp som sa "hejdå, kom ihåg att mata katten, en dag kommer ni förstå". Bor i dina stulna blickar, jag förstår, vill bara fly. Såg er på hustaken, ni brann. Fåglarna försvinner bort i fjärran och jag tänker ofta tanken att jag borde följa med. Säger att allt är bra, hur fan kan du spela glad? Den här staden äger vi, den är till för oss och inga andra. Jag vet hur du ser ut i inga kläder. Det jag lärde mig att börja med, måste jag nu börja sluta med, även om jag skulle vilja ha det mesta kvar. Jag kan inte höra nån musik, fast dom spelar allt på hög volym. Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp. Kan vi inte vara nära bara en minut? Jag vet nästan inget om dig. Du vet nästan inget om mig. Ska jag storma tills jag dör? Men jag tror att alla snart har fått nog av mig. Situationen är så sjuk. Pang pang jag dog. Pang pang jag dog..

Tack Veronica Maggio för dina texter. Tack så otroligt mycket!

Likes

Comments

Jag tänker inte skriva om julångest, den finns det nog av i våra liv utan att jag broderar ut mig om den. I stället vill jag skriva om friden jag kände när jag drack en kopp jul te nu på morgonen. Och om den där barnaglädjen man kände för femton år sedan. Jag vill skriva om det oförstörda, hur julen var innan. Innan allt.

Det är två år sedan nu. Två år sedan jag var sjutton. Men nog talat om det. Ni som känner mig vet hur oerhört jobbigt jag hade det vid denna tid för två år sedan och ni som inte känner mig, ni kanske inte behöver veta det just i detta skede. Tids nog berättar jag mer. Kanske.

Men barndomens jular, jularna för riktigt länge sedan när det bara var jag och föräldrarna och min babysyster. Jularna innan brodern med hjärtat i kläm och brodern med den förfärliga sjukdomen. Hur var det då? Jag minns bara att farmor och farfar satt i en soffa. Jag minns någon slags glädje. Glädje över att uppleva sin tredje jul.

Men det finns inte. Det finns ingen jul innan allt det hemska. För julen när jag ännu var inuti min mammas mage, julen några få månader innan jag föddes ... julen för tjugo år sedan ... då dog mormor. Jag tror mammas sorg rann genom navelsträngen in i mitt pyttelilla hjärta. (Jag vet att det här är julångest. Det blev nu så att jag skrev om det i alla fall) Och mitt hjärta klarade inte av en så oerhörd sorg. Jag säger inte att det är därför jag mår dåligt. Men att få ångest genom navelsträngen, att få ångest med modersmjölken, det är klart att det färgar ens personlighet. Det är klart att det påverkar en. Jag har ångest i blodet. Så när jag i lågstadiet sjöng med i "Tomten jag vill ha en riktig jul" vad menade jag egentligen då? Jag vet faktiskt inte. Kanske såg jag en glimrande Betlehemsstjärna för min inre syn. Kanske var det det jag menade. Julen innan kyrkans delande, julen innan första världskriget ... julen innan allt..

Likes

Comments

Ett klirr av glas mot is. Det frusna havet är belägrat av mörker. Och hon har tappat hjärtat! Hjärtat av glas som hon fick av gud i tidernas begynnelse. Snöflickans lillasyster stiger ur pulkan, men hennes vidunderliga djur väntar inte. Det springer sin väg och lillasystern står kvar mitt på isen med skärvorna av hjärtat vid fötterna. Det är onaturligt tyst. Vinden har inget att säga en natt som denna. Flickan petar på skärvorna med tårna. Hon har inga skor. Snöflickor känner ingen kyla. Det var lika varmt i pulkan som det är här, barfota på ett fruset hav. Men rädd är hon. Vad ska hennes mäktiga storasyster säga? Hjärtat var en gåva. Och gåvor får man inte tappa. Nu märker hon något. En svag sång, så svag att den nästan inte hörs, sprider sig över himlavalvet. Sakta, sakta ljusnar det omkring henne. Det är gryningens och vårens gudinna som sjunger. Snöflickor älskar inte den gudinnan. Hon sjunger ju bort snön. Lillasystern börjar springa. Havet rör sig hotfullt under isen. Och det dröjer inte länge förrän hon ser den första sprickan. Snart finns det ingen lillasyster mer. Flickan springer. Hon springer för sitt liv, men allt är en villfarelse och hon kommer bara längre och längre ifrån land. Nu krackelerar hela islandskapet och havet öppnar sin hiskeliga famn. Snöflickans lillasyster faller. Hon omsnärjs av vatten. Kylan känner hon inte, men det förfärliga kallet från djupet kan hon höra. Sjöjungfrurna vill förena sig med henne och just som lillasystern förlorat allt hopp klyvs vattenytan ovanför henne. En vit hand griper tag i hennes arm. Det är storasystern! Hon drar upp sin lillasyster ur havet och tillsammans flyger de till himlen på en drake av is. De ska hämta ett nytt hjärta från gud. Eller kanske han rentav har samlat ihop resterna av det första hjärtat. Man vet aldrig med gud. Men en sak vet i alla fall lillasystern. Hon älskar sin storasyster!

Likes

Comments

Det fanns en gång en flicka som var så väldigt rädd för den stora världen. Hon ville gömma sig någonstans där hon kunde vara trygg. Och vad är tryggare än en stor härlig tekopp? Men för att rymmas i en tekopp måste man bli mycket liten. Och för att bli mycket liten måste man sluta äta. Så flickan slutade äta vilket resulterade i att hon fick ätstörningar och blev skickad till Roparnäs av socialen, läkaren, psykologen och sina föräldrar. Flickan upplevde att alla vuxna var emot henne. Hon grät och ingen lyssnade. Trodde hon. Men folk lyssnade visst. Mamma bad för henne hela tiden. Pappa bad också. Och syskonen. Man blir väldigt gudsbejakande när någon man älskar mår dåligt. Fast flickans föräldrar hade i och för sig alltid trott på nån slags gud. Det gjorde inte flickan. Hon trodde på tekoppen. Och hon blev alltmer frustrerad över att hon fortfarande inte kunde krypa in i tryggheten. Varför rymdes hon inte i den famn hon utsett åt sig? När teet tränger in i blodomloppet och jagar ut alla mineraler så bara tunt blod är kvar - då börjar det bli farligt. Flickan svimmade. Och svimmade igen. Och igen. Det blev tvångsmatning. Hon grät. Hon försökte vägra. Men tvångsmatning är tvångsmatning. Varför förstod ingen att det här var enda vägen till lycka? Vårdarna fick till sist flickan att gå upp i vikt. Hon rös av ångest när vågen visade 52,5 kg. Nu väger flickan 15 kg mer än hon vägde då. Hon är utskriven. Men är hon lycklig. Det är det ingen som vet..

Likes

Comments

Min gula halsduk har återvänt! Den var hemma hos en kompis. Det var egentligen bara det jag skulle säga. men om jag väntar en stund kanske fingrarna drar ut över tangenterna i en egen sällsam dans.

. . .

Jag vill ha en skrivcouch, kan fortfarande inte stava till coach, eller vänta blev det rätt nu?? Hur som helst, jag vill ha en skrivcoach, en författare som ger mig tips och ovärderliga råd och det ska va en författare! Annars är det ju ingen poäng. Skrivcoachen jag hade förr var bara lärare och nu senast har jag ju gått i en skrivkurs med en som var författare, fast det bästa skulle ju va att ha en som både är lärare o författare, okej, jag tror du vet att det handlar om dig, du vet vem du är.

Alltså, i min värld är författare gudar och gudinnor. De har uppnått himmelriket, Nirvana och allt man någonsin kan längta efter att uppnå. Att hålla en egen tryckt bok i sina händer - det måste ju va som att hålla i ett nyfött barn. fast bättre. Om jag måste välja mellan att bli lycklig och att bli författare så väljer jag att va en olycklig författare, jag är patetisk nu, jag vet. Men det här är verkligen viktigt för mig. Jag har nån slags ide´ om att jag bara är ett ofullgånget foster än så länge. Det är först när jag gett ut en bok som jag blir hel. Och jag är samtidigt rädd för vad som händer när den dagen kommer. Om jag verkligen blir författare, vad ska jag drömma om då? Vad skulle jag va utan den här enorma drömmen som formar hela min identitet?

Likes

Comments

Igår var jag på skrivkurs i Vasa. Det var sista gången, men jag kommer hålla kontakten med gänget. Att lära känna andra skrivande ungdomar - det är så underbart. Att dela de sköra ångestfyllda orden med någon annan, att få höra andras innersta tankar, det är så, så fint. Innan skrivkursen träffade jag en av mina favoritförfattare i Gros bokhandel. Jag pratade med henne, om skrivande, om skolan om allt möjligt. Hon verkar faktiskt inte tycka att jag är störande och det är ju fantastiskt. Jag tror till och med att hon var glad att se mig. Gårdagen var fantastisk, så varför är jag inte glad idag? Varför stannar aldrig lyckan kvar? Jag blir alltid vemodig och ledsen igen. Allt är så antingen eller i mitt liv. När jag är glad tror jag att ingen sorg och ingen gråt och ingen död finns mer. Jag tror att det som än gång var är borta. Och när jag är ledsen tror jag att min själ aldrig kommer hitta ut ur mörkret. Varför kan jag inte förstå att både det mörka och det ljusa är en del av livet? Att veta att man borde förstå en sak är inte det samma som att faktiskt ta det till sig och förstå det. Jag vet alltså att jag kommer bli glad igen, men det känns ju inte så. Och så undrar jag vad det kommer att bli av mig. Kommer jag att bli författare? Jag är så ung nu. Mina drömmar är så sköra, som en ros av glas i mina händer. Jag får inte tappa den. Blir jag inte författare så dör jag.

Likes

Comments

Jag gick in på findit för att söka en mattebok, men så insåg jag plötsligt att om jag skriver "böcker" i sökordet i stället för "gymnasieböcker" kommer det upp annonser med jättebilliga böcker! Hur oerhört smart är man inte om man vid 19 - års ålder upptäcker att man kan köpa böcker på nätet? Jag hittade "Robinson Crusoe" och "Bröderna Lejonhjärta" så nu har jag julklappar till mina bröder, tror jag. Jag har nämligen inte fått nåt svar av tanten ännu, men vem annan skulle vilja ha två klassiker för en euro styck? Okej, ganska många. Jag kanske inte ska leva i tron att jag har dem förrän jag verkligen håller dem i handen. Men alltså på riktigt, det här är farligt. Om jag kommer in i en galen bokköpar period igen är det slut med mig. Jag har inte råd att köpa böcker hela tiden, jo om de kostar en euro har jag råd. Men om jag får för mig att beställa en hel hop från Adlibris. Då blir det slutet. Förra året, när jag jobbade i bokhandeln, köpte jag böcker hela tiden. Böcker är bättre än mat. En bra bok och en kopp te - vad mer kan man behöva? Kanske något lite mer. Möjligen. Tror jag.

Likes

Comments

I tisdags 6.12.2016 firades Finlands 99 års dag. Vi mindes de tappra män som stred för vår självständighet och de som inte hade feber på kvällen, vilket jag hade, såg Självständighetsbalen på tv. Nu är jag däremot feberfri och orkar göra blogginlägg. Så här följer en lista på mina finländska favoriter. Det blev bara författare, men så är det ju också det skrivna ordet det som jag själv brinner för.

Tove Jansson (1914-2001) - vår älskade muminförfattare! Hur underbart är det inte att fly in i mumindalen när livet i verkligheten är allt för tråkigt eller svårt. Och hur ljuvligt är det inte att läsa Sommarboken när vintern viner kring knutarna.

Det är en ära att bo i den stad där Zacharias Topelius (1818-1898) levde sina första år. Nykarleby, denna älskade stad som kallas Författarnas stad och Nordens Betlehem. Här i staden vill jag dö, fast inte än på länge. Det som jag älskar allra högst av Topelius verk är dikten Vintergatan. Jag får rysningar längs ryggraden av den.

Edith Södergran (1892 - 1923). Min wonderwoman. Ediths dikter har inspirerat, tröstat och räddat mig.


Fast jag är ung och drömmer om resor ute i den stora vida världen är det ändå Finland jag älskar mest. Detta vackra, underbara land med skogar och sjöar och gamla berättelser om Kalevala. Finland är så vackert. Jag är glad att jag bor här.

Likes

Comments