Header

Jag måste skriva om det här. Det är en liten aning av vemod på min balkong. Jag vet inte hur jag ska förklara. Smultronen i balkonglådan, den kyliga vinden som smeker förbi och filten med New York på. Det avlägsna i det jag virat in mig i. Nykarleby är så litet. Och jag älskar det så mycket. Jag älskar människorna här. Jag älskar det som blev mitt liv. Men allt är förgängligt. Min stad är liten och jag är inte odödlig. Stockholm. Jag ska till Stockholm. Men nu sitter jag på min balkong. Allt är mycket skört. Ett felaktigt ord, ett snedsteg på tangentbordet och balkongen och alltihop rämnar. Det kan räcka med ett kommatecken. Eller frånvaron av en punkt. Jag måste vara i det här en stund. Sitta kvar fast jag fryser. Vinden och det outsägliga bestämmer hur länge. Jag kan bli tvungen att stanna hela natten. På balkongen. Det är en skir ledsenhet i luften, som en sönderriven fjärilsvinge. Men jag behöver inte gråta. Det är det redan någon som gör. Jag vet inte vem. Men jag vet, att nån gråter.

Det är vemod på min balkong inatt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Solen försöker spränga den mur persiennerna byggt upp. Jag finns inuti en kukong. En kukong av persienner, människohud och fönsterglas. Men trots avskildhet, är jag i mig själv. Här. Närvarande.

Det är sommar i Stockholm nu. Och jag ska dit om tre veckor. Snart är jag inte här. Snart är jag där.

Snart är jag där.

Ifall någon undrar så är jag inte blomsterhandlare längre. Att skriva är det enda jag kan. Men som Edith Södergran säger: "Jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig inte att gör mig mindre än vad jag är" Det finns en ändlös rymd inom mig. Jag kan skriva.

JAG KAN SKRIVA

och vad mer behövs, egentligen?

Snart spränger jag fönstret mot yttervärlden. Snart flyger jag som en drake.

Jag flyger mot Stockholm.

Fri.

Likes

Comments

En tjej i randiga knästrumpor, farmors gamla tofflor, grön tröja och blåmönstrad kjol. En tjej som är fascinerad av orden:

Vingar

Silvertejp

Flykt

Jag ger mig av snart, till platsen där tryggheten och det vita ingentinget går in i varandra som ringar. som ringar i en kedja där varje länk är en del av något större. Kanske vi alla länkar i ett halsband kring Afrodites hals. Kanske vi är en del av något annat. Av en gudomlig kärlek. Kanske livet handlar om mer än hat och förakt. Jag vet inte.

Jag är mycket trött.

Men jag stannar på jorden, så hav förtröstan och frid i sinnet, systrar!

Allt blir bra

Likes

Comments

Jag fyller 20 idag och som alltid är det ett virrvarr av melankoli, glädje, ångest och framtidstro. Vissa år har det varit mer glädje andra mer ångest. När jag fyllde 19 var det nästan bara ångest. I år är det tack och lov mindre av den varan. Jag tänkte försöka blicka tillbaka på de senaste tio födelsedagarna och se vad jag minns.

11 års dagen: Jag hade kalas med min lågstadieklass, men minns egentligen ingenting av det

12 års dagen: Jag var rädd, födelsedagsångesten infann sig för första gången. Jag minns att jag ringde min bästis och frågade om allt kommer bli förändrat.

13 års dagen: Jag har ett random minne av att jag och min lågstadieklass var hemma hos mig och att jag tog dem i händerna en åt gången och snurrade runt dem. Jag skrattade. Gräset var grönt. Det vår. Vi var så unga och oövervinneliga. Eller det var vad vi trodde i alla fall. Det var innan samhället bröt ner oss.

14 års dagen: Jag fick aldrig någon diagnos eftersom jag aldrig berättade om mörkret. Allt jag minns är att jag hatade mig själv så otroligt mycket. Jag tyckte inte jag förtjänade något gott alls och hade en hel del tankar på döden. Av födelsedagen minns jag ingenting.

15 års dagen: Jag gick i högstadiet. Häggen på skolgården blommade. Det är allt jag kommer ihåg.

16 års dagen: Jag firade med två av mina bästa vänner. Det var den dagen jag och den ena kompisen bestämde oss för att börja samla tepåsar (de plastiga yttranpåsarna alltså, inte de slafsiga inuti). Jag har limmat in alla viktiga tepåsar i min tedagbok allt sedan den dagen.

17 års dagen: Början på helvetet. Jag var på ett ungdomsläger och hade en panikångestattack som varade i cirka två timmar. När jag till sist vinglade ut ur wc:t där jag låst in mig sa jag ingenting till mina kompisar. De skulle ändå inte ha förstått resonerade jag.

18 års dagen: Jag hade precis blivit utskriven från Roparnäs och var totalt ovan med världen efter att ha varit på sjukhus i över tre månader. Det höll på att bli sommar omkring mig, men jag var fortfarande ett enda kaos. Vågen visade fem kg mer. Jag var på väg ut ur ätstörningarna, men trodde själv att jag höll på att bli överviktig. Jag minns att jag inte ville ha någon tårta.

19 års dagen: Jag vaknade på akuten, från vilken jag sedan blev flyttad till barnavdelningen. Anledningen till att jag var på sjukhus var att jag börjat må så fruktansvärt dåligt i själen kvällen före. Jag var inskriven en vecka. Sedan fick jag åka hem.

20 års dagen: Jag vaknade i min egen lägenhet, gick till jobbet och band begravningsbuketter, vilket kändes otroligt meningsfullt och givande. Sedan gick jag hem och fann min familj utanför dörren. De hade kommit med presenter. Vi drack, te skrattade och spelade alfapet. Mina favoritpresenter var burken med muminkex och en underbar liten palm som heter Dracaena.

Jag tror att det kommer bli bättre nu. jag tror faktiskt det. Jag är äldre och förhoppningsvis klokare. Hädanefter. HÄDANEFTER, ska Amanda må bra.

Jag ska lära mig att le riktiga leenden i år. Det är mitt födelsedagslöfte. Bilden tog jag precis just och nu är jag för trött för att le. Det har varit en väldigt lång dag, så nu ska jag sova. Ha det bra allihop! Kram <3

Likes

Comments

​Om en halvtimme infinner jag mig i en blomaffär i Nykarleby som heter City Florist. Jag ska sommarjobba där. Kan man se ut så här i en blomaffär eller borde jag ta en blommig klänning?? Är litegrann nervös så ni får gärna tillbe högre makter för jag kommer säkert att glömma skillnaden på rosor och påskliljor. 

Nu måste jag göra mig klar. Hoppas ni får en bra dag allihop. Kraaaaaaam!

Likes

Comments

Ni vet den där känslan som skriker att man har förstört allt, att nu är självskadebeteende det enda alternativet? Det finns faktiskt andra saker man kan göra. Det här är ingen proffslista, ha det i beaktande. Det är bara lilla Amandas överlevnadslista.

1. Om man ruinerat sitt liv bör man i första hand göra i ordning en kopp te, eller varm choklad, eller kaffe, men personligen anser jag att te har bäst effekt. Det lugnar ner en. Kom ihåg att lägga i honung och mjölk.

2. Sedan kan det vara bra att ha något att krama, en gammal nalle, pojkvännens tröja, vad som helst duger.

3. Ta papper och penna och rita eller skriv hur det känns. Om du inte klarar av det, rita något helt annat. Huvudsaken är att du sysselsätter dig och får ut något av det som är där inuti.

4. Att ta en riktigt lång dusch kan vara bra.

5. Om du har mycket ilska inom dig, gå ut i skogen och krama träd. Eller sparka på dem. Träden håller och de förlåter dig.

6. Om det inte är mitt i natten kan du gå till biblioteket. Andas in lugnet ifall du inte orkar läsa något. Prata med någon gammal tant som sitter i tidningsläsesalen, försök att prata om vardagliga saker ifall du inte känner henne. Är hon din farmor, berätta allt, eller åtminstone allt du är bekväm med.

7. Ring en kompis, men inte på natten och inte för ofta

8. Ät choklad.

Och kom ihåg att det är alla gånger bättre att ringa efter hjälp (till akuten t.ex) i stället för att göra något du sedan får ångra. Det är inte svagt att tveka men kniven i hand. Det är tvärtom stark att lägga tillbaka den i lådan. Vi måste verkligen krossa romantiseringen av ångest. Vi kan göra det tillsammans. Är ni med mig!!!??



Likes

Comments

Valborg. Lillasyster som fyllt 18. Cider i en lekpark. Cykla mitt på gatan med utsträckta armar som en vilsen fjortonårig fågel. Glass. Vänner som snart tar studenten. Håkan Hellström. Vemod, tårar, kärlek. Balkong och kvällssol. Ännu mer vemod. Läsa böcker. Drömmen om att själv bli nåt. Viljan att bli författare. Viljan att beskriva och göra ungdomen evig. Längtan. hopp. Frihet och ansvar. Det att vara ung i världen nu. Vi ska klättra på hustak. Vi ska sjunga med i de gamla sångerna men också skriva nya. Vi ska förändra världen! Vi, vi som lever nu, vi ska förändra världen!

Likes

Comments

Jag har köpt två nya skivor. Kent - Hagnesta Hill och Laleh - Sjung. Men det inköpet inträffade igår. Idag har jag gjort precis ingenting. Jag har fortfarande pyjamasbyxor på mig, lyssnar på Kent, dricker oboy och läste just lite i Sandra Beijers Det handlar om dig. Egentligen är det ganska skönt med sådana här dagar. Det finns en sällsam frid i deppighet, något tryggt att gå tillbaka till. En destruktiv och på något sätt ledsen glädje i att finnas till. Men ändå. Det är en glädje. Jag tror att det finns hopp för mig. Jag tror faktiskt det.

Igår såg jag och en underbar vän på Inside Out. Det är en väldigt, väldigt fin film. Min favorit i den är Sadness. Att våga vara ledsen är ju så viktigt. Alla känslor måste få plats i våra liv. Se på Inside Out allihop, och om ni gjort det så gör det igen. Den är så vacker.

Nu tänker jag gå i ide som ett mumintroll. Om ni mot förmodan undrar vad jag menade med "Vissa dagar finns inte så mycket kvar" så är svaret att jag inte riktigt vet. Det är bara så det känns just nu.

Godnatt.

Likes

Comments

Jag köpte kylskåpsmagneter idag och det är den bästa investering jag har gjort i hela mitt liv. Och jag överdriver faktiskt bara lite. Jag och en kompis skrev varsin dikt. Den ovanför är min, alltså den om balkongen. Den om berusande sällskap är skriven av en av mina änglar. Läs och låt dig hänryckas!

Likes

Comments

Har jag varit förkyld och tittat på Ronja Rövardotter med Hjalmar. Ronja är min absoluta Astrid Lindgren favorit. Man blir aldrig för stor för barnfilmer. Jag vill ha en egen Birk att rymma ut i skogen med.

Vet att det är nåt som står i vägen för att jag ska välja bort det som förtrollar och förtär ... jag antar att ingen är förvånad över att jag lyssnat på Gudinnan Maggio

Natten mellan torsdag och fredag förra veckan sov min syster över. Vi kletade in oss med ansiktsmasker och såg hela första säsongen av Skam. Tanken var ju att jag inte skulle börja se Skam, men nu är jag så fast som man bara kan bli. Är det nån annan där ute som är kär i Noora?

Vad har mer hänt? Jag har sovit över hos mamma och pappa för första gången sedan jag flyttade. Jag har varit i kyrkan och stämt in med hela församlingen att han är sannerligen uppstånden. Jag har stått i köksfönstret i mitt barndomshem och tittat på ån som är så vacker. Jag har mått obeskrivligt dåligt och varit så lycklig. Natten mellan måndag och tisdag var den vän jag haft allra längst här och hälsade på. Vi pratade om allt. Jag är så glad att hon finns. Jag är så glad över alla mina änglar. Tack för att ni finns allihop <3 Tack!

Likes

Comments