View tracker
View tracker

På sajten psykologi.ifokus.se, läste jag ett inlägg som passar väldigt bra in på hur jag upplever tillvaron. Jag har haft en bra uppväxt, så om min sjukdom är genetisk eller utlöst av uppväxtmiljö, vet jag inte. En blandning kanske.

Jag har alltid varit orolig för att jag har överfört mitt mående på mina barn. Klart de märker vad som sker, att det är något. Vi kan skoja eller vara allvarliga när vi säger att jag är en känslomänniska. Hur mycket har jag påverkat dem. De är medberoende. Tycker jag har mer insikt i min sjukdom och vill förklara men de har redan vant sig och verkar inte behöva någon etikett på det.

Har kopierat punkterna rakt av nedan. Känner igen mycket av det och vad skönt det var att läsa.

Om man växer upp i en dysfunktionell familj är tillvaron ofta rörig och osäker. Det behöver ej vara alkohol eller droger inblandat utan det kan vara andra orsaker till detta beteende. Vi utvecklar överlevnadsstrategier för att klara av att hantera vardagen - ett så kallat medberoende:

  1. Vi lär oss att inte lita på någon, inte visa några känslor. Det är ofta ingen som lyssnar, utan vi får höra att det vi känner är fel.
  2. Vi har en överutvecklad ansvarskänsla eller ingen ansvarskänsla alls.
  3. Vi ställer väldigt höga krav på oss själva och är rädda för att misslyckas.
  4. Vi får skuldkänslor när vi tänker på oss själva i första hand i stället för på någon annan, ex att säga Nej.
  5. Vi känner oss ensamma och obekväma tillsammans med andra människor, speciellt dominanta personer. För att skydda oss försöker vi vara alla andra till lags genom att säga och göra saker vi tror andra förväntar sig av oss för att undvika konflikter. Eller så skapar vi ständiga konflikter i våra relationer.
  6. Vi upplever all kritik som personlig kritik och därför upplever vi kritik som något mycket hotfullt.
  7. Vi är väldigt osjälvständiga och rädda för att bli avvisade och följden blir att vi är beredda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation eller så har vi svårt för att släppa någon nära.
  8. Vi söker ständigt bekräftelse och söker allt utanför oss och blir som en flaska med bottenlöst hål, dvs. vi känner oss aldrig riktigt nöjda.

Likes

Comments

View tracker

Skön promenad i skogen idag, få andas och fylla på med ny energi. Testade mina nya stavar som jag fick av kollegorna när jag slutade på avdelningen. Kom hem rödlätt och småkall om kinderna.

Likes

Comments

För ca 1 månad sedan fick jag Escitalopram 10 mg utskrivet av min läkare. Kombinerar den nu med Lamotrigin. Märkte skillnad redan efter 5 dagar. Tyngden rann av mig och energin i kroppen förändrades. Jag/livet började fungera igen. Är tacksam. Det är inte alls en fantastiskt underbar känsla i kroppen varje dag men det känns värt att kliva ur sängen på morgonen och jag är väldigt stabil psykiskt just nu. Hoppas innerligt att det håller i sig. Jobbigt torr i munnen bara.

Likes

Comments

På måndag börjar jag jobba på en ny avdelning i en annan stad. Jag har varit på min enhet i 9 år och de är tid att gå vidare. Det har under månader känts avlägset med flytten men nu när det börjar närma sig, svajar världen kring mig.

Är på väg att bli nedstämd och allt nytt spär på min osäkerhet. Det är ju normalt att må upp och ner vid en större omställning men jag är så kopiöst känslig för förändringar. Känner mig så långt ifrån mig själv. Är det tillfälligt eller blir det långvarigt? Skulle försöka göra någon slags skattningsskala dag för dag och se hur det utvecklar sig men jag orkar inte.

I går kväll gick jag på bio med två av mina arbetskamrater. Jag drack vin innan för att slappna av och inte må som jag gör. Det hjälpte hela kvällen men såklart inte dagen efter. Det dövar ju bara känslorna. Det var en en engångsgrej för att orka umgås.

Känner inte för att ta några initiativ, komma igång med arbetsuppgifter eller umgås med andra människor än mina närmaste. Jag har gråtit på jobbet vilket är länge sedan, känner mig så värdelös. Känslorna sitter i och vill inte försvinna. Jag vill vara hemma och fly undan livet, vill inte vara jag.

Tittar på min gedigna symtomlista för depression, hur var det nu igen?

Blir osäker på mig själv. Tar illa vid mig och klarar ingen kritik. Oföretagsam, ingen energi, seg, trött, mycket känns motigt, blir lätt sittande overksam, svårt att komma upp på morgonen, vill stanna kvar i sängen och sova, vill gärna sova på dagen. Vill inte träffa folk, blir tystlåten, fåordig, undviker att svara i telefon, känner mig inte omtyckt. Undviker ögonkontakt, tycker att jag går konstigt. Vill inte fika eller äta med andra på jobbet, har svårt att finna nöje i det jag gör och verkar sur. Farhågor, väntar mig det värsta, är mer känslig och sårbar, mer stresskänslig. Har sämre självförtroende, koncentrationssvårigheter.

Vad ska jag göra nu då för att bromsa upp och försöka bryta nedstämdheten. Jag ska bibehålla mina rutiner. Orkar inte. Skulle ha haft en att-göra-lista.

Likes

Comments