Header

- Jag heter Daniella, jag är 18 år, idag väger jag 57 kg och är 160 lång. Jag är egentligen oftast en väldigt klok kvinna, men en del av mig är som engelskans ord "lost" sedan ett par år tillbaka där jag tappade kontrollen omedvetet.
----------------------------------------

När jag var 15 år vägde jag 62kg och var 160 centimeter lång, JAG ÄLSKADE MIN kropp. Idag är min hjärna förstörd, förstörd på det sättet att jag inte ser min kropp på samma sätt som andra ser på sina.
Detta pågrund av att min hjärna undermedvetet tog skada av en hälsokontroll jag gjorde i 8:onde klass, där  skolsköterskan påpekade min hemska övervikt som egentligen inte fanns där.

Jag visste inte att den hälsokontrollen skulle bli min sista utan att behöva känna den där dödsångesten över att gått upp 1 eller 2 gram.

Jag visste inte att det skulle få mig att se mig själv i spegeln som 10 gånger större,
Jag visste inte att den skulle få mig att se större människor som något fel och dåligt,
Jag visste inte att det skulle säga åt mig att dra ned på maten för att efter ett tag sluta helt,
Jag visste inte att det skulle få mig att sätta fingrarna i halsen för att få upp den där maten som egentligen inte fanns,
Jag visste inte att det skulle ge mig ett beroende, ett beroende så lätt som siffrorna på en våg.
JAG HADE INGEN ANING.

IDAG har jag jobbat över det där fysiska delarna som att sätta fingrarna i halsen,  men min hjärna är förstörd.
Min hjärna har djupa spår av ett självskade beteende som har fått ett namn som ätstörning.

Idag har jag inte längre den där självsäkerheten gällande min kropp som jag hade tidigare.
Idag kan jag inte stå framför en spegel och se på min nakna kropp och säga att jag är fin, att jag duger som jag är. Det är så yttert sällan jag kan stå där med självsäkerheten på en ärlig nivå till 100% och se positivt på min kropp.

Detta är en kamp jag har varje dag med den psykiska delen med mig själv, jag har numera ett självskade beteende av ett stort bekräftelsebehov, ett bekräftelsebehov om att hela tiden få en bekräftelse om att jag är fin, Jag har en fin kropp och jag duger som jag är. Bekräftelsebehovet är inget jag vill ha, det är inget uppmärksamhet sökande som många tror, det är ett självskade beteende som blivit som en biverkning av en ätstörning.

Jag har aldrig valt att hamna i en situation som denna, detta var aldrig min mening att göra mig själv illa på detta sättet, det var aldrig min mening med att förlora min säkerhet, Min stolthet på 30 minuter, 30 minuter av prat om min övervikt som aldrig fanns där.

Detta är en kamp som kommer följa med många år framöver i livet, för att lära sig acceptera sin egna kropp, en kropp som är förstörd ihop med en knasig hjärna som egentligen är nästintill förlorad på den fronten, denna läran känns vissa dagar helt  omöjlig, samtidigt som någon dag känns kampen så lätt, som att jag bara är ett handtag ifrån att vinna och kunna säga;
Jag är stolt, Jag älskar min kropp nu idag och varje dag.

Med denna avskrivelsen ihop på förståelse, tips och peppa säger jag nu godnatt och i hopp om att stoltheten en dag återvänder.

Idag hatar jag min kropp, imorgon älskar jag den .... förhoppningsvis.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Inte kan det bara vara oförtrollade paddor som hoppar runt omkring mig? "🙅

Klockan är nu 23.07...
Jag ligger och tänker på någon månad innan detta sommarlovet fick jag mitt hjärta krossat, det var en känsla av sorg, en sorg jag aldrig trodde skulle gå att acceptera eller glömma.

Jag hade fel.

När skolan nu startat upp igen känner jag mig starkare än tidigare, jag känner mig på början till redo att våga försöka testa på det här som vi kallar för kärlek, känner mig redo att våga se efter vad som faktiskt finns där ute.
Inte kan det bara vara oförtrollade paddor som hoppar runt omkring mig? 🙅

Jag tänkte egentligen inte prata om mitt hjärtekrossande utan istället om hur bra jag mår nu efter ett par månader. Jag mår så förvånansvärt bra, så bra så jag nästan själv är i chock. Inte bra på alla punkter och kanter, men just i hjärtat och kärleksväg känner jag att; ÄNTLIGEN var det min tur att släppa taget, släppa taget om något som nu är i det förflutna av en anledning.
Antagligen av en anledning som finns där för att den relationen inte var rätt eller bra, jag har lärt mig att blicka framåt och inte bakom.

Jag har lärt mig att ett ex är ett ex av en eller flera orsaker, lika bra att acceptera dom. Oftast är dessa orsaker väldigt mycket större än vad man själv ser, för; Kärleken gör oss blinda.

Jag känner en så stor lycka och en enorm lättnad i mitt hjärta. Det känns som jag äntligen kommer kunna fokusera på någon annan i mitt liv, på en människa som kommer att VARA VÄRT att ge den kärlek som man vill ge en person som man tycker om, kanske to.m en dag älskar.

Inser nu att jag egentligen inte har någon röd tråd i detta inlägget, men det skiter jag i idag. För idag är jag bara glad över att jag äntligen kommer kunna hitta min kärlek, och dela min kärlek med någon som förtjänar den och som jag förtjänar dess kärlek.

#Överglad

♡D A N N I ♡

Likes

Comments

FÖRSTA KÄRLEKEN- den skall göra ont, den skall kännas, den skall skada, den skall visa oss kärlekens sämsta sida, den skall vara oförglömlig,
MEN ska den alltid finnas kvar?

Vi alla har eller kommer inom 5-10 år (eller mer eller mindre) träffa vår första kärlek, den där kärleken som alla gör misstaget att ta förgivet. Den kärleken man inbillar sig själv kommer finnas för alltid, den som aldrig kommer brinna ut.

Första kärleken är helt AMAZING, ingen kan säga något annat än det. MEN första kärleken är också den VÄRSTA av dom alla.
När du blir kär på riktigt, är det en helt obeskrivlig känsla som fylls i hela kroppen, det är en känsla som lurar din hjärna, din själ, att den här känslan kommer finnas med dig hela livet.
Men sannerligen inte hela livet med samma människa som man i detta ögonblick  förknippar känslan med, det är något man tar förgivet i just denna sekund, i denna sekund där känslan för första gången tar fart och sprider ut sig i kroppen.
För vi alla vet väll att kärleken gör oss blinda?

På det sättet jag menar att känslan kommer finnas med hela livet;
I min  teori handlar allt om samarbetet mellan hjärna och hjärta.

Jag tror att denna hårda sorg, detta svek och framförallt denna skada som första kärleken orsakar är något man inte kan bota, det är en skada som blir ett ärr som man alltid minns händelsen bakom.
Hjärnan kommer aldrig få svar på Hur, var, varför, när eller några frågor om detta, vilket också kommer ta tid att förstå (det vill säga om man någonsin förstår).

Därför tror jag att enda sättet för en människa att bearbeta en sådan sorg är att hitta ett samarbete mellan hjärnan och hjärtat där man i vardagen lär sig att hitta utrymme för denna känslan, man hittar plats för att acceptera att det var en person som en gång var kopplad till den där känslan som nu bara är en främling. Ett samarbete där hjärnan och hjärtat hjälper varandra att förstå att man är värd allt och lite till, att man är värd att få älska och bli älskad, men inte av denna människan som fick allt kännas så bra.

Jag tror att med en kombo av ett samarbete av detta och en ny människa  att älska så smälta allt sakta men säkert ihop som ett pussel i slutämdan.

♡♡♡
Danni

Likes

Comments

Klockan har precis slagit 02:17 och jag ligger i min ensamhet och diskuterar med mig själv fram och tillbaka. Jag diskuterar med mig själv om vad vi människor egentligen förstår om varandra, " om vi egentligen förstår varandra alls, eller om det helt enkelt blitt så vanligt att man låtsas förstå för att slippa lyssna."

Idag lider ungefär 9 av 10 ungdomar i Sverige av psysisk ohälsa,  och det är hemskt. Jag blir så hemskt berörd när människor berättar sin historia som står bakom det hela, på något sätt känns allt så overkligt för att man inte vill tro att en människa kan bli så skadad för livet av så många olika saker i olika mängder. Allt för att vi människor inte förstår vad "små" saker kan bidra till för smärta.
Människor idag tror att de förstår, de tror att alla individer är densamma, att vi människor är som någon slags obefintlig varelse som inte kan gå sönder.  Det vi människor inte förstår är att en människa kan gå sönder av ett enkelt hej, men ett enkelt Hej kan också läka en annan långsiktigt. Allt handlar egentligen om att alla är vi olika, och nej vi kan aldrig veta allt om alla, Vi kommer aldrig ens komma i närheten av att veta lite av nästan alla. men något jag tycker är viktigt är att ha den lilla  kunskapen om att vi alla är olika och att vi alla kämpar med olika saker.

Jag tänker också på

när vi människor har någon i vår närmsta krets som har problem som dom delar med sig av.. Jag tänker på om vi egentligen förstår varandra alls, eller om det helt enkelt blitt så vanligt att man låtsas förstå för att slippa lyssna. För jag menar kan ju inte bara vara jag som varit med om den där människan som bara funnits där för att jag egentligen bara ska prata på och personen egentligen inte lyssnar alls. Personen ifråga bara tror sig  förstå hur allt är ändå, utan att egentligen lyssna och påstår utan bakgrund av förståelse påstår att allt kommer bli bra.

Saken är den att vi människor kommer aldrig någonsin förstå oss på varandra, så länge man inte har varit med om exakt lika dana händelser, vid exakt samma tid punkt, på exakt samma plats , med exakt samma person, det kommer aldrig hända. Vi kommer bara kunna låtsas förstå. Men  då allt leder till samma fråga på nytt;
"Eller kommer vi någonsin förstå varandra?"

Klockan är nu 02.42 och jag bör egentligen försöka sova på nytt och därför säger jag nu godnatt, i hopp om att någon gång kunna förstå hur vi människor fungerar, och om vi någonsin kommer kunna förstå, förstå hur det är att bara någon annan.

Likes

Comments

Det kommer inte bli bättre, inte bäst.

Hur många gånger per dag käftar vi emot djävulen i helvetet om att allt kommer bli bra? Hur många gånger tror vi faktiskt det vi säger, att det kommer bli bra?

Dessa kvällar när ångesten är på högsta nivå, man ligger bara där med musik i snäckorna på högsta musik, deppar ihop. Alla dessa farliga lågor som snart exploderar till tårar som därefter kanske till och med orskarar skada, skada som kan leda till att vi bränns i helvetet.

Du är ensam, du låter djävulen ta över din själv, kontrollera dig. Du intalar dig själv hur värdelös du är, hur ensam du är, vad misslyckad du är. Visst spelar det ingen roll om någon i denna sekund berättar för dig hur vacker du är, hur stark du är, hur otroligt duktig du är på träningarna i hobbyn du älskar?
För en människa som lever i ångesten, i djävulen spelar medlidande i denna sekund ingen roll. Vi behöver en människa ,en vän som ställer sig upp kanske till och med emot dig och ber dig ta dig själv i kragen.

Djävulen är självisk, han är ond, stark och mäktig, ingen har ordet över honom i denna stund.

Dessa kvällar och nätter är en kamp, en hård och svår kamp. Ni kommer vinna kampen, oavsett hur hård djävulen inuti er är. Djävulen är uppbyggd av rädsla, din egna rädsla som du skapat.

" I grund och botten är det du som är djävulen, i slutet är du den ända som kan besegra honom. "
- Daniella Guttke

Likes

Comments

Jag är så irriterad.

Varje dag läser jag om någon ung person som drabbats av någon form av ätstörning. Jag läser texter individen skrivit själv, individens egna historia, egna  livserfarenheter. Ofta i dessa texter framkommer det ofta men INTE ALLTID att problemen men kosten kommit från en vuxen i individens människokrets, en vuxen människa(?!).
Vad jag vet skall våra vuxna i vår omkrets vara våra FÖREBILDER, vuxna personer vi kan se upp till, ta efter, lära oss av.

Jag läste en krönika för ett par månader sedan som en kvinna som då var omkring 20 års ålder, kvinnan skrev om en händelse där skolsköterskan sagt till henne som 7 åring; " Du är överviktig".
Den här flickan var 7 år, kroppen var inte fullt utvecklad, växtligheten var i full gång och skolsköterskan slänger ur sig " Du är överviktig" ????
Detta endast för ett för högt BMI.

För er som inte vet står BMI för; xBody mass index", detta är en metod som ofta används för att mäta om någon har en hälsosam kroppsvikt eller inte. Du mäter ditt BMI genom att multiplicera din längd i meter med din längd i meter, därefter dividerar du din vikt med den siffra du fick fram.

Jag själv tar väldigt illa vid mig av det här, framförallt för att jag tycker att BMI inte skall användas på barn och undomar som är under 25 då man anses vara färdig utvecklad i kroppen. Jag vet hur hårt det tar att höra att du är överviktig, jag vet hur det påverkar din hjärna, jag vet konsekvenserna, jag vet hur fel det kan bli.

Jag hade en skolsköterska när jag började årskurs åtta för ett par år sedan, jag har aldrig haft problem med vikt eller annat. Självklart har man varit mullig och gullig,

Men det är väll inget fel? Inte kan mullig eller smal vara fel för att en siffra säger något annat?

Iallafall, jag gick till denna hälsokontrollen precis som resterande elever i min årskurs. Skolsköterskan kollade min syn, kollade min rygg, kollade längden, vägde mig och sedan satt vi där vid hennes skrivbord. Hon tog fram en blankät där hon fyllde i min kurva med längd,vikt och BMI. Jag minns såväll de orden, den rösten och tonläget när hon vräker ur sig: " Daniella, du är jätte överviktig".

Jag minns hur arg jag blev, samtidigt som man känner sig förstörd , känner hur allt stannar upp, hur hjärtat slår som ett slag i magen.

Jag tycker det är fel, det är så himla fel att säga till ett barn som inte är färdig utvecklad eller likaså långt ifrån överviktig eller underviktig (oavsett vilket fall) , hur som helst du säger inte så till ett barn!!!
Detta kan , eller rättare sagt detta förstör liv, detta tar liv, detta hjärntvättar individer. 

Hade jag haft för och efternamn på denna skolsköterskan och resterande skolsköterskor som vräker ur sig sådana saker hade jag med glädje på något sätt sett till att deras jobb tog ifrån dom.

Mitt hat till detta är stort, och blir större för varje person som delar med sig av deras historia och erfarenheter av alla dessa invalida vuxna människor.

BMI bör inte användas för barn som inte är ordentligt färdigt växta eller utvecklade.

Likes

Comments

Oro,rädsla,sorg, misslyckad, definitionen utav ångest.

Ångest, trycket över bröstkorgen, hjärtslag som gör ondare än att trampa på lego ,försvinnandet från omvärlden till fantasi världen, karaktären som trädet i en mörk björkskog.
Den största rädslan, rädslan för ångestpådrag.

De allra flesta har någon gång haft någon form av ångest pådrag, allt från söndags ångest till döds ångest. Jag är övertygad om att ingen människa som någon gång upplevt denna (som jag vill uttrycka det) "plåga" känner någon bekvämlighet i ångesten.

"En kniv i ryggen , ett tryck över hjärtat , en vilsenhet " , är olika beskrivningar som jag hört av ångest.

Som egen individ skulle jag aldrig komma på en beskrivning som skulle passa in på känslan av ångest. Det ända ordet som skriks i mitt inre när jag tänker på ångest är rädsla, rädslan som sprids snabbare än en microsekund i kroppen. Det är något jag önskar att ingen människa ska behöva uppleva, Ångest är djävulen i sin renaste form.

Det står texter över hela internet om hur du skall bete dig mot någon som lider av ångestpådrag, jag läser detta nästintill varje vecka där någon delat det på någon form av sociala medier. Jag läser punkter där det står att man bara skall sitta tyst, visa någon form av medlidande, visa att du finns till. Som individ som upplevt djävulen själv i detta, jag skulle aldrig vilja ha någon som visar medlidande i detta , aldrig i livet. Ha en eller flera person att prata med ,finna stöd hos hade jag inte tackat nej till. Men att de sitter och endast tycker synd om mig och låta mig drunkna in djupare i helvetet, aldrig.

Man måste dra en gräns ,våga se ljuset som kan vara utvägen från helvetet. Som individ drabbad av ångesten,djävulen måste du någon gång dra gränsen.

Men när ska du dra gränsen? Vart skall man dra gränsen?

Det är där man behöver en eller flera extra armar, armar som är starkare, armar som är rakt på sak, stålarmar.
Medlidande är det absolut sista en individ med ångest behöver, det gräver endast djupare i helvetet.

Finns inte dessa armar, då känner man sig misslyckad. Du låter dig luras av djävulen att du är värdelös och ensam, när du egentligen är omringad av stålarmar, varma armar, kärleksarmar.
Men allt handlar inte om stålarmar, det kommer till en punkt där du måste klara dig själv, fatta beslut själv. Dra dig upp på livlinan till ängelhimmeln med egna stålarmar. 

Om du inte har modet att stå upp för djävulen, det brinnande helvetet under dig då är livlinan av fram tills modet kommer. Hoppet är inte borta, du är bara bortförd åt ett annat håll av djävulen.

- Daniella Guttke

Likes

Comments

​Jag sitter just nu på mitt rum, jobbar md min nya svenska uppgift. Denna uppgiften skall bli en artikel med titeln '' Att bli människa '', här ska uppväxtvillkor på olika villkor diskuteras. Vi har sett två filmer i klassen som har en mycket hård uppväxt och enligt min syn en väldigt tragisk och fel väg att växa upp till. Vi har sett '' Ondskan '' och '' American History X ''. Jag själv tycker att båda filmerna rör vid en, dock på 2 helt olika sätt. De båda väcker känslor hos mig som människa.

Ondskan är i grunden en roman skriven utav Jan Guillou. Den baseras på en ungdom av manligt kön som heter Erik Ponti. Denna killen växer upp med en mamma och hans styvpappa som har en tendens att aldrig se det bra han kan göra, även om det är väldigt sällan. Erik tar mycket stryk av sin styvfader och när hans mor är för rädd för att opponera sig.  I skolan är Erik den farligaste eleven då han går med i ett skolgäng. Erik lever med våld i skolan och börjar känna sympati och medlidande mot dem han slår, när hans liv rasar samman på grund av skolgängets kriminella verksamhet. Erik blir relegerad från sin skola och börjar på internatskolan Stjärnsberg. På den nya skolan har de så kallar kamratuppfostran, därmed sätter skolan stopp för Eriks beslut om att starta ett nytt liv där våld inte förekommer.  Båda filmerna innehåller mycket våld men American History X har en annan berättelse, men de båda påminner om varandra.

 I American History X är huvudpersonen Derek Vinyard och hans lillebror Danny Vinyard. Deras pappa jobbade innan sin död som brandman och dödades av två svarta män i samband med ett jobbuppdrag. Deras pappa pratade mycket om jämställdhet men avslutade sina disskutioner vid matbordet med uttrycket ''Nigger Bullshit'' där hans hela åsikt ändras mer till det rasistiska hållet. Innan Deras faders död var Derek en mycket engagerad elev i skolan, men faderns död tog hårt på Derek. Dereks sorg och hat driver honom in i en nynazistisk rörelse där han snabbt stiger i graderna. Lillebror Danny är som en svans på storebrorsan. Efter ett skottdrama med dödliga utgångar hamnar Derek i fängelse i 3 år. Under hans fängelsetid inser Derek att han valt fel väg att gå , när han kommer ut drar han sig ur allt gammalt och drar även med sig lillebror på detta. Men Dereks tidigare handlingar glöms inte och de tar ett stort och betydelsefullt pris ifrån honom.

Detta är inget jag som människa någonsin kommer förstå mig på, eftersom detta inte bara är en situation  man sätter sig in i.  Men speglar verkligen vår uppväxt till på hur vi kommer att bli, människan vi kommer vara om 20 år? Som en enskild individ tror jag  att uppväxten har till en viss procent en liten medverkan på de individer vi kommer att leva upp och bli till, med detta säger jag inte att man blir så som dina fadersfigurer. Varje individ lär sig såklart vilket som är rätt och fel av deras päron vilket är något som är väldigt olika från familj till familj.  Kommer du från en familj som Derek där din fader dödas av en svart man och din fader sagt till dig tidigare att inte lita på det , visst måste man känna en åsikt accepterad? Det skulle både du och jag göra tror jag. Jag säger inte att han bara kan skjuta vem som helst för det. 

Hur ser ni på detta? Dela gärna era åsikter med mig i kommentarer!!!

Jag tror på Danny Vinyards ord: '' Hat är en tung börda.'' - Danny Vinyard

  • 2070 Readers

Likes

Comments