alla dessa långa nätter då man inte ens vill gå och lägga sig för att man VET att man inte kommer kunna somna endå, alla tankar och alla funderingar. kommer det här någonsin gå över? kommer känslan av att jag är värdelös någonsin lämna mig? jag börjar tvivla...
alla runt om mig ser ut att må så bra, som skrattar och ler jämnt. kanske dom fakar det precis som jag? Det är just det man aldrig vet. jag vill oxå kunna må bra. sluta vara arg, ledsen och irriterad jämt. det känns som att ångesten och depressionen tar över mitt liv. Allt jag vill göra, allt jag vill säga...


Likes

Comments

Att förlora sin mamma när man är 12 år är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Idag har det gått 6 år och 1 månad sen det värsta tänkbara hände. Efter 6 år tror folk att man glömt bort henne helt, att man inte mår dåligt över det mer. dom skulle bara veta... det är en ständig smärta att gå runt varje dag och låtsas som att jag mår bra, le och alltid vara trevlig, samtidigt som man släpar runt på en tung deperision och en ångest som alltid sitter fast i ens huvud, att alltid bära runt på en stor sten i hjärtat av sorg som aldrig kommer att släppa. det jag ständigt hör är " hon har det bra där hon är nu"
"hon var en fin människa"
"vad du liknar på din mamma"
ingen förstår att det inte är det man vill höra. att det verkligen inte hjälper. ingen förstår hur jävla smärtsamt det verkligen är, hur lång tid det än har gått. för MIG känns det som att det var i går jag fick reda på att hon var borta. Och det versta av allt, att inte komma ihåg ett skit av den tiden hon faktiskt var frisk. Det enda som sitter kvar i mitt huvud är sjukhus besöken, minnena av när hon ligger i sängen och kan knappt stiga upp, pappas lessna ansikte, att inte veta om hon levde när jag kom hem från skolan, den gången dom trodde hon var frisk. dom hade fel, Så jävla fel.






Likes

Comments

denna sida kommer jag att ha för mig själv så länge det går för att kunna må bättre genom att skriva av mig och berätta hur jag mår osv.

Likes

Comments