View tracker


Så då var den lille muttern fast. Kom igen vi lyfter på boxen.” sa Torbjörn och tog ett tag under takboxen. Jag hukade mig ner och lyfte.

Fan akta så det inte repar, farsan blir vansinnig om vi kommer hem med repor på taket.”

Vi stod i Torbjörns pappas lastbilsgarage bland alla möjliga grejer såsom en plastbåt på trailer, en skottkärra utan handtag, ett antal gamla bilstereo och en stor trave bildäck på snygga aluminiumfälgar.

Vi ska inte ha lite schysst musik i stugan då?” frågade Torbjörn och pekade på en två stora högtalare och en förstärkare som blivit över sen hans pappa bytte hemmabiosystem.

Det är ju bara att koppla in ipoden med aux-sladd så kan vi lyssna Eddie hela kvällarna.”

Torbjörn gillar den genren av ”raggarmusik” och var redan i fullfärd med att lasta in ljudanläggningen i bagaget innan jag han opponera mig i ämnet.


Det blir inte mycket plats över till packning hörru du.”

Ahh, två flak öl var och en Captain Morgan så klarar vi oss ska du se.”

Det lyste i Torbjörns ögon när han smällde igen bagageluckan.

Du ser, perfekt eller hur!?” han behövde inget medhåll på den frågan. Torbjörn var inte den sortens människa som behövde ha ett medgivande ”mhmm” eller ”javisst”. Om han tyckte något var bra så var det också det och då skulle det bli så. Det var liksom bara att anpassa sig.


Vi syns hemma hos mig då, så slänger vi in resten av packningen och sen drar vi. Jag ska bara låsa här.” Torbjörn drog ned garageporten, hängde på låset och vred om sifferkombinationen.


Snön låg som en tjockt duntäcke på marken, det hade snöat i flera dagar och vi var verkligen spända på slalom. I ett kraftigt vrål ifrån Torbjörns varvande 740 susade han förbi mig i ett häftigt bredställ. Han hade alltid velat utmana ödet och i varje kurva fram till hans föräldrars hus skickade han ut bakänden på bilen så att snön revs upp till barmark av dubbdäcken och spottades bakåt runt omkring i varje kast.


Jag däremot körde så försiktigt så i pappas framhjulsdrivna Peugeot med odubbade vinterdäck.

Visst kunde man provocera fram en sladd. Om man körde i rätt bra hastighet, ryckte kryckan inför kurvan och fick ett såkallat förställ och sen i kurvan ryckte till i handbromsen igen inom samma ställ för att få till ketchupeffekten på nästa ställ och kunna lura antisladdsystemet fransmännen mekat ihop, det funkade bäst om Torbjörn satt bredvid och hetsade mig.

Fast eftersom pappas Peugeot skulle stå hel och ren på garageuppfarten när han kom hem ifrån Thailand måndagen efter vi skulle komma hem från från vår skidresa var det bäst att ta det lugnt med Peugeoten.


När vi packat med oss pjäxor, skidor, stavar, termobrallor, skidglasögon, vantar, mössa och bärs fick vi en kopp kaffe och en smörgås hemma hos Torbjörns föräldrar. Torbjörns mamma Eva tinade en påse hembakta lussekatter i micron som vi kunde ha som fikabröd i bilen på vägen upp.

Fan skit i det där morsan, julen är över för länge sen. Vi käkar la på donken om vi blir hungriga.” sa Torbjörn och himlade med ögonen.

Jag tackade Eva så mycket och tog emot påsen iallafall. Hemma hos mig bakade morsan lussekatter med kardemumma, inte saffran som de här gyllenbränt gula lussekatterna innehöll. Evas lussekatter tyckte jag extra mycket om och det visste hon.


Eh, fan nu drar vi Gurra!”

Vi tog på oss ytterkläderna, kramade Eva hejdå och fick som sig bör uppmaningar om att köra försiktigt.


Kolla in den här då!” sa Torbjörn och tog upp en bränd Cd-skiva ur jackfickan.

Nu slipper vi lyssna på den där skitmusiken din farsa diggar.” fortsatte han och tryckte på stereons ejectknapp. Ur Cdspringan kom Gyllene Tiders samlade hits, det var farsans favoritskiva och den spelades alltid i hans mörkgrå Peugeot.


När Torbjörn fick syn på de gula bågarna efter bara en och en halv timmes bilfärd gav jag efter. Vi hade redan åkt förbi två Mc Donalds som han ville in på. Då hade jag lyckats nonchalera honom, höjt stereon och fortsatt köra som om jag inte förstod vad han menade när han med livliga gester i passagerarsätet pekade mot skylten. Han surnade förstås till när jag körde förbi, det syntes på hur underläppen trycktes ut från ansiktet på honom.


Klockan var runt niotiden på kvällen och mätta av sju cheeseburgare var fortsatte vi våran resa upp mot stugan och skidåkningen. Det började snöa allt mer intensivt när vi kom in en bit i Värmland. Stora snabbt fallande flingor förde med sig att sikten blev allt sämre, trots pappas tre extraljus i grillen. Reflektionen av ljuset mot snöflingorna bländade mer än vad det lös upp vägen. Jag sänkte farten och bländade av till halvljus. Den spåriga vägbanan var svårkörd och jag satt som på helspänn. I en skarp högersväng fick vi ofrivilligt sladd på alla fyra hjulen och började kana i sidled. Torbjörn tjöt högt vid min sida innan vi fick stopp på bilen. Som tur var hann foten på bromsa svara något innan vi dunsade in i vallen av nysnö.


Shit, det var nära ögat!” sa jag och puttade till Torbjörn för att han skulle öppna sin dörr så vi kunde ta oss ut, min sida var barrikaderad av snö och dörren gick inte att rubba en millimeter.

Torbjörns ansikte var nästan lika vitt som de snöklädda granarna i skogen som omringade oss där vi stod.

Han öppnade dörren när jag slog till honom på överarmen och snubblade till när han sprang ut mot vägkanten och böjde sig fram. Jag vände mig om och stoppade fingrarna i öronen för att inte höra. Hans hulkningar hördes ända.


Genomsvettiga av våra många försök var vi beredda att ge upp hoppet om att få loss bilen. Klockan hade hunnit bli efter midnatt och Torbjörn vars mage saknade innehåll blev sugen på lussekatter.

Så när vi satt där i en iskall bil och fikade kom det en bil.

En jättetrevlig yngre kille i rödrutikg flanellskjorta och blåa hängselbyxor kopplade bogserlinan i Peugeoten och runt dragkulan på sin fyrhjulsdrivna Toyota.

När bilen var uppe på vägen kontrollerade vi eventuella skador med ficklampa. Peugeoten hade förvånansvärt nog inte fått sig en skråma och startade pålitligt på första försöket. Vi gav flanellkillen resten av lussekatterna som tack innan vi åkte vidare i natten.


”Var det så obehagligt när jag fick sladd? Du blev ju helt kritvit i ansiktet och spydde ju som en kalv.” sa jag hånfullt och log lite full i fan.


Ehh, det var inte det.”

Nähe, vad var det med dig då?”

Skit i det.”

Blev du lite rädd Torbjörn? Längtade du efter mamma?”

Jag tyckte jag såg något, okej!? Så, skit i det nu, jag vill inte prata mer om det, kör istället så vi kommer fram nån jävla gång.”


Det var märkbart att Torbjörn blev irriterad och skakig av hädelsen. Jag vågade inte fråga mer i tron om att jag kunde få mig en rak höger om jag ställde fler frågor.

Han piggnade på sig lite när jag öppnade ett paket singoallakex.


Vi hade inte så långt kvar till stugan, gps:en visade fem kilometer när vi körde över en smal bro förankrad i tjocka rimfrostisiga vajrar uppsträckta från ståtliga järnpelare på var sida om forsen. Och även om bilens termometer indikerade på minus fjorton forsade vattnet livligt under oss när vi körde över bron. Någonstans mitt på bron märkte jag hur Torbjörn började hyperventilera och gråta.


Vad är det med dig?”

Torbjörn blundade och snyftade fram att vi bara skulle köra.


Tillslut kom vi fram till stugan. Vi hade tagit med en snöskyffel i takboxen. Djupet på snön var säkert en halvmeter, om inte mer. Vi skottades oss fram den sista biten, körde fram bilen och började packa ur.


Fan det är sjukt kallt i stugan, jag sätter på bastun. Vi kan ta en liten rackare och värma oss i den sen.”

Jag tyckte det lät som en strålande idé. Stugan var byggd av timrade bruna stockväggar. Den hade Torbjörns pappa ärvt efter sin farbror ihop med en hel del pengar.

Torbjörns familj hade inte varit där uppe mer än en gång under hans uppväxt, hans pappa tyckte inte om stället. Man var tvungen att ta bilen till backen, vilket säkert var den betydande anledningen till att dem annars hade hyrt en stuga mitt i backen, så att Torbjörns pappa emellanåt kunde få en kaffe och en paus-whisky i toppstugan utan att behöva tänka på hur dem skulle komma hem.


Gurra, det ska finnas ved i boden där ute, kan du hämta?”

Torbjörn kastade till mig en flätad korg och jag gjorde som han sa. Vi hade vridit upp alla elelement på max och brasan var tänd. Känslan i frusna fötter återkom långsamt.


Nu var vi verkligen värda en bastubärs.” utbrast jag i bastun efter min första mun, Torbjörn nickade samtidigt som han sörplade i sig slatten av burken och och tog upp varsin ny ur en trähink fylld av vatten och ölburkar som stod på golvet. Vi hade haft flaken i takboxen hela resan upp så att ölen var kalla kan jag lova. Men bastun var varm och då behövde man kyla ner dem i en spann kallt vatten tyckte Torbjörn.


Alkoholruset slog till tidigare än vanligt i den varma bastun och Torbjörn som varit mer eller mindre tyst sen vi kört in i snövallen fick åter tillbaka talförmågan.

Han började gråta och berättade vad det var han hade sett. Jag började få kalla kårar längs ryggen och det kändes hemskt obehagligt.

Han berättade att han sett en mörkhårig flicka alldeles ljus i hyn komma gåendes i pyjamas med en nalle i hand längs hans sida bilen när vi väl fick stopp. Han kollade i backspegeln och såg ett stort blodigt sår i bakhuvudet på flickan och när han vände sig om in mot skogen var hon plötsligt borta. Torbjörn som blir snurrig i huvudet av att skära sig själv i fingret på ett pappersark blev fruktansvärt illamående.


Jag visste inte vad jag skulle tro. Det kändes djupt obehagligt och när han berättade att han dessutom sett en annan tjej stå på broräcket och handlöst falla ner mot forsen blev jag riktigt orolig.

Han måste ju ha slagit i huvudet tänkte jag.


Vi blev allt mer rusigt trötta och efter ytterligare ett par öl gick vi till sängs, Torbjörn låg i bäddsoffan och jag klättrade upp på loftet och somnade med det samma.



***

Skrivet av: Gustav Elderbrand

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker


Vi har lagat cykelslangar du och jag, du har visat mig och vi har krängt många cykeldäck ihop.

Du har burit mig i i bärsele på ryggen och klippt gräset, du har blivit allergisk, och snuvig burit mig ändå.

Innan jul bakar vi bröd, jag väljer deg, du kavlar och jag pickar hål, sen med en handklapp så att mjölet ryker, hysch in i ugnen. Glöggen är mest för doftens skull.

Du har sett till att det är varmt och skönt om natten, ibland har du eldat så mycket att jag har öppnat altandörren för att få in svalkande vinterköld.

Jag har fått ringa dig mitt i natten om jag inte kunnat sova, även om du skulle upp och sätta dig i lastbilshytten tidigt morgonen därpå.

Om jag behövt skjuts har jag alltid kunnat fråga dig och du har utan tvekan ställt upp. Till flygplan har du skjutsat mig, till vänner och från fest.

Du har hjälpt mig bära en tvättmaskin fyra våningar upp, varit med och inspekterat hus, hjälpt till att flytta, målat fönsterspröjs och hamlat träd med motorsågen.

Vi har skiftat däck på bilen, smörjt upp bromsar, bytt framgaffel på cykeln, sjösatt båten, seglat, dragit upp nät, fiskat, övningskört, målat tak, kluvit och sågat ved, åkt långt för att köpa en grå Batmobil, flugit till Thailand, åkt skidor i fjällen och du har haft på dig termobyxor av en mycket skrikig brandgul nyans.


Vi har gjort mycket du och jag pappa, du har lärt mig mycket och du har gett mig mycket, inte bara materiella ting utan färdigheter, tips och trix samt kärlek.


”Det här skriver jag till dig pappa. Min pappa som ställer upp i vått och torrt, allt i spektrat från det blötaste våta till det torraste torra, från äppelcider till kroppspuder. Det är din dag idag, tack för att du är just min pappa. Jag älskar dig för det.”

/Din son



Skrivet av: Gustav Elderbrand

Likes

Comments


”Mamma, vad gör du här?”

Mina tunga ögonlock var omöjliga att hålla uppe, flimret av mammas hand mot min kind är det enda jag minns. 


Mamma var där när jag vaknade till igen. Lysrörsarmaturerna gjorde det svårt att inte kisa. Hon såg yngre ut än vad jag kom ihåg henne. En välkammad herre i vit rock kom in, skrev något i sitt block och gick ut igen. Mitt huvud kändes fastspänt och jag försökte skrika:

”Var är jag mamma?”

Ljudet som kom ut mellan mina läppar väste och lät bara hummade. Mamma tittade på mig genom hennes stora glasögon och hon såg ledsen ut. Hennes läppar rörde sig men jag kunde inte höra vad hon sa. 


Inombords skrek jag efter min gravida sambo.


***


Det tog två månader innan jag kunde röra mina händer igen, fyra innan jag kunde ta ett par steg medan sjuksyster höll i mig. Mamma kom på besök flera gånger i veckan. Det som tog längst tid var att lära mig prata igen, det är något som jag fortfarande får öva på varje dag.

Jag fick hörselapparat och efter ett tag kunde jag urskilja vissa ord i meningar.

Mamma hade ibland med sig mina yngre bröder. Det var som om dem var små, jag skulle tippat på att William var nog i tioårsåldern och Svante var inte en dag över femton. 

Det hela kändes som en väldigt obehaglig dröm. 

Som jag kommer ihåg var dem båda över tjugo, det var svårt att minnas exakt men jag kom ihåg att jag hade hjälp William att flytta till en studentlägenhet vid Chalmers efter gymnasiet, han skulle bli ingenjör William. Och Svante hade öppnat en verkstad för motorcyklar, Svante hade dessutom två barn, Isa och Victor. Jag och min sambo hade ju varit där på barnkalas i våras, Victor fick en Spiderman-dräkt i present utav oss. Han älskade blåbärstårta och Isa kladdade ner hela sig i blåbär där hon satt i sin tripp-trapp-stol.


Varje dag kändes som ett töcken av samlade minnen och uppochnervända liv. 

När jag blev såpass stark att jag kunde gå på toaletten tittade jag mig själv i spegeln, jag kunde inte för mitt liv känna igen spegelbilden. Det var ju såklart jag alltså, det var mig själv jag såg, fast utan skäggväxt och med hår på huvudet. Jag tappade håret när jag var tjugotre, helt säkert. 

Det var så konstigt att se mig själv, jag såg så ung ut.



Doktorn kom in i rummet där jag låg i säng med min mamma sittande på en rostfri pall alldeles bredvid. 

Doktorn såg nöjd ut och öppnade munnen:


”Du har nu visat att du förstår vad vi säger med dina handrörelser, tummen upp för ett JA och tummen ner för ett NEJ. Vi kan kommunicera med varandra i och med att vi ställer mer komplicerade frågor och du skriver svar med penna på papper. Du har även visat oss att du själv undrar och du har skrivit frågor till oss. 

Vi har kommit långt nog i processen för att du ska få veta varför du ligger här och vad som har hänt dig.” 

Doktorn tittade vädjande på mig för respons på det han sagt.


Jag knöt mammas hand hårt i min, gjorde tummen upp och han fortsatte:


” Natten till den sjätte december förra året var du med om en bilolycka, du kom in hit till sjukhuset med ambulans. Du hade ett brutet revben, din vänstra lunga var punkterad och du hade allvarliga inre blödningar, vissa av dessa i huvudet som orsakat skador på din hjärna. Skadorna medförde att du inte kunde hitta balans, gå, prata, höra och förstå. Det mesta tycks till vår stora glädje ha kommit tillbaka.”


Jag skrev orden: ”Min gravida sambo?” på ett papper i mitt anteckningsblock och räckte det mot mamma.

Hon läste och svarade:


”Ååh, mitt älskade hjärta. 

Du var ensam i bilen när en förbipasserande billist hittade dig. Och du har ingen gravid sambo älskling, du bor fortfarande hemma hos mig, William och Svante. 

Du är ju bara arton år Gustav.”



***


Idag fyller jag tjugosex år och under de senaste åtta åren av mitt liv har jag försökt att förstå min verklighet. Dem hade rätt, jag var född 1990 och olyckan skedde 2008. Från början kunde jag inte tro att det var sant, jag letade i tidningar, kollade både mitt pass och körkort och till min outhärdligt smärtsamma besvikelse stämde det dem sagt. Det konstiga är att jag inte kan komma ihåg någonting av själva kraschen. Vad som berättats för mig är att jag var med min kompis Julle den kvällen, vi hade varit på bio, käkat på Mc Donalds och efteråt hade jag kört hem honom i morsans Volvo-kombi. På vägen tillbaka hade det börjat att snöa kraftigt, temperaturen var runt nollan och det blev halt på vägbanan. I en kraftig vänsterkurva hade jag fått sladd, voltat med bilen längs diket och slutligen hade bilen med mig i stannat mot en brunn med det ihoptryckta taket nedåt marken. 

För en kort stund låg jag död på sjukhuset, defibrillatorn fick åter mitt hjärta att slå. 03:23 dog och återupplivades jag. Tur eller otur, det har jag inte bestämt mig för än.


Jag kommer så väl ihåg min sambo, hennes djupblå ögon som lät stirra på mig i timtal. Jag minns hennes blonda lockiga hår, hennes doft, hennes humör och alla våra minnen ihop. Men jag minns inte hennes namn.

Det tog ett bra tag innan jag gav upp hoppet om att jag bara skulle få vakna upp i huset igen och få ta hand om bebisen som skulle komma. 


Mamma körde mig ut till huset som jag sa att vi hade köpt, när vi kom till den platsen fanns det inget hus, det var bara åkermark. En åker utan björkallé fram mot ett ståtligt gult hus. Jag ringde mäklaren och han hade aldrig hört talas om mig eller sålt ett hus på den adressen. Banken hade inte beviljat mig något lån och grävfirman som hjälpt oss gräva upp häcken existerade inte.


Det har varit så otroligt svårt att första, trots de flera hundra terapitimmar jag har bakom mig. Jag kommer nog aldrig att göra det och jag måste verkligen försöka gå vidare. 

Jag har mitt liv, min familj och vänner. 


***

Så för en dryg timma sedan tändes en strimma hopp, Julle och jag satt och åt lunch på en restaurang inne i stan. 

Bakom Julle satte sig en tjej med ryggen vänd åt mig, jag kände igen doften av parfymen, det kittlande skrattet och när hennes axellånga lockiga hår dansade i vinden slog mitt hjärta ett par extraslag. 


Skrivet av: Gustav Elderbrand

Likes

Comments


En hårt pumpad basketboll kastas missriktat mot mål, den dunkar mot kanten på korgen och rikoschetten träffar mig i bakhuvudet. Glasögonen far av och tar mark strax före min trinda lekamen. Gympasalsgolvet är strävt och luktar fotsvett, håret är svettigt och jag är andfådd redan innan ilskan tar över.

”Va fan gjorde du så för? Vi spelar ju bandy här!” ryter jag till.

En kort axelryckning är allt jag får som svar.


Den här händelsen är iallafall enligt mig början på en mycket värdefull vänskap med många goda minnen.


Du har lärt mig mycket, jag har känt mig smart i ditt sällskap, inte för att du var korkad, tvärtom för att du var klipsk och resonerade så att jag förstod.

Du är ödmjuk och du ser möjligheten om att du faktiskt kan ha fel, vilket förvisso inte har varit speciellt ofta men den insikten är få förunnat att bära.


Tanken har slagit mig, jag tror att både du och jag hade missat något under den tidigare delen av uppväxten, något som vi ville leva ut ihop.

Du spelade mycket Gamecube och fotboll, de enda två aktiviteterna som jag aldrig förstått mig på.

Vi var olika och som magneter var vi bra ihop, vi blev varandras katalysatorer i vår jakt efter spänning, spänningen vi saknat.


Vi stannade uppe länge, var ute och rände om natten. Ringde på dörrklockan till gubben Arg-Nilssons hus, knackade hårt på de tyska brödernas sovrumsfönster och sprang så fort benen bar oss därifrån.

Vi lät några postlådor i plast få bekänna färg, värmebeständigheten var som väntad lika med noll och brandkåren möttes gissningsvis av en hög sörjig massa när de anlände.

Vi hoppade slang på macken för att få ut den sista skvätten till moppen eller för vidare planer av brandfarliga sattyg.


Du ritade med ketchup och senap olika motiv av tveklös karaktär på prällens guldiga Volvo.

Första cigaretten delade vi på bänken vid skolgården bakom ditt hus, efter hostattacken och en dos astmamedicin tuggade vi i oss varsin kvist persilja.

Vi gömde bärs bland träden i skogen, tjatade till oss sprit, tältade och upplevde ruset.


Men det var inte bara lusten till bus som sammanförde oss. Vi hittade ganska tidigt den magiska kombinationen av Tutti-Frutti och mellanmjölk, något som blev standardsnacks och dryck när vi utvecklade vårat filmintresse.


Vi spelade brädspel i gillestugan och en gång vann jag över dig på TP, en enda gång.

Uno var och är vad jag tror fortfarande ditt sämsta spel. Rött på grönt och siffror i följd eller hur var det nu igen?


Du blev varse att en liter fem-sex gradig mjölk under en minut är omöjlig att häva.

Du kokade hårdkokta ägg och kletade kaviar mitt i natten, du stekte brödskivor i olja och delade med dig.


Sen efter skolan flyttade du för att plugga vidare, träffade en underbar tjej och blev sambo.

Jag stannade kvar i staden och likt ett klädesplagg ärvde din bror mig som vän. Det är inget större fel på honom, det är inte det jag menar men aah, det är väl så livet fungerar. Du där och jag här och vice versa. Nya bekantskaper och nya utmaningar.

Vi hade haft våra glansdagar, vilket jag är glad över, för ingen kan ta de minnena ifrån oss.


Du kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta min vän.

Jag önskar dig och din nyblivna Fru ett riktigt lyckligt liv tillsammans. Ta hand om varandra, lär av varandra och älska varandra, varje dag.



Skrivet av:

Gustav Elderbrand


Likes

Comments


På häcken ut mot åkern, den som jag första natten drömde om växte vackra röda inbjudande bär. Innan jag hann stoppa ett av bären i munnen ville min sambo snabbt googla om vilken sorts häck det kunde tänkas vara för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att häckens bär var giftiga, inte dödliga för en vuxen människa men i för stor mängd dödliga för barn.

Jag tog det som ett tecken och när vi fick veta detta ringde vi och bad svärfar komma förbi med motorsågen. Vi jämnade häcken med marken den eftermiddagen.

Och för att inte häcken skulle ta sig igen, grävde vi upp rotsystemet först för hand med spade, vilket förståeligt blev för jobbigt, så det fick bli som min sambo sa och vi anlitade en gubbe med traktorgrävare för att få bort problemet.

Rishögen som blev rätt så stor av alla ihopkrattade kvistar och rötter skulle vi spara som brasa till påsk. För var det något min sambo och jag uppskattade på påsk, efter alla godisägg, chokladharar och all påskmust så var det just att få stå framför påskbrasan. Låta sig fascineras över hur lågorna förföriskt dansar omkring och förvandlar ting till värme och sot.


Min sambos mage blev allt större och rundare för varje dag. Och som många andra gravida hade även min sambo humörstoppar och dalar som kunde förändras till det ena eller andra över en minut, inget däremellan. Och likt många andra gravida hade hon vissa cravings så det var min uppgift att se till att vi hade persikohalvor på burk och vispgrädde hemma.


En annan grej hon inte kunde motstå under den här perioden var tandtråd, inte att använda den mellan tänderna för då använde hon plackersbyglar. Nä, hon brukade dra av en decimeter, stoppa den i munnen och med tungan knyta små knutar av tråden. En gång när jag hade varit i staden och storhandlat hade jag missat att köpa tandtråd, då blev det humörsvängningar och hon försökte febrilt leta i handväskan efter något liknande. Jag hittade ett sy-kit från det spahotellet vi hade varit på några månader tidigare i min necessär, ett sånt med två knappar, en nål och en stump tråd. Jag gav kitet till henne och hon provsmakade sytråden, det slutade med att jag fick skäll ut ur huset och sen per telefon hela vägen till affären och hem igen.


Det är viktigt att dricka mycket på sommaren, helst vatten när man står i solväggen och målar fönster. För om man istället dricker några burkar öl som jag gjorde kan man lätt få huvudvärk. Det var förstås något som jag fick höra både en och två gånger men jag lärde mig aldrig. Vanlig huvudvärk kan man stå ut med, men jag fick som allt oftare migrän.

Tillföljd av mina oregelbundna migränattacker som kunde komma lite då och då hjälptes vi åt att sätta upp mörklänningspersienner i sovrummet. När de var neddragna blev det becksvart även om de var mitt på ljusa dagen helt becksvart i rummet. Svalde jag bara en Ipren och en Alvedon, drog ned persiennerna och la mig till sängs kunde huvudvärken vara som bortblåst inom en timme. Tidigare hade jag fått uthärda smärtan och blixtrarna genom huvudet i flera timmar, kanske rentav till nästa dag innan migränen släppte.


Det var just under en sådan migränattack som det hände något underligt igen. Vanligtvis brukar en attack medföra överkänslighet emot allt i min omgivning, huvudet brukar bulta i takt med hjärtslagen och synfältet får inslag av stjärnor. Ögonlocken bränner och nacken domnar bort.

Symtomen innan själva attacken var som vanligt identiska med vad de brukar.


Men när jag den här gången dragit för fönstren och lagt mig till ro i sängen släppte huvudvärken på en gång. Jag kände ingenting till en början, jag kunde inte röra mig fast jag vet att jag var vaken, åtminstone tror jag det. För känseln stegrades, den kom tillbaka och jag kände hur det började skaka så smått i sängramen. Skakningarna blev till ruskningar och där låg jag orörlig.


Mina ögon såg hur taket i rummet blev mörkrött, persiennerna pendlade fram och tillbaka precis som att någon i rask fart rört sig förbi dem.

Det började åska och blixtra utanför fönstret, jag hörde hur regnet slog mot fönsterplåten. Min sambo skrek nerifrån köket, hon skrek att vattnet hade gått och att vi var tvungna att åka till sjukhuset. Jag hörde hur hon bankade på dörren, den måste ha varit låst. Och jag kunde inte resa mig upp för att gå och öppna. Paniken, min hjärna ville bara bestämma över min kropp, om att resa sig upp och gå men hjärnan fick inte kroppens tillåtelse att göra det.

Det luktade bränt gummi och metallisk friktion, svart rök pyste in under dörren.

Mina lungor började fyllas och jag hostade upp blod.

Muller och en kraftig smäll av ett blixtnedslag rakt ner i huset och sen vaknade jag upp.


***



Skrivet av: Gustav Elderbrand

Likes

Comments

De ljumna vintermånaderna och den starka vårsolen hade skyndat på årets pollensäsong. Explosioner av gröngult pollendamm träffade vindrutan i vår färd mellan björkträdsallén fram på grusvägen till huset. Min sambo tog upp nässprayen och en allergitablett ur sin handväska när hon märkte hur jag snörvlade och gnuggade mina kliande ögon. Bakom vår svarta Volvo-kombi hängde en plastskåpsskyddad släpvagn, den största varianten man lagligt får köra på vanligt b-körkort.

Äntligen hade vi kommit fram till vårat nya hus. En ståtlig tvåplans villa med stora härliga vitspröjsade fönster, gulmålad liggande träpanel och vita knutar ett stycke utanför staden.

Ungefär tvåhundra kvadratmeter i boningshuset, fyra sovrum, stort öppet kök med plats för ett ordentligt matsalsbord eller som jag tyckte; pingisbord, det förslaget fick tyvärr avslag redan under visningen.

Två stycken sidobyggnader om kanske trettio kvadrat, vilka var ihopbyggda vid husets gavlar. Det ena vinkeln ville min sambo promt ha som ateljé, där kunde hon fridfullt och ostört låta fantasin flöda fritt, tillverka silversmycken och måla akvareller. Den andra var tänkt som gäststuga vid besök.

Altanen var byggd mellan sidovinklarna längs med husets baksida mot trädgården och mitt på altanen nerfällt i trädäcket stod en badtunna med avkopplande bubbelfunktion. Ett utekök byggt i lecablock, grovputsad i betonggrått och på toppen en gjuten bänkskiva med diskho angränsade till altanen ihop med en uppmurad grill i tegel ståendes på mossangripen marksten.

En liten lada målad faluröd med svart plåttak på

gårdsplanen, dubbla garageportar där både Volvon, Renaulten och en åkgräsklippare skulle få plats.

Och det bästa av allt, att få vara leva helt avskiljt från störande grannar. Vi hade tidigare bott i en trång tvåa och i trapphuset bodde både livliga ungdomar som utan hänsyn var helgdag hade fester långt in på småtimmarna och småbarnfamiljer vars barn skrek i högan sky i tid och otid.

Så när min kära sambo blev gravid med vårt första barn kändes det väldigt skönt att få både mer plats för vår växande familj och lugn och ro på landet. Det här skulle bli perfekt, det var vi båda överens om.

Vi hade länge letat efter just ett sådant här ställe och lyckan var total när vi tillsammans vred om nyckeln i låset till ytterdörren och öppnade.

Kort efter vår ankomst kom lastbilen och flyttgubbarna hjälpte oss in med alla tunga lådor och stora möbler som soffa och säng. Eftersom min kära sambo var gravid ville jag inte att hon skulle lyfta för tungt, och fast vi varit i kontakt med våra närmsta vänner var det ingen av dem som hann hjälpa oss med flytten. Det var tydligen mycket uppbokat just den helgen.


Vi hade tagit tidigare semester för att hinna flytta in, göra oss hemmastadga och hinna med att måla och tapetsera barnkammaren innan bebisen anlände. Huset var hyfsat nyrenoverat, något vi uppskattade. Jag har inte tummen mitt i handen men det kändes ändå skönt att slippa ta tag i allt för stora projekt.


Vår första natt i huset firade vi med ett glas alkoholfritt bubbel innan vi borstade tänderna, kröp ner under täcket och pussade varandra godnatt bland flyttkartonger och

kaos, det var både spännande och väldigt mysigt. Min sambo somnade omedelbart, som vanligt, hon kunde somna närsomhelst varsomhelst.

Jag däremot låg vaken och funderade på hur ofta vi skulle behöva fylla värmepannan med pellets, på om det fanns någon brandvarnare uppsatt i taket och om vi utifall hade någon brandsläckare lättillgänglig. Om vi tecknat ny försäkring eller om den gamla följde med i flytten, hur lång tid det tog innan posten skulle komma till den nya adressen.

Ja, sådana där orostankar man kan tänka när det är mycket att tänka på i ett nytt hus. Ett hus som var vårt första hus och i vilket vi hade lagt in i stort sett alla våra besparingar för att få ett beviljat lån. Tillslut somnade jag mitt uppe bland beräknad elkonsumtion och rörlig eller fast ränta.


Den natten drömde jag en jättekonstig dröm. I drömmen var jag ute en solig dag och klippte häcken, den växte oerhört snabbt och jag sprang fram och tillbaka längs häcken och knipsade av de nya skotten som spred sig allt snabbare. Varm och genomsvett hörde jag min sambo ropa att det fanns fika framdukat, jag hällde i mig ett glas flädersaft, sen kom mörkret och det snabbt kväll. När jag kom in i sovrummet låg min sambo redan på sin sida av sängen och sov tungt och lugnt. Min sida var inte heller tom, där såg jag mig själv ligga i min ljusblå silkespyjamas. Ur en vinkel ovanifrån sängen liksom svävade jag fram till mig själv, hörde hur den sovande jag snarkade till och såg hur jag vände ansiktet upp emot mig själv och spärrade upp ögonen. Skrik och med ett ryck var jag klarvaken och alldeles kallsvettig.


Jag tittade uppskrämt mig omkring i rummet, letade med handen efter min sambo som vid min sida i lugna andetag fortfarande sov djupt. Jag sneglade mot fönsterbrädet där

klockradion stod på 03:23, flera timmar kvar innan vi skulle gå upp. Det var bara en knepig dröm intalade jag mig själv, tog av mig den dyngsura pyjamasen, kröp in under täcket, vände mig på sidan och försökte somna om. Det är svårt att somna så tidigt på morgonen, speciellt i ett nytt hus. Många nya ljud som man inte är van vid, knarr, sus och och droppande kranar.

***

Det blev sommar och vi stortrivdes i huset, vi hade fått ordning och allt var uppackat. Jag kunde tvätta Volvon på gårdsplanen och min sambo höll för jämnan till i sin lilla silversmedja. Vi grillade nästan varje kväll och allt var toppen. Inga fler konstiga drömmar hade jag haft heller. Min sambo hade bara ryckt på axlarna när jag berättade om drömmen henne dagen efter och det hade hjälpt.


Men när min sambo åkte in till mödravårdscentralen för en rutinkontroll och jag var själv kvar hemma hände något konstigt igen. Jag var uppe på ovanvåningen i fullfärd med att måla väggarna i barnkammaren, det var ett par månader kvar innan det var dags så det kändes lika bra att få det gjort så att doften av nymålat skulle hinna lägga sig. Jag var nedskvätt och målarfärgsprickig när jag hade strukit ett lager ljusturkos färg på väggen och då jag tyckte att det knackade på dörren.

Jag klev av trappstegen och sänkte radion som stod på ganska hög volym. Det knackade igen, jag gick ner för trappan, genom hallen och fram till dörren för att öppna, men där stod ingen. Inte en bil eller människa i sikte, på farstukvisten stod bara en liten plåtburk till bredden fylld av blåbär. Jag tänkte att det säkert var de närmsta grannarna som velat komma förbi och säga hej.

Typiskt att jag inte hann ner i tid tänkte jag och smakade en näve blåbär på väg upp till barnkammaren igen.


När jag kom in i rummet igen hade tapeten bakom färgen börjat bubbla sig, jag såg hur bubblorna spred sig, blev fler och större tills tapeterna började släppa helt. Min vanliga otur tänkte jag, det klart att vi skulle anlitat en riktig målare som kunde utför ett riktigt underarbete så vi hade sluppit det här extrajobbet, helt i onödan. Det var ju det min kära sambo hade sagt, att vi skulle låta proffsen göra det dem var bra på medans vi kunde göra det vi var bra på, men jag trilskades och tyckte att jag minsann klarade av att måla själv.

Aja, jag slet surt ner de lager av tapetvåder som var lösa och innanför dessa kom jag tillslut in till det första lagret. En jättefin rosa tapet med detaljrika silvriga inslag. Fjärilar, utslagna blommor och hängande knoppar i ett återkommande mönster. Jag fick loss resten av de gamla tapeterna utan att förstöra och den innersta tapeten var helt frigjord och intakt när min sambo kom hem.

Vi bestämde oss för att behålla den.


***


Skrivet av: Gustav Elderbrand

Likes

Comments

Det börjar bli sent på kvällen och solen som under dagen värmt så skönt sjunker allt snabbare ned bakom hustaken. En ilande kyla sveper in tillsammans med höstvinden mot mina bara ben där jag står på balkongen och tittar planlöst rakt ut, bortom alla hus och träd som följer vägen i en spretig allé bortåt. Ett vinande fläktsystem ljuder på grannhustaket som om det var det enda jag kunde höra, men med ansiktet i riktning nedåt gatan hör jag ifrån stadsparken fontänens skvalpande när vattenstrålarna träffar vattenytan. Jag tar ett sista bloss på min cigarett, släpper den över räcket och iakttar hur stillsamt den singlar ner mot asfalten där fimpen tillsist i ett glödande moln tar mark. Det är säkert sju, kanske åtta meter mellan mig och fimpen.


Tomheten, tristessen och det oroliga kramande i bröstet eskalerar. Det känns allt värre för varje sekund och jag vänder mig om in mot vardagsrummet där vinglaset står halvtomt. I en eller möjligtvis två klunkar tömmer jag dess innehåll helt. Ruset från det förra har redan lagt sig. Med lilarött svullnade, gråtmilda ögon går jag genom hallen till köket för att återigen vända tillbaka med ett fyllt glas rödvin. Bag-in-boxen är snart slut. En smutt på vinet och sen en förtvivlad ångestpromenad i hallen, fram och tillbaka, igen och igen. Det kramar så hårt i bröstkorgen, som om mitten av bröstet är ett svart hål det närmaste materialet av min kropp bara vill sugas in. Känslan av att vilja fly är extremt påträngande, men vart?

Vart ska jag ta vägen?

Undran om vem jag och varför i helvete jag är som jag är ekar slagkraftigt inombords.


Det stenhårt knutna greppet om mitt hjärta lossar något i takt med rusets inverkan. Glaset är åter tomt men jag orkar inte fortsätta fly fram och åter i hallen. På med skorna och ned för trapporna. Mitt kala huvud svider bakifrån nacken och fram till ögonen när jag låst upp porten och kommit ut. I mitt tillstånd av ett virrvarr av intryck och trasiga fragment av minnen från en annan tid än nuet och ett lugnande alkoholpåslag i min kropp tar jag cykeln till affären. Höstregnet faller snabbare mot min ljusgrå t-shirt i takt med mina allt hårdare tramptag. De iskalla regndropparna piskar mot mina kinder och späder mina salta tårar. Ett hysteriskt kippande efter andan övergår till kraftiga andetag i brist av syre, räknar ett, två, tre.


Jag tittar upp mot tv-moitorn ovanför ingångsbågarna som hälsar mig välkommen. Ljusgrått har blivit mörkgrått. Förbi frukten, hon med barn tittade, han i hatt sneglade, vad vet de som inte jag vet?

Ett susande ljud i huvudet och känslan av en sprakande skogsbrand sprider sig obehindrat runt om i min kropp. Det blixtrar och glimmar i mitt synfält, mitt fokus är satt ur balans där jag står framför apelsinjuicen. Två liter i famnen, bär jag dem konstigt. Jag tar en i varje hand, lyfter över den ena till min andra, höger-vänster, tittar någon?

Vid frysdisken står en gubbe och river bland pirogerna, jag ser honom, tar vänster och genskjuter direkt mot lasagnen.


Utan att kunna möta kassörskans vädjande ögonkontakt får jag ur mig ett ”Hej!”, drar kortet och packar varorna i kassen i farten ut därifrån. Stressat forcerande hamnar jag bakom rullatortanten i snurrentrén, det går långsamt, hon stöter emot ena glasdörren och den stannar tvärt. Marken under mina ben skakar, knäskålarna vill hoppa ut ur mina ben och tårna krampar. Jag knyter båda mina nävar om min påse, tar ett så djupt andetag jag kan, lungorna fylls till bristningsgränsen och sen håller jag andan och blundar.


I en eller två sekunder står jag där i väntan på att maskinen ska få igång rotationen på dörrarna igen helt knäpptyst. Allt är så fridfullt och lugnt där när jag håller andan i något som känns som timmar, inte ens rullatortantens ivriga försök till att skjuva rullatorn genom glaset stör mig.


Maskinen startar och jag hör ljudet av bilar, öppnar ögonen och blixtsnabbt är jag åter tillbaka i min verklighet.

Men tankarna har skingrats, kvar är bara ångestens djävulskt hårdhänta tag om mitt hjärta.


Två timmar, en fryslasagne och två mäkta stadiga whiskeycola senare sluter jag nu mina ögon i soffan framför tv-en den här söndagen. Man får ju tänka på att det är jobb i morgon.


Skrivet av: Gustav Elderbrand

Likes

Comments

Det här är en halloweenpumpa, ganska fräsig va?😉

Likes

Comments

Myrorna kravlar och kryper över mina tår. Grässtråna är uttorkade gula och sticker mot all naken hud som hamnar utanför badlakanet. Solen steker, luften är frisk och runtomkring hörs ljud. Måsar cirkulerar runt bergsknallen där farfar lagt ut fiskrens. Glupska gapstarar dyker ner för att sedan segla iväg med vindens kraft och med middagen i magen.


Vågorna kluckar mot båten, det bildas livliga solkatter mot det marinblått målade skrovet. Bortifrån badplatsens hopptorn hörs stoj och stim, barn som badar och kivas om glass. Motorbåtens rytande motor får mig att dagdrömma om att känna fartvinden i mitt hår. Farmor skramlar med kaffekoppar, tre sorters bakverk, pulverkaffe och vattenkannan.


Gula och lila blommor står i full blom, doftar sommar och gästas av nyfikna humlor och bin. Surret är ihärdigt och livligt. Björken är fullbelägrad av inneboende insekter, klängväxten ringlar sig runt stammen.


Nere vid stranden sitter min lille kusin och gräver en grop, packar sanden i plastformen och vips en sjöstjärna.

Min farbror har fullt sjå med att få i ekan, upptäcktsfärden har börjat. Mellan tummen och pekfingret blir han och båten mindre än en nyckelpiga innan han går i land på ön tvärs över bukten. Äppelträden bakom stugan är täckta av gröna, sura kart. På tvättlinan hänger farmors baddräkt och torkar i solen efter det sedvanliga morgondoppet.


Fiskenätets bojar syns rakt föröver, spänningen inför kvällens vittjning är olidlig för mitt barnasinne.

Tecknade barnprogram får min kusin och jag se på en svartvit Tv. Blir bilden oklar turas vi om att ruska om metallpinnarna på antennen.

Ännu en höjdpunkt för dagen är när den passerande lokaltrafiksfärjan river upp sjö. Från grannens brygga kan vi dyka, upp på betongplinten, utkik efter maneter och sedan ett plums. Vattnet är kallt och saltsmaken i munnen får mig att trivas som fisken i vattnet.


Pappa läser båtbörsen om han inte somnat solbadandes på bryggan. Det är svårt att avgöra när han har solglasögonen på sig.


En havsöring vakar ett kasst ut till havs och farmor får i all hast med sig fiskespöt när hon i brådska lunkar ned för stentrappan. Några kasst, ibland inte ens med draget fastknutet i änden av linan brukar räcka innan tålamodet tryter.


På två skruvade spisplattor tillreder farfar dagens mål mat, köttfärsås med färskpotatis. Ytterdörren står på vid gavel och doften av middag sprids med vinden. Farmor dukar och slår två grytlock emot varandra när maten är serverad.

Efteråt pulverkaffe, en chokladbit och tända ljus i storstugan.


Instängd stuga tar snart över sköljmedlet i kläderna, mysigt och distinkt. Kyligt och rått känns täcket när jag kryper till kojs, värmefläkten får stå på hela natten.


Fågelkvitter, solljus och intresset för krabbfiske väcker ett barn tidigt om sommaren.


Jag längtar tillbaka efter att få fråga:

”Ska du med och fiska krabbor farfar?”


Skrivet av:

Gustav Elderbrand


Likes

Comments