19 maj: Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag har inte haft lust, har känt mig tom. Inte vetat vad jag ska skriva om. Känns som dagarna går ihop.

Jag har iallafall börjat hos min samtalskontakt, en äldre dam som jag tror kan göra underverk med min hjärna. Jag hoppas det. 1 gång i veckan brukar jag vara där, ibland blir det varannan. Sjukskrivningen är förlängd igen. Till midsommar denna gången. Läkaren sade att jag kunde mentalt förbereda mig på att inte jobba något denna sommaren. Att denna sommaren skulle jag återhämta mig. Blandade känslor, saknar jobbet och kollegorna. Men jag vet att jag måste bli frisk i lugn och ro innan jag kan börja tänka på att börja jobba igen. Vissa dagar mår jag bra, vissa dagar mindre bra. Det är som en bergochdalbana. Det går så mycket upp och ner. Jag är iallafall tacksam över att jag just fick den läkaren, som förstår och ger mig tid.


Min ångest har blivit mycket värre, men jag är inte rädd för den. Men det gör ont. Ibland känns det som att hela bröstkorgen ska slitas sönder. Men jag vet att det går över. I måndags blev det dock lite mycket efter en hel helg med ångest så jag satte mig i bilen och åkte hem till Dalsland, till mamma. Långa bilresor är alltid intressant för det kräver mycket koncentration trots att man inte tror det. Så efter det var jag trött, men de dagarna jag vart hemma här nu har vart bra. Tacksam för det lilla.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sömnen. I början sov jag väldigt lite. Jag hade väldigt mycket problem med att sova trots att jag var väldigt trött. Somnade väldigt sent och vaknade väldigt tidigt. Detta började i Augusti. Jag kände mig stressad inombords men kunde inte göra speciellt mycket åt det. Den känslan lade sig dock i September/oktober. Eller så vande jag mig bara med att ständigt ha det inom mig, vad vet jag. I November gick mitt sömnlösa liv till att enbart bestå av Jobb, träning och sömn. Jag sov, när jag fick tillfälle. Jag tänkte att det är nog bara för det är lite mycket just nu och tänkte inte en sekund på att kroppen försökte få alla tillfällen den kunde till att sova.

Magkatarr. Jag hade mycket magkatarr när jag var liten, men då var det för att min kropp producerade lite väl mycket magsyra. I perioden mars-maj förra året hade jag magkatarr på den nivån att jag spydde som en gris 7 gånger och säkert lika många gånger utan att spy. Sen kom det med jämna mellanrum men jag fortsatte skylla på att jag säkert ätit något jag inte klarade av.

Koncentrationssvårigheter. Att koncentrera mig på det jag skulle göra var omöjligt. Jag kunde läsa saker 100 gånger utan att förstå vad det stod. Jag kunde inte formulera mig på det sättet jag önskade när jag skrev tex. på jobbet. Att komma ihåg vad folk sade på utsättningarna på jobbet det sista var praktiskt taget omöjligt. Jag tänkte att jag nog bara var lite trött.

Minnesproblem. Jag började glömma bort saker som man i ett normalt liv brukar komma ihåg.

Känslolabilitet: Vissa dagar kunde jag känna noll och ingenting för sådant som ofta berör mig. Vissa dagar kunde jag börja gråta för ingenting. Jag kommer ihåg näst sista passet jag jobbade innan det tog totalstopp. Jag var i vanlig ordning lite sen till jobbet och fick stressa hemifrån. Kommer ihåg att jag under tiden jag gick till jobbet kämpade med att få bort en panikångestattack och tårarna bara rann utan att jag kunde påverka det. Jag kom till jobbet, slängde på lite smink och gick upp och bet ihop.

Lättirriterad och ljudkänslig: Ja, jag kunde flippa på minsta lilla och alla ljud blev riktigt jobbiga. Det var som allt snurrade, jag hörde ALLT. Någon hostade där, någon tömde en diskmaskin där, någon pratade på radion, någon pratade bredvid mig men inte ens med mig. Jag kunde inte sortera ut vad jag skulle höra utan jag hörde allt, på samma nivå.

Jag blev sjuk, HELA tiden. Så fort jag blev ledig fick jag en släng av halsont, ont i magen eller varför inte otroligt ont i huvudet. Detta struntade jag såklart i och körde på i samma tempo jag gjort innan.

Stressutslag. Jag fick i Januari utslag över hela armarna och på benen. Jag tänkte såklart "Äsch, någon har tvättat med ett tvättmedel jag inte tål innan mig".

Kunde inte varva ner. Att varva ner var i princip omöjligt. Det var typ som att hjärnan gick i 140 HELA tiden.

Nu kommer vi till det sjukaste av allt: Jag låg hemma med datorn i knäet en dag och hamnade av någon anledning på något självtest om man låg i riskzonen till att gå in i väggen. Jag vet inte varför jag hamnade där för jag hade själv ingen aning om vad som höll på och hända. På det testet fick jag typ 9/10 och låg alltså i RiSKZONEN för att gå in i väggen. Och jag tänkte "Äsch, det händer inte mig".

ÅH. HERRE. GUD.




Likes

Comments

​9 april: Att komma hem till sin egen lägenhet trodde jag skulle vara skönt. Min säng, min soffa och min tv. Bra saker för att försöka fördriva dagarna så mycket som det går. Det var det inte. För det första var det jättejobbigt att åka ifrån mamma när det var dags, jag hade ju ändå haft äran att ha henne i närheten varje dag i ungefär en månad. Vad hade jag gjort utan min älskade mamma?


Det var inte så himla skönt som jag trodde att komma hem. Ångesten kom tillbaka som en käftsmäll och precis ALLT blev jobbigt. Jag tror det värsta var att jag var så dålig på lördagen att jag missade min gudsons dop. Det fick mig att känna mig som en otroligt dålig människa.

Jag hatar att det går så himla mycket upp och ner. Jag känner mig så ostabil. Jag hatar att tårarna inte kan sluta rinna även om jag egentligen inte har speciellt mycket att vara ledsen över. Det bara kommer. 

Likes

Comments

2 april: Gran Canaria blev av. Den var välbehövlig även om resan ner var jobbig. Jag gjorde inte speciellt mycket. Solade, badade, åt mat. Orkade inte speciellt mycket mer. Första veckan var jag inte speciellt pigg men andra veckan kändes lite bättre. Inatt kom vi hem till Bengtsfors och jag har sovit 12 timmar. Var helt slut. Nu ska jag vara hemma i Dalsland en vecka innan jag åker hem till Nyköping igen.



Likes

Comments

14 mars: De första veckorna efter jag hade tagit den där powerwalken rätt in i väggen och vaknade på morgonen kände jag på riktigt ingen lust till livet alls. Det var inte så att jag ville dö, men jag vaknade och det första jag kände var att jag ville att dagen skulle ta slut. Jag somnade om. Och om, och om igen. Tills dagen var slut. Då somnade jag om igen.

Efter att i princip ha sovit i två veckor i sträck så känner jag ändå att lite energi börjar komma tillbaka. Jag orkar tänka, jag sover inte riktigt lika mycket som innan, fortfarande mycket dock och jag blir trött av inget alls. Att ta sig ur sängen för att laga frukost kan ta 1-2 timmar och sen efter frukosten behöver jag vila lite igen. Men det känns ändå bättre. Det känns som att jag har fått tillbaka någon form av hopp. Hopplösheten har försvunnit och jag vet innerst inne att jag kommer inte må såhär för alltid, även om de tankarna ibland kommer försöker man sparka bort dem med en osmidig ninjaspark. Jag försöker iallafall. Och det känns bättre. Och det är bra.

Både idag och igår har jag kommit ur sängen i hyfsad tid. Igår kl 12:30 och idag klockan 10. Jag har ätit frukost lunch och middag två dagar i rad. För mig är det ett framsteg.

Idag har jag även ringt en miljon samtal för att få någon form av klartecken inför den planerade Gran Canaria resan. Häromdagen trodde jag inte ens att jag skulle kunna åka med men idag känns det inte omöjligt. Har även börjat packa lite, även om det inte går fort så är det ändå något att pyssla med.

Planen var ju en cykelresa i 14 dagar. Det kommer inte bli något cyklande för mig men som det ser ut nu så kommer jag åka med (läs: bli apatiskt teleporterad) och bara ligga rakt ut i en solstol i två veckor. Jag tror det kan vara bra, och läkaren trodde också det kunde vara bra. Att komma bort, släppa allt och få lite sol.

Jag tänker inte ge upp. Men det får ta den tiden det tar.

Likes

Comments

9 mars: Jag vaknar vid 9 tiden, samma tid som jag gjort de senaste dagarna. Att jag vaknar 9 beror inte på att jag inte kan sova mer, för det kan jag. Egentligen skulle jag kunna sova dygnet runt. Det tar som vanligt 2 timmar innan jag ens kommer ur sängen, stirrades i taket, svarar på något meddelande jag orkar svara på, fortsätter stirra. Telefonen ringer, tittar vem det är, orkar inte svara, den får fortsätta ringa.

Det är dags för dagen där jag kommer få reda på om det är någon fysisk sjukdom som ligger bakom detta. Att blodproven visat något galet, att jag kan få en sjukdom att ta på. Jag ska vara hos läkaren klockan 2. Innan det ska jag försöka få i mig lite mat och ta en sväng in i duschen. Det känns som att jag ska bestiga mount everest, naken, utan mat. Små saker som man gör i vardagen när man är frisk är inte längre lika självklara..

Jag är i god tid till läkaren. Jag vet att jag inte skulle palla det extra stresspåslaget som skulle inträffa om det hände något på vägen, så det är lika bra att vara ute i god tid. Jag är där 30 minuter innan jag ska träffa läkaren. Jag somnar en stund i fåtöljen, orkar inte vara vaken. Det är en privat mottagning, det är ingen annan där och det är lugnt och skönt.

Läkaren berättar att de inte hittar något i blodproverna och att jag är frisk som en nötkärna. De har tagit alla fem sköldkörtelprov och det finns inget som avviker där. När jag var hos läkaren förra veckan sade han att jag eventuellt kan ha drabbats av utmattningssyndrom om det är så att proverna inte visar något med tanke på hur jag mår. Och ju längre tiden gått sen jag var där sist så känner jag att det är nog faktiskt det som har hänt. Jag är helt slut, kroppen har sagt nej. Diagnosen lyder utmattningssyndrom.

Ju mer jag tänker på det, ju mer verkligt blir det. Det har egentligen gått i ett sedan förra våren då jag började få magkatarr väldigt mycket. Under perioden mars-maj hade jag magkatarr 7 gånger, och när jag får magkatarr är det på nivån att jag inte kan stå upp och ofta betyder det att jag spyr som en gris. Den sista gången jag hade magkatarr (trodde jag) visade det sig att det var blindtarmen som hade gett upp. Det började högt upp i magen men sen vandrade det neråt.

Jag blev då sjukskriven i 2v och efter det skulle jag gå på två veckors semester. Likfan skulle jag ändå in och jobba 22h övertid i skarven där. Jag var uppe på cykeln efter 1v som blindtarmsopererad, kanske inte så smart här i efterhand.

Sen matade det bara på. Kroppen eller hjärnan har inte fått återhämta sig tillräckligt på väldigt länge. Och det får kroppen sota för nu. 24 år och utmattad.

10 mars: 12 timmar sömn, med mardrömmar, uppvaknande av hjärtklappning och en släng av halsont. Jag inser att det var för mycket för kroppen under gårdagen. Tar ytterligare 3 timmar innan jag ens orkar gå ur sängen, det går lixom bara inte.

Har fått 25 miljoner sms, ett gäng missade samtal. Orkar inte. Rensar skärmen och svarar på de två viktigaste meddelanden från de två personerna jag behöver mest igenom detta. Lägger undan telefonen igen. Orkar inte. Hör att jobbtelefonen plingar i form av mail. Den skulle jag stängt av igår men uppenbarligen inte kommit så långt än. Somnar om, och sover resten av dagen.

En sak i taget, en dag i taget.

Likes

Comments

Skrivet den 8 mars 2017.

Jag har nog egentligen känt sedan i höstas att det inte står riktigt rätt till i denna kroppen. Jag har tänkt att det har vart på grund av att det just är höst och att det var en vår och sommar med mycket på både jobbet och privat. Har därför tänkt att det blir snart bättre, bara det blir vår. Denna vintern har handlat om att överleva vintern. I slutet av Januari blev jag sjuk för första gången, sen en gång till veckan efter det. Veckan efter det när jag jobbade satt jag bara och stirrade, jag hade ingen energi kvar alls i kroppen. Jag orkade knappt prata med kollegan, orkade knappt utföra mina arbetsuppgifter och frös något så fruktansvärt. Sista kvällen jag jobbade hade jag 4 tröjor på mig varav 2 tjocktröjor plus jacka när jag jobbade. Ändå frös jag något så frukansvärt trots att det enbart låg på nollan ute. Jag har alltid vart frusen, men denna vintern har det vart extremt. Mina händer och fötter är alltid som isbitar även om jag ligger hemma i soffan under täcke och filtar. Kollegan ifrågasatte om jag var på väg att bli sjuk, och jag svarade bara med en suck ”nej, inte igen”. Det var här detta helvetet började på riktigt och kroppen sade nej.

Lördag 25 februari: Vaknar vid 11 tiden, känner mig på riktigt överkörd. Tänker att det är för att jag jobbat sent och kroppen inte är van med det när jag vart sjuk så mycket. Äter frukost och har som plan att åka upp och köra axlar på gymmet innan det är dags för ett nytt jobbpass.

Efter jag fått i mig frukosten lägger jag mig i soffan under en filt för jag fryser så oerhört mycket. Somnar, vaknar 3 timmar senare. Jaha, det var den träningen det. Inser att det är 2 timmar kvar tills jag börjar jobba och får i mig lite mat igen. Ska börja sminka mig för att ens se lite mänsklig ut. Allt är jobbigt, sminka sig är jobbigt, borsta håret är jobbigt, det är jobbigt att stå upp. Kroppen är tom. Den orkar inte. När jag borstar tänderna har jag problem med att ens genomföra det för det är jobbigt att hålla uppe armen. Inser att detta kommer fan inte gå. Smsar mamma ”Det är något fel på min kropp” hon frågar vad det är och jag beskriver mina 200 sympton. Hon ringer upp och jag fullständigt bryter ihop. Jag gråter så mycket så jag inte kan andas och inser att nu har kroppen sagt nej på riktigt. Hon säger till mig att ringa vårdcentralen på måndag pga det kan vara något med sköldkörteln. Jag ringer och sjukskriver mig och somnar om. Sover mellan 16-18 och går upp och får i mig lite mat igen.

Somnar om vid 21 och därefter sover jag i 17 timmar i sträck. 17 timmar. Det är för fan nästan ett helt dygn. Söndagen pendlar mellan vakenhet och sömn.

Måndag 27 februari: Ringer vårdcentralen det första jag gör när jag vaknar och de ringer upp ett par timmar senare. Jag får prata med en allmänt ointresserad person som ger mig en tid om 15 dagar. Hon påstår att det inte är akut att jag inte kan ta mig ur sängen. Jag får här åter igen fullständig panik, ska jag behöva må såhär i två veckor. Får genom en kollega tips att ringa vår egen sjukvårdsupplysning genom försäkringen genom facket. Sagt och gjort, får en tid till en privatläkare i grannstaden samma eftermiddag. Kämpar mig in i duschen och samlar mina sista krafter att åka de 6 milen. Det var ett helvete.

Läkaren tror att det är något med sköldkörteln eller att jag helt enkelt är utmattad. De tar en miljon provet och jag får en ny tid nästa gång läkaren är på plats, som är nu i veckan. Hem igen och bädda ner mig och hoppas på att dagarna ska gå undan. Vilket det inte gjort.

De nästkommande dagarna bestod av sömn, sömn och sömn.

Nu är det mindre än 48 timmar kvar tills jag förhoppningsvis får reda på vad det är för fel på mig för såhär kan jag inte må. Om 11 dagar ska jag till Gran Canaria för två veckors cykling. Det känns långt borta just nu.

Likes

Comments