​Såhär ser det alltså ut när ens hem har brunnit upp. Som en jävla krigszon där man kommit ut som förlorare. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Har också kommit till insikt med följande: Kärlek handlar inte om att hitta någon vars förhållande är fläckfritt. Kärlek handlar om att hitta någon vars förhållande kan nå den djupaste botten av de alla och ändå komma ut som ett starkare och bättre par. Att hitta någon som kan gå efter och plocka upp bitarna av mig som jag lämnat på vägen och som sedan pusslar ihop mig igen efter att jag fallit. Bit för bit. Någon som tar upp och borstar av mig. Någon som säger att jag är vacker fast jag egentligen är mitt värsta jag. Och framför allt. Någon som får mig att skratta när ingen annan kan.

Jag har hittat Någon.

Likes

Comments

Kan knappt fatta att det gått över en månad sedan huset brann upp - det börjar till och med närma sig två. Det känns som att mitt liv legat på paus medan allt runtomkring mig fortgår. Man kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan.

När resultatet efter tentamen kom klappar jag mig själv på axeln och tänker: "det här klarar du, inga problem". Det känns som en legitim känsla att ha efter att ens hur brunnit upp, tänker jag. Andra dagar orkar jag knappt klä på mig och tänker: "Två år till, hur fan ska jag klara det?". Och min mamma. Min lilla mamma. Hur orkar hon? Det är den känslan som är allra värst. Det här skulle ju bli hennes prime time.

Likes

Comments

Jag ska vara så öppen och ärlig jag bara kan för att kunna titta tillbaka på alla de här inläggen och påminna mig om 1. Livet kan ändras på två sekunder och 2. "Fy fan, jag klarade det".

Två dagar efter branden så bestämde vi oss för att köpa mig alla nödvändigheter som får ens vardag att gå runt. Smink, underkläder, strumpor - you name it. Det enda jag kunde tänka på vid tillfället var: "Vad i helvete, jag ska gå runt här och köpa strumpor? Jag har alltså inte ens ett par jävla strumpor?". Någonstans i den oändliga sörjan så kändes allting så förbannat övermäktigt. Att gå runt i en galleria och köpa tillbaka allt man redan haft, fast i en sämre version. Köpa något bara för "köpandets skull" och för att "man måste". Vem vill det?

Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Hur de ville passera barriären som höll allting inne. Hur stressen tog tag om halsen på mig och tajtade åt. "Jag måste ha det här och det här. Hur ska jag ha råd? När ska jag ha tid? Kommer jag någonsin bli lika nöjd med det jag kommer att ha, som jag hade då? Hur lång tid kommer det att ta innan jag får en fullständig garderob igen? Ett år? Två? Tre?". Ja, det är materiella ting men Värdefulla sådana. Materiella ting som skapat sig ett affektionsvärde, som man lärt sig att uppskatta och älska, och som därför inte längre bara är "ting".

Likes

Comments

"Dra åt helvete, nu räcker det.", tänkte jag när jag fick beskedet. Skulle livet verkligen pusha gränsen och kasta mig in i ytterligare en prövning? Tydligen. Denna gång ett cancerbesked. Hur tacklar man sånt? När någon i ens närmaste närhet får ett cancerbesked samtidigt som hela ens liv dras under fötterna på en? Kan någon svara på det?

I dagsläget är det flera tankar som gör hela min vardag långsammare. Var och varannan minut kastas jag in i tanken om att hela mitt liv bokstavligen får plats i den minsta resväskan man kan tänka sig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, SAMTIDIGT som tanken om att ens finaste människa tacklar en sjukdom som får min första tanke att verka absurd. Hur kan jag tänka på materiella ting när jag har någon som tacklar Livets riktiga prövning? Kommer 2017 bli året som blir mitt livs Största motgång?


Kom igen nu livet - Ge mig medgång.

Välkommen till min digitala dagbok, någonting jag aldrig trodde att jag skulle värdesätta. Förrän idag.

Likes

Comments

Okej. Så vad säger man när man ringer till alla försäkringsbolag, sin arbetsgivare eller alla människor man träffar på? Säger man något i stil med: "Jo det är ju såhär, mitt hem brann upp igår så det är därför jag ser ut som den hemlöse på gatan. Eller vänta. Jag ju den hemlöse på gatan", eller säger man: "Jo, det är bra trots omständigheterna men jag sörjer alla min kläder jag spenderat hela min livspeng på", eller skippar man det sistnämnda och låter folk tro att "allt är bra trots omständigheterna"? Hur mycket ska man säga och hur mycket ska man låta folk veta hur man egentligen känner och mår? För det är väl en självklarhet att det gör så överjävligt ont i att veta att ens familjehem brunnit upp och lämnat kvar ett uppbrunnet svart hål.

Jag trodde att livet för en gångs skull skulle ge mig en paus och låta mig andas, men så slår det tillbaka som en jävla käftsmäll som golvar en hårdare än vad det någonsin gjort förut. En väldigt viktig person sa till mig att "Livet testar de människor som Livet vet klarar av det". Om inte livet har något jävligt mycket större och bättre att vänta så kan jag bara kasta det här livet åt helvete. Det räcker med prövningar nu.

260217 - dagen då vår trygga punkt brann upp

Likes

Comments

Kanske allra mest den feta helsuiten och bootsen från Joshua Sanders. Mmmmmmm...........

Likes

Comments

Idag är en dag där livet känns extra rörigt och jag känner extra mig vilsen. När livet hinner ikapp en och ångesten knackar på axeln och viskar: "trodde du att du skulle komma undan?". När hjärtat svartnat och hjärnan skrumpnat och  man helst av allt vill att någon ska omfamna hjärtat med den ömmaste kärleken någonsin och viska tillbaka och säga att allt kommer ordna sig. 

Likes

Comments

Det här är en tribute till min mamma. Jordens finaste (läs: konstigaste) människa.

Jag började mitt nya jobb för tre dagar sedan och jag och en kollega diskuterar varandras privatliv varpå hon frågar "men vad jobbar dina föräldrar med?". - (Vill bara göra en tydlig parantes här: Det är ganska vanligt att människor i största allmänhet relaterar de som invandrat från Thailand med låginkomsttagare.) - och här är jag så stolt. "Min mamma jobbar som operationssjuksköterska och pappa är en liten IT-nisse", svarar jag. "Jahaaaaa" får jag som svar tillsammans med den förvånande blicken jag så tydligt känner igen. "Fan i helvete så stolt jag är", tänker jag.

Jag är så stolt över de båda men allra främst Dig, mamma. Hur din resa har varit. Du kommer till Sverige, pluggar om allt du redan pluggat i Thailand och slutar upp som operationssjuksköterska. Det finns ingen på jorden som inspirerar mig så mycket, och inte heller någon jag vet som är så Stark som du.

Mamma. Du har varit i helvetet och vänt, smällt igen dörren och öppnat en ny, fantastisk sådan. Från år av helvete till förhoppningsvis många framtida år av lycka. Aldrig ska du någonsin känna att du misslyckats med något, jag vet att du gjort allt i din makt för att skapa det bästa du någonsin kunnat för mig. Det är så många gånger jag bara vill krama om dig och önskar att den kramen kunde uttryckas i alla de ord jag känner för dig. Min lilla, lilla mamma. De som lämnat dig vet inte vad de förlorat.

Du är min bästa vän, själsfrände och det absolut finaste jag har. Jag är så stolt över dig.



Din dotter

Likes

Comments