Header
View tracker

Träna bör man annars dör man

Det har blivit den 19 december och jag har varit hos doktorn för de sista undersökningarna. Röntgats, fått provsvar och allt är i sin ordning. Ärren är ljusa och fina, stygnen borttagna. Jag har också bestämt mig för att börja träna. På allvar. Beach 2015 nu är jag för en gångs skull redo. Jag bor ju med en personlig tränare och ja, jag anställde han. Carlos är mannen som bor i samma lägenhet som jag och som är PT. Han är också den som hade ett förhållande med vår egen fransyska Marguerite och när hon sedan åkte hem hade han genast en ny. 

Träna bör man annars dör man

Jag har blivit så svag att dra sig upp för en stång är inte ens möjligt längre. Nu är det då dags att göra sig redo. Den 19 jan gick jag och Carlos till gymmet. Vad jag har saknat detta. Att få träna tills man nästan spyr, man vill bara gråta och lägga sig i fosterställning på golvet till att 1 timme senare känna sig som en ny man, stark och smidig. Hatkärlek. Fint ord.

Träna bör man annars dör man

Så när vi syns i sommar så ska jag vara en stor brunbjörn och inte en liten brun kanin.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP

 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jul, Jul, strålande Jul.

Ja då har det blivit julafton. Planen är att fira med Moises moster och hennes familj. Lugnt enkelt och bra. Jag ska göra två klädbyten samt besöka barnhemmet innan.

Jul, Jul, strålande Jul.

Jag vaknar av att Moises knackar på min dörr och kommer in. Han har en julklapp. Fan, fan! Jag har ju inte köpt något till han. Rädda situationen André! "Åh tack Moises! I Sverige är det dock tradition att ge julklapparna på kvällen så du får din då! " Så himla bra jag är. Situationen är räddad! Moises går för att duscha och jag sitter i min säng yrvaken och öppnar min julklapp med spotify på i bakgrunden. Min present är en ram med en bild på mig, Moises, Marguerite samt Sara när vi är i Medellin. Det står "We are your family. You are my brother. Never change!! Merry Christmas.! Moises" Medan jag sitter och tittar på bilden så startar E.M.D och "Välkommen hem" på datorn. Plötsligt känner jag mig så ensam och jag fäller några tårar på Julaftonsmorgonen ensam i min säng. Bra start på dagen?

Jul, Jul, strålande Jul.

Efter en egen dusch och riktigt Juliga kläder, en snygg mörkgrön kavaj med röda och svarta detaljer, svarta byxor, skottsrutigfluga samt en svart skjorta så var jag redo för den stora dagen. Jag ringer hem till Sverige innan jag går till barnhemmet. Hos Mamma och Gustav så är det skumpa och skaldjur tillsammans med Anna och Morfar. De har det bra och de saknar mig. Hos Far är det julmat och mys framför granen. Aldrig varit mer avundsjuk på dem!

Jul, Jul, strålande Jul.

I Bogotá är det inte tropikerna men det är heller ingen snö eller kyla på dagen. Nu är det dag här. "Vill man vara fin får man lida pin" som de sa förr. Det stämmer! Jag går långsamt, jag andas med stora andetag och försöker att göra så små rörelser som möjligt. Det är så hysteriskt varmt med en tajt skjorta, kavaj och vilda barn i 18 gradig värme. Bara så ni vet.

Jul, Jul, strålande Jul.

Väl framme på barnhemmet så väntar fest som vanligt men idag händer något speciellt också. Jag, Elizabeth, och andra anställda på La Casa åker med de äldsta barnen till en polisstation för att delta i julfiranden där. Elizabeth är en kvinna också adopterad från La Casa och kommer från New York. Hon är utbildad psykolog och hon verkar rätt bra som person. Jag gillar henne. Polisstationen har varje år en julfest på julafton för barnhem samt familjer med ekonomiska problem. Vi bjuds på dans, saft, tårta, presenter, tomtens alver samt jultomten själv. Han är dock inte riktig för den riktiga bor i Mora och han har jag träffat. Festen är trevlig men alltså vad händer med föräldrarna? När sedan speciella presenter lottas ut till publiken tar vissa mammor upp sina barn, knuffar sig fram bland de andra barnen och håller upp sina egna barn i luften som om det vore 1994 och Simba skulle döpas pånytt uppe på lejonklippan. Allt för en liten bok, eller en liten bil. Om det är för att de inte kan ge sina barn dessa saker eller om de vill att sina barn ska få känna sig speciella eller om de bara har en väldigt stor vinnarskalle, det vet jag inte. Skratta eller gråta? Det är frågan.

Jul, Jul, strålande Jul.

Telefonen ringer och det är Moises som berättar att hans moster har ställt in och han frågar vad vi ska göra nu? Jag känner ju många på barnhemmet vid det här laget men jag har svårt att bjuda mig in hos någon annan. Vad skulle man säga liksom? Jag säger till Moises att vi borde bara ha en fin hemmakväll med traditionell julmat samt lite vin och film? Han tycker det låter som en utmärkt idé. Moises jobbar under kvällen så jag ska sedan efter barnhemmet besöka Carulla och köpa mat. Carulla är Colombias gensvar på ICA.

Jul, Jul, strålande Jul.

Sagt och gjort efter besöket på polisstationen och att ha landat lite på barnhemmet så beger vi oss, jag och Elizabeth mot köpcentrum. Vi ska leta julklapp till Moises. Vi hittar stringkalsonger med Batmanmotiv samt en kokbok med kända maträtter från hela världen. Sedan har det blivit sent och Elzabeth ger sig av hemåt medan jag ensam beger mig mot Carulla för shopping av julmat. Väl framme får jag en guidad tur av en kvinna som jobbar på matbutiken till vad som är traditionell julmat. Jag hittar potatissallad samt kött och korv. Jag köper köttfärs för att laga Svenska köttbullar. Taxi hem med massor av mat och jag börjar fixa min del av matlagningen. kl 20.00 kommer jag hem. 21.00 är allt klart och jag är ombytt och börjar vänta på att Moises ska sluta. Jag har på mig en mörkblå vacker kavaj med röda detaljer, fluga, mörkblå byxor samt en stickad, varm, vacker fin tröja från Gant. Nu är det också kväll och lite kyligt så det kan inte bli bättre. Jag har också fått en till julklapp från barnhemmet. En hund. Ett gosedjur och jag har döpt han till Bom-Bom.

Jul, Jul, strålande Jul..

Tidigare under dagen ringde jag hem till Sverige och önskade min familj en god jul! Kl var då hos dem ca 16.00 och hos mig ca 10.00. Nu är kl 21.00 i Colombia och 03.00 i Sverige, jag=hungrig och ensam. Telefonen ringer och jag får chans att prata med min underbara vän Ida Eberstål och vi önskar varandra en riktigt god jul. Jag öppnade en flaska vin och tog ett glas medan jag pratade med Ida. Sedan tog jag ett till. kl är 23.00 och jag har druckit nästan en hel flaska själv.

Jul, Jul, strålande Jul...

Moises kommer hem lite efter 24.00. Andre har då druckit nästan en och en halv flaska vin själv på tom mage och han är minst sagt rund under fötterna. Efter ca 30 min när maten är klar sätter sig André och Moises tillsist ner för att äta. Jag tar en tugga och klargör sedan att jag är trött och ska gå och lägga mig.

Jul, Jul, strålande Jul...

Min Julafton hade ingen gran, ingen fin varierad mat eller fint porslin. Min Julafton hade heller ingen julotta, besök av släkten eller snö eller öppen eldstad. Min Julafton var jag ensam och full.

Jul, Jul, strålande Jul....

Jag vaknar av ett pang.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP



Likes

Comments

View tracker

Julstämning? Nej!

Tiden har tagit oss in i mitten av decembermånad och jag kan sjunga. Jag har inte längre så ont. Jag ser ett ljus. Jag kommer att klara mig igenom detta! Men det är fortfarande väldigt svårt.

Julstämning? Nej!

Mina serier är intressanta, jag väntar på en sista tid hos doktorn för att se att allt är bra och jag har börjat besöka barnhemmet igen efter en tre veckors frånvaro.  Men julstämningen finns inte. Jag har inte lagat något pepparkakshus, inte skaffat en gran, inte lagat några pepparkakor, tomtegröt, tuttull eller annat som hör till Julen. Pappa har skickat ett paket med Marabou mjölkchoklad. Det har inte kommit fram än men jag ser fram emot det till tusen! Åh, Sverige. 

Julstämning? Nej!

 På barnhemmet är det allt annat än lugnt och det skiljer sig enormt från Sverige. I Sverige finns det kalendrar som räknar ner till Julafton. I Colombia har man inte kalendrar utan man firar med små fester. Barnhemmet är väldigt etablerat och har en bra standard vilket innebär att många företag i Bogotá vill sponsra och ge lite extra till barnen innan jul. Det är en jätte fin och bra tanke men låt oss säga att det blir för mycket av det goda. Barnen på barnhemmet får en ny fest nästan varje dag. Vad fint och bra tycker de flesta. Jag får en liten klump i magen. Jag ska förklara. Tänk er 80 barn under samma tak i åldrarna 2,5-14 år. Sedan ger ni dem överraskningar, godis, tävlingar, presenter, tårta och läsk! Ja läsk inte saft. Sockerkickarna som sedan tar vid är enorma, vissa utav barnen vet inte vart de ska ta vägen, kaos är bara förnamnet. På vanliga kalas så går även barnen hem när det är slut. Det går inte här. Här bor ju alla tillsammans. Detta innebär att barnen triggar igång varandra och alla blir hyper tills de sedan utmattade bryter ihop. Att sedan få tårta och enorma mängder godis nästan varje dag i tre veckor är lite att ta i. Några få fester hade varit perfekt men nu blir det bara fel.
Dock dog jag lite grann när en kille utklädd till en minion blir attackerad av alla barnen ramlar och inte kommer upp. Ja festerna hade sina stunder!

Julstämning? Nej!

Trots alla pyssel samt kalas som finns på barnhemmet så finner jag ingen julstämning och på kvällarna drömmer jag mig bort till Sverige. Mora. Gågatan. Familj och vänner. Mitt porslin, mina kläder och mina perfekta vinglas.
Colombia är fantastiskt men hemlängtan är enorm. Trots detta står jag fast vid mitt val att stanna och uppleva/pröva på Colombia i sin helhet! vi borde göra en ny # #guldpojkengeraldrigupp

Vilka # vill ni skapa?

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP






Likes

Comments

December.

Ja Decembermånad har börjat. Tecken på detta är julkalender, snö, första advent, kyla och färgen röd. I Bogotá är det inte snö, det är heller inte tropiskt klimat i Bogotá och en gång för alla så ska jag förklara att jag inte bor i en sol och bad stad. Bogotá ligger på ett berg 2600 meter över havet. På dagen kan det bli varmt och då är det lika varmt som en sommar i Sverige. Nja lite kallare. På kvällen däremot så sjunker temperaturen till ca 6 grader. Det finns heller ingen värme i de flesta husen vilket betyder att det blir snorkallt. På kvällen innan du ska somna, under natten och på  morgonen fryser du enormt. 

December.

Jag visste att Decembermånad skulle bli svårt men att vara på rehabilitering gör det inte lättare. Jag börjar följa julkalendern, som jag gör varje år men i år tog jag det till en ny nivå och såg även "Karusellerna sover" samt "Julens hjältar". "Karusellerna sover" var inte alls lika bra som jag minns medan "Julens hjältar" levererade på stort. 

December.

Jag har köpt ljus och gjort en egen adventsljusstake. Julkänslan har inte infunnit sig men jag hoppas att den snart dyker upp! Marguerite har återigen börjat komma till La Casa och det har blivit lugnare, tystare, tråkigare men också skönare med två personer mindre i lägenheten. Jag har mycket tid med mig själv och ser på film, desperate housewives, besöker doktorn, tränar mina lungor, har ständig kontakt med mitt försäkringsbolag och tänker mycket på Sverige, på mitt hem.

December.

Jag har pratat med mitt försäkringsbolag och mina föräldrar. Det finns chans att få flygas hem i sjukhusflyg. Det finns en chans att få fira Jul hemma. Jag vet dock inte om jag vill. Då slutar min stora resa efter 3 månader. Jag är inte klar. Jag velar. Jag överväger. Jag bestämmer mig för att stanna. Slåss och kämpa för att kunna fullfölja min resa. Det är svårt.

December.

De säger att decembermånad är en kall månad. I Sverige är det alltid varmt och många många ljus brinner under jul. I Colombia vet jag inte vad det är. 

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora  
S.K.S
GP





Likes

Comments

Återhämtning

Dagarna går och Italienskan åker hem. Jag och mina vänner vinkar av henne på flygplatsen. Ja alla förutom fransyskan Marguerite. 

Vi går tillbaks några dagar.

Återhämtning.

Jag har varit på sjukhuset och röntgat. Jag har fått en maskin som jag ska blåsa i för att stärka mina lungor. Jag har typ punkterat ena lungan. Jag förstår inte riktigt allt själv. 
Något som jag älskar mest i hela världen är att sjunga. Jag sjunger dag som natt, i duschen och på gatan, innan jag somnar, när jag vaknar, när jag sitter still, när jag springer. Sång är en del av mitt liv. Efter olyckan har jag inte kunnat sjunga.  Från början var jag inte på humör och sedan insåg jag att det inte gick. Jag kan inte andas in tillräckligt med luft. Detta bakslag var något av det värsta. Hur reagerar man på det här och hur länge kommer det att hålla i sig.

Återhämtning. 

Denna stund, dessa dagar blev inte de lyckligaste i mitt liv. Början av December utan någon som helst julkänsla. Inte kunna sjunga och att jag har ont. Jag saknar min familj enormt, krångel med försäkringsbolag samt drama. Dramat började med att Italienskan, Sara var orolig för mig och hon blev mer och mer frustrerad över att jag inte släppte in henne i mina tankar. Det slutade med att hon kallade in mig till köket där hon ville prata om hur jag mådde. Om att det är viktigt att prata och att jag borde gå till en psykolog samt att jag måste gråta. "Ja jag har inte gråtit och det är farligt att hålla alla känslor inom sig". Hon vet ingenting. Allt är vänligt menat men bara detta visar att vi inte är särskilt nära vänner i det faktum att hon inte känner mig. I denna stund saknar jag min bästa vän Rickard något enormt som inte bara förstår mig utan som också får mig  att le och skratta och också som får mig att känna mig som den bästa personen i hela världen. Men varken han eller mina andra nära vänner är nära för att trösta, hålla om, klappa, lyssna eller bara ge mig Marabou mjölkchoklad. 

Återhämtning. 

Mina vänner här i Colombia och jag hade bestämt oss för att åka till ett slumområde för att hjälpa till att dela ut mat och förnödenheter till folket. Jag kunde såklart inte så de andra skulle åka.
I slumområden är det väldigt väldigt farligt. Man visar inte att man har pengar, mobil eller att man är en utlänning. Om man pratar med accent eller har fina kläder på sig så kan man råka riktigt illa ut och har man riktig otur så återvänder man aldrig. 

Återhämtning.

Margeurite återvänder hem och är upprörd. Sara hade sagt åt henne på bussen att sätta upp sitt svallande hår i en knut. Margeurite ville inte och vägrade. Plötsligt börjar de tydligen bråka och Marguerite hoppar demonstrativt av mitt i det okända för att ta en buss hem. Nu är hon inte vän med Sara något mer.

Återhämtning.

Under Saras sista vecka pratar inte Italien eller Frankrike med varandra. Sverige är som alltid neutralt och Colombia kämpar strider åt båda parter och vet inte riktigt vad Colombia vill. Margeurite har tagit hennes och Carlos förhållande till en ny nivå och de bor praktiskt taget bara i Carlos rum. Marguerite tvättar hans kläder, städar hans rum, lagar hans mat, pysslar om han och går inte till barnhemmet på en vecka för att inte behöva träffa Sara. Sara stressar och försöker hinna med det allra sista innan hon reser tillbaka till Italien med sin vän Laura. Laura är en lugn skön person med stor förståelse och blir min nya filmkompis. Moises jobbar hela tiden. Och jag. Jag har ibland svårt att andas och måste till och med påminna mig själv om det. "André ta ett djupt andetag". Jag kan inte sjunga och jag är mitt i ett tredje världskrig. Drama är bara förnamnet

Återhämtningen är svår.

Det är sista dagen innan planet mot Italien lyfter och Sara bor på barnhemmet för att vara nära barnen den sista natten. Sara har vigt sitt liv åt barnen och barnhemmet under detta år som hon tillbringat i Colombia. Hon berättade att hon drömmer om barnen varje natt. Hon har skrivit brev till alla på barnhemmet. Hon tar farväl.
Den sista dagen bjuds det på extra god mat och alla tar farväl av Sara och Laura. Hon gråter, de gråter. Det är en grå dag fast solen skiner. Jag och Saras närmsta vänner är på flygplatsen för att vinka av de båda och tårar rinner nerför allas kinder.
Planet lyfter och Italien lämnar Colombia.

Återhämtning.

Om mindre än en månad lämnar även Frankrike Colombia och Sverige är kvar ensam. Ensam.  
Det är dags att börja sätta sin stämpel på detta land.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP


'



Likes

Comments

Tomhet. 29/12-14

De kommande dagarna försöker jag fokusera på annat men det är svårt. Det är sista veckan för Sara. Hon festar, träffar människor, tar avsked, köper de sista presenterna, gråter skrattar och är allmänt trött. Jag är tom.

Tomhet.

Jag har ändå fått lite att göra. Jag har tagit kontakt med mitt försäkringsbolag och vi har en ständig dialog. Även här ska sjukhuset och Colombia krångla. De vägrar att skriva upp mina sjukhusbesök för att sedan fakturera dessa till mitt försäkringsbolag. Vilket vore enklast. Detta resulterar i att det är jag som står för mina sjukhusbesök och de är inte alltid billiga. 
Sedan är det inte det lättaste att ringa till Danmark heller då man faktiskt inte kommer fram. Men efter många om och men så kommer vi fram och får både prata med doktor och receptionist. Allt är under kontroll.

Tomhet.

Ni vet de dagarna då ni på något vis inte har någon energi eller lust att umgås med vissa, med alla. Ni vill bara vara ensam. Samtidigt som ni vill ha någon hos er. Någon som förstår. Ni vet bara inte vem det är. I mitt fall så är de jag vill umgås med på andra sidan jordklotet. Det närmsta jag kommer är med Skype eller Viber. Tack gode gud för det. Jag pratar med mina föräldrar och min storasyster mycket och de får mig alltid på bättre humör. 

Tomhet.

Jag försöker börja läsa men det går inget vidare. Jag ser filmer och serier och de blir min ljuspunkt i vardagen. En annan ljuspunkt men också något som går mig på nerverna är Marguerite. Fransyskan är allt annat än tom. En kvinna med mer karaktär får man leta efter. Hon är den som har relationer. Hon har just nu blivit tillsammans med Carlos. En bodybuilder som vi bor med och som närmar sig 40 med en dotter på 12. Denna relation är för mig väldigt fascinerande då Marguerite lagar all hans mat, städar hans rum och gör hans tvätt. Hon tar även hand om mig och gör saker jag ber om och saker som jag inte ber om. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag förstår inte heller varför man sätter en etikett på sin relation (pojkvän, flickvän) när den ena av de två parterna åker hem om 23 dagar. En "riktig" hemmafru.
Alla är vi olika.

Tomhet.

En kväll, på natten, ca 3 på morgonen så väcks jag av att det bankar på min dörr. Jag haltar upp och öppnar, redan arg innan jag hinner se vad det är. Det är mina vänner som jag bor med som stupfulla tyckte det var en bra idé att väcka mig och sjunga något. Jag är så arg att jag inte vet vad jag ska göra. Jag ler trött och säger god natt. Jag haltar tillbaka till min säng och lägger mig för att somna om. Jag har ont och känner mig förnedrad. Sedan börjar jag gråta och låter tårarna rinna medan jag ligger ensam med min fysiska och psykiska smärta. Sängen vibrerar av musiken som pumpas från grannrummen och jag har aldrig känt mig mer ensam.

Tomhet.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP

Likes

Comments

Avslut.

Nu är det februari och jag har varit på Mc donalds med Italienskan Sara och New York-kvinnan Elisabeth. Tre barn från mitt barnhem tog vi med oss. Namn och åldrar, Estafanie-5, Junior-10, Kevin-13. För Estafanie var det första gången på Mc Donalds. För Junior och Estefanie var det första gången på ett supermarket. Konstig känsla när något så normalt för de flesta barn är helt främmande för andra.

Avslut.

En kille får en familj i Frankrike med två hus och en pool. Han vill inte åka dit. Psykologen frågar varför. Han svarar " Jag kan inte simma. De kanske inte tycker om mig för det".
På mitt barnhem har barnen tillgång till datorer, TV och får bland annat simlektioner just så att de också ska kunna vara förbereda när de anländer till en annan värld. När/om de blir adopterade. Vi sätter därför avslut för saker som vi inte kan eller som skrämmer oss och går vidare.

Avslut.

Vi gick sedan till Hornitos, ett café där vi beställde tårta och lemonad. Sedan sjöng vi och de fick varsin film och en liten traditionell Colombiansk väska. De har alla tre haft sin födelsedag men det var först nu vi kunde fira dem på allvar. De var så lyckliga.

Avslut.

Vi sätter inte bara avslut för saker som skrämmer oss eller saker vi inte kan utan också för de saker vi sysslat med under en lång tid. 
Jag vill tacka och skicka en hälsning till vår allas Hans Mosesson. För 13 år och 512 filmer och alla i världsklass. Ni har förgyllt Sverige med ert liv på ICA och jag är inte ensam om att bli glad när ni kommer fram i rutan. Även andra visar sitt tack och bland annat Daniel Norberg med denna fantastiska låt. Helt enkelt perfekt! Men allt har ett avslut och allt har en början det är därför det heter Circle of life. Vi tackar Hans Mosesson och välkomnar Loa Falkman.
Bara njut, scenen är din.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP




Likes

Comments

Världens ände.

Slut.

Jag vaknar och upptäcker att Marguerite har bytt av Sara. Nu är det vi som väntar på provsvar. Vi väntar hela morgonen och jag somnar och vaknar. Somnar och vaknar. Tiden går sin egna tid. Jag funderar mycket. På mitt hem, mitt testamente, mina vänner, hus, framtid och vad jag vill göra. Margurite bytte av Sara mitt i natten så att Sara kunde få sömn och nu är hon trött. Vi får besked om att en från barnhemmet ska komma och sitta med mig så att mina vänner kan få vila. Marguerite går hem.

Slut.

Min hjärna och min kropp är helt slut och jag vill bara må bra. "Den sjuke har bara en önskan och det är att bli frisk." Min pappa berättade detta förut och jag kommer att tänka på det. Vad man skulle kunna ge för detta. Att få vara frisk. 

Slut.

Sjuksköterskor kommer och går, prover görs och provsvar väntas på att bli sedda av en doktor. Först kommer en kvinna som heter Eldimira. Jag ska precis få röntgas igen. Hon har med en skvallertidning och hon är lugn. Jag känner mig trygg. Vi pratar och hon håller mig sällskap. Sedan blir det mer väntan och hon måste gå. Det ska komma en ny. Hon heter Nelly. Hon är som en gudmor. Som bara lyser. Hon är varm och snäll. Jag är så tacksam. Jag ler och mår för en stund bra.

Slut.

Jag har alltid velat bli gammal med många barn och barnbarn och med ett rikt liv att titta tillbaka på. Dock undrar jag ibland om jag är en av de som ska få dö ung. Att det är ödet eller att det står i stjärnorna. Jag blir illa till mods när jag tänker på hur nära det var. Jag är inte klar! Inte ens i närheten! Jag är André Gatu! Jag ska skapa historia! Om det så är på en scen eller i en butik eller i Orsa. Jag måste stanna och kämpa, men det är så svårt.

Slut.

Medan jag ligger och väntar på de sista provsvaren så tänker jag att jag ska rådfråga min storasyster om att åka hem till Jul. Hem till Sverige. In kommer några nunnor och de sitter och väntar. Plötsligt så ser jag en plats klart och tydligt i mitt huvud. En plats fylld med så mycket kärlek och värme. En plats där jag vuxit som person många gånger och under många år. En plats där alla får synas. Där alla får höras. Där så många får chans att vara sig själva. Jag ser människor som ler mot mig. Jag ser Stiftsgården. Stiftsgården under sommaren. En flod av kärlek strömmar mot mig och allt jag vill är bara att åka dit. 
Jag vänder mig om i sängen och gråter tyst för mig själv. Gråter utan att någon ser. Gråter för att det är skönt och nyttigt. Gråter för alla olika smärtor. För dem som jag saknar. För de jag inte hunnit göra. För mitt liv. För mig själv och för att jag önskar att detta inte hade hänt och att detta kunde få ett slut. 

Slut.

Provsvaren kommer. Jag ska få gå hem. Jag har inte förstått allt men jag går och byter om. Marguerite har kommit tillbaka och hon sköter allt med järnhand. Jag hinner knappt säga mitt namn innan hon säger det. Hon bär mina saker, nästan mig. Hon får mig att känna mig helt maktlös och oduglig. Jag vet att hon gör det för att vara snäll men det gör mig bara arg.
När jag kommit ut från toaletten med nya kläder efter nästan 24 timmar på sjukhuset så ser jag Marguerite prata med nunnorna. Skojandes och pratandes om allt och inget, Jag tappar min känsla om stiftsgården och jag tackar inte nunnorna för att de finns.

Slut.

Vi står och väntar jätte länge i kassan och jag får nästan panik på att människor inte förstår snabbhet och service. Jag blir galen. Medan vi står och väntar pratar vi lite och jag får förklarat vad doktorn sagt. När jag hör orden går något sönder inom mig. Jag ser hur mina tankar om en lycklig jul i Sverige glider ur mina händer i slowmotion, som vatten. Jag känner hur mitt hjärta spricker lite och hur tårarna börjar rinna. Jag grät tyst i min sjukhussäng, nu hulkar jag. Jag bara gråter mitt i korridoren med Nelly som stöd. Jag vill bara ge upp. 
Nu har livet dödat den dröm jag drömde om.
Att fira jul i Sverige, med min familj, är inte längre möjligt.

Tro, Hopp och kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP



Likes

Comments

Återfall.

Smärta.

Jag har varit hemma i Bogotá i två dagar. Allt flyter väll på men jag känner mig ensam och utelämnad. Ingen som förstår mig. Jag blir uppassad och får mat, jag får allt jag behöver men ingen är som min bästavän eller min mamma. Jag har pratat med min familj och mina närmsta om vad som hänt. Storasyster grät dagen efter på jobbet, mamma kände sig maktlös och hade en klump i magen, bästa vännen ville ta ett flyg ner till mig. Några av reaktionerna jag fått och som betytt så mycket. På något vis finns alla fantastiska människor med en i tanken när något sådant här har hänt. Även om de inte vet om det. 

Smärta.

Det har börjat göra mer ont. I bröstet. Ibland måste jag koncentrera mig på att andas. På att ta ner min puls då jag får panik av att para ligga still. Jag kan inte sjunga då jag inte kan andas riktigt eller hålla andan. Det är nog det som gör mest ont. Att inte kunna sjunga. Jag har sjungit sedan jag var 3. Nu går det inte. Jag vaknar på den tredje dagen och har mer ont än vanligt. Jag låtsas inte om det. Det blir värre. Det är när jag ligger ner som om det är något som trycker i bröstet som gör att jag kippar efter andan. Vi åker in till sjukhuset.

Smärta.

Smärtan går upp och ner och jag känner mig allmänt förtvivlad. Vet inte vad jag vill eller hur jag mår. Jag har pratat med barnhemmet och vi har bestämt att jag ska stanna hemma i lägenheten tills jag mår bättre.

Smärta.

Jag och Sara åker in. Jag känner att hon inte vill vara här. jag känner att hon är rädd, trött och ledsen. Hennes sista vecka blir att ta hand om mig. Jag förstår henne men det gör ont när man känner att man är i vägen. Vi pratar inte så mycket. Hon försöker att vara rolig men det finns inget som är roligt. Det finns bara smärta. Vi väntar. Jag är rädd.

Smärta.

I Colombia får man vänta. Ja, systemen är ibland helt idiotiska och när man är och storhandlar då kan man ha oturen att få vänta i kön till kassan i ca 40 min och då är det ändå bara 3 personer framför dig. I Colombia går det långsamt. Lika på sjukhusen. 

Smärta.

Jag funderar på om jag ska boka en resa hem till Sverige, till jul. Fira julafton hemma. När jag tänker på detta blir jag tårögd då jag tänker på min familj, mina vänner, min katt, Sverige, snö. kyla och allt som känns bekant. Svenska.
I vissa stunder är jag nära på att bara åka hem. Gå och boka en biljett. Jag vill hem. En annan del av mig vill vara kvar och klara det här själv. Vara stark. Få chans till att utvecklas. Jag försöker bita ihop medan jag och Sara väntar på doktorn.

Smärta.

Vi får prata med en doktor. Han känner och undersöker min kropp och mina sår. Han frågar frågor som jag inte kan svara på och Sara är den som pratar. Jag sitter tyst. Han frågar om jag fått en spruta mot infektioner. En livsviktig spruta. Det har jag inte. Han berättar också att det är livsfarligt att åka flygplan efter en sådan skada och att min lunga kunde ha exploderat i luften. Plötsligt faller allt förtroende för den Colombianska sjukvården. Jag vet inte vad jag ska tro, hur jag mår eller vad som hänt. Han klandrar sina kollegor i Medellin och berättar gång på gång vilka livsviktiga saker vi borde ha fått eller gjort och som vi nu står utan. De misstänker blod i lungan och vet inte om det måste tömma den. De vet inte om något annat är fel. Jag ska röntgas och måste vänta. Jag får inte äta.

Smärta. 

Nu börjar väntan. Efter några timmar är det röntgen som inte går obemärkt förbi. Att ta ett djupt andetag och sedan hålla kvar är nästa omöjligt och det gör så ont. Lyfta båda armarna och hålla de över huvudet, det går inte. Sedan tillbaka och vänta. Sara kan inte sova. Klockan är 9 på kvällen och vi är i en sal. Vi väntar på röntgensvaren. Jag får dropp. Jag är trött. Vi har ingenting att riktigt prata om.
Jag somnar.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP


Likes

Comments

Dagen efter.

Jag kommer inte ihåg om jag sov genom hela natten utan besvär eller inte, Det jag kommer ihåg är att när jag vaknade så förstod jag att det inte hade varit en dröm.

Dagen efter.

Hur ringer man till sina föräldrar och berättar om att man blivit knivhuggen men att man tror att man mår bra.
Mina vänner som jag reste med avrådde mig från att ringa. Men hur kan man ljuga eller undanhålla en sak av denna storlek. Jag är så tacksam för relationen jag har med mina föräldrar och mina vänner. Jag ringde. Jag berättade och de sa. " André, Vad vill Du göra. Vad kan Vi göra för dig?" Vilka föräldrar som i stunden av nöd kan vara så visa, förstående och faktiskt visa att de förstår mig. Inga hot, inga uppläxningar, bara, Vi finns här och gör det Du vill. 

Dagen efter.

Jag står framför spegeln och tar bild. Varför undrar ni. För att jag ska kunna titta tillbaka och minnas vad jag faktiskt kände och hur fruktansvärt det faktiskt var. Så att jag minns att livet är otroligt värdefullt och att jag redan förbrukat en skyddsängel.

Dagen efter.

Jag stannar på hotellrummet hela dagen och ringer mina viktiga och jobbiga samtal under absolut vila. Jag sover mycket. Har ont när jag andas. Kan inte lyfta min vänstra arm riktigt. Detta skrämmer mig.
Mina vänner är ute och säger hej då till Medellin samt frågar ut poliser och människor i området där jag hittades om mitt överfall. Ingen har sett eller hört något. Medellin är väldigt korrupt. 
Vi ska åka hem till Bogotå samma kväll och vi har pratat med läkaren om det är ok.
Vi rör oss ut från hotellet och stämningen är allt annat än på topp. Sömnbrist, stress, oro och irritation är spridd bland oss och vi försöker alla att inte explodera. Det blir mörkt och vi ser Medellin lysa medan vi klättrar upp för berget mot flygplatsen. Vi kommer fram och checkar in. De ber oss om sjukintyg om att det är ok för mig att flyga. Vi har inget. Jag och Sara småspringer mot doktorn som finns på flygplatsen. Jag blir undersökt och får klartecken att flyga.

Dagen efter.

Vi kommer fram utan komplikationer till Bogotá, kalla och gråa Bogotá.
Jag får sova med min dörr olåst. Jag är rädd, de är rädda. Rädda att jag ska få ett återfall. Att jag ska dö. Att mina lungor kollapsar, att mitt hjärta ska stanna. Jag har svårt att somna och jag kan bara ligga på rygg, inte ligga på någon sida.
Jag somnar och sover genom hela natten. 
Jag lever.

Tro, Hopp och Kärlek
Eller som vi säger i Mora
S.K.S
GP 


Likes

Comments