Diagnosen, Personligt

Jag har känt mig förstörd och sönder. Trasig och övergiven. Ensam i ett evigt mörker.
Jag har gett upp allt många gånger. Men jag har lika många gånger kommit tillbaka och krigat vidare.
Idag är de vidrigt jobbigt.
Jag är totalt jävla trasig. Från insida och ut.
Jag gör allt för att döva smärtan och söva ner alla känslor för gott.
För jag orkar inte en minut till.
Inte en enda jävla minut till.

Det är så de känns iaf.
Jag vet att jag aldrig varit i så dålig skick som jag är nu, aldrig varit så på gränsen till andra sidan.
Jag känner så mycket och ingenting på samma gång.

Jag vill inte , jag vill bara inte leva. - Ann Herberline
Men jag vill varken leva eller dö.
Inget av de känns bättre.
Jag är så totalt jävla sönder.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt, Vardagligt

Hej!
Av många anledningar har jag inte uppdaterat er. Förlåt. Jag haft så mycket annat att göra, Och mitt mående är på minus. 
Jag har så mycket inom mig som jag vill dela med mig av. Som jag vill sprida ut och låta berör. Men de sitter fast någonstans..

Det har varit och är en oviss och jobbig period nu, som antingen slutar bra eller i katastrof. Och jag vet inte hur jag ska hantera något av det. Och de gör mig rädd och ångestfylld.

Jag saknar vänner som funnits en gång, saknar ett liv jag förr levde. Samtidigt som jag inte vill minnas mig själv som en mur av förnekelse och lögner.
Jag vill bli fri och stabil.
Men jag vet inte hur. Och om jag orkar mer.
Allt jag har att förlita mig på är att de finns hopp och styrka kvar för mig. Att en dag få stå stadigt och le av välmående.

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt

Någon klampar in och ropar mitt namn, långt borta hör jag dem.
Men jag vet inte om jag lever eller är död.
Jag känner knogar som gör ont på mitt bröst, jag vaknar och skriker av den smärtan.
fan, jag misslyckades.
Nej. fan. fan. De här skulle inte hända.
Nu är allt så fel som de bara kan bli.
Sen försvinner jag igen.
Någon sätter mig upp, jag mår illa och kräks.
Ute i kylan, vad händer? Nej. En ambulans.
Inte sjukhuset. Nej. Låt mig vara. Jag skämms för mycket.
Akuten, de ställer så jobbiga frågor. Jag orkar inte. Är så trött.
Hur många tabletter tog jag?
Tillräckligt många för att tvingas dricka den äckliga svarta sörjan. Fy fan.
Natten ska spenderas på IVA.
Med tusen sladdar och maskiner, som om jag vore döende.
Och de känns som jag redan dött.
Skammen, skulden, ångesten.
Sen outhärdliga smärtan i bröstet.
låt mig bara få slippa.
Lördag, de tvingar mig att åka till Sundsvall för psykiatrisk bedömning.
De vill låsa in mig.
Ja, de kanske är lika bra.
Nej, jag får åka hem efter att samtal med läkaren. "Du mår nog bättre hemma i lugn och ro än på en stökig avdelning"
Ja, om de ändå vore så väl. Med lugn och ro.
Alla skrattar åt mig, ett stort misslyckande är vad jag är.
Och jag kommer aldrig må bra.

Men jag vill inte tillbaka till de dygnet. De var vidrigt. Avskyvärt och fruktansvärt.
Jag måste vända mig om, jag måste våga tro på en ljus framtid.

snälla, hjälp mig våga tro!
Den sista tanken innan jag somnar hemma i min säng.
Ett dygn senare. Söndag. Allt upprepar sig.
Asken med mediciner finns framför mig. Varför är dom kvar?
Ska jag ta fler?
Ingen får veta denna gång.

Nej. Jag måste välja livet.
Om jag så ska leva de ensam, ska jag göra de tills den dag ödet säger att de är min tur att lämna.
Jag ska kämpa.

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt

Jag är livrädd just nu. Skräckslagen och fylld av en ångest, men en lättsam och positiv ångest. Bara de gör mig skrämd faktiskt, att inte ha en lång attack av panikångest.
Den här vecka som gått har varit så fylld av känslor, på en helt annan nivå än vad jag är van.

Jag har fått kämpa så enormt mycket genom åren med mina depressioner och min ångest, och kommer säkerligen få göra hela livet på ett eller annat sätt.
Men på något sätt känner jag djupt inom mig, att ett positivt och fint liv är möjligt även för mig.
Jag vill gärna tro att jag någon gång innan jag lämnar denna jordresa iaf kan säga att jag lyckades. Jag övervann och jag tillät mig att leva. Om så bara för en kort stund, så vill jag leva livet som jag fått äran att behålla.

Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott på. Men att vara ensam i min resa, de är vad som kommer göra mig starkare.

Jag vänder nu blad i boken, alla kapitel och sidor finns kvar. Och precis som en repig skriva från mitt 90-tal så kan dom hacka och upprepa sig.
Men de kommer, de där lyckliga slutet.
De är de jag ska kämpa för.
Och alla rader innan dess.

Kram!

Likes

Comments

Jag har gått igenom väldigt många jobbiga perioder i mitt liv, men den som varit de senaste månaderna, och fortfarande pågår är den absolut smärtsamma. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Jag är på en plats som inte borde existera, de känslor jag känner är så oförklarliga att inte ens en psykolog förstår.

Idag har jag dock kommit fram till varför jag mår så dåligt. Egentligen är de något som jag alltid vetat förstört mig, men inte riktigt fattat det ändå.
Jag har låtit de faktum att jag har en diagnos och en sjukdomsproblematik ta över mig och mitt liv.
Jag är deprimerad och jag äter konstant för att distrahera mig från känslor och tankar.
För jag vet inte vem jag är annars.
Förr så var jag iaf en person, som kände överdrivet mycket ibland. Jag var destruktiv, men bara i speciella situationer och väldigt sällan. Jag var någon och jag hade någon form av mening med min existens.
Idag bryr jag mig inte om någonting, och utsätter mitt liv för fara väldigt ofta.
Jag är deprimerad varenda dag och självhatar så enormt att de tagit över hela mig.

Jag vet inte vem jag är.
Hur jag är när jag lever ett bra liv och mår bra.
Jag borde nog ta och reda i det, eller hur?

och tack ni fina människor som skrev till mig efter mitt föregående inlägg. de är så otroligt fint att ni brydde er just då. jag lever lite på den styrkan jag fick av det. tack ♡

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt, Vardagligt

De sista raderna är skrivna, slutordet är klart.
Jag kämpade så gott som jag förmådde och jag ansträngde mig för att vända ryggen mot de onda.
Men nu orkar jag inte mer.
Mörkret tog mig och jag förlorade kriget.

I en annan värld, i ett annan liv. Där är jag lycklig, stark och modig. I de livet finns inte demoner och mörker. Där finns kärlek och gemenskap.
Allt jag önskar. I ett annat liv, i en annan värld.

Likes

Comments

Diagnosen, Vardagligt

Dag ut och dag in, alla är de lika. Tomma och fyllda på samma gång.
Fyllda med avsky, ångest, depression, meningslöshet och trötthet. Vissa dagar uppstår små glimtar av lite mindre av dessa känslotillstånd.
Men ändå är de så tomma. Innehållslöst och tragiskt.
Jag har inte längre en anledning att kliva upp, för jag orkar inte leta den. Jag gör de av tvungenhet. Och snart kommer även de vara borta.
Jag är så gott som död i en tillsynes levande kropp, och jag hatar det.
Så svart och mörkt som en kan hata något, hatar jag min existens.

Jag föddes.
Men jag har aldrig levt.
Jag är död.
Men jag andas och mitt hjärta slår.
Jag är ett spöke i mörkret.

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt

Ja, den rubriken beskriver mitt fina livskaos nu. Och har så gjort väldigt länge.
Jag vet, de finns de som kanske läser detta, suckar och säger, med en oerhört fisförnäm ton, "klaga och klaga, du svälter inte, varken du eller någon kär har en dödlig sjukdom, du är bara uppmärksamhetskåt"
- Ja, så får du känna. Och visst vill jag ha uppmärksamhet, men inte för mitt välbehags skull. För faktum är, att jag visst svälter ibland. Eftersom jag tjänar dåligt för att klara kostnaderna för dagens samhälle och min livsstil. Och jo, jag har en dödlig sjukdom. Iofs så är livet dödligt i sig, så de är lika för alla. Men jag klassas som suicidal, dvs självmordsbenägen pga min sjukdom och destruktiva livsstil, både tidigare i livet och just nu.
Så lite är jag nog berättigad att tillsammans med tusentals andra psykiskt sjuka få beklaga mig.

Jag har ett meningsfullt arbete, och för den skullen, trots att jag knappat har råd med lite potatis till middag, så jobbar jag kvar. Och jag har en mening med att finnas till för min ögonsten till hund. Och ja, jag vill väl tro att jag har någon form av betydelse för någon ur min familj, trots att nästan ingen vill veta av mig pga min personlighetsstörning.

Men.
I mörka, dystra och demonliga stunder så spelar de där ingen som helst roll. För då hatar jag allt som livet är. Ångesten över min livssituation - eller snarare bristen på den, är så fruktansvärt obeskrivligt smärtsam. Att inte vilja, eller ens orka vilja göra någonting är kanske de mest deprimerande som finns.
Jag avskyr mig själv så innerligt djupt för att jag har alla dessa känslor och för att jag mår så fruktansvärt dåligt i själen och psyktet. Jag svär och hatar att jag föddes, bara för att känna mig så här pissigt tom på livslust.

För de är så de där i mitt liv.
Och i så många andras.
Varje dag är en kamp att överleva, varje minut gör ont av meningslöshet.
Alla energi går åt till självförakt och alla form av ångest.

Någon dag i detta meningslösa liv kanske de vänder.
Jag hoppas bara jag orkar kämpa kvar till dess.


Likes

Comments

Diagnosen, Personligt, Vardagligt

Hur intalar man sig själv att livet är värt att leva, lyckligt och fullt ut?
Så länge jag kan minnas har känslan av meningslöshet och ensamhet ägt mig. Jag har aldrig mått så bra som det är meningen att vi ska göra. Jag har försökt, oändligt mycket. Men de kommer en tid, då de antingen ger vinst, eller förlust. Jag har inte vunnit. Ännu.
Jag känner att jag har kämpat och krigat i onödan. För jag hamnade i de mörkaste, brinnade helvetet som inte ens borde existera. Jag är fast här.
Min vilja och min livslust är förlorad i elden.
Jag har ingenting kvar.
Jag är ingenting längre.

________________________________________

Men en dag i taget.
En timme, en minut, en sekund.
Jag vill inte ge upp.
Jag kommer tillbaka till livet på något sätt. Någon gång så kan jag säga att jag mår bra, och mena det, hur orimligt de än låter idag, så vill jag hitta min mening.

Likes

Comments

Diagnosen, Personligt, Vardagligt

I ett vattenfall av tårar, ett stormande hav med känslor och en pöl med blod. Mitt i där finner jag mig själv, förvirrad och förtvivlad. Utan hopp och tro. Avstängd från mänsklighet.

Jag har kämpat, men dag för dag, bit för bit har lusten och viljan distanserats från mig. Ingenting ger mig energi nog för att orka. Allting är tomt och förlorat.

Jag är tom och förlorad. Jag andas och lever på kroppens rutin, men den börjar svika mig. Jag måste påminna mig själv oftare om att ta andetagen. Men hur länge till kommer jag klara de? Även den meningen kommer att gå förlorad i mitt kaotiska mående.

Jag vet inte vad de innebär. Men jag är slutkörd.

"The end is just around the corner"

Eller början av någonting annat någon annanstans.


Likes

Comments