Ja, den rubriken beskriver mitt fina livskaos nu. Och har så gjort väldigt länge.
Jag vet, de finns de som kanske läser detta, suckar och säger, med en oerhört fisförnäm ton, "klaga och klaga, du svälter inte, varken du eller någon kär har en dödlig sjukdom, du är bara uppmärksamhetskåt"
- Ja, så får du känna. Och visst vill jag ha uppmärksamhet, men inte för mitt välbehags skull. För faktum är, att jag visst svälter ibland. Eftersom jag tjänar dåligt för att klara kostnaderna för dagens samhälle och min livsstil. Och jo, jag har en dödlig sjukdom. Iofs så är livet dödligt i sig, så de är lika för alla. Men jag klassas som suicidal, dvs självmordsbenägen pga min sjukdom och destruktiva livsstil, både tidigare i livet och just nu.
Så lite är jag nog berättigad att tillsammans med tusentals andra psykiskt sjuka få beklaga mig.

Jag har ett meningsfullt arbete, och för den skullen, trots att jag knappat har råd med lite potatis till middag, så jobbar jag kvar. Och jag har en mening med att finnas till för min ögonsten till hund. Och ja, jag vill väl tro att jag har någon form av betydelse för någon ur min familj, trots att nästan ingen vill veta av mig pga min personlighetsstörning.

Men.
I mörka, dystra och demonliga stunder så spelar de där ingen som helst roll. För då hatar jag allt som livet är. Ångesten över min livssituation - eller snarare bristen på den, är så fruktansvärt obeskrivligt smärtsam. Att inte vilja, eller ens orka vilja göra någonting är kanske de mest deprimerande som finns.
Jag avskyr mig själv så innerligt djupt för att jag har alla dessa känslor och för att jag mår så fruktansvärt dåligt i själen och psyktet. Jag svär och hatar att jag föddes, bara för att känna mig så här pissigt tom på livslust.

För de är så de där i mitt liv.
Och i så många andras.
Varje dag är en kamp att överleva, varje minut gör ont av meningslöshet.
Alla energi går åt till självförakt och alla form av ångest.

Någon dag i detta meningslösa liv kanske de vänder.
Jag hoppas bara jag orkar kämpa kvar till dess.


Likes

Comments

Hur intalar man sig själv att livet är värt att leva, lyckligt och fullt ut?
Så länge jag kan minnas har känslan av meningslöshet och ensamhet ägt mig. Jag har aldrig mått så bra som det är meningen att vi ska göra. Jag har försökt, oändligt mycket. Men de kommer en tid, då de antingen ger vinst, eller förlust. Jag har inte vunnit. Ännu.
Jag känner att jag har kämpat och krigat i onödan. För jag hamnade i de mörkaste, brinnade helvetet som inte ens borde existera. Jag är fast här.
Min vilja och min livslust är förlorad i elden.
Jag har ingenting kvar.
Jag är ingenting längre.

________________________________________

Men en dag i taget.
En timme, en minut, en sekund.
Jag vill inte ge upp.
Jag kommer tillbaka till livet på något sätt. Någon gång så kan jag säga att jag mår bra, och mena det, hur orimligt de än låter idag, så vill jag hitta min mening.

Likes

Comments

I ett vattenfall av tårar, ett stormande hav med känslor och en pöl med blod. Mitt i där finner jag mig själv, förvirrad och förtvivlad. Utan hopp och tro. Avstängd från mänsklighet.

Jag har kämpat, men dag för dag, bit för bit har lusten och viljan distanserats från mig. Ingenting ger mig energi nog för att orka. Allting är tomt och förlorat.

Jag är tom och förlorad. Jag andas och lever på kroppens rutin, men den börjar svika mig. Jag måste påminna mig själv oftare om att ta andetagen. Men hur länge till kommer jag klara de? Även den meningen kommer att gå förlorad i mitt kaotiska mående.

Jag vet inte vad de innebär. Men jag är slutkörd.

"The end is just around the corner"

Eller början av någonting annat någon annanstans.


Likes

Comments

Jag är där igen. I en sömnlös period.
Jag har förvånansvärt länge nu sovit bra och gott. Men nu snurrar allt inom mig igen. Jag är trött, hela tiden. Jag vill sova, hela tiden.
Men ögonen vägrar sloclan helt, och de krypande, stressande och förstörande oljudet av mina tankar och känslor hindrar mig.
När jag väl somnar är det ytligt och kallsvettigt. Mardrömmarna är oerhört hemska.
Jag försöker slappna av. Andas, lyssna till lugnande musik, hålla om min hund. För en kort stund kan jag slappna av, men sedan kommer det mörka och stressande tillbaka.

Jag vet att de är en period, och att jag snart kommer må bättre och sov bättre. Men just nu, är de förjävla jobbigt bara.

Likes

Comments

Dag för dag, timme för timme, minut för minut.
Andas, le, lev. - Upprepa.

Tack till SKAM.

Likes

Comments

Ekonomi har aldrig varit min starka sida. Jag har aldrig haft problem med skulder eller att jag inte kunna betala för mig. Jag har jobbat sedan jag var 13 år, och jag vet vad sparande innebär. Men jag finner en frihet i att göra av med pengar. Oavsett vad de är på, eller vem de är till, så mår jag så förbannat bra när jag får spendera pengarna som jag tjänat in.

När jag tänker efter, så är de stunder jag mår som bäst, de stunder jag är iväg och handlar. Jag älskar verkligen att gå runt på Coop,. Jag går igenom varje sektion, och vissa gånger så köper jag något ifrån nästan varje avdelning. Jag börjar med blommorna och slutar med godiset. Varenda gång. De sätter ju såklart sina spår på mer än ekonomin..

Men jag kan inte låta bli. Och den senaste tiden så har jag gått loss på varje webbshop. Speciellt nu innan jul så har jag varit som manisk på mitt onlineshoppande. Och att de är så enkelt att beställa, skicka en e-faktura och inte behöva bekymra sig över att pengarna försvinner fören de är försent.. För det är ju oftast så. De är så lätt att trycka på knapparna i telefonen, så de märks inte att man spenderat halva lönen på smink och dyra matvaror.

Jag har också alltid haft ett komplex för mitt mående och mitt utseende, och eftersom jag allt som oftast ansett mig sakna både personlighet och utstrålning så har jag sett till att ha pengar. Jag har aldrig sagt nej till något som kostar. Jag har försökt köpa vänskap ett antal gånger.. det är ingen bra idé!

Men nu står jag här idag. Med ett konto som visar minus, och med ett beroende som inte är hanterbart.

All min ångest, alla mina skuldkänslor och min skam har mynnat ut till ett stormande hav utan tillstymmelse till lugn.

Jag vet att jag måste finna någon sorts tillfredsställelse med att var nöjd över det jag har. Att äta upp den mat jag har hemma innan jag handlar nytt.

Att investera mina pengar i sådant som gynnar mig utan skuld och skam.

Någon dag.

Likes

Comments

Att få frågan om hur jag mår, kan vara bland de mest irriterande jag vet. Absolut kan jag bli varm inombords av att någon tar sig tiden att fråga just mig hur jag har det, men det är de som kommer efteråt. Jag kan inte vara ärlig. Jag vågar inte, på grund av mitt mående. För när jag frågar någon hur denne mår så förväntar jag mig att få ett ärligt svar och ett betydande svar. För har jag tagit mig tiden att fråga hur någon mår, så vill jag ta tiden att lyssna på svaret också.

Men för många är de nog mer en artighetsfras som får inleda samtalet med en bekant eller obekant. De diskuteras lite kroppskrämpor, politik, och väder. Ytligt såklart. Inga djupa känslor i hur vädret faktiskt påverkar humöret och måendet, inget överdrivet besviket tonläge över hur vår värld rasar runt om oss. Ett litet "Jo tack, det är bra, förkylningstider bara" Och sedan går man vidare. Utan att reflektera över hur kroppsspråket på personen var, fick vi ögonkontakt när denne påstod att allt vara bra förutom lite förkylning, som går över?

Jag frågar inte vem som helst hur de mår. Jag ställer frågan för att jag vill veta. För att jag bryr mig om svaret. Om det är ett genuint glatt svar så kommer jag glädjas, om det är ett tråkigt besked som svar så kommer jag göra allt jag kan för att visa min empatiska sida och förståelse.

Och jag ber dig som läser. Snälla du, fråga mig inte hur jag mår om du inte kan ta dig tid och förståelse för svaret. För det kommer inte vara ytligt och glatt, de kommer inte vara över på någon sekund. Jag kommer att svara ärligt, men allt vad de innebär. Jag kommer berätta för dig om hur jag avskyr mig själv, om hur besviken jag är på min livssituation och att jag tillåtit mig att komma hit. Jag kommer berätta för dig om hur jag destruktivt hetsäter och sedan kräks upp allt. Jag kommer definitivt inte säga att det är bra, om jag inte just då har en väldigt bra dag. Men då kommer jag poängtera att det just idag, just nu, är stabilt och ljust.

Jag tror inte att vår värld skulle må sämre om vi brydde oss om våra medmänniskor. Jag vet att vi inte kan engagera oss i varenda individ, men vi kan åtminstone börja med den som vi har framför oss i en kommande konversation.

Om du vet att du inte kan hantera svaret, ställ inte frågan.


Tack för att du lyssnade. Nu är de min tur.

Hur mår du?


Likes

Comments

Varför är de mer okej att förlåta en nedtryckande och psykisk misshandel än en fysisk med slag?

Varför kan jag slå någon hårt utan att blinka, varför kan jag säga till någon hur äcklig och värdelös den personen är? Och att jag då blir mer utpekad som misshandlare för slaget, än för orden?

Jag kan slåss. Och jag kan ångra det. Men jag ångrar tusen gånger mer om jag sårar eller uttrycker mig oacceptabel psykiskt. Att förlåt någon som tar till våld är aldrig okej. Aldrig. Men de är lika stort aldrig på att förlåta någon som kallar en för de hemskaste saker som finns!

Kom ihåg det!

Likes

Comments

Jag har många gånger poängterat vikten av förståelse för psykisk ohälsa. Det är inget fel i att må dåligt, du är inte en felande person om du har mörka eller jobbiga tankar och perioder. En psykisk sjukdom är ofta en kronisk sjukdom. De är något som du aldrig riktigt kommer kunna släppa helt. Även om du är friskförklarad.

Jag har alltid varit utanför och ensam i de mesta. Jag har passat in periodvis i olika "grupper" i samhället.
Men sedan jag fick min diagnos och äntligen fick ett svar på mitt mående och betende under alla år, så har de få personer jag känner tagit med avstånd.
Speciellt de i min familj.
De vill inte förstå, vill inte veta.
Jag är utanför även där.

Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. För jag blir inte bemött av min omgivning på de sätt jag önskat.
Jag vill dela med mig av min ord, för jag vill inte att någon ska behöva känna den ensamhet och den obehaglig känslan av att inte ha någon tillhörighet eller mening.
Jag står ensam kvar för att kunna ta emot dig som behöver.

Snälla, acceptera varje individ för den de är, och inte för deras mående eller tillstånd.
En sjuk person behöver ofta bara lite vänlighet och förståelse.
Våga vara den som ger det.

Likes

Comments

Jag avskyr egoister. Jag är född och uppvuxen med personer som alltid sätter sig själv, sina behag och känslor före mig eller någon annan.
Jag har stött på så många människor i olika relationer som har svikit mig när de själva i kan hantera en situation.
Jag tycker att egoism är fult och äckligt.
En vidrig egenskap.

Men jag vet också att egoism kan ta form på olika sätt.
Jag har aldrig någonsin varit en egoist, även om många skulle påstå det pågrund av att min omgivning blivit drabbad av min sjukdom, vilket jag mår dåligt över.
Men jag har alltid varit den som sätter andra före mig själv. Mina intressen, mina värderingar, de har alltid gått stå åt sidan för någon annan.
I varje relation jag haft så har jag blivit sårad och utnyttjad av män som tänker på sig själv.
De är killar som ofta har haft en mur runt deras känslor, och som varit för rädda för att våga känna och istället blivit kalla.
Jag är tvärtom.

Men just nu, så känner jag att de är min tid att vara en riktig egoist.
Men jag vägrar bli en känslokall sådan.
Jag har ett mål idag som jag vill uppnå, och jag inser att jag måste eliminerar de uppenbara hinder som vill förstöra för mig.
Alltså personer som inte kan tänka sig att sätta sig själv åt sidan för min skull.
När jag alltid gjort de för deras.

Och de är en uppmaning till er som är som mig.
Till er som blivit övergivna av familj och vänner, som blivit sårad och som blivit skadad av egoister.
Låt de inte göra de igen.
Ta ditt liv i dina händer, bygg din styrka och ditt välmående för din skull.

Våga vara en gnutta egoistisk för att de är nödvändigt.

Likes

Comments