Jag har alltid gjort mitt yttersta för att motarbeta min ångest och alla andra känslor. Jag har inte tillåtit mig själv att hålla in i djupa depressioner utan har valt de mer destruktiva sättet att självmedicinera mig ur den onda cirkeln.
Jag har byggt upp murar om och om igen för att inte visa hur dåligt jag egentligen mår. Under hela min skoltid var Jag utfryst och utstött, mobbad för den jag var. Mina klasskamraters föräldrar talade illa om mig och gav intrycket av att jag inte dög. Med mina annorlunda åsikter och tankar passade jag inte in någonstans.
Jag har ensam pågrund av att jag har sjuk.
De visste ingen om då, inte ens jag själv..

Jag har gått genom livet med en tyngd inom mig, den förbannade känslan av att aldrig duga, vara behövd och omtyckt.
Så många gånger har jag velat släppa på allt, och bara hålla ihop. Inte bry mig om konsekvenserna.
Jag har gått så länge med en inre depression som jag kämpar med att inte släppa ut. Men just idag, i stillheten i bilen, så kände jag en lättnad, en känsla av tillfredställelse svept över mig.
Att släppa taget om muren, låta den falla ihop med mig.

Jag är deprimerade, och de måste jag acceptera för att kunna komma upp igen.

Likes

Comments

Ibland känns de som att jag aldrig kommer ur mina depressioner. Tankarna, känslorna, beteendet finns ständigt bredvid mig.
Jag känner mig ständigt låg i humöret, livslusten är minimal. Jag får anstränga mig för att inte falla hårt mot golvet.

Jag borde vara tillfreds, glad och lycklig. Men de enda som snurrar är motsatsen.
Om jag kommer ur en depression en stund, så blir alltid fallet tillbaka dubbelt så hårt.

Skuldkänslor över mitt mående äter upp allting annat.
Det är farligt med depressioner.

Likes

Comments

.. låt aldrig hoppet försvinna.
Hur många förstår egentligen innebörden av dessa rader?
Musik och texter kan många gånger betyda så många olika saker för olika personer.
Men för mig när jag nynnar dessa rader så relaterar jag så mycket till livssituationen nu.
Om hur jag gång på gång bara önskar att de lilla hopp som tänts inom mig ska få stanna en stund längre än förra gången.

Just nu är verkligen en oviss, hoppfull och skrämmande tid. Förväntningarna pendlar mellan högt och lågt.
Jag har på 36 timmar gått från djup ångest och noll livslust, till glädje och energi, från botten, till ännu längre ner, till mitten och lite över. Och där tror jag att jag just nu stannar en stund.

Jag vilar i hoppets låga ett slag.


Likes

Comments

Alla vet vi att ett bra välmående innefattar både fysiskt och psykiskt, och när en av de inte riktigt sammarbetar så blir resultatet ett sämre välmående.
Jag mår alltid bättre i min sjukdom när jag är fysiskt aktiv, när hjärnan får tänka på smärtan i musklerna istället för i själen.
När svetten rinner av ett löppass, när blodsmaken i munnen kommer från att ha kämpat sig upp för sista intervallbacken istället för skärsår på kroppen.
Och alla de gånger som jag kommit igång med min träning och kost så har min ångest och stress minskat.

Men trots att jag vet allt detta, och jag vill. Så tar de stopp. Och det riktigt jävla jobbigt.

Jag vet att de räcker med 30 minuters promenad så mår jag bättre. Men jag faller ihop i samvetsångest. Mina hjärnspöken skrattar ikapp åt min icke befintliga disciplin. Och att gråta under täcket bedövar känslorna för stunden.

En dag ska jag övervinna ångesten.
En dag ska jag springa bort samvetskvalet istället

En dag ska mitt fysiska och psykisk mående vara i synk med varandra.

Likes

Comments

Jag har varit sjukskriven hela veckan. Ångest, migrän, kräkningar, sömnbrist, destruktiva tankar.. Ja, allt drabbade mig på samma sekund. Jag grät obehjälpligt i flera timmar, sen somnade jag hemma.
Jag har legat i sängen och varvat smärtsamma migränattacker med ännu smärtsammare panikångestattacker.

Jag har försummat hela mig denna vecka. Jag begriper inte varför jag är så elak mot mig själv!
Hela poängen med att vara hemma från jobbet är ju att bli piggare, inte att förlora all livslust..

Jag har inte haft en sån här vecka på ett år. Ja, sen veckan innan min heltidssjukskrivning..

Jag hoppas att en helg med min hunk kan göra en insats för mitt mående!

Likes

Comments

Nu är jag förbannad, förolämpad, sårad och jäkligt besviken.
Vuxna människor är vidriga människor.
De säger att barn är hemska på att mobbas, men de är ju för att de lär sig ifrån de äldre.
En arbetsplats skall vara en givande och positivt lärorik plats. En trivsam plats. Inte ett kast tillbaka till skolans värsta dagar av utfrysning och hårda ord.
Jag är så jädra trött på att höra avundsjukan speglas i form av skitsnack.
Jag brinner av irritation, samtidigt som jag gråter av frustration. 

Skärpning!

Likes

Comments

Jag är en kämpe. Jag har skrivit om att bryta ihop och bita ihop. Jag är en expert på fasader. Att aldrig visa de som döljer sig bakom muren av lögn.
Idag kunde jag inte upprätthålla allt, en del av den berömda muren rasade. Med en smäll. Och lämnade trasiga och blöta spillror kvar.
Jag tog smällar av elakhet, frustration, okunskap, avundsjuka, ett uns av sanning och ett uns av lärande.
Jag knäcktes.
Jag dolde mig inte bakom masken.

Jag tog dina ord. 

Jag reste mig upp och började bygga igen.


Likes

Comments

Jag har aldrig varit typen som gillar ensamhet. Jag har väldigt svårt att bara vara med mig själv. Jag tror de hänger ihop med att jag allt som oftast känt mig utanför i olika sammanhang, och därav förknippar ensamhet med smärta och ångest.
Jag vill göra så mycket saker, bara med mig själv, men jag kommer aldrig längre än till tanken, för sedan kommer paniken och rädslan för mitt eget umgänge, självkänslan som säger att jag inte duger någonting till.
Men jag har nu en vecka kvar på min sommarsemester, och jag vill så gärna ta vara på varje minut. Jag har en hel vecka oplanerat, där jag kan göra så mycket som skulle boosta mig med energi inför en tuff tid framöver.

Så jag skall försöka se de här dagarna som mina, och att maxa varenda stund!

Och jag tänker börja med att sova ordentligt, förhoppningsvis.

Likes

Comments

Jag har semester, vädret är precis så som jag älskar, och jag har en väldigt vacker omgivning med platser och människor.
Min ångest, min rädsla för att förlora och min ständiga trötthet hindrar mig från att njuta.
Men jag gör mitt bästa varje dag.

Likes

Comments

Intorkade och fortfarande rinnande tårar, fosterställning på de kalla golvet, en urdrucken vinare och en blodig kniv, färska skärsår på underarmarna. En tydligen doft av ånger och skuld hänger envetet kvar.
Jag är lika tom som flaskan bredvid mig, lika äckligt blöt som en disktrasa i slasken. Jag klarade inte av att stå emot denna gång. Jag kämpade verkligen, jag grät och skrek, bankade huvudet i väggen. Rösten av djävulens demoner knäckte mig.
Den totala destruktiviteten vann över de friska som finns inom mig.

Min känslor ändrades på en blinkning, jag var inte snabb nog att känna igen signalen om att något ont var inne i mig.
Så jag hamnade i mitt bad av ångest och blod.
Jag kravlade mig till sängs, utslagen och med svidande sår.

Jag önskar mig en frisk själ.

Likes

Comments