View tracker

Varför är de mer okej att förlåta en nedtryckande och psykisk misshandel än en fysisk med slag?

Varför kan jag slå någon hårt utan att blinka, varför kan jag säga till någon hur äcklig och värdelös den personen är? Och att jag då blir mer utpekad som misshandlare för slaget, än för orden?

Jag kan slåss. Och jag kan ångra det. Men jag ångrar tusen gånger mer om jag sårar eller uttrycker mig oacceptabel psykiskt. Att förlåt någon som tar till våld är aldrig okej. Aldrig. Men de är lika stort aldrig på att förlåta någon som kallar en för de hemskaste saker som finns!

Kom ihåg det!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har många gånger poängterat vikten av förståelse för psykisk ohälsa. Det är inget fel i att må dåligt, du är inte en felande person om du har mörka eller jobbiga tankar och perioder. En psykisk sjukdom är ofta en kronisk sjukdom. De är något som du aldrig riktigt kommer kunna släppa helt. Även om du är friskförklarad.

Jag har alltid varit utanför och ensam i de mesta. Jag har passat in periodvis i olika "grupper" i samhället.
Men sedan jag fick min diagnos och äntligen fick ett svar på mitt mående och betende under alla år, så har de få personer jag känner tagit med avstånd.
Speciellt de i min familj.
De vill inte förstå, vill inte veta.
Jag är utanför även där.

Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. För jag blir inte bemött av min omgivning på de sätt jag önskat.
Jag vill dela med mig av min ord, för jag vill inte att någon ska behöva känna den ensamhet och den obehaglig känslan av att inte ha någon tillhörighet eller mening.
Jag står ensam kvar för att kunna ta emot dig som behöver.

Snälla, acceptera varje individ för den de är, och inte för deras mående eller tillstånd.
En sjuk person behöver ofta bara lite vänlighet och förståelse.
Våga vara den som ger det.

Likes

Comments

View tracker

Jag avskyr egoister. Jag är född och uppvuxen med personer som alltid sätter sig själv, sina behag och känslor före mig eller någon annan.
Jag har stött på så många människor i olika relationer som har svikit mig när de själva i kan hantera en situation.
Jag tycker att egoism är fult och äckligt.
En vidrig egenskap.

Men jag vet också att egoism kan ta form på olika sätt.
Jag har aldrig någonsin varit en egoist, även om många skulle påstå det pågrund av att min omgivning blivit drabbad av min sjukdom, vilket jag mår dåligt över.
Men jag har alltid varit den som sätter andra före mig själv. Mina intressen, mina värderingar, de har alltid gått stå åt sidan för någon annan.
I varje relation jag haft så har jag blivit sårad och utnyttjad av män som tänker på sig själv.
De är killar som ofta har haft en mur runt deras känslor, och som varit för rädda för att våga känna och istället blivit kalla.
Jag är tvärtom.

Men just nu, så känner jag att de är min tid att vara en riktig egoist.
Men jag vägrar bli en känslokall sådan.
Jag har ett mål idag som jag vill uppnå, och jag inser att jag måste eliminerar de uppenbara hinder som vill förstöra för mig.
Alltså personer som inte kan tänka sig att sätta sig själv åt sidan för min skull.
När jag alltid gjort de för deras.

Och de är en uppmaning till er som är som mig.
Till er som blivit övergivna av familj och vänner, som blivit sårad och som blivit skadad av egoister.
Låt de inte göra de igen.
Ta ditt liv i dina händer, bygg din styrka och ditt välmående för din skull.

Våga vara en gnutta egoistisk för att de är nödvändigt.

Likes

Comments

just nu känns de som att jag vaknat upp efter en riktigt jobbig och lång mardrömmsnatt, jag är chockad, yr, känslotom och full av känslor på samma gång.

I drygt sex år har en del av mig varit försvunnen, en bit av mitt hjärta och själ var sprucken och förstörd. Ikväll återvände den där delen lite grann. Jag kan känna hur sprickan limmas ihop en aning av kärlek.

Jag lever inte för att jag valt de själv, jag lever för att ödet har gett mig möjligheten.
Jag finns här för att de finns en anledning till det.
Jag är kvar, för att du är kvar, mitt älskade hjärta!

Oavsett vad som händer nu, så har en liten del av mig fått sinnesro, och de som varit så laddat med ångest och skuldkänslor kan få vila och tyna bort till något finare.

du kommer alltid ha en vän i mig, du kommer alltid ha en famn hos mig, mina ord kommer aldrig vara hårda eller dömande, jag kommer aldrig sluta älska dig för precis den du är.

Likes

Comments

Okej, jag är inte den gedigna bloggare jag önskar.
Att ha en vision om att skriva om sitt eget liv för att kunna bekämpa en del av tabun kring psykisk ohälsa, är inte samma som att faktiskt få de gjort. Jag har så mycket att säga och skriva, berätta och prata om. Men när jag väl sätter mig ned för att skriva så är de tomt.
Jag orkar inte längre sätta ord på allt kaos.
Men jag vill ändå försöka.

Jag vill berätta för er om allt nytt och positivt som händer just nu, allt ljust som jag känner att framtiden har att erbjuda. Jag vill skriva om hur jag ändå börjar känna att jag vågar börja må bra. Jag ljuger allt som oftast, men de händer att jag menar de när jag svarar att jag mår bra.
Min terapeut frågade mig idag om jag ens vill må bra.. Jag har tvungen att fundera på de en stund. De är väl självklart att jag vill ha fler bra dagar än dåliga, men de är de där med att våga. Att göra saker som jag mår bra av, istället för att stänga mig inne..

Tror ni de vore lättare att prata med er?  Typ via Youtube.
Skulle du kolla?

men att ha den där olydiga och älskade duracellhunden gör ju ändå mycket. ♡

Likes

Comments

En helg som skulle vara rogivande, energigivande och mysig blev till panikångest som inte gick att styra undan. Jag var för första gången väldigt nära på att begära en inlåsning på psykakuten.

Jag ger alltid allt när jag bestämmer mig för att göra något. Jag har en extrem hög prestationsångest. Alltså skrämmande ibland. Vilket gör att jag tar mitt jobb på lite för stort allvar och lägger lite för mycket av mina känslor och energi i det.
Allting annat blir tyvärr lidande.
Och de resulterar i utmattning.
Att dessutom lägga på en omställning i min medicinering, en osäker framtid och enorm press utifrån närheten att vara på ett speciellt sätt, de är ingen fin kombo.

Jag är sjukskriven i tre veckor. Mestadels pågrund av att jag ska minimera kraven och stressen medan medicinen ställer in sig.
Jag ska ta upp samtalen med min kontakt på psykiatrin. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

Jag vill så oerhört mycket med mitt liv. Jag har så fina drömmar och planer. Men jag är livrädd för att verkställa dem.
Jag har de senaste åren mått så förbannat dåligt, och allt har bara blivit en ond cirkel till av skuld, skam och ångest.

Men jag tycker mig känna lite hopp inom mig. Kanske lyser de en liten strimma för framme?
En förändring i vardagen. Igen.

Jag vill våga må bra.

ser ni denna vackra individ? han driver oss till vansinne med sina påhitt och trotsiga attityd. men alltså kärleken han sprider...♡

Likes

Comments

Nu är min behandling officiellt slut. Jag har haft mitt sista samtal med min behandlare och ett avslut är gjort. Vemodigt, skrämmande och oerhört lättande.
Jag kommer träffa en läkare om 6 veckor då jag ska byta medicin i dagarna, och då kommer vi även diskutera eventuell fortsätt samtalsterapi med någon annan.
Jag får se då hur jag ställer mig till det.

Jag tänker många gånger på att jag varit sjuk väldigt länge, men jag har aldrig varit inlagd på psykiatrin. Några läkare har velat, och de har hållit mig kvar på sjukhuset  några gånger, men aldrig på psykiatrin. Och jag hoppas jag kommer klara mig ifrån de även i fortsättningen.

Jag gör en del förändringar i min vardag just nu som jag hoppas ska gynna mitt välmående både fysiskt och psykiskt.
Jag försöker skriva ännu ett kapitel och vända blad.

Likes

Comments

Jag har alltid gjort mitt yttersta för att motarbeta min ångest och alla andra känslor. Jag har inte tillåtit mig själv att hålla in i djupa depressioner utan har valt de mer destruktiva sättet att självmedicinera mig ur den onda cirkeln.
Jag har byggt upp murar om och om igen för att inte visa hur dåligt jag egentligen mår. Under hela min skoltid var Jag utfryst och utstött, mobbad för den jag var. Mina klasskamraters föräldrar talade illa om mig och gav intrycket av att jag inte dög. Med mina annorlunda åsikter och tankar passade jag inte in någonstans.
Jag har ensam pågrund av att jag har sjuk.
De visste ingen om då, inte ens jag själv..

Jag har gått genom livet med en tyngd inom mig, den förbannade känslan av att aldrig duga, vara behövd och omtyckt.
Så många gånger har jag velat släppa på allt, och bara hålla ihop. Inte bry mig om konsekvenserna.
Jag har gått så länge med en inre depression som jag kämpar med att inte släppa ut. Men just idag, i stillheten i bilen, så kände jag en lättnad, en känsla av tillfredställelse svept över mig.
Att släppa taget om muren, låta den falla ihop med mig.

Jag är deprimerade, och de måste jag acceptera för att kunna komma upp igen.

Likes

Comments

Ibland känns de som att jag aldrig kommer ur mina depressioner. Tankarna, känslorna, beteendet finns ständigt bredvid mig.
Jag känner mig ständigt låg i humöret, livslusten är minimal. Jag får anstränga mig för att inte falla hårt mot golvet.

Jag borde vara tillfreds, glad och lycklig. Men de enda som snurrar är motsatsen.
Om jag kommer ur en depression en stund, så blir alltid fallet tillbaka dubbelt så hårt.

Skuldkänslor över mitt mående äter upp allting annat.
Det är farligt med depressioner.

Likes

Comments

.. låt aldrig hoppet försvinna.
Hur många förstår egentligen innebörden av dessa rader?
Musik och texter kan många gånger betyda så många olika saker för olika personer.
Men för mig när jag nynnar dessa rader så relaterar jag så mycket till livssituationen nu.
Om hur jag gång på gång bara önskar att de lilla hopp som tänts inom mig ska få stanna en stund längre än förra gången.

Just nu är verkligen en oviss, hoppfull och skrämmande tid. Förväntningarna pendlar mellan högt och lågt.
Jag har på 36 timmar gått från djup ångest och noll livslust, till glädje och energi, från botten, till ännu längre ner, till mitten och lite över. Och där tror jag att jag just nu stannar en stund.

Jag vilar i hoppets låga ett slag.


Likes

Comments