View tracker

Jag är där igen. I en sömnlös period.
Jag har förvånansvärt länge nu sovit bra och gott. Men nu snurrar allt inom mig igen. Jag är trött, hela tiden. Jag vill sova, hela tiden.
Men ögonen vägrar sloclan helt, och de krypande, stressande och förstörande oljudet av mina tankar och känslor hindrar mig.
När jag väl somnar är det ytligt och kallsvettigt. Mardrömmarna är oerhört hemska.
Jag försöker slappna av. Andas, lyssna till lugnande musik, hålla om min hund. För en kort stund kan jag slappna av, men sedan kommer det mörka och stressande tillbaka.

Jag vet att de är en period, och att jag snart kommer må bättre och sov bättre. Men just nu, är de förjävla jobbigt bara.

Likes

Comments

Dag för dag, timme för timme, minut för minut.
Andas, le, lev. - Upprepa.

Tack till SKAM.

Likes

Comments

Ekonomi har aldrig varit min starka sida. Jag har aldrig haft problem med skulder eller att jag inte kunna betala för mig. Jag har jobbat sedan jag var 13 år, och jag vet vad sparande innebär. Men jag finner en frihet i att göra av med pengar. Oavsett vad de är på, eller vem de är till, så mår jag så förbannat bra när jag får spendera pengarna som jag tjänat in.

När jag tänker efter, så är de stunder jag mår som bäst, de stunder jag är iväg och handlar. Jag älskar verkligen att gå runt på Coop,. Jag går igenom varje sektion, och vissa gånger så köper jag något ifrån nästan varje avdelning. Jag börjar med blommorna och slutar med godiset. Varenda gång. De sätter ju såklart sina spår på mer än ekonomin..

Men jag kan inte låta bli. Och den senaste tiden så har jag gått loss på varje webbshop. Speciellt nu innan jul så har jag varit som manisk på mitt onlineshoppande. Och att de är så enkelt att beställa, skicka en e-faktura och inte behöva bekymra sig över att pengarna försvinner fören de är försent.. För det är ju oftast så. De är så lätt att trycka på knapparna i telefonen, så de märks inte att man spenderat halva lönen på smink och dyra matvaror.

Jag har också alltid haft ett komplex för mitt mående och mitt utseende, och eftersom jag allt som oftast ansett mig sakna både personlighet och utstrålning så har jag sett till att ha pengar. Jag har aldrig sagt nej till något som kostar. Jag har försökt köpa vänskap ett antal gånger.. det är ingen bra idé!

Men nu står jag här idag. Med ett konto som visar minus, och med ett beroende som inte är hanterbart.

All min ångest, alla mina skuldkänslor och min skam har mynnat ut till ett stormande hav utan tillstymmelse till lugn.

Jag vet att jag måste finna någon sorts tillfredsställelse med att var nöjd över det jag har. Att äta upp den mat jag har hemma innan jag handlar nytt.

Att investera mina pengar i sådant som gynnar mig utan skuld och skam.

Någon dag.

Likes

Comments

Att få frågan om hur jag mår, kan vara bland de mest irriterande jag vet. Absolut kan jag bli varm inombords av att någon tar sig tiden att fråga just mig hur jag har det, men det är de som kommer efteråt. Jag kan inte vara ärlig. Jag vågar inte, på grund av mitt mående. För när jag frågar någon hur denne mår så förväntar jag mig att få ett ärligt svar och ett betydande svar. För har jag tagit mig tiden att fråga hur någon mår, så vill jag ta tiden att lyssna på svaret också.

Men för många är de nog mer en artighetsfras som får inleda samtalet med en bekant eller obekant. De diskuteras lite kroppskrämpor, politik, och väder. Ytligt såklart. Inga djupa känslor i hur vädret faktiskt påverkar humöret och måendet, inget överdrivet besviket tonläge över hur vår värld rasar runt om oss. Ett litet "Jo tack, det är bra, förkylningstider bara" Och sedan går man vidare. Utan att reflektera över hur kroppsspråket på personen var, fick vi ögonkontakt när denne påstod att allt vara bra förutom lite förkylning, som går över?

Jag frågar inte vem som helst hur de mår. Jag ställer frågan för att jag vill veta. För att jag bryr mig om svaret. Om det är ett genuint glatt svar så kommer jag glädjas, om det är ett tråkigt besked som svar så kommer jag göra allt jag kan för att visa min empatiska sida och förståelse.

Och jag ber dig som läser. Snälla du, fråga mig inte hur jag mår om du inte kan ta dig tid och förståelse för svaret. För det kommer inte vara ytligt och glatt, de kommer inte vara över på någon sekund. Jag kommer att svara ärligt, men allt vad de innebär. Jag kommer berätta för dig om hur jag avskyr mig själv, om hur besviken jag är på min livssituation och att jag tillåtit mig att komma hit. Jag kommer berätta för dig om hur jag destruktivt hetsäter och sedan kräks upp allt. Jag kommer definitivt inte säga att det är bra, om jag inte just då har en väldigt bra dag. Men då kommer jag poängtera att det just idag, just nu, är stabilt och ljust.

Jag tror inte att vår värld skulle må sämre om vi brydde oss om våra medmänniskor. Jag vet att vi inte kan engagera oss i varenda individ, men vi kan åtminstone börja med den som vi har framför oss i en kommande konversation.

Om du vet att du inte kan hantera svaret, ställ inte frågan.


Tack för att du lyssnade. Nu är de min tur.

Hur mår du?


Likes

Comments

Varför är de mer okej att förlåta en nedtryckande och psykisk misshandel än en fysisk med slag?

Varför kan jag slå någon hårt utan att blinka, varför kan jag säga till någon hur äcklig och värdelös den personen är? Och att jag då blir mer utpekad som misshandlare för slaget, än för orden?

Jag kan slåss. Och jag kan ångra det. Men jag ångrar tusen gånger mer om jag sårar eller uttrycker mig oacceptabel psykiskt. Att förlåt någon som tar till våld är aldrig okej. Aldrig. Men de är lika stort aldrig på att förlåta någon som kallar en för de hemskaste saker som finns!

Kom ihåg det!

Likes

Comments

View tracker

Jag har många gånger poängterat vikten av förståelse för psykisk ohälsa. Det är inget fel i att må dåligt, du är inte en felande person om du har mörka eller jobbiga tankar och perioder. En psykisk sjukdom är ofta en kronisk sjukdom. De är något som du aldrig riktigt kommer kunna släppa helt. Även om du är friskförklarad.

Jag har alltid varit utanför och ensam i de mesta. Jag har passat in periodvis i olika "grupper" i samhället.
Men sedan jag fick min diagnos och äntligen fick ett svar på mitt mående och betende under alla år, så har de få personer jag känner tagit med avstånd.
Speciellt de i min familj.
De vill inte förstå, vill inte veta.
Jag är utanför även där.

Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. För jag blir inte bemött av min omgivning på de sätt jag önskat.
Jag vill dela med mig av min ord, för jag vill inte att någon ska behöva känna den ensamhet och den obehaglig känslan av att inte ha någon tillhörighet eller mening.
Jag står ensam kvar för att kunna ta emot dig som behöver.

Snälla, acceptera varje individ för den de är, och inte för deras mående eller tillstånd.
En sjuk person behöver ofta bara lite vänlighet och förståelse.
Våga vara den som ger det.

Likes

Comments

Jag avskyr egoister. Jag är född och uppvuxen med personer som alltid sätter sig själv, sina behag och känslor före mig eller någon annan.
Jag har stött på så många människor i olika relationer som har svikit mig när de själva i kan hantera en situation.
Jag tycker att egoism är fult och äckligt.
En vidrig egenskap.

Men jag vet också att egoism kan ta form på olika sätt.
Jag har aldrig någonsin varit en egoist, även om många skulle påstå det pågrund av att min omgivning blivit drabbad av min sjukdom, vilket jag mår dåligt över.
Men jag har alltid varit den som sätter andra före mig själv. Mina intressen, mina värderingar, de har alltid gått stå åt sidan för någon annan.
I varje relation jag haft så har jag blivit sårad och utnyttjad av män som tänker på sig själv.
De är killar som ofta har haft en mur runt deras känslor, och som varit för rädda för att våga känna och istället blivit kalla.
Jag är tvärtom.

Men just nu, så känner jag att de är min tid att vara en riktig egoist.
Men jag vägrar bli en känslokall sådan.
Jag har ett mål idag som jag vill uppnå, och jag inser att jag måste eliminerar de uppenbara hinder som vill förstöra för mig.
Alltså personer som inte kan tänka sig att sätta sig själv åt sidan för min skull.
När jag alltid gjort de för deras.

Och de är en uppmaning till er som är som mig.
Till er som blivit övergivna av familj och vänner, som blivit sårad och som blivit skadad av egoister.
Låt de inte göra de igen.
Ta ditt liv i dina händer, bygg din styrka och ditt välmående för din skull.

Våga vara en gnutta egoistisk för att de är nödvändigt.

Likes

Comments

just nu känns de som att jag vaknat upp efter en riktigt jobbig och lång mardrömmsnatt, jag är chockad, yr, känslotom och full av känslor på samma gång.

I drygt sex år har en del av mig varit försvunnen, en bit av mitt hjärta och själ var sprucken och förstörd. Ikväll återvände den där delen lite grann. Jag kan känna hur sprickan limmas ihop en aning av kärlek.

Jag lever inte för att jag valt de själv, jag lever för att ödet har gett mig möjligheten.
Jag finns här för att de finns en anledning till det.
Jag är kvar, för att du är kvar, mitt älskade hjärta!

Oavsett vad som händer nu, så har en liten del av mig fått sinnesro, och de som varit så laddat med ångest och skuldkänslor kan få vila och tyna bort till något finare.

du kommer alltid ha en vän i mig, du kommer alltid ha en famn hos mig, mina ord kommer aldrig vara hårda eller dömande, jag kommer aldrig sluta älska dig för precis den du är.

Likes

Comments

Okej, jag är inte den gedigna bloggare jag önskar.
Att ha en vision om att skriva om sitt eget liv för att kunna bekämpa en del av tabun kring psykisk ohälsa, är inte samma som att faktiskt få de gjort. Jag har så mycket att säga och skriva, berätta och prata om. Men när jag väl sätter mig ned för att skriva så är de tomt.
Jag orkar inte längre sätta ord på allt kaos.
Men jag vill ändå försöka.

Jag vill berätta för er om allt nytt och positivt som händer just nu, allt ljust som jag känner att framtiden har att erbjuda. Jag vill skriva om hur jag ändå börjar känna att jag vågar börja må bra. Jag ljuger allt som oftast, men de händer att jag menar de när jag svarar att jag mår bra.
Min terapeut frågade mig idag om jag ens vill må bra.. Jag har tvungen att fundera på de en stund. De är väl självklart att jag vill ha fler bra dagar än dåliga, men de är de där med att våga. Att göra saker som jag mår bra av, istället för att stänga mig inne..

Tror ni de vore lättare att prata med er?  Typ via Youtube.
Skulle du kolla?

men att ha den där olydiga och älskade duracellhunden gör ju ändå mycket. ♡

Likes

Comments

En helg som skulle vara rogivande, energigivande och mysig blev till panikångest som inte gick att styra undan. Jag var för första gången väldigt nära på att begära en inlåsning på psykakuten.

Jag ger alltid allt när jag bestämmer mig för att göra något. Jag har en extrem hög prestationsångest. Alltså skrämmande ibland. Vilket gör att jag tar mitt jobb på lite för stort allvar och lägger lite för mycket av mina känslor och energi i det.
Allting annat blir tyvärr lidande.
Och de resulterar i utmattning.
Att dessutom lägga på en omställning i min medicinering, en osäker framtid och enorm press utifrån närheten att vara på ett speciellt sätt, de är ingen fin kombo.

Jag är sjukskriven i tre veckor. Mestadels pågrund av att jag ska minimera kraven och stressen medan medicinen ställer in sig.
Jag ska ta upp samtalen med min kontakt på psykiatrin. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

Jag vill så oerhört mycket med mitt liv. Jag har så fina drömmar och planer. Men jag är livrädd för att verkställa dem.
Jag har de senaste åren mått så förbannat dåligt, och allt har bara blivit en ond cirkel till av skuld, skam och ångest.

Men jag tycker mig känna lite hopp inom mig. Kanske lyser de en liten strimma för framme?
En förändring i vardagen. Igen.

Jag vill våga må bra.

ser ni denna vackra individ? han driver oss till vansinne med sina påhitt och trotsiga attityd. men alltså kärleken han sprider...♡

Likes

Comments