Det är nu sju år sedan jag stoppade den första antidepressiva tabletten i min mun och svalde. Lika många år sedan jag satt med min första nyfödda på min arm och var förvirrad i världen. Ännu har jag inte lyckats bli vän med dessa tabletter och kanske är det något bra med det. Bara en ytterst bräcklig acceptans för att jag behöver dem här och nu. Men här och nu har varit i sju år nu, med kortare uppehåll. När tar här och nu slut?

En paradox jag inser i skrivande stund. De antidepressiva gör mig ledsen. Ja, sorg är det jag känner nu. Under sorgen trötthet och uppgivenhet. Under detta ilska. För att världen gör mig sjuk. Men världen inser inte sin sjukdom och söker hjälp så som jag gör. Därför är det jag som tvingas medicinera. För att orka vara.

Den här förklaringen på depression fann jag i facebookflödet under min första tid som heltidssjukskriven. Jag tyckte så mycket om den för att den fokuserade på rehabiliteringen i form av vila och inte på en sjukdom. I min vidare tolkning betyder det att depression egentligen är en skada, mer än en sjukdom. En skada har en orsak, medan - i alla fall jag - upplever sjukdom som mer knutet till personen, som att felet skulle ligga hos mig. Det ger större upphov till fördomar är min erfarenhet. Mindre vilja att förstå varför det har blivit som det har blivit.

När jag återfann bilden nu fastnade min blick mer för den sista raden - utmattad av vikten av vår egen identitet. Det är en bra beskrivning av mig. Så länge som jag har brottats med min identitet. Vem är jag? Varför är jag här? Vad är meningen med mig? Hur ska jag orka vara jag? Varför kan jag inte få vara någon annan? Någon annanstans. Kan någon ta över mitt liv snälla? För jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig här och glömma att jag finns. Somna, drömma, tillhöra en annan värld. Inte dö, men inte heller leva. Inte axla ansvaret för min egen identitet.

Jag minns hur jag ynkligt pep till min man, på den tiden vi var sambos och ännu inte fått barn. Jag vill inte vara med. Jag vill inte vara med. Inte ens jag själv förstod riktigt vad jag menade då. Det bara kom, djupt inifrån som ett desperat rop på hjälp när ångesten var för stark. Då hade jag ännu inga ord som depression och ångest för mitt tillstånd. Det gick ju alltid över. Och söka hjälp. Nej. Då skulle man ju vara sjuk. Och det var ju inte jag. Jag var ju en lyckad person som höll på att uppnå allt det jag någonsin kämpat för. Ingen fick peta omkull mitt korthus. INGEN! Men det där djupa avgrundsskriket som materialiserades som ett ynkligt pipande i min sambos fuktiga t-shirtärm. Det var sanning. Så som det alltid är när det kommer allra djupast inifrån. Gång på gång kom sanningen fram, gång på gång svalde jag ner den igen. Höll den på plats. Kontrollerade och vände bort uppmärksamheten. Likaså gjorde han efter att ha hållit om och tröstat. Vände bort uppmärksamheten. Begreppen fanns inte. Ingen av oss var uppväxta med acceptans för psykiska problem, sådana existerade helt enkelt inte. Inte hos oss. Vanliga människor. Eller jag vet egentligen inte vad våra föräldrar tyckte och tänkte. För det pratades aldrig om. Och det man inte har ord för. Det finns inte. Ändå finns det.

Att inte vilja vara med. Att inte vilja delta i sitt eget liv. Det är för mig den sorgligaste definitionen av depression. Det är också mitt första och djupaste möte med den.

Det som lockade mig att skriva idag var ordet "nedstämdhet". För det gör något med mig när det står på den där gigantiska förpackningen jag hämtar ut på apoteket. En ny läkare la till de två små orden "mot nedstämdhet" i receptet och det är galet hur mycket det påverkar mig. Det gör något med mig. Med min identitet i värsta fall om jag tillåter. Ibland är garden nere och jag tillåter såna här ord smyga sig in i min identitet.

Jag är en sån som är nedstämd? Är jag? När? Hela tiden? Varför la hon till det - går min process åt fel håll? Tankarna virvlar. Och visst. Jag kan hejda dem och leda dem i nya riktningar numera. Därför kan jag resonera kring detta. Betrakta det lite på avstånd. Tänka lite större och fundera mer allmänt kring vad ord gör med oss. När jag arbetade med elever som hade en eller fler diagnoser stämplade i sina papper väcktes många såna här frågor. Papper som togs upp på våra konferenser och inte sällan betraktades som statiska sanningar. Vissa elever talade öppet om dem, skojade om dem och identifierade sig med dem i olika grad. Andra gömde sig bakom dem. Ytterligare andra ville inte visa oss sina papper. Oftast var det föräldrarnas vilja och jag anade att de inte var bekväma med det man kommit fram till i barnets fall. Kanske bristande acceptans hos familjen? Kanske bristande information och empati från vårdsidan? Ibland fick jag känslan av att de kände sig överkörda.

Oavsett vilka orden är så är jag övertygad om att de gör något med oss människor. Starka saker tror jag. Jag är stolt över det arbete jag och mina kollegor hann påbörja (innan vi alla blev utbrända och flydde åt olika håll). Det var ett temaarbete som våra elever fick göra i årkurs 3. De fick utreda sin egen diagnos som en del i ett arbete om sig själv. Jag hann bara vara med en gång, men hann se hur värdefullt det var för dem att få vända och vrida på begreppen på egen hand och till slut få dra sin egen slutsats. Bemyndigande lyfter människor. Vi kan få hjälp att sätta ord på saker om oss själva, men skaver de där orden, då bör vi få ha sista ordet själva. En sak jag i stället skäms över är att jag aldrig röt ifrån när mina kollegor började kalla vår elevgrupp för "asparna". Så jävla slött och ignorant. Jag tog själv aldrig ordet i min mun, men sa heller aldrig ifrån. Trodde inte på min kraft att påverka. Trodde inte på mitt inre patos, eftersom andra inte verkade ha samma. Trodde fortfarande på att vuxenvärlden var vuxen, att utbildning gav bildning, att arbetsplatser där man hanterar andra människors liv präglas av professionalitet.

Den där rosa dosetten som anas på den första bilden köpte jag när jag började acceptera att jag skulle få umgås med antidepressiva en längre period. I ett försök att lätta upp och bli vän med medicinen. Tror min psykiater nån gång frågat mig om känner motvilja när jag tar den. Tror jag läst att placeboeffekten är enorm. Trots min eviga ambivalens så anstränger jag mig för att känna välvilja mot medicinen. Bli vän med. Känna tacksamhet. Tror jag inte själv på den så kan jag ju lika gärna sluta ta den? Eller?

Det fina med dosetten är att det underlättar kommunikationen med barnen. Min dotter älskar att få hjälpa mig att dela medicinen i den. Båda barnen vet att den hjälper deras mamma att vara gladare och att ha mer energi. För dem är detta en naturlig del av deras uppväxt. När jag sover borta eller vi har gäster så drar jag mig dock fortfarande för att ta fram den vid frukostbordet, sväljer tabletterna på toaletten i smyg. Jag skäms och jag hatar att jag skäms. Jag skäms över att jag skäms. Fan.

På apoteket håller jag mig med olika skampåverkade beteenden. Omskrivningar som "det senaste receptet tack" i stället för medicinens namn. Jag är extremt medveten om min blick och kroppshållning. Inte visa underläge. Inte heller aggressivitet. Möta blick lagom mycket. Andas och behålla lugn. Inte dra uppmärksamhet till mig. Le och tala avledande om mitt allmäntillstånd tillåter. Allt för att slippa påträngande frågor och påbud om medicinen. Jag upplever att apotekspersonalen gör enorma intrång på min integritet och AVSKYR att vara beroende av dem. När jag första gången skulle hämta ut den medicin jag har nu fick jag oombedda erbjudanden om tuggtabletter mot muntorrhet, något som hon visste att var en vanlig biverkning. ​Vi har ett speciellt erbjudande just nu, två för priset av... ​Jag hade kunnat döda henne. Jag hatade henne så mycket i den stunden. Jag hatade hela jävla systemet och det där var en så tydlig indikation på att människor gör affärer på min ohälsa. Jag kände mig som flugan i ett klistrigt spindelnät och ville kräkas på spindelkvinnan som stod där med mitt liv i sina händer. Fan. Fan. Fan.

Tänker läkarna på sånt här? Är de medvetna? Bryr de sig? Eller anses jag återigen för känslig? Känner jag mig illa behandlad i en klädaffär så går jag ut. Handlar inte där. I psykofarmaka- och apoteksspindelnätet har jag inte samma val.

Tre är läkarna som har skrivit ut antidepressiva till mig. Alla kvinnor, två tycker jag mycket om, den första vill jag helst glömma. Jag har flera gånger bett att få förklarat för mig hur medicinerna fungerar, varför jag behöver dem, hur länge osv. ​De har gjort det. Flera gånger, flera förklaringar har jag fått. Ändå har jag enormt svårt att återge dem. Svårt att minnas, svårt att förstå. Och jag vill förstå. Jag vill ta informerade beslut.

I min djupaste svacka julen 2015 fick jag valet mellan min gamla medicin eller en ny. Information fick jag så klart också. Och en rekommendation. Men valet la hon över på mig. Demokratiskt. Skenfrihet. Valet kändes som ole dole doff eller pest eller kolera. Och jag valde det jag läste ut att hon tyckte jag skulle välja. Så har jag lärt mig att fatta beslut i stressade situationer. Att ett alternativ var ingen medicin nämnde hon aldrig och därför suddades det alternativet ut framför mig. Det som var det starkaste i min hjärna när jag gick dit. Så lättledd är jag i en desperat situation. Om valet var rätt eller fel kommer jag aldrig få veta. Jag får bara bestämma mig för att det var rätt för att kunna gå vidare. Eller att det var.

Jag minns också att det fanns ett val att påbörja medicineringen före eller efter julhelgen. Efter sa jag. Före sa hon. ​Då börjar du före ​med den där rösten som inte går att säga emot, den som jag undrar om de går en specialkurs för att träna in under specialistutbildningen i psykiatri. Först fanns valet, sedan inte. Det är underligt att både vara medveten om manipulationen och samtidigt offer för den. Hade jag inte upplevt hennes äkta omsorg om mig så hade jag... ja, vad hade jag då? Impulsen i mig att lyda är så tragiskt stark, så antagligen hade jag lytt ändå. Men det känns i alla fall mycket bättre när jag känner att hon tagit sig tid med hela mig och genuint velat hjälpa mig på så många fler plan än enbart medicin.

Mitt senaste läkarmöte innebar en kortare föreläsning om tredje generationens antidepressiva. Jag söker så mycket information, vill att de förklarar om och om igen, oavsett om jag förstår allt eller inte. Som ett halmstrå av säkerhet och kontroll över mitt eget öde. Jag har ju jobbat så sjukt mycket med mitt eget öde och känner att jag kan påverka det i så mycket högre grad nu än när jag pep att jag inte ville vara med. Men det väcker så starka känslor att jag inte kan påverka detta. Jag kan inte själv förstå allt, jag kan inte själv välja, jag måste diskutera igenom mina val med läkare och hur ska jag kunna vara säker på att det är vettiga läkare som inte klampar in med leriga kängor eller vassa stillettklackar på min sköra integritet? Jag måste kommunicera med apotekspersonal som jag får djupandas för att inte örfila eller skrika idiot åt.

Det här gör mig så liten. I stolen mittemot läkaren när det handlar om medicin krymper jag ihop till en defensiv skitunge. Som ett skitigt barnhemsbarn, utlämnad åt andras "bättre vetande" och beslut. I de situationerna låter jag ilskan, sorgen, övergivenheten och den skadade tilliten övermanna mig och bli mitt jag. Mest är det skammen som tar över. Jag skäms över att jag ens sitter där. Jag skäms över alla mina känslor. Jag skäms över att jag inte kan hålla dem ifrån mig, inte vara större än dem. Skäms över att sätta ord på dem inför läkaren, skäms över att inte benämna dem. Skäms inför vilket bemötande jag än får av läkaren.

Fast vissa bemötande lindrar skammen. Så är det faktiskt. Men det tar tid att läka. Brusten tillit kräver tusen tillfällen då människor hållit. Vid 36 års ålder brister fortfarande tilliten. Till läkare, hur fina de än är. Till människor, andra och mig själv. Till livet.

Vid 36 års ålder medicinerar jag. ​Min tredje "kur". Min andra sorts antidepressiva. Den tredje generationens. Vid 36 års ålder skäms jag fortfarande för att skriva ut medicinens namn av en anledning som jag inte själv kan sätta ord på. Så långt har min självkännedom kommit, här brister den ännu. Jag har bestämt mig för att inte låta skam påverka mig. Jag är ännu inte vid målet, men jag känner frid för jag har en stadig kurs och har ridit ut många stormar utan att drunkna.

Vid 36 års ålder vet jag inte hur länge jag kommer svälja dessa kapslar som min senaste läkare tycker jag ska betrakta som vitaminer. Jag vet inte om det är min sista sorts. Jag lever med hennes ord: ​det är ju inte meningen att du ska ta dem för alltid​. Trots att jag dubbelkollade validiteten i detta uttalande med henne så vågar jag inte lita på det.

Vad gör det med mig? Vem är jag med det? Det är de viktigaste frågorna.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Efter nästan 2 års sjukskrivning för depression och utmattning så skickar min psykiater en remiss till ett företag som har ett helt upplägg för rehabilitering av utmattade människor.

Kontrasten blev så stor. Egentligen ingenting har hänt de senaste två åren. Inget som jag själv inte har dragit i eller tagit initiativ till. Jag har skött min egen rehabilitering hittills. Den enda hjälp som jag själv inte tagit initiativ till är mediciner och en psykodynamisk terapi. Vad jag gjort på egen hand kan jag återkomma till, det blir ett inlägg för sig.

Men nu rasslade det till. Vecka 1 - uppringd av en koordinator som svar på remissen. Kan du den och den och den och den tiden? Nej, det går inte att ta med barn. Tacka ja till allt eller inget. Ja, det stämmer - fyra resor hit för fem möten på en och samma vecka. Mina känslor inledningsvis: stress, irritation, ilska, trötthet, överstimulering. Så småningom: försiktig optimism och viss sorg över att jag anpassar mig. Faller in i duktig-flicka-rollen. Men också nyfikenhet och jävlar-anamma - jag ska ta reda på vad detta är och om det är något för mig. Jag ska gå in med öppna ögon, våga ifrågasätta och öva mig i att värna mina gränser. I värsta fall hoppar jag väl av - eller? Vad händer då? Har jag "inte samarbetat" då? Får FK en hållhake på mig då? Ja och så den tanken som får mig att bestämma mig - detta kommer in i mitt liv nu då finns det någon mening med det - någon erfarenhet jag ska få med mig. Eller något de ska lära sig. Också. Syften i möten och omständigheter i livet tror jag på. Även de obekväma. Eller kanske särskilt dem.

Vecka 2. Dag 1 läkarmöte 45 min - komprimerad livs-/sjukbildshistoria. Uppmuntrande empatiska ögon. En fin människa.

Dag 2 KBT-psykolog 45 min. Hon verkar ung, jag blir uppmärksam på mina egna fördomar, hjärnan delas mellan att samtala och få fram min historia och att parallellt testa henne. Håller hon? Kan hon något? Ja, det verkar hon faktiskt kunna. Jag blir imponerad (som om hon vore min dotter eller elev, uppochnervändavärlden). Vilka hennes egna erfarenheter av livet är struntar jag i, det hade varit viktigt för mitt gamla jag. Nu kollar jag att hon kan lyssna närvarande utan att varken köra över eller backa. Vårt samtal flyter. Tacksam. Hon tänker högt kring mina diagnoser. Jag minns inte hennes uttryck, men går hem med farhågan att jag är "för deprimerad" för deras program som vänder sig till utmattade. Gör mig ledsen och upprörd. Men varför? Jag visste ju inte ens om det var detta jag ville eller behövde. Har det blivit en tävling? En liten tävlingsjävel flyger i alla fall i mig och jag bestämmer mig för att bevisa att jag visst passar in i facket utmattad. (Varför? Jag kräks ju av att bli stoppad i fack! Och så går jag på en så enkel för att kämpa mig in i ett?)

Dag 3 fysioterapeuten 45 min. Trots att jag fått behandling av fysioterapeut förr så känner jag mig osäker på vad jag kan vänta av mötet. Han är bra och vi kan skratta. Talar träning, mat och sömn. Jag ser till att berätta om den där terminen ett år innan krashen när jag hade 160% sysselsättning. Tänker att det är en viktig pusselbit de behöver ha och att så mycket info som möjligt borde ge så sann bedömning som möjligt. (Men kanske har de redan kommit till sitt beslut..?) Vi gör ett par övningar och han konstaterar att jag är stel i mitten av ryggen och att det är därför jag får ont i ländryggen. Han ber mig slappna av i armarna och lämna kontrollen över dess rörelser till honom. Det är svårt. Vem kan det? Förutom ett sovande spädbarn?

Efteråt 30 min "föreläsning", dvs presentation av företaget och idén. Historia etc. Och "därför är vi bäst". Förlåt, kanske inte en helt sanningsenlig återgivning, men jag blir skeptisk. Den ges av verksamhetschefen och han ger mig samma vibbar som min rektor. Framgång, fin utsida, det finns inga hål i vår fasad. Känner mig annorlunda i sammanhanget. Andra undrar hur de ska få tid. Tid är allt jag har.

Denna vecka har satt snurr på tankar och känslor och gjort mig sjukt trött. Ett steg fram och sju bakslag känns det som tidvis. Jag säger till mig själv att det måste vara en alldeles normal effekt av allt detta nya. I brist på den bekräftelsen från de professionella.

Jag har telefonkontakt med min psykiater, hon som skickade remissen. Frågar varför den kom först nu, jag hade gärna fått den för ett halvår sen. Minst. Får det kryptiska "bedömningsfråga" till svar. Som vanligt inte så mycket klokare efter våra samtal. Som vanligt är jag nöjd ändå. Vi försöker nå varandra och hon vill mitt bästa, tar sig tid. Hon kan och är inte allt dock. Jag har höjt henne till skyarna och behöver plocka ner henne därifrån igen. Det är bäst för mig. Dags nu.

Veckan efter är det återkopplingsmöte. Alla tre är där, psykologen levererar beskedet direkt. Du är antagen! (som om det är en skola) En pärm med företagsloggan landar i mitt knä. Och sen följer en massa info. Kanske frågar de vad jag vill. Jag minns ärligt talat inte. För frågan kvarstår när jag går därifrån - vill jag det här? Eller är jag bara duktig?

Nu har jag fördrivit en timme på café. Dags att gå och börja jobba med psykologen. Sätta mål för framtiden. Spännande att se hur vi jobbar ihop hon och jag. Borde jag ha förberett mig? Tja, nu är det som det är. Prokrastinering finns det visst nåt som heter.

Likes

Comments

Den fjärde läkaren på två år som ska förstå sig på mig. I ett system som är uppbyggt på att hennes ord är de som gäller. Gäller de högre än mina egna?

Den frågan passerar då och då genom min hjärnas vindlande vägar. Vem blir jag när jag hela tiden speglas genom dessa professionellas ögon och ord? Ibland är jag tacksam och ibland arg. Ofta både och samtidigt. Det är en hjälp att speglas utifrån. Men jag är osäker på var gränsen för min integritet går. I arbetet att testa den gränsen befinner jag mig. Samtidigt testar jag systemets gränser. Ifrågasätter och möts av blickar som jag kan ägna dagar åt att tolka. Tacksam är jag att jag i alla fall inte längre ägnar nätterna åt dessa analysförsök av min omgivning. Jag kan numer skicka tillbaka människors energi till dem själva. Men det är inte alltid jag vill. Jag dras till analysarbetet. Jag vill förstå. Är det bra för mig? Säg det. Det är i alla fall något jag kan. I ett hav av uppgifter jag inte kan uppleva att jag hanterar.

Något jag kan. Ett påstående många skulle ifrågasätta. Vem är jag att anse mig kunna analysera andra människor? Och hur vågar jag - det är ju jag som är patienten och de som är läkarna, psykologerna och terapeuterna.

Analys är ju egentligen inte rätt ord. För det som sker är ögonblickssnabbt. Jag uppfattar minsta skiftning i energi hos den som sitter mittemot mig. Jag märker när hon blir osäker, irriterad, nöjd osv. Men jag vet såklart inte alltid vad dessa känslor beror på. Kanske påminner jag om någon helt annan som hon associerar till nu? Kanske är hon irriterad på sitt jobb? På systemet liksom jag? På mig? Eller på att jag ser igenom vissa syften.

Det både hon och jag vet är att jag måste sluta anpassa mig efter allt detta som jag uppfattar. Denna inkänning har gjort mig till den mest flexibla duktiga flicka som tänkas kan. Att avprogrammera ett helt livs hänsynstagande till de behov som lyst och larmat omkring mina medmänniskor är mitt jobb. Och. Det görs inte på en eftermiddag. Först måste jag inse mitt värde.

Guldet i Mig har jag döpt denna skrivarstuga till. I hela mitt liv har jag uppfattat Guldet i andra, vid sidan av smutsen, dammet och murarna kring hjärtat och alla grundläggande behov. Jag har också fått gåvan att se var sprickan där guldljuset slipper ut finns så att jag kan hjälpa mina medmänniskor att gräva på rätt plats. Så att jag kan återspegla deras Guld och göra dem varse om dess existens och värde.

Men mitt Guld? Hur kan det vara så svårt att ära det? Jag vet att det finns, speglingar har visat att det är storslaget. Men upplever inte att det passar in i denna värld. Som ett skadat smådjur gömmer jag det i alla sammanhang som kan solka ner det. Detta nya sammanhang - är det en risk eller en chans? Det kommer början av denna blogg att handla om.

Likes

Comments