Nouw Magazine

Barnen och jag flanerade runt på stan för ett tag sen, det var varmt och soligt ute så efter någon timme bestämde vi oss för att gå och köpa glass. Dom hade varit glada och snälla hela tiden (det är inte ofta som dom bryter ihop eller ställer till med en scen) men när dom hade valt varsin glass på affären och det var det dags att betala så tyckte Colin att jag skulle öppna glassen men jag sa att jag var tvungen att betala dom först och la upp dom bandet. Han blir ledsen och börjar gråta medan Novalie säger "kan du hjälpa mig att öppna glassen" mer än en gång.

Jag behåller mitt lugn, låter han hållas och betalar för glassarna. När vi står för att packa ihop våra saker så kommer det fram en äldre kvinna och undrar mitt i allt "Varför gråter han?" med stora bokstäver. Jag tittar på henne och säger hövligt men bestämt "det behöver Du inte bry dig om" (för hey, jag försöker uppfostra mina barn för tillfället, ska jag ge han glassen bara för att han skriker? Vi vill inte ha bortskämda barn och den här gången får han faktiskt gråta, stay out of it!)... Hon svarar med "alla barn är mitt ansvar". Det sista svarar jag inte på utan blänger bara på henne och tar barnen, vagnen och glassen och går några meter ifrån kassan för att sätta C i vagnen. Egentligen kunde jag bara har struntat i att svara och gått därifrån men är det något som jag numera gör så är det att jag säger ifrån ifall någon säger något. Man brukar ju alltid ångra sig ifall någon random människa vräker ur sig något, har vänner som råkar ut för det titt som tätt och dom ångrar ofta att dom inte svarade något tillbaka. Det känns alltid bättre när man vid tillfällena svarar tillbaka, för att visa att man inte blir trampad på.

Han har vid det här laget lugnat ner sig och Novalie frågar fortfarande "kan du hjälpa mig med glassen?". "Jag ska hjälpa dig Novalie, du får bara vänta tills jag har satt fast Colin i vagnen" svarar jag. Medan jag sätter fast han i vagnen så kommer Ännu en äldre kvinna fram, den här gången direkt till N, tar hennes glass och försöker "hetsöppna" den, prasslar och rycker i plasten... Både Novalie, Colin och jag bara tittar på henne och vad hon gör innan jag efter någon sekund tar glassen, (fortfarande med plasten runt) och säger "det där klarar jag av själv!" varpå hon svarar "det tvivlar jag inte på att du gör". Alltså What? Vad är det med folk? Klarar dom inte av att man försöker uppfostra sina barn när man befinner sig på stan så behöver dom inte gå där? Det spelar ingen roll ifall vi befinner oss hemma, på affären, i lekparken... Jag försöker alltid att uppfostra dom, det spelar ingen roll var vi är eller vem vi är med. Skriker dom exempelvis så blir dom tillsagda, är dom elaka mot andra barn så blir dom tillsagda. Det är en Enda gången som jag säger till främmande barn: ifall dom är elaka eller slåss med mina barn, får man säga till. Men att säga till mig och bli hetsig för att barnen skriker för att dom inte får sin glass i just den millisekunden, No way!

Efter kaoset som blev på affären för att folk inte lät mig sköta allt ifred så sa jag till barnen "kom så går vi härifrån och äter våra glassar", sen gick vi därifrån. Jag andades lugnt och vi fick en trevlig glasstund.

Något som jag, innan jag fick barn, kunde tänka var "varför gör dom inget åt barnen som gråter och skriker? Gud vad bortskämt det där barnet är..." utan att jag visste bakgrunden till just deras liv. Jag sa såklart aldrig något men tyckte synd om antingen barnet, föräldern eller båda... Idag känner jag bara när jag ser något sådant "jag förstår er, kämpa på", typ...

Det finns föräldrar som anser att barnen löser problem i lekparken (eller var som helst) genom att slåss. Det är helt befängt, visst kommer någon fram och slår mina barn så säger jag inte ifrån ifall dom slår tillbaka, självförsvar Är okej. Men aldrig att slå första gången. Nej.

Håller ni med?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Istället för att behöva rodda om vardagsrumsbord och annat när man kör lördagsmys med barnen så är det ju bara att låta dom sitta på sina barnstolar (som annars står i deras rum). Det blir perfekt höjd för dom och de når på så sätt allt på bordet.

Vi hade mumsmys förut med vitlöksbröd och lite tilltugg, det är något som alltid går hem och Novalie roffade åt sig i princip alla oliver medan Colin ville äta upp alla tomatskivor. Apropå, N har alltid varit ett fan av apelsin medan C Älskar vattenmelon.

Likes

Comments

Vi gjorde en liten utflykt på förmiddagen till ett Mullespår som finns en bit utanför Södertälje. Packade väskan med vattenmelonbitar och kex som vi fikade på i skogen bland skalbaggar och fågelkvitter.

Novalie tog några kort på mig, grym hon är va?

Det fanns lite aktiviteter att göra där, barnen kunde gå balansgång på stockar, gunga, klättra i nät och gå över en hängbro för att nämna några saker. En liten kul grej att göra bara sådär eller dom dagarna som man har slut på inspiration.

Likes

Comments

Igår grillade och hängde vi utomhus hela kvällen hos några vänner. I området där dom bor finns det massor av lekparker och den vi var i har ett staket runt sig så vi stängde grinden och lät barnen springa runt "fritt" medan vi vuxna kunde slappna av lite och bara njuta av det fina vädret och umgänget. Man blir så glad som förälder när ens barn leker fint tillsammans, busar och skojar ihop. 

Vi (eller männen) grillade det enkla alternativet, korv med bröd, men jag tycker nästan att det är det bästa alternativet, i alla fall när man befinner sig i en lekplats med barn, det är så enkelt men Så gott.

Barnen somnade snabbt igår när vi kom hem och nu ligger vi i soffan och myser.

Bokade nyss en övernattning i Örebro i augusti på det här fina hotellet! Hur fint? Ska bli kul att upptäcka staden tillsammans med en av mina ❤️.

Bilder lånade från Google.

Likes

Comments

Såna här är ju Så fina, håller ni inte med? Novalie har en N-lampa och jag tycker att Colin ska få en kaktuslampa. Nästa steg kan bli att ge han en C-lampa och en rosa flamingolampa till henne. Hur snyggt? Men det får bli senare.

Galet fint!

Likes

Comments

Den här har varit oss trogen i över två år men nu när den eran är förbi så blir det att lägga den på hyllan, eller jag ställde den nedanför bänken i badrummet, just in case. Vad ska man göra med den sen? Känns synd att slänga? Jag skulle ju kunna tvätta den en sista gång och kanske lämna den till second hand och bättre behövande. Vad tycker ni?

Vill man köpa en använd skötbädd? Blir nog för en billig peng då ifall man fyndar den på second hand...

Färg & Form.

Kalsonger till en numera stor kille, han är ingen bebis längre. 💙

Likes

Comments

Det är Så fint med skor som blingar, tycker ni inte? Det är även fint med bling på kläder (på andra) men jag har knappt några såna. Andra får till det med paljettkläder av olika slag men på mig känns det bara fel... Har jag inte hittat dom rätta plaggen kanske? Det måste ju kännas rätt för att man ska ha det.

Guld, guld, silver.

Likes

Comments

Vi pratade om det häromdagen, hur många telefonnummer som man kan utantill. När man var yngre och hade fasttelefon hemma så kunde man alla sina vänner nummer, sin familjs och lite därtill. Hur många kan du idag?

Jag kan min mammas, George, mitt och typ två till. Ett utav dom är ett gammalt mobilnummer som var ett utav de första som jag lärde mig och som inte ens är i bruk längre, det andra är mitt gamla hemnummer.

Visst, jag kanske inte kan många nummer men något som jag ibland gör är att jag går igenom telefonboken och funderar på vad det är för nummer som jag har där. Ringer jag ofta till personerna? Umgås jag med alla? Varför har jag kvar nummer till folk som jag inte har kontakt med längre?

Ibland slänger jag iväg ett sms till någon utav dessa som jag inte har träffat eller hörts med på länge för att jag inte vill att relationen ska dö ut. Många gånger får jag med det i smset och får kanske något gulligt svar tillbaka men sen då? Fick jag liv i relationen? Ville personen hålla liv i relationen till mig eller hoppades den på att jag inte skulle höra av mig så att den kunde radera mitt nummer från sin telefon?

Man har ingen aning om vad folk tänker och tycker om en ifall man inte har mod nog att fråga. Det kanske är att ställa folk mot väggen men det kan ju bara vara så att människan haft mycket med sitt och försöker hinna med sin vardag så mycket som det går.

Själv har jag kanske betett mig som ett UFO sen jag blev mamma och inte varit den första som man har ringt när man velat hänga men jag hoppas inte att relationer är över för det. Jag vet, jag blev tvåbarnsmamma, men jag slutar inte att vara Pauline för det. Livet som Pauline kanske bara pausade (under några år), den som är förälder kan säkert känna igen sig... Allt man fokuserar på är att få vardagen att funka. Man har inte bara sig själv att få upp ur sängen om morgnarna, det finns andra som också ska väckas, kläs på, borsta tänderna, kissa, ta på ytterkläder, skjutsas till dagis. Efter det ska man jobba och försöka ta sig igenom de dagar/veckor där sömnen är en Brist. Man ska stressa till dagis för att hämta sina solstrålar som man längtat efter hela dagen och inte veta ifall de är på bra eller på dåligt humör. Man ska byta blöja, torka rumpa, trösta, mata, leka, vara utomhus, göra utflykter, natta och Allt annat som hör till.

Där emellan ska man komma ihåg att duscha, veta vad man ska ha på sig, "ska man ta vita byxor idag eller kommer de vara fläckiga innan man ens kommit till jobbet?". När helgen kommer är allt man vill att få sova ut. Inte ha några måsten. Ta dagen som den kommer och hoppas på att barnen är friska så att man verkligen får den vilan och lugn som man så längtat efter hela veckan. Helst ska hemmet vara städat redan på torsdagen så att man inte behöver bry sig om det när helgen väl kommer.

Innan jag fick barn kunde jag om jag var uttråkad sätta mig ner och bara sminka mig. För jag hade inget annat bättre för mig. Kanske titta på någon skön serie under tiden, tända lite ljus och dricka en kopp te. Sen jag blev mamma är jag glad att jag ens klarar av att sätta på mig ett ansikte på morgonen och få håret att se någorlunda bra ut. Tur man har långt hår så det bara är att sätta upp det i en klämma eller knut dom dagar då man känner sig som sju svåra år och tack gode gud för torrschampo! Tidigare kunde man stå länge framför spegeln på morgonen, kanske platta håret också, för att i god tid byta kläder fem gånger innan man stack iväg till jobbet...

Småbarnsåren är snart över. Det finns mycket som jag kommer sakna men mycket som jag är glad att det äntligen är förbi. Som att byta blöjor eller inte förstå var ens barn har ont någonstans, Varför de gråter... Man kan ha en konversation med båda två och de är för det mesta Guds bästa barn.

Har du en person i din telefonbok som du inte har pratat med på länge? Varför har du inte gjort det? Ligger bollen hos dig eller hos den? Oavsett vilket, dra iväg ett sms du med och visa att du finns där fortfarande, Men(!) Skicka bara till dom som du faktiskt vill umgås med och saknar. Resten kan få vara kvar i telefonboken tills den dagen du känner att det är över på riktigt och då är det bara att radera. För har du inte haft någon relation på så lång tid och egentligen inte vill så varför inte?

Och lär dig några nummer utantill, det kan aldrig skada.

Jag kommer för alltid att vara mamma.

Men även "bara" Pauline.

Likes

Comments

Jag var sjukskriven när jag väntade båda barnen på grund av foglossning. Det är inget som syns på utsidan (ifall du inte vaggar som en anka när du går) och något som folk har svårt att förstå sig på, ifall du aldrig själv har upplevt det. Vissa gravida känner inte av det alls, vissa känner av det lite, andra blir typ sängliggande...

För min del så blev värken värre och värre ju längre dagarna gick. Med Novalie i magen var det inte Så farligt, jag klarade av dagarna men var rätt fast hemma då jag fick ont av att gå långa sträckor, jobba, bära och så. Tiden innan förlossningen var det mest bara att vara hemma och vänta på att föda. Med Colin var det värre och jag blev tidigare sjukskriven då jag hade henne att sköta om och umgås med om dagarna. Många dagar var pest och pina rent ut sagt och kände mig ofta som en dålig mamma. Tänk er själva, en 1 åring som gärna ville bli buren, bytas blöja på, leka med och så vidare... Det fanns dagar då jag knappt klarade mig på egen hand med henne ens innan det var dags för lunch. Kan försöka förklara det med att tänk er att ert barn vill bli buren, så böjer ni er fram för att ta upp det och då, pang!, kommer smärtan som en käftsmäll och man blir stående i en knäpp position och vill skrika rätt ut. Under tiden så kanske barnet gråter eller skriker och man blir frustrerad för man vet inte hur man ska bära sig åt för att ta upp det. Efter en stund lyckas man bita ihop och kan ta upp barnet, andra gånger så sätter man sig hopplöst ner på golvet, omfamnar sitt barn och funderar på hur man ska resa på sig och ta sig upp från golvet...

Äsch! tänker ni säkert. Om jag jämför det med ryggskott, förstår ni då? Och att man får ryggskott flera gånger om dagen i flera månader. Där var nog en bättre jämförelse känner jag.

Sviterna av foglossning kan kvarstå i flera år och i vissa fall är det inte förrän man slutar bära på barnet/barnen som besvären försvinner (då får man ju tid att läka sin kropp). Jag känner fortfarande av fogarna från dag till dag, ibland känner jag ingenting och ibland när jag har ansträngt mig för mycket så kan det göra ont i flera dagar.

Det kan vara svårt att behålla sitt glada humör när man vissa dagar bara inte vill göra något alls men då finns det ju alltid två små som vill något helt annat. För att bättra på tillvaron är det bästa att vila och träna och tänk att det ska vara så svårt att komma iväg till det där gymmet alltså. Har man ingen disciplin alls?... Om tre dagar har jag semester och då måste jag banne mig få rutin på det, att bara bryta sitt invanda mönster att inte gå dit. Alla mår bättre av att träna och min rygg mår definitivt bättre av att lyfta vikter regelbundet.

Likes

Comments

Det har tråkigt nog blivit dags att ta ner Novalies boklist. Den har suttit på väggen i något år och har fått utstå en hel del för det har inte varit så att man (läs barnen) bara har tagit en bok i taget när det har varit dags för högläsning utan helst ska alla böcker ner på en gång. Vad ska man ersätta den med? En likadan? En i en annan färg? Någon helt annorlunda?

Har funderingar på att kanske möblera eller dekorera om i deras rum, orkar jag dra igång något sånt i veckan?

Colins list är fortfarande hel. Den sitter bara ett par decimeter ovanför golvet vilket nog har gjort att den klarat sig bättre, vad tror ni?

En rutin som vi har vid nattning är att Novalie får välja ett par pixiböcker, oftast tre, som vi läser för henne i sängen innan hon sover. Hon tycker att det är kul att välja själv och att lyssna på flera olika sagor efter varandra. Vissa kvällar blir det vanliga barnböcker och därmed en lite längre lässtund. Läser ni för era barn?

Apropå ommöblering av deras rum... Jag har en hel uppsjö av olika barnböcker (runt tre-fyra flyttkartonger) från min barndom som för tillfället ligger i flyttkartonger och i tvbänken, man skulle fixa en bokhylla som rymmer alla dom böckerna till deras rum.

Likes

Comments