View tracker

​Mycket men ändå inget har hänt sedan sist. I april hade jagmitt första hyseroskopi, vilket visade att det fanns sammanväxningar på enasidan livmodern och trots att läkaren gick in med en kamera kunde de inte finnaäggledaren på den sidan. Läkaren försökte trycka in vätska för att utvigdalivmodern men påstod att livmoderväggarna bara såg ut som sjugräs och att honinte kunde göra mer än så.

 

Efter hyseroskopin blev jag kallad tillbaka till mingynekolog på Ultagyn på Odenplan och hon skickade remissen för IVF vialandstinget. Hon skickade även en remiss till en erkänt duktig ”reproduktionsläkare”uppe på Sofiahemmet som jag fick träffa i början av juli. Denne läkarenkonstaterade efter ett snabbt ultraljud att jag skulle bli tvungen att göra ettnytt hysteroskopi och skickade en remiss för denna.

 

Sommaren gick och jag fick ingen kallelse till hysteroskopin.Vi har fortsatt att försöka men inget händer. Istället har jag nu fått enkallelse till reproduktionsavdelningen på Karolinska Huddinge för IVF dit jagska om några dagar. Får se vad de säger. Jag vill inget hellre att det ska gåvägen.


xoxo

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I fredags var det "äntligen" dags för mitt hysteroskopi, dvs titthålsingreppet i livmodern för att se vad som är fel där inne. I det stora hela gick det rätt bra. Men det var allt annat än kul.


Dagen innan och samma morgon fick jag tvätta både kropp och hår med den bakteriedödande tvålen Hibiscrub. Torr som en uttorkad fisk släpade jag mig till Sofiahemmet strax före lunch i fredags. Jag fick ju inte äta eller dricka något inför operationen så energinivån var minimal och jag var glad att min mammalediga barndomskompis mötte upp mig och följde med.


Väl på plats gick allt fort. Jag fick komma in i ett rum där ytterligare en tjej i min ålder väntade på operation. Vi fick en varsin säng och fick byta om till operationskläder. Jag fick träffa både min läkare och narkossköterskan innan det var dags för att prata igenom hur allt skulle gå till. När det var min tur gick jag på egna ben in i operationssalen och placerades i en gynstol där de spände fast mina ben och fötter i de stöd de låg på. Minns att de gjorde samma sak när jag gjorde skrapningen förra sommaren men den här gången tyckte jag det var lite obehagligt att vara fastspänd. Ett par minuter senare berättade narkossköterskan (som var fantastiskt lugn och söt) att det var dags för att somna, jag minns att jag stretade emot men sen måste jag ha somnat ändå. Det nästa jag minns är att jag låg i min säng i det andra rummet igen, hur jag kom dit vet jag inte. När jag vaknade hade jag helt galet ont i magen men det lugnade sedan ner sig. Min kompis fick komma in i rummet och jag tvingade i mig lite saft och macka, men allt jag ville var ju att prata med läkaren. När hon väl kom så blev jag otroligt besviken. Jag borde ju ha blivit glad för att de inte hittat någon knöl i livmodern och därmed ingen polyp som jag oroat mig så mycket för. Men jag hann aldrig bli glad för det innan jag blev besviken över att de inte gjort något alls. Hela operationen verkar ha varit förgäves. De kunde se att ena väggen mot äggledaren var igentäppt men de kunde inte klippa upp detta. Suck. Svaret jag fick kändes så diffust så när min sambo kom så väntade vi in läkaren igen och ställde fler frågor men vi fick inte fram så mycket den gången heller.


Fick veta att de har tagit vävnadsprover som jag får svar på om tre veckor. Googlar man vävnadsprover så får man bara cancerträffar online... Men ska väl inte spekulera så mycket mer i det. Idag försöker jag få tag på min gynekologläkare för mer information. Har tröttnat på att bli runtbollad mellan olika läkare som inte kan ge besked. Har jag inget farligt i livmodern vill jag återgå till förgående problem, att bli gravid. Uppenbarligen har jag i alla fall bara en fullt fungerande äggledare vilket drar ner möjligheten att bli gravid men det gör ingen skillnad vid IVF. Min förhoppning är ju att få ett klartecken för IVF, få in mig i landstingets kö och sedan söka IVF privat under tiden. Någon som har erfarenhet av privat IVF-hjälp i Stockholmstrakten?


Hur som helst så mår jag bra nu igen. Blödningarna upphörde redan igår och jag har inte så ont längre vilket är skönt, men kommer nog ta det lugnt några fler dagar ändå. 


xoxo

Likes

Comments

View tracker

​Imorgon är det dags för operation. Äntligen. Den här veckan har bara varit en enda lång väntan. Jag har tänkt på det minst varannan vaken timme om dygnet. Har tänkt på alla tänk om... Tänk om det är en icke godartad polyp de hittar. Vad gör jag om de måste operera bort livmodern? Tänk om det är än värre än så? Eller. Tänk om jag aldrig mer vaknar upp efter att de söver mig. Precis som min moster. Jag är livrädd för narkos. 


Nej nu vill jag bara få det här helvetet överstökat. En av mina bästa vänner, en barndomsväninna följer med imorgon vilket känns jätteskönt. Flera vänner erbjöd sig faktiskt att ta ledigt från jobb eller åtaganden för att följa med mig. Tänk vilka otroligt underbara vänner jag har! Min sambo hämtar mig från operationen och kommer finnas på plats redan när jag vaknar upp från narkosen. Älskade han. Han sa till mig att enbart tänka på vilken film jag ville se imorgon kväll och vilken sur frukt/godis jag vill ha som fredagsgott, allt annat skulle han tänka på. 


Jag är livrädd för operationen och för alla dåliga utvägar den kan ge. Men jag är överväldigad av all kärlek som strömmar in från de vänner jag berättat detta för och jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska vara något ofarligt. 


Jag räknar med att uppdatera bloggen i helgen med operationens resultat.


xoxo

Likes

Comments

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Det har helt enkeltinte hänt så mycket sedan sist utan det har bara varit en evig väntan. Men jag är ändå rätt stolt hur väl jag lyckats att inte tänka på kommande operation ochoron/osäkerheten inför den. Har pratat en del med nära vännerom det men annars har jag sysselsatt mig med annat och lyckats koppla bort det relativt bra.Bebisverkstan är helt nerlagd och trots att jag inte gillar att skjuta upp dethar det varit skönt att helt släppa det. Inte behöva tänka på ägglossningsdagarm.m utan bara vara. Jag insåg nog först när jag slutade tänka på det hur mycketjag tänkt på senaste månaderna Snudd på maniskt.

Men idag träffade jag min läkare/gynekolog. Hon som skickademig på äggledarutredningen för att komma in i provrörskön. Min sambo var med.Vi fick svar på blodproven vi tagit och spermaproven och som tur var visadeallt goda resultat. Inför operationen på fredag fick vi lite mer informationoch hon visade även en liten film på hur den ska gå till. (Äckligt). Hon verkarganska säker på att det är en polyp som ska plockas ut, någon tumör eller ihopväxning nämnde hon knappt. Denna polyp kan även vara orsaken till detuteblivna missfallet jag hade förra sommaren. När polypen väl är utplockad skaden skickas på analys och därefter får jag svar på om den är godartad ellerinte och om jag behöver vidare medicinering eller fler operationer. Mitt i denhär vevan bör jag få en plats i provrörskön också.

Ja som ni märker blev det mycket information på samma gångidag och jag känner mig lite lagom glad. Känns så himla orättvist varför justjag måste gå igenom allt det här.

Har några goda vänner som stöttar mig enormt och min samboär verkligen jordens bästa. Utan dem vet jag inte hur jag skulle orka ta migigenom det här!

xoxo

Likes

Comments

​Jag är en tjej med ett ganska stort kontrollbehov och jag ogillar starkt känslan av att inte ha kontroll. Vidare är jag både rastlös och är otålig. Ingen av dessa attribut passar vidare bra in på min nuvarande situation.


I fredags när jag var på kontrollen av äggledarna och fick det tråkiga beskedet att jag har en "prick" i livmodern som de inte kunde säga vad det var för något fick jag nog en lättare chock. Bara de sa ordet operation under narkos slutade jag lyssna och snappade inte upp mer av det läkaren sa. Så hela helgen har jag försökt återkalla vad hon faktiskt sa men utan större resultat. Så inte nog med att jag inte vet vad det är för fel på livmodern så vet jag inte ens vad nästa steg i processen är. I fredags ringde jag och bokade tid hos min gynekolog men fick inte tid förrän nästa vecka och idag tog tålamodet slut, jag orkar inte vänta till nästa vecka helt enkelt. Så idag ringde jag tillbaka till mottagningen där jag var för att få mer information och efter att ha blivit bollad mellan olika receptionister på mottagningen där jag går har jag nu fått en telefontid hos min gynekolog imorgon med hopp att få lite mer information av henne. Håller tummarna! 


Jag måste säga att jag ändå är besviken på den Svenska sjukvården. Jag tycker inte att det ska vara så att man själv ska behöva ligga i och tjata sig till information eller tider hos olika läkare. Om jag inte skulle ha ringt tillbaka till dem varken idag eller i fredags skulle jag med andra ord fått vänta med att få information till mitten av april då jag hade en tid bokad hos gynekologen från första början. Otroligt tidsslöseri. Nu vill jag ju bara få min operation bokad och utförd så snart som möjligt för att få all den här skiten ur världen och sen komma på banan och börja försöka igen... På den banan där jag för en vecka sedan klagade över att vara och nu inte vill något hellre än att få komma tillbaka dit. 


xoxo

Likes

Comments

​Ja som sagt bokade jag tid hos gynekologen i slutet på januari och i februari fick jag träffa min nya gynekolog för första gången. En utländsk kvinna som var väldigt rak på sak i sitt sätt att tala. Jag sökte för utebliven ägglossning men utan att jag hann säga något mer hade hon bestämt att jag sökte för "ofrivillig barnlöshet". Jag är 34 år och hon sa att vi inte skulle spilla någon tid. Istället bad hon mig ta med mig min sambo och komma tillbaka till henne veckan senare för blod- och urinprov.


Så det gjorde vi. I mitten av februari hade jag sambon med mig och vi lämnade blodprov och urinprov och svaret på dessa bör vi få i början av april.


Sedan dess har vi försökt vidare själva. Utan resultat. Dock lever vi vidare vårt liv utan att försöka göra en allt för stor grej av det. Min sambo är inte alls lika stressad som jag är så jag försöker smittas av hand icke-oroliga approach. Lättare sagt än gjort. 


I början av mars lämnade sambon spermaprov på Huddinge sjukhus. 


Idag var det min tur, jag skulle göra en kontroll av livmoder och läggledare med hjälp av någon kontrastvätska. Så i morse vaknade jag tidigt, tryckte enligt instruktionerna i mig 2 Alvedon och en Ipren innan jag åkte iväg till gyn-mottagningen. Väl på plats fick jag lämna graviditetstest, vilket så klart var negativt. Sedan skulle undersökningen påbörjas. Inte för att skrämma någon men det var väldigt obehagligt och än mer obehagligt blev det när de inte lyckades med det de skulle göra. Istället kom de fram till att min livmoder var för trång(?) Och sen såg de en svart prick på ultraljudet. Fick då veta att jag antingen har en polyp, en tumör eller en igenväxning i livmodern. En igenväxning skulle kunnat ha orsakats av skrapningen jag gjorde i somras vilket tydligen inte är helt ovanligt. Så av de tre alternativen hoppas jag att det är en igenväxning.


Oavsett så är nästa steg operation, under narkos. Och så klart är jag livrädd. Igen. Hatar det här. Är så jävla trött på allt som har med gynekologiska undersökningar, utredningar och operationer att göra. 


Fick tid hos min gynekolog om två veckor för att diskutera det vidare innan jag får ställas i kö för operationen. Hela tiden är det ett ständigt väntande... 


xoxo

Likes

Comments

Efter en gynekologisk skrapning finns det olikarekommendationer när man får bada eller ha sex igen. Och när man kan börjaförsöka bli gravid igen. Vi fick höra allt ifrån 1 till 12 månader. Många satre månader så vi beslutade oss för att vänta tre månader innan vi skulle börjaförsöka igen.

 

Första månaderna efter skrapningen kunde jag då och då fåväldigt ont i området kring livmodern. Ibland riktiga kramper. Jag sökte fördet en gång på SÖS och en gång privat hos en gynekolog på Kungsholmen. Bäggekonstaterade att de inte kunde se något konstigt så jag litade på det.

 

I november 2015 hade tre månader sedan operationen gått ochvi bestämde oss för att börja försöka igen. Eftersom det gått så otroligt fortoch enkelt första gången var jag säker på att det skulle gå lika fort den härgången med, men tyvärr var så inte fallet. Novembermensen kom som vanligt, jagblev besviken men gjorde ingen stor sak över det utan bestämde mig för att köpaägglossningstest och försöka på riktigt i december istället.

 

I december påbörjade jag ägglossningstesterna och fick endag en glad gubbe och igen var jag bergsäker på att nu jäklar var jag gravid.Tyckte mig till och med känna samma symtom som förra gången; ömma bröst, liteillamående, liten viktuppgång så det var ju klart jag var gravid. På nyårsaftonskulle mensen komma och när den på morgonen när jag vaknade inte hade kommit gjordejag ett graviditetstest. Negativt. Här bröt jag ihop. Mitt hopp försvann ochsorgen över allt som varit sköljde över mig som en våg. Jag grät för att jaginte var gravid. För att jag var misslyckad. För att 2 av mina bästa vännerunder hösten fått perfekta små underverk. För att jag börjar bli gammal ochtiden är knapp. För att jag tycker livet är så jävla orättvist. För att 2015varit ett jävla skitår!

 

Samma sak upprepade sig i januari men då hade jag inte likahöga förhoppningar. Ägglossningstesten visade aldrig under månaden någon gladgubbe och hade jag ingen ägglossning var det ju svårt att bli gravid. Det bliringa kycklingar utan ägg liksom.

 

Mitt tålamod hade nu tagit slut och jag ringde en nygynekologisk mottagning för att boka tid, denna gång för utebliven ägglossning.

 

xoxo

Likes

Comments

Jag har alltid varit rädd för sjukhus. Inte så att jag haren riktig fobi men näst intill då jag flertal gånger har svimmat när jag går inpå sjukhus och ofta mår dåligt bara av tanken att behöva besöka någon eller gådit i egna ärenden.

Tanken på att läggas in, om än bara över dagen, och sövasgjorde mig panikslagen. Verkligen livrädd. Nätterna innan drömde jag mardrömmarom att jag aldrig skulle vakna upp igen.

”På den stora dagen” var jag tvungen att ta läkemedletcytotec igen innan jag satte mig i bilen. Även denna gång mådde jag skit,skakade okontrollerat, fick magkramper och mådde illa. Min sambo körde mig tillSÖS, han skötte inskrivningen och var vid min sida varje stund. Jag fick bytaom till sjukhuskläder och lägga mig i en säng och vänta på min tur. Jag minnsdagen som i en dvala. Minns mest att jag var helt hysteriskt törstig men attjag inte fick dricka inför operationen.

När det var min tur kördes jag ner i min säng och väl innepå operationsbänken minns jag att jag i panik om och om igen sa tillsjuksystrarna att eftersom jag är så liten och väger lite så ville ha så litesövmedel som möjligt, hellre för lite än för mycket. Hellre råka vakna underoperationen än inte vakna alls. De var snälla och lovade att inte ge mig en heldos sövningsmedel, antagligen bara för att lugna mig. Mer än så minns jag inte.En knapp timme senare vaknade jag, i samma sal, och var för första gången påmånga dagar glad. Jag var faktiskt helt överlycklig, bara för att jag vaknatupp igen. Jag tackade sjuksystrarna för deras jobb och fick även besked frånläkaren att operationen/skrapningen gått bra. Jag rullades upp på mitt rum igendär min sambo och en av mina bästa barndomsvänner (utbildad läkare) nu väntade.Jag var så otroligt glad att se dem! Jag fick stanna i min säng i en timmetill, sen gå på toaletten och sen åka hem.

Jag blödde väldigt mycket i ett dygn men redan dag tvålugnade blödningen ner sig och inom en vecka hade den slutat helt. Vilket vartur eftersom jag två dagar efter operationen åkte på semester till Italien. Jagfick inte bada men det var skönt att direkt efter den där helvetesveckan fåkomma bort och försöka tänka på annat. Värsta veckan i mitt liv var över ochjag var glad för det. Det här var i början av augusti 2015.

xoxo

Likes

Comments

​Det var magkänslan som talade. Allt annat flöt på hur bra som helst. Jag mådde lite illa men kräktes aldrig. Jag hade små mörka blödningar men inga att oroa sig för enligt barnmorskan. Jag gick på inskrivning på BVC och fick en mängd olika datum för provtagningar, info-kvällar och möten inbokade i kalendern. Ja som sagt flöt sommaren som gravid på utan större bekymmer men jag kände på mig att något var fel och en dag efter jobbet åkte jag upp till SÖS gym akut, klagade på magsmärtor (vilket jag inte hade) och fick direkt träffa en gynekolog för ultraljud. Inom mig bad jag för att magkänslan skulle ha fel och att gynekologen skulle utbrista att allt såg finemang ut och att min lilla knodd växte inne i magen på mig. Tyvärr blev så inte fallet…


Jag minns exakt hennes sorgsna min när hon vevade runt med ultraljudsstaven och till slut säger att hon ser en fullt utvecklad livmodersäck ca i vecka 12-13 men tyvärr inget foster. Ett sk uteblivet missfall. Jag bet ihop och sa bara okej. Hämtade min sambo som nu hunnit till sjukhuset och satt sig i väntrummet och tillsammans fick vi information från gynekologen vad ett uteblivet missfall innebär. Antagligen hade jag haft ett missfall i vecka 6-7 eller dylikt men livmodersäcken hade inte hunnit förstå det än så den växte vidare och det gjorde diverse hormoner i kroppen med. 


Jag fick tre alternativ för att lösa ”problemet”. 1. Avvakta och se om kroppen själv skulle förstå vad som skett och stöta ut det som inte skulle finnas där. 2. Bli hemskickad med läkemedlet Cytotec samt starka smärtstillande vilka skulle få igång en kraftig blödning och på så sätt rensa ut det som inte skulle finnas kvar. 3. Operation, eller en så kallad skrapning. 


Gynekologen visade tydligt vilket alternativ hon föredrog vi skulle välja så vi valde det, alternativ 2. Vi fick med oss Cytotec’en och en förlossningsbinda och väl hemma tog jag läkemedlet direkt. Jag vet inte om jag mått så dåligt i hela mitt liv. Jag fick direkt hög feber och blev iskall och likblek hela jag. Jag frös och svettades, mådde illa och fick yrsel och framförallt skakade jag helt okontrollerat och kunde inte själv stå eller gå. Jag såg att min sambo blev rädd men han behöll lugnet och till slut somnade jag i soffan i hans knä.


Dagarna som följde var som om jag levde i en mörk dimma. Jag var otröstligt ledsen och grät stundvis helt hysteriskt. jag kände mig så tom. Så förbannat misslyckad. Varför just jag? Varför just mitt barn? Vad hade jag gjort för fel? Alla drömmar och planer som jag byggt upp under sommaren gick i kras och jag tappade all livsglädje. 


Jag jobbade hemifrån nästkommande fyra dagar efter besöket på sjukhuset. Väntade ju på den hysteriska blödningen som skulle komma. Jag vet inte hur men jag lyckades i alla fall skicka in bokslutrapporten, jag tog mig igenom en möhippa för en av mina bästa vänner och en middagsbjudning med ovetande vänner.  Ingen blödning kom. Då pratade jag med en god vän vars syster tydligen gått igenom 3 eller 4 uteblivna missfall och gjort operationen/skrapningen varje gång så då bestämde jag mig för att ringa in till sjukhuset och kräva en sådan jag med... Ville bara få allt ur världen för att kunna återgå till mitt normala liv. Som icke-gravid. 


xoxo 


Likes

Comments

Det skrivs otroligt mycket på nätet om tips och tricks för att bli gravid. Det är allt ifrån vitaminer, sund livsstil och mindre stress till att trycka i sig hostmedicin, olika naturtillskott, hormontillskott, få akupunktur, massage och ja god knows vad alla har för idéer. Det kan ha funkat på någon och då är den desperate beredd att testa. Så klart.


En av sakerna som står på nätet är att man blir enklare gravid när man precis slutar med sina p-piller efter att man ätit dem ett tag. Jag trodde inte på det. Trodde det motsatta. Jag som ätit p-piller i, här och hämna, 13 år, skulle vara tvungen att rensa kroppen på alla stopp-hormon innan jag skulle kunna bli gravid. Så några månader innan jag ville bli gravid, dvs när jag fortfarande var på provanställning på jobbet, slutade jag med mina p-piller med hopp om att 3-4 månader senare ha renat min kropp och då aktivt kunna försöka bli gravid. Ja, jag är en kontrollbehovsmänniska som ville planera exakt vilken månad jag skulle bli gravid. Good luck babe!


Det hann gå två månader innan jag insåg att något var "fel" efter det att jag slutat med mina p-piller. Ingen mens kom, jag ökade i vikt trots ökad träning, fick större och ömmare byst och började få konstig matsmak. Saker jag tidigare tyckt om kunde jag plötsligt inte ens känna doften av utan att må illa. En liten röst inom mig sa, tänk om... tänk om jag ändå blivit gravid? Jag köpte RFSU's 10 pack av graviditetstest och gjorde tre test samma kväll. Alla tre var hur tydliga som helst. Jag var gravid. Jag hade blivit gravid bara någon vecka efter det att jag slutat med mina p-piller.


Den kvällen grät jag non stop. Jag hade panik. Det kom ju inte alls planerat...


Några dagar senare hade jag vant mig vid tanken och började känna mig lycklig. Började tänka namn och framtida barnvagn. Började plugga på mina plötsliga matregler och planera inför min kommande framtid som gravid och mamma. Det kändes helt orealistiskt men jag var så lycklig. Jag berättade inte för någon förutom min sambo. Trodde det skulle ge mig lycka.


I 3 månader, exakt 12 veckor, var jag gravid. Sen kom chocken.... Nog det värsta som hänt mig i mitt liv.


xoxo

Likes

Comments