Sitter och funderar kring vad jag ska skriva om idag, det blev nämligen inget inlägg igår. Hade rätt fullt upp med annat; plugg, fika, nationella prov, promenader och laga mat åt min inkompetenta femtonåriga lillebror. Skämtar, han kan faktiskt göra crabsticks(!).

Crabstick - för er som inte vet - är en frusen delikatess han värmer i mikron, (som även efterlämnar en besynnerlig doft) dränker sedan dem i japansk soya och brukar lämna ett litet spår av plast som crabsticksen är inringade i. Med spår menar jag då att min kära lillebror skalar alltså bort plasten från crabsticksen och istället för att då gå och slänga plasten i soptunna lämnar han ett litet spår av avskalad plast efter sig. Det är dock rätt bra, ifall man är på jakt efter honom. Om så inte är fallet är det jävligt vidrigt.


Igår sov min vän Rasmus över. Vi pluggade och skrattade åt mitt patetiska försök att göra “100 layers of highlight challenge”. Det gick inte som planerat då jag slutade vid typ tolv lager. Jag skickade ett massutskick på Snapchat och undrade om någon tyckte jag var snygg, men den enda responsen jag fick var av en vän som såg lite äcklad ut och svarade lite spydigt att jag såg ut som en snopp. Den sved mer än knytslag.

Sedan planerade jag och Rasmus vårt bröllop. Vi har en deal att vi gifter oss om SD vinner, vad som börjar faktiskt oroa oss är att det inte känns så orimligt längre. Alla opinionsundersökningar säger att SD bara växer och växer och vi blir räddare och räddare.

Men, man får tänka positivt. Jag och Rasmus gifte innan vi är nitton! Vår kanske enda chans, kanske? Vi började även diskutera vad våra förstfödda dotter ska heta. Jag tänker något fränt och coolt, Rasmus tänker typ Charlie.

Idag har däremot inte varit lika rolig som gårdagen. En grej jag gått och tänkt på idag är att om man får chanser ska man ta dem. Inte vara en wuzz. Poet, eller vad säger ni? En vän muttrade "kys" när jag sa det högt.

Vad som har varit roligt idag var däremot fotbollen på idrotten. Gjorde dock en oroväckande upptäckt; jag har nu skrapat upp mitt högra knät. Jag känner att jag börjar blöder igenom brallan vid knät jag skrapade upp. Ljusa jeans är aldrig bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag är jag hemma från skolan och tycker synd om mig själv. Jag har feber och sitter och knaprar i mig gårdagens bullar jag och min väninna Katrina bakade ihop. Jag försöker även plugga, vilket går sådär, men jag försöker i alla fall! Positive thinking is key.

Katrina såg lite ledsen ut igår så jag tänkte muntra upp henne och först tänkte jag en middagsdejt på Max, men tyvärr är så kraschar vår privatekonomin. Vi beslutade därför att vi skulle baka kanelbullar. “Billigt och gott” tänkte vi, särskilt billigt och gott blev det när jag köpte kryddor för fyrtio spänn.

I alla fall så påbörjade vi vår bakning och smeten smakade enhörningsbajs (Eller säger man så? Fått för mig att enhörningsbajs är något positivt), det var så himmelskt gott. Därefter började det gå utför i vår bakning. Vi glömde bort jäsningen nummer 2 och gjorde alldeles för stora bullar. Dessutom är min ugn ett skämt, det går - lite då och då - att inte stänga själva ugnsluckan. Det luktade även bränt och då insåg vi att det hade runnit ner fett på en ugnsplåt som låg längst ner och det hade börjat brännas ordentligt. Stanken av bränt fett attackerade nämligen våra bihålor och vi bevittnade hur rök skingrade sig från ugnen.


Den stackars ugnsplåten

Väldigt sarkastiskt "fint", det blev dock lite bättre med tiden.

Vi bestämde även för att pranka min lillebror genom att göra två bullar till honom med en fyllning bestående av cayennepeppar, koriander, chiliflakes, musko, smör, socker och andra bruna kryddor vi hittade. Däremot blev pranket ett katastrofalt misslyckande - då min lillebror tyckte att bullarna blev goda.


Den andra misären som inträffade igår var att jag var vid Max med Katrina. Katrina skulle bege sig mot gymmet och jag skulle bege mig hemåt. Jag hade fått skjuts dit av Katrina på hennes moppe men kunde inte få skjuts hem därför hon hade bråttom och det är en relativt lång bit hem. I alla fall när jag stod och väntade på bussen upptäckte jag att jag hade glömt mitt busskort. Kort därefter dog även min mobil.

Så hur skulle jag kunna få åka buss nu? Det blev alltså ingen bussresa för mig, utan framför mig låg en promenad på tre kilometer i uppförsbackar.

Jag begav mig då hemåt i ett gradig motvind med regn som piskade mig i ansiktet. Det tog mig cirkus en halvtimme. Utan musik, utan mobil, utan värme. Det var miserabelt och kanske är en konsekvens till varför jag är sjuk idag?

Likes

Comments

Funderade på vad jag skulle rekommendera för någonting denna dag som inte är så överhypat. Vill ju egentligen prata om Kendrick Lamar, men det känns lite grått och mainstream. ÄLSKAR hans nya, men vem gör inte?

Så dagen i ära; José González.

José Gabriel González, född 31 juli 1978 i Angered är en svensk sångare, låtskrivare och gitarrist. Gonzaléz genre är inriktad på indierock, men hans musik kan möjligen beskrivas som ett lite mer spanskklingande Nick Drake-aktigt spel men på nylonsträngad gitarr, istället för stålsträngad. (Pallade inte skriva det där, det är copypaste, shoutout till Wikipedia) (men håller med Wikipedias åsikt) (Wikipedia, they know).

Jag älskar hans musik, hela han och framförallt hans lyrik. Det är liksom beyond bra.

My top 5;

  1. Stay Alive.
  2. Every Age
  3. This is how we walk on the moon
  4. Heartbeats
  5. Far Away


Ovan är låten "Stay Alive".

Likes

Comments

Jag blev vegetarian den femtonde februari tvåtusensexton till min familjs stora bekymmer. Eller ja, jag ska inte överdriva nu, de tyckte sådär om tanken men jag har på ett och annat sätt alltid fått stöd.

Jag testade att vara vegetarian i fem veckor med ett kompisgäng. Testade och testade, jag åt fortfarande fisk och skaldjur men det berodde på att jag inte kanske riktigt var redo för en sån stor förändring och mamma tyckte det var en sådär idé.

Jag äter dock inte längre fisk och skaldjur, jag har läst på och kommit fram till att det kanske inte riktigt är så bra. Dessutom tyckte jag att det var rätt konstigt att “vissa djur skulle vara mer värda än andra” och så vidare - så jag slutade även äta fisk och skaldjur.

Det här beslutet tycker jag är ett av mina bästa beslut någonsin. Jag känner mig bättre och mår bättre, vet inte om det är en placeboeffekt, “jag gör en bättre sak, därför mår jag bättre”-orsak eller om det faktiskt är på grund av att sluta äta kött. Det mest positiva med att bli vegetarian är att jag fick lära mig att laga mat själv. Det blir dock inte alltid gott men ibland så!

-

I alla fall, idag har jag gått igenom mitt kylskåp tio gånger på jakt efter något att äta. Mor och far sa att det fanns grillade grönsaker och halloumi från igår men allt jag hittade var en liten ledsen paprika. Efter elfte varvet beslutade jag mig för att göra en grönsakswok med nudlar. Jag tycker jag är en bra kock. Det är jag inte.

Nudlarna blev en stor jävla klump som vägrade lösas samman. Hällde i olja så att det inte skulle bli en klump, men det fungerade inte. Läste sen på flashback att man ska skölja med kallt vatten, men då var det redan försent.

När jag hade lagat klart min mat hällde jag på en monstruös stor mängd chiliflakes och koriander. Tycker jag är inte den vanliga “the whitegirl” som inte tål starka maträtter och tycker salt och peppar “kan vara lite starkt ibland” och därför gör jag dumma saker för att bevisa för mig själv att jag “visst tål starka saker”. (Efter idag börjar jag nog inse och acceptera att jag är “the whitegirl” som inte tål starka maträtter).

Det som dock var värst med dagens matlagning var grönsakerna. Jag upptäckte senare, efter har ätit halva min enorma portion (trots att det var äckligt ville jag inte slänga maten) att dem var mögliga eller att det hade hänt något annat mystiskt med dem. En väldigt lurig arom spred sig i min mun och sedan upptäckte jag den gråaktiga färgen på vissa av grönsakerna. Jag kämpar i detta nu fortfarande emot kräkreflexen.


Likes

Comments

Idag är det lördag som ni säkerligen redan är fullt medvetna om, men jag däremot vaknade idag 12.45 med en oroväckande migrän (förmodligen efter att jag hade sovit cirkus tio timmar) och hade ingen aning om vart jag var eller vilken dag det var. (Jag vaknade i min säng med en “Klassisk Nötmix” från OLW vid min sida, lite förundrad hur jag hade fått tag på den men ändå glatt överraskad.)

Dessa tio timmar är nästan mer än vad jag sovit hela denna veckan. Denna förbipasserande vecka har sömnmässigt missgynnat mig och mitt humör den här veckan har skiftat från de två olika sorternas övertrötthet: “hej-jag-är-en-deprimerad-emo-girl-och-om-du-kommer-nära-kommer-jag-hugga-dig” till “HEJ-HÖRNI-JAG-KAN-SE-LJUD”. Det - i sig - har varit ett äventyr.

Hoppas nu på att mina påsar under ögonen ska mirakulöst försvinna. I nuläget ser jag tyvärr ingen förbättring. Det känns lite segt faktiskt.


Igår var jag på bio med två vänner, vi såg “Get Out”. Jag tyckte den var bra och rätt vild. Vet inte riktigt hur jag ska förklara begreppet “vild” i detta sammanhang, men ni som har redan sett den kanske förstår vad jag menar(?).

I alla fall, särskilt roligt tyckte jag det var när min ena vän axlade sin ökända papparoll och klagade på att några bredvid oss skrek och att de inte stoppade undan sitt skräp. Han är sexton år gammal med ett sinne som en fyrtiofemårig pappa.


Efter bion träffade vi några andra vänner och vi strövade runt i Vasastan och sedan på söder. Frös som in i helvete av någon konstig anledning. Och jag fryser aldrig, så det var rätt knasigt.

En annan sjuk grej hände på runt-strövandet. Min vän gick runt och lyssnade på musik och jag började då tänka på en låt, “The house of the rising sun” och sedan, några sekunder efteråt jag hör introt till låten börjar spelas för min vän har då bytt till den istället. Tankeläsning?? Det var fan stört häftig. Tankeläsning??


Likes

Comments

Idag har kollektivtrafiken svikit mig ännu en gång. Tåget var några minuter sent, vilket ledde till stress och sedan var bussen till skolan försenad på grund av framkomlighetsproblem. Jag var då tvungen att springa till skolan. Jag AVSKYR att springa i vardagskläder och SÄRSKILT med väskorna och datorn. Vadå bortskämd snorunge?

Så idag på eftermiddagen tänkte jag vara lite klipsk och ta direktbussen hem, eftersom jag inte ville springa och undvika att det ena färdmedlet måste vara beroende av att det andra är i tid.


Jag slutade 16.45 idag (misärens mamma) och direktbussen skulle gå runt 16.56. Snabb som vinden kutade jag från NO:salarna på fjärde våningen, ner till roslagsgatan och sedan en kort, men intensiv sprint till en av Stadsbiblioteket alla busskurer. I full fart anlände jag 16:54, andfådd och trött fiskade upp mobilen ur min väska och kollade realtiden på SLs fenomenala app. Där upptäckte jag - med ett visst missnöje - att busshelvetet skulle anlända 17.06.

“Okej, det gör inget, jag kan vänta” tänkte jag. Lite snopen och fortfarande kallsvettig efter fotbollen på idrottslektionen spelandes i t-shirt i 6 grader pisskalla Sverige. Det sved (och det svider fan fortfarande) i mina ben efter diverse glidtacklingar, vanliga tacklingar och tafatta försök att rädda bollen från att gå i mål. Jag har ramlat runt på grus idag utan att tänka tanken att det kanske gör ont att ramla.


Medan jag reflekterade kring idrottslektionen och var upptagen med att lyssna på Post Malone hann klockan bli 17:10 och ingen 516 hade dykt upp. Realtiden i SL:appen sa att lilla bussen skulle ankomma ännu senare. Fantastiskt! 17:15 dök den upp tillslut. I tjugo minuter stod jag alltså och väntade i en trång, kylig busskur med arga pensionärer. Om jag inte hade varit nedfryst och mina händer skiftande nyans från en kall laxrosa färg till syrenlila och började svälla hade jag kokat av ilska. Tanken (och rädslan) för ännu en köldskada var mer akut än ilskan att jag hade fattat det katastrofalt dåliga beslutet att ta direktbussen, istället för buss och tåg som hade gått på fyrtio minuter.


Jag kom alltså hem idag runt 18. Mitt frusna, förargade jag traskade iväg till Ica och köpte grönkål för jag fick för mig att jag skulle göra grönkålschips. Det var stört gott, i alla fall.


Grönkålschips!

Likes

Comments

Idag har jag beslutat att franska inte riktigt är min grej - trots allt. Det skulle man inte kunna tro, va? Skämt åsido. Alla som känner mig vet att franska inte riktigt är min starkaste egenskap.

“Du är ju faktiskt rätt bra” tyckte mamma när jag pratade om olika baguette sorter på franska under påskmiddagen i lördags. Hon tyckte inte jag förtjänade min F-varning. Det tycker jag. Hon verkar inte riktigt förstå hur förbluffande dålig jag är. Jag och min mor tycker lika om mycket, men just om mina franskakunskaper verkar vi ha delade åsikter om. Men men, mina franskakunskaper är inget att sörja!

Det känns dock väldigt skönt att sluta med franska-helvetet. Särskilt efter mina x antal mentala sammanbrott på grund av franska i år. Dricka vaniljlatte på Coffehouse By George vid Sveavägen och gråta så mycket att jag gör personalen obekväm börjar bli lite monotont. Herregud, vad det är synd om de stackars människorna.


Imorgon har jag matteprov. Rätt säker på att jag kommer F:a det. Inte bara för att jag är fenomenalt dålig, utan för att idag har jag spenderat min dyrbara pluggtid med att kolla på videos bland annat hur ormar parar sig, golden retrievers i påskutkläddner(!) och varför man inte ska skaffa igelkottar. Och så har jag ritat lite. Det är rätt jobbigt att tänka på att jag la ner cirkus en timme på att rita en teckning i mitt matteblock idag. Inte mitt klokaste val, kan jag nu säga i efterhand.

Min lillebror, Axel, kom in idag när jag satt och "pluggade" (undersökte vart det fanns golden retriever kullar nära Stockholm). "Du har alldeles för mycket fritid" konstaterade han. Förstår inte riktigt vad han menar med det.


Avslutningsvis kom jag på en rätt angelägen grej. Tänk om någon ska anställa mig, söker på mig och hittar denna säregna blogg. Det kommer nog vara en riktig resa för den stackars lilla filuren. Frågor som “vad är detta för individ som kollar på ormporr istället för att plugga?” eller “varför vet hon så mycket om baguetter på franska?” kommer nog filuren undra. Tro mig, kära vän, dessa frågor frågar jag mig själv varje dag.


Likes

Comments

.. jag är fullt medveten om att det inte är måndag längre, men eftersom jag inte har somnat tycker jag att det fortfarande är måndag. Just nu är det sent som in i helvete och jag kan inte sova. Får skylla mig själv eftersom jag hällde i mig - inte en nocco, utan håll i er nu, två noccos på en halvtimme. Galet! Så jag har ingen att skylla förutom mig själv för att jag sitter i denna sits.

Jag ville börja med något som heter musik-måndag! Jag rekommenderar en låt, ett album, ett band, en artist - you name it. Tanken bakom det är att jag ska uppdatera varje måndag med något nytt, eller något klassiskt (klassiskt i mitt fall då).

Idag vill jag tipsa om “Mumford & Sons” ett av mina favoritband. All time, fyfan, vad jag älskar dem. “Mumford & Sons” är i alla fall ett engelskt folkrockband som bildades i London 2007. En tvivelaktig källa sa en gång att “Mumford & Sons” var vår tids bästa liveband. Bästa liveband eller inte (google bekräftade inget) tycker jag att “Mumford & Sons” är ett av dem bästa banden jag någonsin sett - and I have seen a lot. Kan ni då tänka er hur bra dem är då? Inte ens jag kan, fy satan, håret på armarna reser sig när jag tänker tillbaka.


Jag har sett dem på Bråvalla och jag älskar att lyssna på deras live versioner när jag förfestar. Med “förfestar” menar jag att jag sitter och sminkar mig med datorn uppfälld och betraktar storögt en tjoande Marcus Mumford springande med diverse instrument på Youtube. Och så sjunger jag med, gärna skriksjunger, diggar det som fan och sätter inte en enda ton. Det gör faktiskt inget. Ingen hör ändå och så länge jag gillar det tänker jag fortsätta.

Mina toppfem låtar av "Mumford & Sons" och versioner. Listan är lång, så det fick räcka med fem låtar.

1. "Ghost That We Knew" - Live From Red Rocks, Colorado. (Album: The Road to Red Rocks Live)

2. "Awake My Soul" (Album: Sigh No More)

3. "The cave" - iTunes Festival (Album: An evening of Collaborative Music With Dharohar Project, Laura Marling and Mumford and Sons)

4. "White Blank Page" - Live at Shepherd's Bush Empire (Album: Sigh No More)

5. "Hopeless Wanderer" (Album: Babel Deluxe Version)

Likes

Comments

Idag är det Påsk. Skrev ett väldigt långt inlägg igår som jag tyckte var fruktansvärt roligt när jag skrev det och sedan insåg jag halvvägs i skrivandet att det inte var speciellt kul. “Segt” muttrade jag och sket i att posta det.

Igår pluggade jag. Skulle pluggat två timmar, det blev trettiotvå minuter istället. Aja, jag är stolt över min insats. Försöker tänka positivt att jag gjorde någonting istället för att se någon IQ-befriad serie. Eller scrolla igenom min feed på diverse sociala medier i timmar.

Vad som också hände igår var att min väninna var och besökte mig. Händelserik dag? Vet, “the life of Greta Paulsson” slutar aldrig förvåna och chocka. I alla fall var Miss BlowMe (som hon själv kallar sig) och besökte mig när jag satt nyduschad, filosoferade och käkade frukost. Vi hade en liten argumentation om två rätt oviktiga saker. Däremot brukar jag dock säga när jag hamnar i diskussioner (små bråk/tjafs) att; “ibland så måste man bråka lite för att utvecklas som människa”. Riktigt fint, alldeles för fint för att jag kommit på det själv så tänker inte ta åt mig någon ära för den.

Nu ska jag äta påsklunch. Så vi hörs tills vidare. <3

Likes

Comments

Skärtorsdag 23.44

Om vi skippar det första tråkiga inlägget där jag berättar om saker som egentligen ingen bryr sig om såsom är min favoriträtt sushi eller tacos, gillar jag Meek Mill eller föredrar jag Drake eller är jag en morgonmänniska eller en nattuggla. Att göra en liten get to know me tag är därför ingenting för mig för jag tycker inte om att läsa den. Eller besvara den.

Så, let the games begin;

Mitt namn är Greta. Något jag aldrig har tyckt speciellt mycket om men under senare år kommit underfund med. Jag föddes som nästan alla andra kidz i Stockholm på Danderyds sjukhus år 2000 en februaridag för tidigt.

Jag är intresserad av politik, musik, fotboll och film. Jag är inte medlem i något ungdomsparti och det beror på att jag inte har riktigt hittat något parti som passar mig.

Jag älskar musik förutom möjligtvist country. I somras - på tal om musik - struttade jag runt i en rosa regnjacka på Bråvalla och i år drömmer jag om att ta över Way Out West. Festivaler är bland det bästa jag vet.

Snart är det dags för att uppdatera mitt gröna kort och se alla konserter Gröna lund har att erbjuda i år. Rekommenderar varmt gröna kortet. Jag och en väninna har dansat så svetten har runnit till Otto Knows, Mando Diao, Troye Sivan m.m. förra året. Det var SÅ underbart och ser fram emot att göra det i år igen.

Så min blogg kommer handla om mig, musik, film, kanske lite politik och kanske lite fotboll. Bloggen kommer att vara lite sarkastisk i vissa delar och ibland dåliga försök till att vara rolig. Lite lagom cringe. <3

Likes

Comments