View tracker

"Hoppet är det sista som överger en"

Det är då den sannaste sanning som någonsin sagts. För tre veckor sedan lämnade ett ungt liv denna jord. Många fler också värden runt, men detta unga liv var min väns nära vän. Det känns så fruktansvärt svårt att acceptera att sådana här tragiska händelser ska få ske. Att dö är en del av livet, när man dör av ålderdom. Det är INTE en del av livet att man ska behöva känna smärtan av att vara vid liv att man hellre lämnar det. Var är vården vid dessa tillfällen, innan det sker undrar jag? Jag är så otroligt ledsen, min vän, att din vän mådde så dåligt. All kärlek och styrka till dig och din väns familj.


"Solen kanske inte syns just nu

men du ska veta att den finns alltid där ändå,

bakom berget.

Det gäller att ta små kliv upp för det.

Ibland ramlar man ner igen,

men lova mig att aldrig ge upp försöket

att bestiga det."

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Give-back-saturday

"Du är det finaste som finns, du är det vackraste jag vet, och när evigheten tagit slut och ingenting är som förut då vill jag hålla din hand - för jag älskar dig även när du hatar mig"


Det finns vissa människor som lyfter upp en och vissa som suger ens energi och kraft.

Det finns vissa människor som man inte kan vara utan och vissa som man inte behöver i ens liv, eller klarar av att umgås med. En del gör för ont...


Men en av de människor som har lyft mig till skyarna, upp i det blå, som har tagit mig till himlen här på  jorden är en man, som trots motgångar, ångest, enorm självdestruktivitet och hysterisk gråt, faktiskt har stannat. Här med mig, vi tillsammans.

En speciell man med många färdigheter, talanger och förmågor att få en människa att känna sig speciell och underbar.

Denna man förtjänar det allra bästa i livet, ett liv fyllt av kärlek och hopp om att livet är en resa, att tåget kommer till sin slutstation tillslut. Denna man är helt underbar och jag är glad att jag får kalla honom "min".

Tillsammans kan vi springa genom brandrök, flyga över havet och vinna högsta vinsten... men, det känner jag ju redan att jag gjort ;)

Sedan jag träffade dig har mitt liv blivit bra! Du har helat min trasiga kropp och själ. Du är den finaste människan i min värld.

<3


Likes

Comments

View tracker
Ohälsa

Här tänkte jag beskriva utifrån en före detta sjuk patient; Jag, Ellinor. hur jag upplevde min värld genom psykos. Många känner nog igen sig i detta. Kommentera gärna om du vill tillägga någonting som kanske just DU har varit med om. Det är bra om alla som läser och vill förstå hur en psykotisk värld kan se ut, kanske en anhörig, vårdpersonal osv.


"En psykos är en reaktion på att kroppen inte orkar att "ta hand om" det man har varit med om."​ Läste jag någonstans.

Personligen så har jag inte varit med om något trauma i barndomen, mer än att min mormor gick bort när jag fyllt 13 år. En del av livet. Men jag vet att jag tog det extremt hårt. Men jag är ju som så många i min omgivning säger en "känslomänniska".

Det smög sig sakta på redan från 11 års ålder. Jag fick inte prata. Jag minns inte precis hur och precis när det bröt ut, men jag tror att jag började höra röster runt den åldern. En röst som fanns gnagande i mitt huvud, kom ibland, mest på kvällar och nätter. Men den rösten förbjöd mig att äta. Jag hade väldiga vanföreställningar samtidigt, bland annat så vågade jag inte gå ut, för att jag trodde att någon skulle döda mig. Ibland ville jag inte att mamma eller pappa skulle gå ut heller, eller att mina äldre systrar skulle gå till skolan för att de skulle bli dödade. 

Kameror i huset, gömda någonstans. Jag kände inte att det var mina föräldrar som satt ut dem, utan jag trodde att det var min röst "Maria" som hade placerat de i huset för att övervaka mig. Så att jag inte åt.Så att jag inte pratade. Inte "skvallrade" för mina föräldrar att hon hade en plan om att ta över världen.

Jag var någon sorts länk mellan jorden och helvetet.

Denna röst, "Maria", har kontrollerat hela mitt liv i så herrans många år, innan jag blev friskförklarad.

"Gå ut i skogen", "Skär dig", "Ät inte", "Stick kniven i magen", "Din syster dör om du äter, det är ditt fel att hon har problem med hjärtat" Det sistnämnda, skrämde mig något fruktansvärt! Det var på min tid på Egehem (behandlingshem för unga flickor) detta resulterade i att jag inte åt på 1 månad. Var livrädd att JAG skulle vara ansvarig för min systers död!

Jag har även haft synhallucinationer. Mycket skuggor. En del kunde stå och övervaka mig när jag skulle sova hemma i mitt barndomshem. Andra gånger har jag upplevt en skugga med långa, långa armar som sträcker ut sig ovanför mig i taket. Som att "nu tar jag dig". Såna gånger har jag legat under täcket, hyperventilerat och gråtit mig till sömns.

Jag läste i min journal hur jag hade beskrivit "Maria", när jag var 15 år efter att ha sett henne i mitt flickrum.

"Hon har ett vitt runt ansikte, runda stora ögon och två hål till näsa"


En ständig förvirring under skoven, som att man har en "hinna" på verkligheten. Ljuset är annorlunda. Jag känner mig mer ljuskänslig under mina skov. 

Jag var ibland så uppslukad av min inre värld, som var väldigt aktiv för mig, med röster, syner, dofter och beröringar.

En vanlig doft som jag kunde känna var en rutten lukt. Att det luktade smutsigt, ruttet, sött som om någon hade dött. Även ibland kemikaliska lukter, som klorin, eller ättika.

En stor bidragande sak till mina minnesstörningar är ju att jag varit så tungt medicinerad. Under en period stod jag ju på 24 olika mediciner om dagen.


Ångest. Ångest har varit en dominerande känsla under min sjukdom. Har såklart provat det mesta inom den lugnande kategori av läkemedel. Men mina föräldrar kom på ett bra knep som verkligen hjälpte mig mycket, det var att vi åkte långa bilturer runt Kalix och byarna runtom. Ibland åkte vi runt 11 mil om dagen.

Apati. Under mina perioder med djup depression så kände jag enorm apati. Döden har ofta känts som en säker utväg. Det har varit under de gånger jag oftast har blivit inlagd. Då jag pratar öppet om mina självmordsplaner, ibland i det tysta. Men frågor har alltid ställts från familj eller vårdpersonal om det är dags nu att bli inlagd. Då har jag svarat "ja".


Ibland har jag inte ens insett det, att det är dags att bli inlagd. För jag har inte KÄNT mig sjuk. Ibland har jag vetat ibland inte haft nån aning. Det är då väldigt viktigt att man har personer runt sig som kan lägga märke till förändringar i beteende eller utseende, kanske inte duschat på några dagar/veckor, äter sämre, eller fått paranoida föreställningar, pratar osammanhängande osv.


Här kommer en del symptom på psykos, så att man kan känna igen kanske om någon anhörig håller på att insjukna, eller så kanske du själv känner igen dig i något av dessa tecken:

Psykos visar sig vanligen genom

  • vanföreställningar
  • hörselhallucinationer.


  • att man blir inåtvänd
  • förändrad verklighetsuppfattning
  • att man inte orkar arbeta eller studera
  • att man grubblar över livet på ett ångestfyllt sätt
  • oförklarliga känsloutbrott.


Det här inlägget handlade om psykos och hur jag upplevde min värld. Som sagt, kommentera gärna om ni vill inflika något som ni har känt så att fler får höra sanningen om hur det är att lida utav psykos.


Var rädda om varandra där ute, och låt oss bygga en jämlikt samhälle där det inte finns några "galningar", "pundare", "alkisar" eller "vanliga". Vi är alla ett. Vi är människor som bör behandlas på likvärdiga sätt. Alla har sin bakgrund, sin historia. LÅT OSS DÖMA INGEN:

Tack för att Du ville läsa!

Pussåkram ​Elli  

Likes

Comments

Ohälsa, Mitt liv

"Jag tycker att du ska be till gud, Ellinor"

Många vet vad som har hänt i mitt liv, hur det har varit egentligen. Andra vet lite grann "Hon mår visst inte så bra". Vissa har inte en susning.

Det finns vissa stunder i ens liv då man känner att "nä nu orkar jag inget mer, min gräns är nådd".

Jag kände så ofta på nätterna där jag stod vid Kalixbrons räcke. Men det var någonting som höll mig tillbaka...

Har sedan 11 års ålder varit sjuk. Slutade prata med familj och omgivning i ett halvår 2000, nu är det länge sedan men jag minns det som igår. Hur jag inte vågade be om mer mat trots att jag knappt ätit. Fick inte öppna munnen! Det var nog där någonstans som min familj började reagera. Fick en BUP-kontakt strax efteråt.

Allt annat är bara ett töcken. Hela min tonår och uppväxt är borta. Poff! Som att jag har varit vid liv, men inte riktigt levt. Har en del minnesbilder såklart, men resten har jag fått berättat till mig och läst i mina journaler.

14 år och jag får anorexia. Jag svälter mig, tränar på nätterna (kunde ju ändå inte sova), dricker diskmedel blandat med vatten. Under denna period upptäcker jag att skada sig själv hjälper mig mot min fruktansvärda ångest. Och mot arga röster som invaderar min skalle. Det är nog det dummaste jag någonsin gjort! Att skada min egen kropp. Det finns ärr som aldrig kommer att försvinna från min hud. De får jag leva med resten av mitt liv.

I väntrummet till akutpsyk. Här har jag varit ett 50-tal gånger under mitt 27 åriga liv.

Många olika funderingar från personal och läkare. "Det står här att patienten lider av Schizoaffektiv syndrom, men kan det vara något mer`? Borderline personlighetsstörning?"

Ja, jag har en kronisk sjukdom som jag (kanske) aldrig blir av med, men det gör inte mig till någon "galning"!


Otaliga gånger har jag fått ECT (elbehandling) och det har till viss del hjälpt mig väldigt mycket , iallafall under en kort period. Det är en behandlingsform till personer över 18år med djup depression.

Psykkliniker, behandlingshem, ätstörningsvård, ect, KBT...

All den hjälp jag har fått från vården har inte alltid varit den bästa, men jag är inte bitter! Jag lever ju idag!


Jag har försökt begå självmord vid många tillfällen. I skogen på natten, hemma i sängen, på kliniker. MEN, det har alltid varit halvhjärtat. Har alltid haft en länk mellan himmel och jord, min mormor Ebba som gick bort då jag var 13.har jag aktivt pratat till och gråtit och skrikit till om hjälp. Hjälp från ovan. Självklart så har jag endast haft min kära älskade familj i skallen vid dessa tillfällen. Hur kan jag lämna dem? Såhär? Hängandes i skogen bakom huset, så att pappa får skära ner mig? Nej, aldrig! De har alltid kommit först hur dåligt jag än mått. Även om man ibland inte känner att man har kraft kvar, så har man alltid sparlågan, strömsparläge som i mobilen, ni vet.

När bulimin kom till mig vid 19 års ålder så upptäckte jag en form av kontroll. En kontroll över mitt liv, genom maten. Om jag kan fasta, kräkas och kontrollera allt jag stoppar i mig så har jag ju "kontroll". Var så desperat över att känna den kontrollen då jag inte kunde kontrollera någonting annat i livet, hallucinationerna, vanföreställningarna, mani, depression, allt var kaos. Jag kräktes runt 20 gånger om dagen under 2 års tid.

Under denna tid är jag samtidigt väldigt psykotisk. Minns att jag är vaken en natt och så slår någon till mig i huvudet. Jag rycker till. "Ta din medicin" sa någon. Jag kollar på förpackningen: "Ellinor Nyman" står det på den. - Heter jag det? Ringer till min pappa som jobbar natt och frågar precis den frågan. Han låter lugn. Var nog van vid det laget att jag var väldigt sjuk och förvirrad. "Ja, det heter du Ellinor, Ta en Zyprexa nu och gå och lägg dig. Vi kommer till dig imorgon". Jag kunde inte sova den natten.

Dagen efter så kommer mitt stödteam till min lägenhet. Just innan så sminkar jag mig lite grann. Plötsligt smälter halva mitt ansikte rakt framför mina ögon. Hoppar upp från stolen och skriker. När min mamma, som skulle vara med på mötet kommer till min lägenhet så är jag väldigt uppskakad. En behandlare frågar mig om jag blev rädd då jag fick den synen. OCH om jag blev"snygg på den andra sidan jag sminkade mig iallafall"...

En gång träffade jag också ett rötägg inom vården. En av många (tyvärr). Jag skulle på en rutinkontroll innan ECT-behandling. Läkaren frågar hur jag mår idag. "Inte så bra", svarar jag. Då säger han: "Du borde gå hem och be till Gud, Ellinor".

År 2015, på hösten åker jag in till Karolinska. Blir inlagd direkt med kugghjulseffekt i armar och ben. Skakningar i armar och svårt att gå.  Kraftiga magkramper vilka jag svimmade av. Mitt nervsystem hade börjat paja. Får sitta i rullstol i en månad och träffa ett antal neurologer. De misstänker att jag har Parkinsons. Mina symptom börjar sakta att försvinna, och jag fick en till chans i livet.

Psykiatriska vården är inte bra här i Sverige. Utbilda mer folk, arbetspröva innan anställning så att man får se lämpligheten, och känn efter; VILL du verkligen arbeta inom vården eller psykiatrin? Det krävs massor av tålamod, empati, kunskap, vilja att hjälpa, vara en bra lyssnare och verkligen vilja och orka lyssna om någon vill prata. Listan kan göras lång, men en sak är säker: det finns brister.


Jag lever idag. JAG LEVER! Under min resa med olika diagnoser och vård så har jag lärt mig massor om livet. "Livet är en gåva", som min sambo brukar säga då jag har mina sämre perioder. Han vill nog bara påminna mig om att livet faktiskt är helt jävla UNDERBART! Jag har lärt mig att sjukdom inte nödvändigtvis är en livstidsdom, eller dödsdom. Idag är jag frisk, och jag vill att alla som lider och kämpar där ute att ALDRIG NÅGONSIN GE UPP!

Solen gömmer sig där bakom berget. Den försöker att hitta dig, du är inte bortglömd, ensam i världen eller värdelös.

Jag hade aldrig klarat min kamp utan min familj! Min underbara familj som i alla väder stått ut med mig sedan 15 år tillbaka då stormen tog fart. Ni har räddat en människas liv, er dotter, er lillasyster. Jag kan inte med ord förklara vad jag känner för er, sådan enorm kärlek och tacksamhet!


Mitt motto: Kämpa! Man kan säga till folk att "allting löser sig",, men aldrig om man inte aktivt försöker göra någonting åt det! Kämpa för ditt liv, kämpa för överlevnad och för din framtid! För det kommer att bli bra tillslut. Jag trodde aldrig att jag skulle vara vid liv idag, men:

Kolla, här är jag!.




Länkar och tips till vård:

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Behandlingar/Elbehandling/

https://mind.se/sjalvmordslinjen/

http://kbtdittliv.se/vad-ar-kbt/

http://stockholmatstorningar.se/

http://depression.se/

Likes

Comments

Mitt liv

Seriöst..! DET HÄR ÄR JAG! Under en helt vanlig förkylning. Jag visar denna bild för att just du duger PRECIS som du är! Har du en förkylning? Har gråtit? Inte "orkat" eller velat sminka dig? Eller kanske ligger du inlagd på en psykiatrisk klinik och mår piss, såsom jag har gjort ett 50-tal gånger. Sprid en känsla, hur mår du idag? Sprid en bild och låt alla som är ytliga och bara tar selfies av sig själv i sitt esse då aaallt "verkar" tiptop, få se den verkliga världen. Det finns en baksida av glädjen, det är inte alltid som man hinner duscha pga man har kivats med någon man tycker om och måste iväg någonstans, tex. Visa en del trångsynta killar som tror att tjejer inte bajsar, att tjejer inte går utanför sitt hem om de inte ser heeelt perfekta ut. Visa vem just DU är just idag! Jag kommer gilla varenda bild som jag kommer över där jag ser en naken genuin känsla... Vi måste våga släppa på kontrollen! Det har jag lärt mig under år med bulimi, man KAN faktiskt ha kontroll utan att man själv mår dåligt eller ser ner på en själv eller som att vi misslyckas!

Ligger du i soffan? Ta en bild! Är du på gymet? Ta en bild! Just tvättat bort de där 5kg sminket? Ta en bild? Visa alla sidor av dig själv! Många med dåligt självförtroende tex, med fler, kan få en confident-boost! "Tänk att det finns fler som jag, alla kanske inte är perfekta"?
-nej det är ingen.

Sprid kärlek och omtanke nu!

Pusspuss
Elli

  • Mitt liv
  • 461 readers

Likes

Comments

Dagens tankar, Dagens tankar, Dagens tankar

Tänk inte på vad andra säger, tänkt på vad DU känner och VILL
​Jag har fått bita mig i läppen många gånger under mitt relativt unga liv... Men vet du, nu är jag mer vis i mina val av vem jag vill ha runtom mig i mitt liv. För det är ju faktiskt MITT liv! Och det är ditt liv hur du vill att det ska se ut och vem som som ska få kräka ur sig svininga kommentarer och pikar på hur du lever det, det bestämmer du själv. Släng de vännerna. De suger bara din underbara energi som du har. DU är helt Fabolous, och glöm aldrig att lyssna på "Febreze" varje dag du vaknar. Cause YEAH YOU´RE SHIT, YOU SHOULD HAVE  FEBREZE ON YOU! 

Du, just DU! Finns så många härliga människor där ute som bara väntar på att få ta plats i ditt liv​

Jag har själv lämnat en del energibovar bakom mig och jag lovar, jag är 10 kilo lättare!

Var rädd om varandra där ute i natten, men, finns det en jobbig kliande rödsprängd pormask i ditt liv, tryck ut den och säg "bye bye, never gonna miss ya" , spola ner den i toan och gå vidare. Men var säker på vad du gör innan den incidenten. OK? :)


Mitt första inlägg, såhär...05.15 på morgonen.

God natt sweethearts! Och TA INGEN SKIT!

Puss å kram

Likes

Comments