Har du hört talas om fössta tossdan i mass? Inte jag heller, förrän idag! I mitt facebook-flöde så var det bland annat Annie Lööf som startade dagen med en "massipaantååta"och hälsade grattis till samtliga smålänningar. Fössta tossdan i mass är nämligen Smålands egna nationaldag numera, tydligen grundad via en facebooksida med samma namn som skapades 2010 och som uppmanar folk till att fira dagen med att äta massipaantååta och kolla på Emil i Lönneberga.

Den som någonsin hört en smålänning prata förstår nog det roliga i att "Första torsdagen i mars" stavas lite annorlunda, det är kort och gott så som den typiska småländska dialekten låter, där bokstaven "r" ofta lyser med sin frånvaro. Själv så har jag en pappa med bred småländsk dialekt som vid varje samtal påminner mig om mitt småländska ursprung.

Tre av mina bröder som liksom jag är födda i Småland skulle nog inte kalla dem själva för smålänningar idag, det har jag i alla fall svårt att tro. När mina föräldrar berättade att vi skulle flytta norrut från min älskade hemort Bredaryd så satte jag mig tvärt emot. Inte ville väl jag flytta, jag skulle ju snart börja i skolan i Bredaryd liksom mina storebröder.
Men mina protester var lönlösa. -96 så flyttade hela familjen upp till Norrland och snart började jag och mina bröder i den lilla skolan i Trehörningsjö. Men där var det ingen av de andra barnen som överhuvudtaget förstod vad vi sa och den roligaste leken de visste var att få mig att säga "rullande r" för att först skratta åt mitt småländska uttal och sedan försöka lära mig hur man sa "r" "på riktigt". Lite tafatt av att höra att min dialekt var något felaktigt som skulle putsas bort så började jag varje dag träna på att säga r så som de gör i Norrland och med tiden gav det resultat.

Men någon bred norrländska har jag aldrig anammat. Varje gång jag får frågan om var jag är ifrån och jag svarar "Örnsköldsvik/Trehörningsjö" så ser folk ut som frågetecken, i synnerhet infödda norrlänningar. "Jag trodde du var söderifrån!" får jag inte sällan som svar. Faktum är att jag har aldrig nånsin känt mig som en "norrlänning". Ända sedan den dagen familjen rullade norrut så svor jag på att en dag, när jag själv får bestämma så ska jag flytta hem igen, hem till mitt kära Småland! Och det är nog inte helt otroligt att det löftet en dag kommer slå in, det får framtiden utvisa.

Men just idag, den fössta tossdan i mass, så ska jag ägna resten av dagen åt att i alla fall tänka på massipaantååta och ostkaka. Det råder nämligen brist på dem i Skottland, så jag får nöja mig med det just nu...


(Bilderna nedan är vårt hus i Bredaryd, samt jag, pappa och mina syskon, minus minstingen som inte var född än)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har fått erfara en helt ny nivå av träningsvärk sedan i onsdags och lever verkligen upp till smeknamnet "Grannie Annie" numera. Haltandes och ojandes har jag tagit mig mellan föreläsningar, hem och bibliotek, detta på grund av onsdagens intensiva ridpass på en tjurig ponny där jag körde slut helt på mina ben, medan den tjuriga ponnyn glatt och oskyldigt tuggade i sig ett äpple efteråt. Efter ridpasset stack jag på kickboxing där jag istället körde slut på armar, rygg och mage.
Igår när jag fick ta del av menen från mina uppenbart dåligt använda muskler, så gjorde jag dessutom en snygg entré till psykologi-föreläsningen, där jag med kaffe i ena handen och väskan i andra snubblade till i trappan så att jag sträckte magmusklerna! Så resten av dagen var jag inte bara haltandes, utan förmågan att ens lyfta mina armar ovanför midjehöjd, jag fick även lov att gå halvt krokryggad på grund av mina smärtande sträckta magmuskler...

Så med andra ord, allt går fint hittills denna första vecka tillbaka i studierna i Aberdeen!

Övriga saker jag hunnit med under veckan;
- Spenderat en underbar lördagskväll med Jennifer och Jonatan i Härnösand!

- Blivit lurad till ett sk. "Life drawing event" på en pub i en källare där vi tillsammans med Aberdeens konstnärer skulle måla av en naken modell mitt i puben.

- Jag och 5 andra studenter dansade mitt i föreläsningssalen i takt till Paul Simons "You can call me al" på biologin.

- Lagat nudlar för första gången.

- Kickbox-tränat med en annan svensk under en timme utan att veta att hon var just svensk...(Svenskar är generellt svårhittade här eftersom engelskan oftast är allt för accentfri..)

- Gråtit floder till filmen "The Choice".

- Suttit på en flygplats hela dagen för att SJ var 5 timmar försenat och oroat mig för studieekonomin pga. ofrivilliga extrautlägg.

- Oroade mig mindre över studieekonomin när jag fick beskedet att hemförsäkring m.fl. täcker alla extra resekostnader...

- Kollat på stand up comedy live för första gången. Killen framför oss som hela tiden skrattade två sekunder för sent stal dock hela showen...

- Anmält mig till en helgutbildning i ledarskap med Centerstudenter i Stockholm i slutet av mars.

That's pretty much it...

Cheers!







Likes

Comments

Jag tittar in i köket. Ute grönskar det för fullt och solen skiner, men någonting känns väldigt fel. Hjärtat pumpar allt fortare och ångesten kryper över mig. Jag står som fastfrusen och tittar ut genom fönstret. Plötsligt ser jag att gården utanför börjar gunga, fram och tillbaka och ett öronbedövande brakande oljud fyller luften. Men det är inte gården som gungar, det är huset.
"HUSET SJUNKER!" skriker jag och plockar upp min väska där jag har de mest väsentliga sakerna och drar med mig min pappa och brorsorna ut på gården. Huset har redan börjat röra sig ner i marken och de sista får hoppa från ytterdörren till andra sidan av ett hål rakt ner i avgrunden. När jag tror att alla är i säkerhet så ser jag skuggan av en person som rör sig inne i köket. Det är ju mamma! Hon haltar sig sakta fram genom köket och håller ena handen för sin onda rygg, sedan ställer hon sig vid tvättstället och börjar diska något.
"MAMMA, DU MÅSTE KOMMA"! skriker jag om och om igen. Hon hör mig men ropar tillbaka att hon kan inte. Jag ropar igen och igen och igen. Tårarna sprutar och avgrunden mellan mig och huset blir för varje sekund allt djupare och bredare. "MAMMA!" skriker jag igen. Sen blir det tyst. Jag öppnar ögonen. Det var bara en mardröm.

Men det som i natt verkade vara en mardröm har varit min verklighet så länge jag kan minnas. Men medan avgrunden bara var en liten skåra från början, så har den börjat spricka upp under åren och blivit allt djupare och svårare att ta sig över. Ibland lyckas jag ta mig över den till mammas sida, men att få mamma över avgrunden till fast mark verkar bli allt mer omöjligt medan huset bara sjunker allt snabbare ner i avgrunden.

Min mamma lider av ångest, depression, panikångest och social fobi, men även andra fysiska åkommor som utvecklats genom åren. Jag vet inte hur det är att ha en frisk mamma. Lika lite vet jag hur det skulle vara att vara dotter till en frisk mamma. Troligen väldigt annorlunda, men samtidigt hade jag inte varit jag. Jag är den jag är idag för att jag har formats under hela min uppväxt och mitt liv till det. Det finns inget jag hellre önskar än att mamma skulle få vara frisk, men jag är samtidigt tacksam för det jag har lärt mig och hur jag har utvecklats under åren av att hon inte är det. Jag har ett bagage liksom varje människa har, men som ser väldigt olika ut från person till person och mitt eget bagage har gjort mig ödmjuk inför livets fragilitet och samtidigt gett en djupare förståelse och empati för andra människor.

Jag skulle aldrig någonsin vilja byta ut min mamma mot någon annan i hela världen. Liksom hon alltid älskat oss villkorslöst och satt oss barn först så kommer jag aldrig att sluta älska mamma och vara henne evigt tacksam för mitt liv. Men efter allt mamma har gjort för mig så kan jag inte bara stå och se på när huset sjunker. Jag måste på något sätt komma på hur jag ska ta mig över avgrunden och in i huset, ta tag i mamma och ta henne med mig över avgrunden till fast mark igen, innan det är för sent.

Likes

Comments

I lördags så hände det, jag fyllde halvvägs till femtio.. Nu kommer baksmällor bli standard, (efter fester och utekvällar, hoppas inte att det blir standard utöver det...) Busskortet dyrare och gråa hårstrån kommer en efter en i takt med tentor och en växande prestationsångest...

Till den något mer positiva aspekten av att bli ett år äldre så började jag mitt 26e år med att ha den bästa födelsedagen jag hittills har haft i livet! Lördag morgon så vaknade jag i min pappas hus där jag uppehåller mig under jullovet, av att min pappa och brorsorna Kristian och Jonatan kom in med frukost i form av en mango-fruktsallad som Kristian förberett, tända ljus och kaffe, samt lillebror Jonatan med hans ipad som spelade Nightwish på högsta volym!

Senare på eftermiddagen så drog jag istället till min vän Alfis hus som han lånat ut till mig och min andra vän Elvira för att ha en gemensam födelsedagsfest under lördagskvällen. Då vi valt tema till festen, "30s Hollywood Glamour", så kom en efter en till huset iklädd de mest fantastiska 30-tals utstyrslar. På borden dukade vi upp massor med rätter som alla tagit med sig och i högtalarna spelades först klassiska låtar från 30-40 tal som senare under kvällen övergick till något mer moderna sådana, som bl.a. "What does the fox say" och Imagine dragons "sail". (givetvis från min egen spellista... B-))
Vi t.o.m fraktade in en soffa som passade in i temat för exklusiva photoshoots!!

Den som säger att det inte händer något i de små byarna på landsbygden borde ha varit med i lördags, Trehörningsjö är ett bra exempel på hur det kan gå till!




Likes

Comments

Jag har varit lite dålig på att hålla igång bloggen hittills, men anledningen är ganska enkel; jag har helt enkelt inte funnit något nog intressant att skriva om! När det var slutveckor i tentaskrivningar för samtliga kurser på universitetet så hade jag många idéer men för dåligt med tid. Nu när jag istället unnar mig att ha helt ledigt under jul och nyår så har idéerna istället börja sina. Min egen tolkning av detta är att även mina neuroner och hjärnceller har tagit semester...

Jag är äntligen hemma i Sverige igen som många vet, för lite återhämtning och tid för sånt jag aldrig har tid för annars, som att umgås med familj, läsa böcker, se alla avsnitt jag missat under hösten av bonde söker fru... Ehum... Av någon outgrundlig anledning känner jag spontant att jag borde krypa ihop en aning med röda generade kinder ang. det sistnämnda. Men faktum är att jag älskar att titta på denna dejtingsåpa! Även om sättet att träffa sin livs kärlek bakom tv-kamerorna kanske kan ifrågasättas, så finns det något så oerhört vackert i att se kärleken spira på så sätt som den ofta gör i denna serie. Troligen hade det dock inte tilltalat mig lika mycket om det utspelades mitt i staden och istället hette "ekonom söker fru". Inte för att jag har något emot ekonomer, men det skulle liksom inte riktigt ha samma charm och romantiska touch. Att ett gäng killar eller tjejer flyttar in på en bondgård mitt i den blomstrande sommaren, omringade av betande djur, surrande bin och blomster på grund av den starka längtan efter sann kärlek. Vad kan bli mer bullerbyn-idylliskt och vackrare än detta?

Om jag nu ska gå över till att analysera mig själv kring detta så finns det nog någonstans inom mig en stark längtan att få bli förälskad och kär igen. Jag kom på mig själv vid flertalet tillfällen under tv4play-tittandet att skratta högt och nästan gråta av glädje när två deltagare gav varandra en sån där intensiv blick, vackra ord eller en första kyss. Jag är känslomänniska uti fingerspetsarna, så jag gråter till det mesta, bonde söker fru liksom orättvisor i världen eller djur som far illa. Men just kärlek är något jag nog skulle behöva lite mer av i livet och det kanske är därför som jag behöver mata mig själv med andras kärlek till varandra under tiden jag väntar på min egen. Jag har väl inte precis de bästa erfarenheterna av kärlek sedan tidigare. Jag blir sällan förälskad men när jag väl blir det så faller jag hårt, och det kanske är just därför som jag har farit så illa som jag gjort när jag blivit sviken och bedragen på många sätt i tidigare förhållanden. Jag tror dock att jag kanske äntligen är redo att träffa honom 2017 igen, om han dyker upp eller ej återstår att se!..


Likes

Comments

Jag diskuterade tidigare idag köttindustri och vegetarianism med en av tjejerna som jag delar lägenhet med. Det är ett ämne som kommit upp flertalet gånger hos oss, inte så konstigt kanske med tanke på att 3 av 5 av oss är vegetarian/veganer. Djurens bästa är något jag alltid brunnit för och jag började peta bort köttet från tallriken redan i väldigt unga år, helt enkelt för att jag inte ville äta något som haft ögon, organ och känslor, jag ville inte vara en del av att ha tagit någons liv. Det är fullt förståeligt att tycka att jag kanske uttrycker mig lite radikalt i vissa fall när det kommer till detta, men ju mer jag har grottat in mig i ämnet, i etiken och moralen kring veganism vs. köttätande och börjar tänka lite utanför samhällets ramar, desto mindre inskränk i gammalt tänkande och mer öppen vill jag påstå att jag har blivit.

Ett vanligt argument till att förtära kött brukar vara att vi inte får i oss det vi behöver om vi skippar köttet. Människan är fantastiskt på så sätt att vi är oerhört anpassningsbara. Vi har varken vargens väldigt korta tarm (karnivor) eller hästens otroligt långa tarm (herbivor). Människan är omnivor (allätare) och kan alltså ta reda på nutrition ur både vegetarisk och animalisk föda. Går man långt tillbaka i tiden så hjälpte köttet delvis till med människans utveckling, då jakten krävde tillverkning av redskap och strategier. Idag i vårt "civiliserade" samhälle så har de flesta människor ett val – vi kan klara oss fint både med och helt utan kött men vissa äter det i tron på att vi inte kan klara oss utan och de flesta för att det helt enkelt smakar gott. Frågan är hur många av alla de som vuxit upp med att bara se ”produkten” på tallriken, själva skulle kunna döda och tillreda ett djur.

Vi vet att det varken är hållbart miljömässigt eller hälsomässigt att äta det mängd kött vi gör idag och allra minst hålla igång den kvantitativa djurproduktionen som pressas allt mer till att handla om just mängd istället för kvalité. Det är väl mest det som gör mig så vansinnigt ledsen, den oerhörda mängd som bönderna pressas till att producera, som gör det nästan omöjligt att hålla kvalitén och djurens välmående på topp, allt för att människan ska kunna äta något som vi inte ens behöver. Grisar som står i trånga bås utan tillstymmelse av den faktiska stimulans som dessa fantastiskt intelligenta djur faktiskt behöver eller kycklingar som i tusentals kläms ihop i små burar där det blir omöjligt att se till varje individs bästa.

När det kommer till etik och köttätande så tycker jag att det ibland kan bli riktigt intressant. Jag frågade idag min vän som äter kött om hon skulle kunna äta hundkött som är vanligt förekommande i flera asiatiska länder. Hennes svar var ett solklart nej. Då frågade jag vad det är för skillnad värdemässigt mellan en hund och exempelvis en gris eller kyckling? Det kunde hon inte riktigt svara på.
Värdet ligger i våra ögon, vår kultur, i inpräntat tänkande och värderingar. I Sverige äter vi inte hundar för att de flesta har en relation till dem, de är framavlade av människan för att vara oss till lags, hålla oss sällskap och hjälpa oss i vardagen. De är väldigt lätta att tycka om med andra ord. Grisar och kycklingar har de flesta långt ifrån samma relation till, annat än att de är vanligt förekommande på tallriken. Men vad gör det mer rättfärdigt att äta en grisskinka än detsamma från en hund eller katt? Vem avgör deras värde eller snarare vad? Intelligens? Grisar har visats ha mycket hög intelligens och är dessutom tillgivna husdjur när de hålls i närmare sällskap med människan. Om man låter sig guidas av religion så säger bl.a.. kristendomen att människan står över djuren. Samtidigt säger man att man inte ska dräpa och man ska även behandla andra som man själv vill bli behandlad. För mig går det inte riktigt ihop…

Värderingen ligger enbart i våra egna ögon. Men bara för att vi är inpräntade med att en ko är mat och en hund är det inte så betyder inte det att vi har rätten att avgöra deras värde och öde.

Bilderna nedan är för övrigt från svensk kyckling (frigående) och grisproduktion.

Likes

Comments

Hej hopp!

Efter många om och men så tog jag idag mig i kragen och skapade en egen blogg! Vad jag ska fylla den med återstår att se, det blir nog ett hopplock av allt mellan himmel och jord, men med livet överlag som grund.

Som många vet så bor jag just nu och studerar i Skottland och är i detta nu uppe i en tentaperiod med fyra tentor som ska skrivas under två veckors tid. Jag har nu gjort bort tre av dessa och har endast en kvar om en vecka, innan jag tar pick och pack och drar hem till Sverige igen, där jul och nyårsfirande väntar med familj och vänner. Can't wait! Gud så jag har längtat efter att få ta flyget hem till Sverige igen. Missförstå mig inte, jag har haft det bra i Skottland och har dessutom världens underbaraste roommates som jag bor med, men jag har i princip drunknat i studier under hösten och har ärligt talat inte gjort så mycket annat än gått på föreläsningar och suttit på mitt rum och studerat. Det krävdes en hel del särskilt i början av terminen att bara komma in i ett helt nytt studiesystem, nytt språk att studera på och efter att i princip inte ha studerat mer än en termin på distans under de senaste fem åren sedan gymnasiet så var även det en stor utmaning att hitta en fungerande studieteknik igen.

Sen så kan jag inte sticka under stolen med att jag aldrig har känt mig så gammal som jag gjort under denna hösten. "Granny Annie" har jag alltid varit, men i detta sammanhanget har jag känt mig näst intill uråldrig! Till skillnad från i Sverige så slutar man här motsvarigheten till gymnasiet redan som 17-åring och något som även skiljer sig från Sverige är att man väldigt sällan tar ett så kallat "gap-year", det hör till ovanligheterna, medan det i Sverige blir allt mer vanligt att man har jobbat ett antal år innan man går på universitetsstudier. Åldersnojan blir ett faktum, där till och med de som går fjärde och sista året är yngre än vad jag är! Den pinsamma tystnaden som uppstår varje gång jag presenterar mig för någon ny, där jag medger lite skämtsamt att jag är jättegammal och därefter säger min ålder... Samma sak varje gång, 17-åringens granskande blick och därefter några smygande steg åt sidan för att sedan börja prata fylla, öl och pokémon med 17-åringen bredvid... Efter ett tag så bestämde jag mig för att det nog var bäst att försöka smälta in bland 17-åringarna så gott det går istället utan att nämna min höga ålder. Som tur är så har jag i alla fall haft en jämngammal roommate som jag har delat erfarenheter och åldersnoja med under hösten, tack och lov för det!...

Och om mindre än en månad blir jag 25, herregud, då är jag ju halvvägs till 50! Och jag som knappt har utvecklat färdig min frontallob än! (Biological Psychology studierna har redan satt sina spår...)

Ja ni hör ju, jullovet är både efterlängtat och välbehövligt på alla sätt.

Ha en fin tredje advent nu så kanske vi ses i Sverige snart!


Likes

Comments