Header
Sarajevo, Snicksnack

Förlåt för det pinsamt långa uppehållet här. Den senaste månaden har minst sagt varit intensiv, stressig och oändlig..

Sista veckorna i november hade vi midterms, vilket för mig innebär sex tentor på fem dagar. Herrejisses, har nog aldrig varit så mentalt slutkörd och förvirrad.. Men jag överlevde det med! Fick till och med riktigt fina resultat på två av dem. Tre gick helt okej och en var total katastrof. Men vet ni, jag är ändå nöjd. Klart jag surat över att jag inte hade rakt igenom kanonresultat, men det hade inte gått. Vad jag än gjort hade jag blivit mentalt slutkörd över att försöka, så jag lever på att jag ändå fick nästan alla poäng på två tentor.

Ärligt talat har jag nog inte riktigt hämtat mig från den pärsen än. Är ju rätt bortskämd med det svenska, avslappnade systemet..

Just nu är jag också dyngförkyld. Har legat med feber i två dagar och kan inte prata ordentligt för jag är så täppt i näsan. Så alla håller tummarna att det går över till måndag, okej?

Annars flyter livet på här. Det här äntligen blivit vinter, och det kom jättemycket snö på en gång! Idag regnade lite bort på förmiddagen, men det kom nytt på eftermiddagen igen. Den här staden blir verkligen himla mysig med ett snötäcke. Mindre mysigt är att alla gåvägar är rena isgator.. Alltid spännande att försöka ta sig fram!

Denna helg hade jag behövt skriva på två större uppgifter, men kroppen säger verkligen ifrån. Är så himla trött, och febern gör det inte bättre. Men å andra sidan, snart är det jul, och julkänslan är verkligen på topp!

Något annat positivt är att jag i torsdags satt och pratade med några kursare i typ en timme. Tydligen är jag mycket mer bekväm med att småprata på engelska än på svenska. Intressant iakttagelse! Har inte pratat med någon speciellt mycket innan, eftersom jag verkligen är dålig på det här med att skaffa kompisar. Det blir ju inte direkt bättre när alla är så mycket yngre att de känns som barn.. De flesta verkar på riktigt vara runt 20.. Det är en åldersskillnad som verkligen märks i vissa fall.

Nåja, nu ska jag bädda ner mig igen och fortsätta kolla på Home Alone. Fortfarande bästa julfilmen. Förutom Tomten är far till alla barnen, men den såg jag tidigare idag. Som sagt, julfeelisen är verkligen massiv här!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sarajevo, Snicksnack

Gör någonting som är helt utanför din comfort zone. Gör det för din egen skull, inte för att bevisa något för någon annan. Bryt ihop, gråt, fundera på att ge upp. Men känn hur du växer lite för varje dag. Njut av varje hinder du övervinner. Var stolt över allt du kännbara stolt över, hur liten grejer än är.

Jag har gnällt på allt sen jag kom hit, jag vet det. Men ärligt talat, jag trivs här. Det är stressigt på ett sätt som inte är konstruktivt, det är ensamt utan nåra vänner och det är otroligt jobbigt att inte kunna språket. Men! När jag lämnar är det få saker som kommer stressa mig ur balans, jag kommer kunna hantera det mesta utan att åka hem till en vän för att gråta och jag kommer förhoppningsvis inte tycka det är lika jobbigt med nytt språk eller nya kulturer.

Jag vill åka hem nästan varje dag, men lika ofta inser jag hur vackert detta land är. Det finns så mycket problem här som inte ens går att föreställa sig som svensk, men ändå är alla trevliga, artiga och öppna. Landet är så varierat att det inte går att låta bli att älska det.

Just nu sitter jag på Campus och tittar på hur regntunga moln rullar in över bergen, samtidigt som solen envist kämpar sig kvar. Det är breathtaking.

Så gör något. Bara för dig själv. Hur stort eller smått det än är. Det är värt det i slutändan.

Bilderna är tagna genom ett fönster och gör det inte rättvisa alls. Men denna bänk och utsikt är definitivt något av det jag kommer sakna mest när jag lämnar.

Likes

Comments

Sarajevo, Snicksnack

Klockan är 02.20 och det börjar väl bli mer än dags att sova. Men för första gången den här veckan känns livet helt okej, så jag vill njuta lite mer av lugnet jag känner just nu. I onsdags hade jag ett till moment när jag mest bara ville åka hem, allt kändes övermäktigt och jag verkligen hatade allt med att vara här.

Sakta men säkert börjar jag dock redo ut detta kaos, både vad gäller studier och hur jag själv mår. I natt är jag vaken så här sent för att jag har jobbat med en uppgift fram till nu, och jag har kommit ungefär halvvägs. Mitt mål var egentligen att ha nästan hela klar nu, men jag tänker ändå vara nöjd. Att skriva på engelska är inte min grej, än. Men efter att ha konsulterat en blivande engelsklärare fick jag ändå godkänt, plus att det tydligen låter hyfsat som mitt språk. Tänker att jag ska ha en all-nighter imorgon med, antingen med samma uppgift eller någon av de 1000 andra. Hur som, det tar sig. Äntligen!

Känslomässigt lever jag fortfarande i en surrealistisk bubbla. Sedan onsdag förra veckan har jag inte klarat av att känna någonting annat än stress och tomhet. När jag satt på spårvagnen på väg till skolan för att skriva prov i Constitutional Law fick jag ett sms där det stod att någon som verkligen betytt oerhört mycket för mig gått bort under natten. Sedan dess har jag varvat sömnlösa nätter och okontrollerade tårar med att desperat leta efter en flight till begravningen. Tyvärr gick det inte att få ihop på ett rimligt sätt, varken tidsmässigt, ekonomiskt eller känslomässigt. Så idag har jag mest legat i sängen och försökt att inte tänka på att jag inte är där. Det är någonting jag alltid kommer bära med mig som en skugga i mitt medvetande. Men någonstans hoppas jag att det är okej. Jag gjorde så gott jag kunde, och jag ville verkligen. Men det gick bara inte. Nu är begravningen över, och jag kan släppa den desperata känslan av att jag måste hem. Det är skönt. Någonstans känner jag mig själv så pass bra att jag förstod att det skulle bli bättre bara jag klarade mig igenom fredagen. Och det gjorde jag.

Så istället för att sluta med tomhet och mörker vill jag bjuda på två iakttagelser jag gjort denna vecka. Det är mitt försökt att muntra upp både dig som eventuellt läser, och mig själv tills jag läser igenom detta någon gång.

Säkerhetstänket här är lite annorlunda från hemma. Så här ser det rätt ofta ut på spårvagnen, en dörr som är sådär lite halvöppen. Det mest intressanta är ändå när det är lite mer proppfullt, och någon faktiskt står på trappsteget mitt i den där lilla öppningen.. Får alltid lite panik, men kan såklart aldrig titta bort heller.

I torsdags när jag var på väg hem från campus fick jag plötsligt ingen luft. Så klart drabbades jag av lite smått panik, tills jag tittade upp. Den andra november, klipper de gräs. På allvar. Spenderade hela kvällen med huvudet lätt bakåtlutat för att inte hela hjärnan skulle rinna ut pga allergi. Någon frågade om jag inte hade min nässpray med mig.. Nu hade jag väl kanske inte väntat mig pollenchock här, eftersom jag är här på hösten och vintern. Tji fick jag! Har varit snuvig idag med, så jag antar att de har lika aggressivt gräs här som hemma..

Likes

Comments

Samhällsobservationer, Sarajevo

Igår under en föreläsning ville vår lärare att vi skulle skriva ner olika grupper vi identifierar oss med. Det var rätt spännande ändå, speciellt när jag läser igenom min lista och inser att jag skrivit svensk överst. Aldrig förut har jag sagt att jag identifierar mig så, men sedan jag kom hit har jag verkligen känt mig svensk. Det är lite fascinerande faktiskt. Jag blir galen när andra inte står snällt i kö, när de går för nära bakom mig eller när det röks inomhus. Det jag saknar mest för tillfället är en knäckemacka med kaviar och ost. Jag skrattar åt dessa små kaffekoppar som används här, eftersom kaffe dricks ur en mindre balja. Det finns säkerligen fler saker också, men det blir ändå så brutalt uppenbart just nu. Speciellt det här med att andra går för nära. Vill bara vända mig om och vråla "I'M SWEDEN GIVE ME MY SPACE!", men eftersom jag är för väluppfostrad för det är det väl bara att försöka vänja sig..

Men det märks också att jag börjar vänja mig vid vissa grejer här. Som att tid inte verkar vara en så big deal. Om schemat säger att en föreläsning börjar 09.00 verkar det innebära att den börjar någon gång runt 09.00, Kanske prick. Kanske fem över. Kanske kvart över. Det är spännande!

I torsdags kom jag också på mig själv med att springa över en fyrfilig väg, gena över de tomma spåren och upp på perrongen för att hinna med spårvagnen. När jag satt mig ner började jag nästan fnissa. Hemma hade jag aldrig genat över ett spår på det sättet, men här är det liksom inget konstigt. Det går alltid människor på gräset alldeles bredvid spåret, ibland står det arbetare och svetsar lite när spårvagnen kommer, så de bara flyttar lite på lågan så kör vagnen förbi. Helt sjukt egentligen. Blir alltid full i skratt när jag inser sådana här saker.

Annars verkar det vara på väg att bli kallare väder här. Tror det var minusgrader här imorse, men det var ändå för soligt för att behöva vinterjacka. Hade kunnat åka hem helt utan den, men orkar inte släpa den, så den fick sitta på. Den ni! Fröken Granlund använder både vinterjacka och kängor, i oktober! Det senare är dock enbart för att mina Converse har gått sönder.. På riktigt, de sprack! Gråter typ varje gång jag ser dem i hallen. Det är många veckor kvar innan jag kommer hem till ett annat par. HELL ON EARTH! För att överdriva sådär lagom.

Jag gjorde ett allvarligt försök till att börja skriva på ett pm om Katalonien som ska in nästa vecka. Men självklart slutade det med att jag sprutade Pepsi över både mig själv och datorn. Kul. Så jag blev förbannad och tog en nap istället. Rimligt beteende!

Likes

Comments

Samhällsobservationer, Sarajevo

Klockan är närmare 01.00 och jag har mer eller mindre precis ramlat in genom dörren. Det här varit en fruktansvärt lång dag, men någonstans var det ändå mer än värt det.

Varje år anordnar universitetet en studieresa till en historisk plats, och i år gick den till Jasenovac i Kroatien.

Under Andra Världskriget låg där ett koncentrationsläger som drevs av kroatiska nazister. Hälften av de som mördades där var serber, vilket faktiskt klassat det hela som ett folkmord. Efter kriget brände de när hela lägret för att förstöra alla bevis, men det finns ett minnesmonument och ett museum kvar där idag.

Jag har aldrig besökt ett koncentrationsläger, och är faktiskt ganska glad att det inte fanns några hus kvar. Bilderna inne i muséet var tillräckligt för att få mig att må illa. Där fanns också filmade intervjuer med överlevare från lägret, vilket var helt fruktansvärt att se.

Är det någon del av vår historia som jag personligen tycker aldrig borde få glömmas eller försöka döljas är det Förintelsen. Det är i mina ögon det värsta som någonsin fått ske, på grund av det systematiska mördandet av människor på grund av deras etniska identitet. Absolut finns det andra brott som absolut inte bör glömmas bort, men alla folkmord och all etnisk resning borde verkligen vara en mer uppmärksammad del av undervisningen.

Muséet var enligt mig väldigt effektfullt. Dels fanns där utdrag från propaganda-artiklar, dels personliga tillhörigheter från de som suttit i lägret. Det fanns också information om ägarna till sakerna som visades upp, vilket gjorde det hela ännu värre. Själva muséet var också väldigt kallt och mörkt, detta för att visa på vilka förhållanden som faktiskt rådde där. I taket och på en vägg satt också glasskivor med namn på de som mördats där. Jag tycker alltid att namn gör det mycket mer verkligt, eftersom det visar på att det faktiskt handlar om människoliv.

På vägen tillbaka stannade vi för middag i en stad där det 20 år efter Balkankriget hittades en massgrav, om jag inte minns fel fanns där 1000 kroppar. Det var tydligen den värsta etniska rensningen efter Srebrenica.

Helan den här dagen har varit kantad med så mycket avsky mot mänskligheten, samtidigt som jag känt så mycket tacksamhet till alla de historiker som orkat gräva i dessa händelser. Det är jobbigt, det framkallar i alla fall hos mig skam, men det känns också viktigt att inte blunda för att det här hänt. Och tyvärr är jag övertygad om att det kommer hända igen, speciellt om det inte uppmärksammas mer och att verkligen alla får upp ögonen för hur vidrigt det är.

Likes

Comments

Samhällsobservationer

När jag åkte hit var jag absolut beredd på kulturella skillnader och olika syn på saker, jämfört med hemma. Kanske framför allt eftersom många av mina vänner delar de flesta av mina övertygelser om hur världen ser ut och hur den borde vara. Men idag blev det smärtsamt uppenbart under en föreläsning.*

En av mina lärare, som förövrigt är en bra lärare, pratade om feminism. Hon har tidigare tydligt uttryckt att hon inte är feminist, vilket redan det fick mig att haja till. Men idag säger hon att hon kan hålla med om många saker, men anledningen till att hon inte är feminist, är att det gått för långt. Normalt sätt brukar jag vara relativt bra på att hålla masken och inte visa när jag reagerar på någonting. Men jag tror att jag på riktigt tappade hakan, och fick lite migrän..

Jag kan absolut respektera andra människors åsikter, men det här är ändå någonting annat. Jag kan på inget sätt förstå hur en kvinna som undervisar på ett universitet på allvar kan mena att "feminismen gått för långt". Varje dag utsätts kvinnor för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld - enbart för att de är kvinnor. En alldeles för stor del av världens kvinnliga befolkning står i en beroendeställning till en man. Kvinnor vågar inte gå hem ensamma på kvällen, bara för att de är kvinnor. Och kanske framför allt, kvinnors rättigheter och andra frågor som är viktiga för kvinnor undervärderas fortfarande. Ta bara exemplet där en samling av 100% män ska diskutera frågor som rör kvinnors hälsa. Hur är det ens rimligt?

Om feminismen gått för långt hade ingenting av detta varit som det är idag. Om feminismen gått för långt hade #metoo inte varit en grej. Om feminismen gått för långt hade inte kvinnor fått lov att försvara de rättigheter de har med näbbar och klor.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att kvinnors rättigheter inte kommer vara någonting att kämpa för i framtiden, utan att mänskliga rättigheter innebär att kvinnor automatiskt har samma rättigheter som män.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att min bästa väns ungar aldrig kommer kunna använda #metoo, för att de behandlas respektfullt och värdigt.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att vi om några år kommer att skratta åt hur sjukt det var när kvinnor varje dag aktivt behövde stå upp för sin rätt att existera som individer och inte som objekt.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att kvinnor i framtiden kommer att vara likställda män, utan att ha alltid behöva hävda sin rätt att befinna sig i samma position.

Men för att överhuvud taget ens komma i närheten av det måste vi kämpa idag. Som alla fantastiska kvinnor före oss gjort. Kvinnor har en bättre position idag än vi haft historiskt, men det är långt ifrån vad det borde vara.

Feminism för mig innebär att jag ska ha samma rättigheter, möjligheter som skyldigheter som en man. Att jag, mina åsikter och mitt liv ska respekteras på samma sätt som en mans. Att jag inte ska behöva kämpa dubbelt så hårt som en man, för att bara ta mig hälften så långt. Att kvinnor inte ses som lägre stående än män på något sätt.

En annan student menade att feminismen gått för långt, eftersom att pojkar som drar flickor i håret på förskolan blir hemskickad. Detta leder till en osäkerhet som gör att män senare inte vågar närma sig kvinnor. Jag är sjukt nyfiken på var denna förskola ligger, för så upplevde jag verkligen inte min tid där. Om en pojke var dum blev frökens förklaring nästan alltid "han tycker om dig. Pojkar visar det så". Och jag hoppas absolut att pojkar blir hemskickade om de drar flickor i håret, eller tar på dem på ett sätt de inte har rätt till, eller säger nedvärderande saker bara för att de kan. Men om det gör att män senare inte vågar närma sig kvinnor med respekt, då tycker jag inte vi kan skylla det på feminismen.

Att uppfostra sina barn till att respektera sina medmänniskor är inte feminismens ansvar, det är föräldrars. Och skolans. Att ta alla former att övertramp på allvar är det första steget till förändring. "Boys will be boys" så länge vi låter dem.

Så nej. Feminismen har inte gått för långt.

Och just idag är jag så ofantligt glad och stolt över alla mina fantastiska vänner som varje dag för den feministiska kampen mycket bättre än vad jag gör. Tack för att ni fått mig att kunna sätta ord på mina känslor och för att ni fått mig att våga ta kampen.

Likes

Comments

Sarajevo

Den här helgen har spenderats precis som alla andra helger; i sängen framför Netflix. Bästa uppfinningen!
Kändes också som en bra avslutning på veckan. Hann med tio föreläsningar och två quiz. Det första quizet gick kanonbra, det andra gick skit. Haha! Det märks tydligt att jag inte är så bra på det här med flummiga sociologikurser längre.. Nästa vecka är det två nya på schemat, och lär kanske börja ta tag i ett grupprojekt också. Kanske.

Men framför allt står Kroatien på schemat! Jajjemensan, på torsdag morgon väntar bussresa fram och tillbaka till gränsen för en typ studieresa. Men mer om det senare i veckan!

För ett tag sen skrev jag om att Burek nog är det godaste jag ätit, men stryk det. I veckan hittade jag en enorm pizzabulle. Skojar inte. Har typ inte lagat mat på typ hela helgen utan har bara sprungit ner till bageriet och handlat sådana. Herregud så gott! Vad är det med det här landet och fantastiskt snabbmat?! Det är alltså bara ett stort bröd fyllt med skinka, ost och tomatsås. Själva brödet smakar också av någonting, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är än. Sjukligt gott är det i alla fall! Och som typ allt annat, billigt.. Sjukt värt det!

Likes

Comments

Sarajevo

Tisdag förmiddag och en ny vecka har startat. Imorgon har jag varit här i tre veckor. Det är helt sjukt.. På ett sätt känns det som att jag kom igår, på ett sätt som att jag alltid varit här. Det är märkligt det där. Jag har liksom vant mig vid det här nu. Åka spårvagn, äta saker jag tror jag vet vad det är och ha Netflix som bästa vän.

Jag har egentligen inte så mycket hemlängtan, det är mest katterna jag verkligen kan sakna. Men annars går det rätt bra. Det enda är att jag verkligen är superstressad, hela tiden. Jag är verkligen inte van att läsa flera kurser samtidigt, och det låser sig. Jag får ingenting läst på grund av att jag alltid tänker att jag borde läsa någonting annat. Igår var en riktigt jobbig dag på det sättet och jag ville bara ge upp och åka hem. Egentligen förstår jag inte varför heller. Jag tvivlar hela tiden på min förmåga att klara av det här, men jag har inga som helst problem med språket eller ämnena. Min dåliga självkänsla lyser verkligen igenom just nu.

Idag har jag en föreläsning nu på förmiddagen, sen en klockan 15. Hoppas på att få mycket läst under de fyra timmarna jag ska sitta här och vänta.

Något som dock är riktigt positivt är vädret. Solen skiner och det är runt 20 grader. Det är rätt amazing ändå.

Likes

Comments

Sarajevo

Vet att jag snart kommer att få skäll om jag inte skriver någonting, så jag lär väl göra det då. Den här veckan har varit skit, bokstavligt talat. Jag vaknade natten till tisdag och hade så fruktansvärt ont i magen. Så jag fick spendera resten av veckan med att springa mellan sängen och badrummet. Kul liv! En vända satt jag inne på toaletten, helt kallsvettig och höll på att tuppa av för jag mådde så illa.

Men nu verkar det ha gått över! Idag klarade jag till och med av att gå ner på stan och både växla pengar och handla mat. Det blev kanske lite lättare när det var 20 grader och solsken.. I mitten av Oktober. Jisses!

Resten av helgen lär jag läsa. Jättemycket. Speciellt eftersom jag missat nästan alla föreläsningar den här veckan.. Tänk att det är så mentalt stressande att läsa flera, sex stycken, kurser samtidigt? Det är ju ändå på det sättet jag gått majoriteten av alla år i skolan. Men nu känns det helt omöjligt att få någon ordning på det.

Så, ikväll ska jag njuta av House of Cards, och imorgon lär jag verkligen ta tag i det här. Känns tungt att redan ligga efter. Men det hinner väl förhoppningsvis reda upp sig innan Mid-terms. Japp. Det ska jag genomlida sen. Hjälp mig?

Likes

Comments

Sarajevo

Måndag och en ny vecka har officiellt börjat! För varje dag som går känns dagarna här mer och mer som vardag. Klockan ringer 06.30 och målet är att vara ute genom dörren 07.30, då bör jag vara framme vid Campus cirka 08.30. På vägen hem efter dagens föreläsningar är slut brukar jag stanna och handla på någon av de små mataffärerna som ligger nedanför backen. När jag väl är hemma blir det direkt in i duschen och sedan middag. På måndagar är planen att laga mat som räcker till onsdag, eftersom jag kommer hem sent mån-ons, på torsdagar slutar jag jättetidigt så då finns det lite energi till att faktiskt leva. Hoppas jag. Hittills har jag mest spenderat kvällarna framför Netflix, men nu lär jag väl börja läsa lite på kvällarna istället. Så nej, det är inte direkt ett fartfyllt liv lever, men det fungerar för mig! I alla fall just nu.

Så istället för ett långt inlägg bjuder den här tråkmånsen på några bilder från området jag bor i, från spårvagnen och på min fantastiska middag. Roligare än så har det inte varit på Balkan idag!

Likes

Comments