Header

Shetland, shetlänning, shettis - "kärt barn har många namn". Det finns de inom rasen som anser att ordet shettis är lite nedsättande, kanske för att det ofta används rätt slarvigt om alla små ponnyer som på minsta vis påminner om en shetlandsponny. Jag tänker lite annorlunda; att vi behöver återta ordet shettis så att det inte ska behöva råda något tvivel om vad som menas oavsett om man säger shettis, shetlänning eller shetlandsponny. För den som inte kan bry sej mindre om raser, stamböcker och avel kan det framstå som en petitess och många blir rent av provocerade, så jag ska försöka förklara varför shetlandsfolk är stolta över sin ras och inte uppskattar när korsningar och okända ponnyer utges för att vara shettisar.

1.Shetlandsponnyn är den enda ponnyn i kategori A (de minsta ponnyerna med en mankhöjd på upp till maximalt 107 cm) som formats av naturen och som inte korsats fram för att likna något annat (fallabella och amerikanska miniatyrer som ska se ut mer som små varmblodshästar än ponnyer) eller en speciell färg (brittish spotted pony som vill ha prickiga ponnyer, den enda färgen som inte förekommer hos shetland).

Shetlandsponnyns karaktäristiska särart finns där av en anledning och inte för att någon någon gång bestämt att det är snyggt eller så vill man ha det:
- Rikligt tagel skyddar mot vind och saltstänk (rasen kommer från en ö) och att det är rakt gör att väta lättare rinner av än om det varit vågigt.
- Den dubbla hårremmen vintertid är en effektiv isolering - alla har vi sett snötäckta shetlandsponnyer där snön inte smälter och kyler för att underullen gör sitt jobb.
- Förstås den ringa storleken som underlättar livet på de i stort sett trädlösa öarna där rasen utvecklats.
- Sunda och lättfödda ponnyer, där det sistnämnda iofs inte behöver vara enbart positivt med vårt moderna sätt att hålla häst: shetlandsponnyn har en utpräglad metabolism som möjliggör överlevnad på "ingenting" och där överskott på energiintag omvandlas till fettdepåer att ta av vid sämre tider (något de för övrigt har gemensamt med flera andra naturraser).
Shetlandsponnyn är så genialiskt anpassad och formad efter den miljö den kommer från, att det är svårt att inte bli fascinerad.

2.Rasen har oxå en av världens äldsta stamböcker som sedan lång tid tillbaka är sluten. Det innebär att om båda föräldrarna inte finns upptagna i stamboken, kommer de aldrig kunna lämna stamboksberättigade avkommor - det går alltså inte att avla sej in i stamboken oavsett hur många generationer man håller på. Bara shetlandsponnyer kan få shetlandsponnyföl - själva essensen av stamboksföring av renrasiga djur. Om man av någon anledning (oftast en kostnadsfråga för dem som betäckt utanför de ramar som finns med avelsvärderade ponnyer och rapporterade betäckningar eftersom det då krävs att fölet DNA-testas mot både mor och far) väljer att ställa sej utanför stamboken, är fölets rastillhörighet förverkad: det går inte längre att faktiskt bevisa att ponnyn är den den uppges vara och därmed kan man inte hävda att det är en shetlandsponny. Just detta gör många ägare till dessa ponnyer arga; "det SYNS ju att det är en shettis". Men shetlandsponnyn är en ras och inte en typ av häst.

3.Inom rasföreningen anordnas aktiviteter anpassade för shetlandsponnyer, förutom utställningar särskilda körklasser, tömkörning och agility. Även prova-på-dagar och kurser av olika slag. Jätteroliga arrangemang, men självklart bara för renrasiga shetlandsponnyer eftersom det är rasföreningen som arrangerar. Det är så tråkigt när man får förklara för familjer som köpt en ponny till barnen att det, trots vad som stod i annonsen, inte är någon shettis/shetlandsponny om den inte har ett pass utfärdat av den svenska shetlandsföreningen (eller motsvarande utländsk). Då är det vi, som anordnar aktiviteter i vår förening, som är de dumma. Inte den som sålt en ponny under fel premisser och inte den som köpt utan att först sätta sej in i vad man köper.

Det handlar inte om att ponnyer är sämre för att de saknar härstamning eller är korsningar. Jag har själv haft hästar av båda sorter som har varit fantastiska individer, jag har aldrig valt favorithäst på ridskolan utifrån ras eller stamtavla och om jag någon gång kommer köpa en ridhäst igen så är det individen som kommer vara viktigast. Men jag skulle ju aldrig envist hävda att en korsning eller häst med okänd stam är en speciell ras för att man skulle kunna tro det utifrån hur den ser ut och sedan dessutom påstå att medlemmar i en rasförening är snobbar för att de arrangerar rasbundna tävlingar där jag inte får vara med.

Att det inte skulle spela någon roll är ju tyvärr ett tecken på hur lågt anseende shetlandsponnyn har i övriga Hästsverige. Men för oss som fascineras av, vill värna om och bevara ponnyrasen shetland spelar det stor roll. Så vem är det egentligen som bör bli provocerad: den som engagerat sej för en ras utifrån historia och specifika egenskaper värda att bevara eller den som i avsaknad av både kunskap och insikt hävdar att något är vad det inte är..?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förra veckan sände SR:s program "Kaliber" ett reportage om de hästräddningsaktioner som ses mer och mer av på bland annat facebook där det uppmanas till att köpa hästar som hotas av slakt i bland annat Danmark, Holland och Österrike. Det handlar både om föl som föds upp till slakt med EU-bidrag och vanskötta eller mindre lyckligt lottade hästar som forslas runt på hästmarknader i Europa tills de slutligen ofta går samma öde till mötes med slakt, i bästa fall vid ett lokalt slakteri, i värsta fall på en sista lång resa dit köttet ger mest pengar.

Jag kan verkligen förstå att man känner för dessa hästar och även att man kan vilja göra vad man kan för att rädda dem. Som realist ter det sej ändå som något av ett omöjligt uppdrag att försöka motverka ett system genom att spela efter dess regler, vilket ju är vad man gör när man köper loss hästar på marknader och från slakthus. Visst, man hjälper en individ, men med pengarna den inbringade införskaffas nya i en aldrig sinande ström.

Efter att ha lyssnat på "Kaliber", kan jag inte låta bli att fundera över hur det faktiskt går till vid dessa hästräddningsaktioner, vem som väljer ut vilka hästar som ska räddas och på vilka premisser. En aktör uttalade att man kan få hem vad-som-helst när man räddar en häst och att de inte tar något ansvar för om hästen de förmedlar har sådana fel att den ändå kanske inte går att rädda. I reportaget räknades det upp flera riktigt tråkiga exempel på väldigt gamla hästar, en häst med blodiga tumörer, en häst med långt gången lymfangit, föl med defekter i hals, avvikande benställ i sådan grad att det är osäkert om de kommer kunna leva med det och, förstås, infektioner och kvarka som ju inte är direkt ovanligt att det bryter ut i samband med den stress som uppstår när hästar transporteras långt. Enligt reportaget handlar det om ett trettiotal sjuka/skadade hästar av de förmodade 200-400 räddningshästar som tagits till Sverige bara de senaste par åren. En liten del totalt, men nog kan man tycka att någon borde ha insett att åtminstone några av dessa hästar var bortom räddning? Jag inser att det förmodligen inte veterinärbesiktas innan köp från marknader och slakterier (även om jag var av uppfattningen att hästar ska veterinärbesiktas innan import), men en häst som inte kan andas ordentligt, en med tumör på könet och riktigt felaktiga benställ, det borde ju vem som helst kunna se...

Kanske är det så, att när känslorna tar överhanden så finns det inte alltid plats för förnuft? Eller möjligen blir den goda viljan ett självändamål; det känns så bra att "rädda en häst" så när den efter alla påfrestningar det innebär med en lång transport, ny miljö, eventuell medicinering och behandling ändå till slut måste tas bort, så kan man alltid rättfärdiga sej själv med att den i alla fall fick en chans..?

Jag kan inte hjälpa att jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå att hämta hit dessa hästar. Inget illa menat åt de hundratals (?) ägare till räddade hästar med en lycklig utgång som ju också finns, men den enda skillnad det gör är ju för de specifika individerna. Tänker på att det fanns liknande hästmarknader även i Sverige för inte alltför länge sedan. Och vi får också EU-bidrag för de utrotningshotade raserna Nordsvensk, Ardenner och Russ. Har läst på lite och EU betalar inga pengar direkt till uppfödarna utan till avelsorganisationerna. Vad gör man annorlunda i Österrike när bidraget resulterar i sådant överskott på föl? Eller ser vi så fundamentalt olika på det där med uppfödning/produktion? Kanske är även efterfrågan på hästkött en bidragande orsak? I Sverige äter vi ju knappt hästkött om det inte är i Gustafskorv eller möjligen som hamburgerkött på mackan.

Skulle det inte vara bättre att försöka åstadkomma förändring för alla dessa hästar? Det är förmodligen inte gjort i en handvändning att ändra synsätt, skrota traditioner och få dem som tjänar pengar på detta, att se värdet i en värdig hantering av slakthästar, men omöjligt kan det ju inte vara: till exempel försvann ju hästmarknaderna i Sverige. Ingen kan väl heller ha glömt de hemska bilderna från slakttransporterna till Sydeuropa där köttet var eftertraktat och därmed gav bättre betalt. Opinionen då ledde till förbättringar för slakthästarna, bland annat så att de nu transporteras med skiljeväggar mellan varandra och att kraven på raster, fodring och vattning efterföljs iaf bättre. Men det är klart, att om det är slakten av häst som sådan man inte kan förlika sej med, så spelar ju detta mindre roll - och det är känslan jag får efter att ha sett filmen en förening som räddar hästar till Sverige presenterar sej själv med... Själv tänker jag att döden inte alltid är det sämsta alternativet och att vad som sedan görs med kroppen egentligen är av underordnad betydelse.


"Kalibers" reportage hittar du här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=6783705

Likes

Comments

Igår var jag och Kozmos ute på äventyr och deltog i Hästrally, ett helt nytt koncept för mej. Det gick till så att vi körde en trevlig slinga på skogs- och grusvägar där det var inlagt en del moment som skulle utföras. Kozmos, som kommit lite i andra hand efter sina större och tjockare stallkompisar hela sommaren, ställde upp som den jolly good fellow han är och skötte sej riktigt bra. Emellanåt kändes det iofs som om jag hade en mini-frieser (huvud och hals rätt upp i teleskopläge) mellan skaklarna, men vi lyckades ta oss förbi både livsfarliga skyltar och skräckinjagande funktionärer utan några missöden och ranglåga Kozmos fick även träna på att gå i täten och till och med gå ifrån övriga hästar - små men viktiga saker att träna på det oxå. Tror det stärkte självförtroendet hos både ponny och kusk faktiskt. ;-)

Vi genomförde oxå lite agility med en del för oss nya hinder, innan dagen avslutades med sopplunch och utdelning av deltagarrosetter. Ett trevligt påhitt av Annalena på Stuteri Acera! Roligt när man kan träffas ett litet gäng utan att det behöver handla om tävling eller bedömning - bara ha kul tillsammans med ponnyerna.

Likes

Comments

    Det svenska shetlandsbeståndet var det iaf inte, att döma av ett referat från en av tre (3) ponnyutställningar 1976, författat av agronom L Ljungstorp. Endast en ponny fick guldmedalj, i då tre år gamle Lockinge Napoleon. Rasbeskrivningen har ändrats och även anpassats efter moderlandets sedan dess - men fortfarande finns ingen särskild beskrivning av minishetland och man får väl därmed förmoda att en minishetland helt enkelt är en liten shetlandsponny. Alltså ...ingen egen typ, ingen särskild modell - bara mankhöjden som skiljer en mini från en standard.

    Även om man kan ana en lite nedlåtande syn på de "s k mini-shetlands" som visades vid detta tillfälle (för att inte säga för saken som sådan), tycker jag det är intressant med sådana gamla återblickar i historien. Jag skulle gärna se mer reportage skrivna av de som dömer, något jag inte kan minnas att jag sett sedan H Ström ingick i avelsvärderingsnämnden av hingstar.

Likes

Comments

Det är rätt länge nu som avmaskningspreparat för häst har varit receptbelagt - som ett led i att försöka undvika större utbredning av resistens hos inälvsparasiterna. Jag försöker hålla mej uppdaterad och göra vad jag kan, vilket är att mocka mina hagar iaf tills snön kommer - sen blir det för svårt att genomföra och det blir desto mer att göra när det som göms i snö kommer fram vid tö...

Träckprov är något som det finns delade åsikter om. För inte alls så länge sen var jag på en föreläsning där en veterinär tyckte sej se ökade maskrelaterade problem sedan receptbeläggningen på avmaskningsmedel och därför mer eller mindre dömde ut träckproven.

Men jag vet inte jag... Nog kan det finnas andra förklaringar än att träckproven inte är tillförlitliga:

- Eftersom många veterinärer kräver träckprovsresultat för att skriva ut avmaskningsmedel och träckprovsanalysen kostar några hundra per häst, finns det säkerligen de som helt enkelt struntar i både provtagning och avmaskning.

- En dålig förståelse för vad provresultatet egentligen visar; att en häst som nollar kanske inte är helt parasitfri men har så låg förekomst att det inte kan påvisas någon smitta utifrån just de träckbollar som skickas in. Hästen kan ju även smittas igen om den går i hage med högt parasittryck och då kan förstås provsvaret bli något helt annat vid en senare provtagning.

- Att resistensen faktiskt ökat och avmaskning inte har den förväntade effekten.

Jag tycker iaf det är rätt intressant att få det där träckprovsresultatet, kanske framförallt för att det kan skilja så mycket mellan individer som går i samma hagar och sköts på samma sätt. Nu i höst nollade två av mina, en hade måttligt, en mycket och en väldigt mycket. Den sistnämnda ligger alltid högst och vad jag förstått är det inte ovanligt att det i en hästflock finns (minst) en "maskmagnet". Egentligen är det kanske inte jättekonstigt; den ponnyn är den som är allra mest matprogrammerad och letar strån även vid rator/dyngplatser där jag inte ser att de övriga går i samma utsträckning. Nu vet jag inte om det faktiskt påverkar - det kanske bara är så att den har sämre eget försvar mot parasiter än övriga. Men ponnyn verkar inte påverkad av sitt höga EPG-antal; den har fin, glansig päls, fäller och sätter päls jämnt och visar inga symptom på magont.

Jag tänker att det ändå är bra att receptbeläggningen på avmaskningsmedel lett till större kunskap om hur man kan försöka förebygga avmaskning genom exempelvis mockning av rasthagar, växelbete med andra djurslag, skilja på vinter- och sommarhagar eller låta hagar vila. Man får göra vad man kan och vad som är realistiskt utifrån ens egna förutsättningar. Jag minns ju hur det var när jag började med häst och det avmaskades rutinmässigt och hur viktigt det ansågs att samtliga hästar i stallet skulle avmaskas samtidigt. Vi avmaskade till och med mot styngflugans larver fastän vi aldrig någonsin sett en styngfluga eller några ägg på hästarna, för att det var så det skulle vara. Nog måste det vara bättre att kunna kontrollera hästarna och avmaska efter behov? För att inte stoppa i hästen kemiska substanser i onödan, för att inte bidra till ökad resistens - för ekonomin, om du faktiskt inte behöver avmaska.

Likes

Comments

Jag tycker att exteriörbedömningar är något väldigt intressant. Inte så lätt alla gånger, men alltid intressant. Det svåra är kanske inte att se förtjänster och svagheter, utan mer det att väga dem för och emot varandra och bedöma vad som är av störst vikt och vad som kan uppvägas och sedan beskriva det på ett bra sätt för att slutligen få kritik och poäng att stämma överens. Det är även intressant hur jag gått från att ha tyckt att jag har rätt bra koll, till att numera inse att ju fler hästar och bedömningar jag ser, desto mindre säker blir jag på det jag så säkert visste tidigare... 😉

Men ju fler hästar och bedömningar jag ser, desto mer trygg blir jag oxå i vad jag värdesätter och vad jag helst inte vill se och det är ju alltid något.

Jag vet att jag är lite av en språkpolis som tycker att ord ska användas i sin rätta mening för att allt blir så mycket tydligare då och risken för missförstånd blir så mycket mindre. Därför är det nog inte så konstigt att jag hänger upp mej på ett och annat som jag hör i utställningsringarna emellanåt. Som till exempel ordet rastypiskt som jag tycker mej höra lite oftare nu. För en ras som shetland, som ju främst avlas på rastyp (till skillnad från sporthästar som avlas för prestation), är det ju lätt att tänka att ordet rastypiskt är positivt laddat, för att inte säga idealet: bättre än typiskt för rasen kan det väl inte bli? Eller?

"Rastypiskt kors" är kanske det som används mest frekvent i kritiken. Läser man rasstandarden, står det tydligt uttryckt att shetlandsponnyn ska ha ett långt och brett kors - riktigt så brukar inte ponnyerna som får kritiken se ut... Har oxå hört "rastypiskt huvud" om ponny som inte riktigt hade det lilla, proportionerliga huvud som beskrivs i rasstandarden. Det gör att ordet rastypiskt med ens inte framstår som något fullt lika positivt och jag undrar vad som egentligen menas:

Rastypiskt - ett typexempel på hur rasen ska se ut, hur den beskrivs i rasstandarden? Eller...
Rastypiskt - typiskt för rasen, så de flesta ser ut men inte nödvändigtvis vad som eftersträvas?

Det är inte alldeles glasklart.

Likes

Comments

Häromkvällen hamnade jag framför ett tv-program om trofé-jakt i Sydafrika. Penningstinna (mestadels) amerikaner som betalar för att skjuta vilda djur, har gett upphov till en hel industri där djur föds upp i fångenskap för att sedan släppas ut för att jagas, skjutas och förmodligen hamna som en trofé på en vägg.

Jag är inte emot jakt som sådan utan kan se nödvändigheten i att exempelvis hålla den svenska älgstammen på sådan nivå att det kan bedrivas skogsbruk och vi kan köra bil utan överdriven fara för viltolyckor. Jag kan också se nödvändigheten i att hålla ner vargpopulationen, så att folk och fä kan fortsätta leva på landsbygden utan att bli de jagade. Men detta med att skjuta djur som en sport och låta sej fotograferas med sina offer som om det handlar om en bedrift av stora slag.... Det har jag jättesvårt att förstå eller se något greater good med. Det känns bara så himla onödigt.

Den sydafrikanske djuruppfödaren i programmet som gjort business av att förse dessa "sportjägare" med måltavlor, menade att tack vare detta finns en framtid för Afrikas big five som, till stor del, hotas av utrotning. Det där är en logik jag inte riktigt får ihop, men jag antar att det iaf får den sydafrikanske djuruppfödaren att kunna sova gott på natten.

Det finns säkert de som drar paralleller med köttindustrin, där djur förstås också föds upp för att dödas. En i mitt tycke avsevärd skillnad framkom med all tydlighet i programmet; själva motivet. Som köttätare och hästägare är jag ändå tacksam över att det finns de som vill arbeta med att avliva/slakta djur. Men att se människorna i programmet bli så upphetsade att de nästan drabbades av kåtslag av att ha sikte på ett djur, hur de triumferande poserade med sina offer eller hur en liten flicka i nedre skolåldern drillades till att skjuta sitt första djur, ett vårtsvin, "Right through the lungs! Well done!" när man, möjligen naivt, tänker att hon borde väl för 17 sitta hemma och titta på Pumba i Lejonkungen istället för att jaga hans artfränder på afrikanska savanner...

Jag blir illa berörd i sådan grad att det närmast liknar äckel. Jag kommer aldrig kunna förstå, hur mycket jag än försöker hålla sinnet öppet för att vi gillar olika - hur kan man få en kick av att döda ett djur? Och tycka att det är ens fulla rätt för att man betalar för det, även om det är ett djur som hotas av utrotning?

Det finns en tes om att vissa personlighetsstörningar kan anas redan i tidig ålder genom en avsaknad av känslor för djur. Jag tror det ligger mycket i det. Blir man så upphetsad av att döda, kan man inte vara riktigt som man ska. Det är väl kanske tur för dessa personer att de flesta av oss ändå har en respekt för levande och har svårt för att rättfärdiga dödsstraff, för ibland kan jag inte låta bli att undra om världen inte skulle vara en bättre plats utan vissa... :-X

Likes

Comments

Vet inte hur bra det syns på bilden, men nu börjar ponyzarna byta päls... :-/
Man borde vara luttrad efter 30 år med shetland, men jag blir lika besviken varje år; tycker ju de är så förbaskat fina i sin korta, blanka sommarpäls!

I år gick det lite segare än vanligt med att bli av med all vinterpäls. Vet inte om den kalla våren och försommaren kan ha påverkat något, även om det ju sägs att det snarare är ljuset som styr det där med pälsbytet, eller om det kanske blev så för att jag varit restriktiv med det gröna gräset åt dem i år. Förmodligen en kombination. Resultatet blev iaf att mina ponyzar varit sådär sommarfina i runda slängar 6-7 veckor. Alltså inte ens 2 månader. Det känns allt lite trist.

Faktiskt är det där med all päls det enda negativa jag kan komma på med shetlandsponnyn. Visst är det rätt coolt att de utvecklat den päls de har med underull och överhår som, i de allra flesta fall, fungerar så mycket bättre än några täcken i världen. Men som hästägare är det inte alltid så roligt... I full vinterkostym "krymper" annars välsittande grimmor och träns och selar får spännas ut något hål. Det kan dessutom vara svårt att ens hitta remmar och hålen däri bland all päls och det finns alltid en risk att man råkar luvas när remmar spänns. Sen blir det nyår och kort därefter börjar de fälla och så håller de på med det fram till midsommar. Typ.

Shetlandsponnyn verkar dessutom komma med olika hårlag. Av mina fem ponyzar, där fyra dessutom är nära släkt, har nästan alla olika slags vinterpäls. Från Kozmos som ser ut som rena virvelmarsvinet till Kyra som har en sammetsmjuk, kort men tät vinterpäls - och allt däremellan. :-)


Likes

Comments

Jag är ingen flitig kyrkobesökare - men det händer att jag går till kyrkan utan att det är "familjeangelägenheter" som dop, bröllop eller begravning. Under några år försökte jag exempelvis göra tradition av att besöka midnattsmässan på julaftonsnatten, men sen slutade de med det i ortens kyrka. Och då slutade jag också.

Men så för någon vecka sen, gick jag på min första högmässa. Det var då outsourcing av känsliga uppgifter och regeringskris var på tapeten och prästen lyfte det i sin predikan. Det här med att starta drev mot dem som gjort något fel och sökandet av en syndabock, att inte nöja sej med att någon kan erkänna sina brister och ta sitt ansvar utan prompt kräva avgång och förnedring.

"Ställ dej själv bredvid Jesus och fundera en stund över kontrasten" sa prästen.

För den som bara ser Jesus som något religiöst påfund kan det förstås låta som värsta rappakaljan, men som prästen förklarade; alla behöver stanna upp ibland och fundera över vem man är, varför man reagerar och handlar som man gör och, kanske viktigast av allt; om man ser på sej själv, är man då nöjd med vad man ser? Eller behöver man ändra på nåt för att tycka om sej själv? En person som är tillfreds med sej själv, behöver inte klanka ner på andra eller framhäva sej själv på andras bekostnad. Jesus formulerade det ju rätt bra själv; att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad eller att den utan synd kan kasta första stenen. Det kan nog vara bra att reflektera över detta då och då eftersom det är så lätt att dras med i all negativitet som flödar omkring oss, inte minst mer eller mindre anonymt och utan ansvarstagande på nätet.

Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av Jesus, så för mej är det inget konstigt att ha honom som måttstock för den egna moralen. Jag är kanske inte helt övertygad om den där biten om att han var Guds son, men känner att det inte är nödvändigt för att beröras av vad han pratade om och hur han stod upp för de svaga och utstötta. Det där med att göra saker för andra utan någon egentlig egen vinning eller dold agenda, beundrar jag. De där små sakerna, de som verkar självklara för vissa, men så långt borta för andra, berör mej nog mest. Det ger lite tröst varje gång jag ser eller hör om det, som en kontrast till hur småaktiga och närmast oss själva de allra flesta av oss andra ändå är mestadels av tiden.

Likes

Comments

Det har funnits orm på Rålinjeåsen så länge jag kan minnas. Vi har haft lite av en tyst överenskommelse oss emellan; de kan lägga sina ägg i min gödselstack mot att de håller efter möss och grodor och håller sej utom synhåll. Det har funkat bra - ibland har någon liten ormunge förirrat sej in i stallet men låtit sej avhysas och förstått vinken och inte kommit tillbaka in, ibland har jag hittat något ömsat skinn (och nästan hisnat av storleken...).

Men så i lördags bjöd en in sej själv i stallet. Kanske har den gjort någon tur genom boxarna förut på dagtid när hästarna är ute, för den verkade nästan lite förvånad och mycket missnöjd över att jag befann mej där för att mocka. Slingrade sej väsande genom boxarna och verkade inte hitta (vilja?!) ut samma väg som den kommit. Den var för stor för att jag ens skulle överväga att försöka få upp den på grepen och bära ut den, dessutom verkade den inte särskilt samarbetsvillig. Så jag flydde fältet och hoppades att stallet skulle vara tomt när jag gick tillbaka senare. Och det var det. Puh.

Tisdag morgon anade jag dock oråd igen när Medusa, som har boxen vägg i vägg med gödselstacken, inte ätit upp sitt kvällshö (serverat under dyngluckan i väggen som inte längre används), och verkade ha rumlat runt i boxen med tanke på hur den såg ut. Ingen orm syntes dock till. Vid installning på kvällen vägrade hon gå in i sin box. Hon växte en halvmeter, stod och blåste och stirrade på dyngluckan. Jag säger till Lars att det måste vara något i luckan, men han hävdar bestämt att ingenting kan komma emellan och öppnar luckan för att visa - och där sticker bakänden på en stor orm ut mellan den yttre luckan och väggen, på väg ut men nästan fastnat pga sin storlek. Vet inte om jag eller Medusa var först ut ur stallet...

Nu känner jag mej inte längre så välvilligt inställd till fru snok som uppenbarligen skiter högaktningsfullt i alla överenskommelser om segregerad samexistens. Jag kommer bli tvungen att ta tag i bortforslandet av den gamla gödselstacken (hur jag nu ska våga vara och gräva i den med vetskapen att en tvåmeters (nåja) snok kan ligga och lura bland nässlorna) och/eller mura igen dyngluckan (som jag egentligen tycker är en kul gammal detalj).

Läst lite om snok på nätet och hur de minskar i antal i takt med att öppna gödslestackar blir allt ovanligare och får nästan lite dåligt samvete över mina planer. Men jag kan ju inte ha ormuppfödning om de bestämmer sej för att ta över hela Rålinjeåsen... Dumma snok med världsväldeambitioner!

Stackars Medusa är så traumatiserad av sitt nattliga ormbesök att vi varit tvungna att byta box till henne. Wivi lever numera därmed, än så länge, i lycklig ovetskap om objudna gäster i stallets största box.

Likes

Comments