Header

Häromkvällen hamnade jag framför ett tv-program om trofé-jakt i Sydafrika. Penningstinna (mestadels) amerikaner som betalar för att skjuta vilda djur, har gett upphov till en hel industri där djur föds upp i fångenskap för att sedan släppas ut för att jagas, skjutas och förmodligen hamna som en trofé på en vägg.

Jag är inte emot jakt som sådan utan kan se nödvändigheten i att exempelvis hålla den svenska älgstammen på sådan nivå att det kan bedrivas skogsbruk och vi kan köra bil utan överdriven fara för viltolyckor. Jag kan också se nödvändigheten i att hålla ner vargpopulationen, så att folk och fä kan fortsätta leva på landsbygden utan att bli de jagade. Men detta med att skjuta djur som en sport och låta sej fotograferas med sina offer som om det handlar om en bedrift av stora slag.... Det har jag jättesvårt att förstå eller se något greater good med. Det känns bara så himla onödigt.

Den sydafrikanske djuruppfödaren i programmet som gjort business av att förse dessa "sportjägare" med måltavlor, menade att tack vare detta finns en framtid för Afrikas big five som, till stor del, hotas av utrotning. Det där är en logik jag inte riktigt får ihop, men jag antar att det iaf får den sydafrikanske djuruppfödaren att kunna sova gott på natten.

Det finns säkert de som drar paralleller med köttindustrin, där djur förstås också föds upp för att dödas. En i mitt tycke avsevärd skillnad framkom med all tydlighet i programmet; själva motivet. Som köttätare och hästägare är jag ändå tacksam över att det finns de som vill arbeta med att avliva/slakta djur. Men att se människorna i programmet bli så upphetsade att de nästan drabbades av kåtslag av att ha sikte på ett djur, hur de triumferande poserade med sina offer eller hur en liten flicka i nedre skolåldern drillades till att skjuta sitt första djur, ett vårtsvin, "Right through the lungs! Well done!" när man, möjligen naivt, tänker att hon borde väl för 17 sitta hemma och titta på Pumba i Lejonkungen istället för att jaga hans artfränder på afrikanska savanner...

Jag blir illa berörd i sådan grad att det närmast liknar äckel. Jag kommer aldrig kunna förstå, hur mycket jag än försöker hålla sinnet öppet för att vi gillar olika - hur kan man få en kick av att döda ett djur? Och tycka att det är ens fulla rätt för att man betalar för det, även om det är ett djur som hotas av utrotning?

Det finns en tes om att vissa personlighetsstörningar kan anas redan i tidig ålder genom en avsaknad av känslor för djur. Jag tror det ligger mycket i det. Blir man så upphetsad av att döda, kan man inte vara riktigt som man ska. Det är väl kanske tur för dessa personer att de flesta av oss ändå har en respekt för levande och har svårt för att rättfärdiga dödsstraff, för ibland kan jag inte låta bli att undra om världen inte skulle vara en bättre plats utan vissa... :-X

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vet inte hur bra det syns på bilden, men nu börjar ponyzarna byta päls... :-/
Man borde vara luttrad efter 30 år med shetland, men jag blir lika besviken varje år; tycker ju de är så förbaskat fina i sin korta, blanka sommarpäls!

I år gick det lite segare än vanligt med att bli av med all vinterpäls. Vet inte om den kalla våren och försommaren kan ha påverkat något, även om det ju sägs att det snarare är ljuset som styr det där med pälsbytet, eller om det kanske blev så för att jag varit restriktiv med det gröna gräset åt dem i år. Förmodligen en kombination. Resultatet blev iaf att mina ponyzar varit sådär sommarfina i runda slängar 6-7 veckor. Alltså inte ens 2 månader. Det känns allt lite trist.

Faktiskt är det där med all päls det enda negativa jag kan komma på med shetlandsponnyn. Visst är det rätt coolt att de utvecklat den päls de har med underull och överhår som, i de allra flesta fall, fungerar så mycket bättre än några täcken i världen. Men som hästägare är det inte alltid så roligt... I full vinterkostym "krymper" annars välsittande grimmor och träns och selar får spännas ut något hål. Det kan dessutom vara svårt att ens hitta remmar och hålen däri bland all päls och det finns alltid en risk att man råkar luvas när remmar spänns. Sen blir det nyår och kort därefter börjar de fälla och så håller de på med det fram till midsommar. Typ.

Shetlandsponnyn verkar dessutom komma med olika hårlag. Av mina fem ponyzar, där fyra dessutom är nära släkt, har nästan alla olika slags vinterpäls. Från Kozmos som ser ut som rena virvelmarsvinet till Kyra som har en sammetsmjuk, kort men tät vinterpäls - och allt däremellan. :-)


Likes

Comments

Jag är ingen flitig kyrkobesökare - men det händer att jag går till kyrkan utan att det är "familjeangelägenheter" som dop, bröllop eller begravning. Under några år försökte jag exempelvis göra tradition av att besöka midnattsmässan på julaftonsnatten, men sen slutade de med det i ortens kyrka. Och då slutade jag också.

Men så för någon vecka sen, gick jag på min första högmässa. Det var då outsourcing av känsliga uppgifter och regeringskris var på tapeten och prästen lyfte det i sin predikan. Det här med att starta drev mot dem som gjort något fel och sökandet av en syndabock, att inte nöja sej med att någon kan erkänna sina brister och ta sitt ansvar utan prompt kräva avgång och förnedring.

"Ställ dej själv bredvid Jesus och fundera en stund över kontrasten" sa prästen.

För den som bara ser Jesus som något religiöst påfund kan det förstås låta som värsta rappakaljan, men som prästen förklarade; alla behöver stanna upp ibland och fundera över vem man är, varför man reagerar och handlar som man gör och, kanske viktigast av allt; om man ser på sej själv, är man då nöjd med vad man ser? Eller behöver man ändra på nåt för att tycka om sej själv? En person som är tillfreds med sej själv, behöver inte klanka ner på andra eller framhäva sej själv på andras bekostnad. Jesus formulerade det ju rätt bra själv; att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad eller att den utan synd kan kasta första stenen. Det kan nog vara bra att reflektera över detta då och då eftersom det är så lätt att dras med i all negativitet som flödar omkring oss, inte minst mer eller mindre anonymt och utan ansvarstagande på nätet.

Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av Jesus, så för mej är det inget konstigt att ha honom som måttstock för den egna moralen. Jag är kanske inte helt övertygad om den där biten om att han var Guds son, men känner att det inte är nödvändigt för att beröras av vad han pratade om och hur han stod upp för de svaga och utstötta. Det där med att göra saker för andra utan någon egentlig egen vinning eller dold agenda, beundrar jag. De där små sakerna, de som verkar självklara för vissa, men så långt borta för andra, berör mej nog mest. Det ger lite tröst varje gång jag ser eller hör om det, som en kontrast till hur småaktiga och närmast oss själva de allra flesta av oss andra ändå är mestadels av tiden.

Likes

Comments

Det har funnits orm på Rålinjeåsen så länge jag kan minnas. Vi har haft lite av en tyst överenskommelse oss emellan; de kan lägga sina ägg i min gödselstack mot att de håller efter möss och grodor och håller sej utom synhåll. Det har funkat bra - ibland har någon liten ormunge förirrat sej in i stallet men låtit sej avhysas och förstått vinken och inte kommit tillbaka in, ibland har jag hittat något ömsat skinn (och nästan hisnat av storleken...).

Men så i lördags bjöd en in sej själv i stallet. Kanske har den gjort någon tur genom boxarna förut på dagtid när hästarna är ute, för den verkade nästan lite förvånad och mycket missnöjd över att jag befann mej där för att mocka. Slingrade sej väsande genom boxarna och verkade inte hitta (vilja?!) ut samma väg som den kommit. Den var för stor för att jag ens skulle överväga att försöka få upp den på grepen och bära ut den, dessutom verkade den inte särskilt samarbetsvillig. Så jag flydde fältet och hoppades att stallet skulle vara tomt när jag gick tillbaka senare. Och det var det. Puh.

Tisdag morgon anade jag dock oråd igen när Medusa, som har boxen vägg i vägg med gödselstacken, inte ätit upp sitt kvällshö (serverat under dyngluckan i väggen som inte längre används), och verkade ha rumlat runt i boxen med tanke på hur den såg ut. Ingen orm syntes dock till. Vid installning på kvällen vägrade hon gå in i sin box. Hon växte en halvmeter, stod och blåste och stirrade på dyngluckan. Jag säger till Lars att det måste vara något i luckan, men han hävdar bestämt att ingenting kan komma emellan och öppnar luckan för att visa - och där sticker bakänden på en stor orm ut mellan den yttre luckan och väggen, på väg ut men nästan fastnat pga sin storlek. Vet inte om jag eller Medusa var först ut ur stallet...

Nu känner jag mej inte längre så välvilligt inställd till fru snok som uppenbarligen skiter högaktningsfullt i alla överenskommelser om segregerad samexistens. Jag kommer bli tvungen att ta tag i bortforslandet av den gamla gödselstacken (hur jag nu ska våga vara och gräva i den med vetskapen att en tvåmeters (nåja) snok kan ligga och lura bland nässlorna) och/eller mura igen dyngluckan (som jag egentligen tycker är en kul gammal detalj).

Läst lite om snok på nätet och hur de minskar i antal i takt med att öppna gödslestackar blir allt ovanligare och får nästan lite dåligt samvete över mina planer. Men jag kan ju inte ha ormuppfödning om de bestämmer sej för att ta över hela Rålinjeåsen... Dumma snok med världsväldeambitioner!

Stackars Medusa är så traumatiserad av sitt nattliga ormbesök att vi varit tvungna att byta box till henne. Wivi lever numera därmed, än så länge, i lycklig ovetskap om objudna gäster i stallets största box.

Likes

Comments

Det går sådär med mitt bloggande... Den ständiga planen är att jag ska skriva mer frekvent - och jag har till och med flera uppslag till inlägg - men att gå från tanke till handling har visat sej vara svårare än jag tror. Mycket beroende på tid förstås. Att jobba treskift ställer krav på prioritering av hur man ska fördela dygnets timmar och jag försöker sätta mina ponnyer högst på listan. Tanken att jag nog har en eller ett par ponnyer för mycket, har slagit mej ett par gånger. Men det är en tanke jag helst slår ifrån mej - hur skulle jag ens kunna fundera på att göra mej av med någon av dem..?

Bristen på tid måste vara den moderna människans största problem. Så mycket man vill göra, men så svårt att hinna och mäkta med. Och så ändå ta sej tiden att bara vara emellanåt, så man inte tappar fotfästet alldeles. Till det sistnämnda är ponyzarna oslagbara - att bara sätta sej ner i hagen ibland och titta på och umgås med dem, känna en mjuk mule i nacken eller doften av en solvarm hästkropp. Någon bättre vila för själen kan jag inte tänka mej. ❤

Likes

Comments

Efter en synnerligen deprimerande vinter med en temperatur som formligen åkt berg-och-dal-bana och där man knappt har hunnit glädja sej åt snön förrän den har töat bort igen, damp det ner rätt så rejält av den varan igår. Nu hoppas jag att det kan få vara vinter i ett par månader, så jag får åka lite kälke och förstås, får inviga min julklapp till mej själv från förra året: den fina släden från Polen som bara stått i vagnslidret och samlat damm! Men för att jag ska våga mej ut med den, måste det bli lite bättre underlag (mer snö!), så den inte blir repad av isen och gruset som bara precis täcks av snö just nu. Suck! Det kan förstås lika gärna bli så att jag aldrig kommer våga köra den fina släden, av rädsla för att den ska bli repig - eller bara se något mindre blank och ny ut... :-P

Vanligtvis har jag något av ett tvångsbeteende att "starta om" mina ponnyer om de blivit stående några dagar enligt följande mönster: dag ett, promenad, dag två, tömkörning/long rein, dag tre, möjligen spänna för och köra (om jag inte tömkör en dag till). Det är ett ganska omständigt och inte fullt så produktivt system, inte minst den här vintern när det snarast har handlat om timmar som snön har legat kvar på backen. Så idag hoppade jag över moment ett och två och spände Kyra för kälken direkt. Lite känslan av att ha ett lass dynamit mellan skaklarna... X antal kilon sprängstoff med egen vilja dessutom - helst ska det gå liiiite fortare än vad jag tycker och liksom sin mor smygökar hon gärna om man inte är med. När hon är på det humöret, blir jag lite nyfiken på hur hon skulle stå sej som travponny om hon fick chansen.

Fast nu är förstås hennes uppgift att vara min körponny, och jag föredrar dressyr. ;-)

Likes

Comments

När jag ser tillbaka på 2014, inser jag att det kom att bli ett tacksamhetens år. Det började redan i februari när jag fick ett telefonsamtal om att ponnyerna var på rymmen och att en blivit påkörd. Jag kan inte ens försöka beskriva den panik jag kände innan jag kom hem, fick hjälp att fånga in ponnyerna och kunde konstatera att det ändå gått otroligt bra - Kyra hade tagit smällen i bröstet och de enda skadorna var ett dussin ytliga skärsår och ett igensvullet öga. Inte heller blev det några personskador. Tur i oturen för både förare och häst var nog att det var en shetlandsponny - en större häst hade säkerligen fått benen brutna och kanske kastats in i bilen. Jag är så otroligt tacksam för att Kyra klarade sej så bra och att de övriga ponnyerna inte blev skadade.
    Några veckor senare lyckades Kozmos skära sej på en av pallkragarna jag använder vid utfodring i hagen. Ett stort jack i bringan som behövdes sys och där veterinären inte gav oss så stort hopp om att det skulle hålla ihop då det är ett ställe där skinnet är spänt och rör sej så fort hästen rör sej. Det blev några veckor i sjukhage för en uttråkad Kozmos, men såret läkte fint och han klarade även medicineringen utan att magen tog stryk, vilket kan vara särskilt känsligt för små ponnyer. Man kan ju inte vara annat än tacksam för det.
    På hösten började hästarna hosta. Jag kunde inte förstå vad det berodde på - ingen feber eller snuva, inga nya rutiner, samma leverantör av hö och spån. Det enda jag kunde komma på efter mycket funderande var att det sista hölasset blivit stående i transporten några dagar innan vi hade tid att lasta av det; kunde det ha gått fukt i det? Bestämde mej för att kasta bort allt hö och köpa nytt. Kozmos blev bra, men övriga hostade ändå sporadiskt. Det blev klinikbesök och endoskopi med påföljande medicinering. Det hjälpte, men inte förrän i slutet av kuren, så jag hann börja tro och oroa mej för att det inte skulle fungera. Så himla tacksam över att ha friska ponnyer igen!
    Mot slutet av sommaren ledde olika saker utanför hästlivet till att jag plötsligt tappade bort mej själv alldeles. En 40-årskris eller en tur rätt in i den omtalade väggen - jag vet inte vad det var, men dåligt mådde jag, inget orkade jag och inget var längre roligt. Jag blev bitter och kunde inte ens tänka en vänlig tanke. Jag är nog vanligtvis en rätt förnöjd person och att gå runt och vara bitter tog hårt på mej. Det var oerhört jobbigt, men kändes omöjligt att komma ur - en slags nedåtgående spiral rätt ner i botten. På något sätt kom jag ändå ur det, möjligen bidrog ett ordstäv jag snubblade över och som min negativitetsosande hjärna på något vis ändå kunde greppa:

"När du befinner dej på botten, sluta gräva."

Så varje gång jag kände att jag var på väg att börja älta och gräva ner mej, försökte jag stanna upp. Istället tvinga mej till att göra det jag vet att jag tycker är roligt, även om jag inte kände någon lust för det då, försöka släppa måsten och borden och känslan av otillräcklighet. Bara känna värmen av en hästmule, kattens mjuka päls eller doften av en hyacint och låta det uppfylla en. Flummigt värre. Men jag är oerhört tacksam över att återigen kunna glädjas över de små sakerna, känna mej tillfreds och någon gång få känna hjärtat växa i bröstet. Så mycket högre krav än så har jag inte på livet.
    Utställningsmässigt hade vi ett mycket bra år. Där är kanske inte tacksamhet det rätta ordet, men jag känner iaf stor glädje och viss stolthet när det går bra i utställningsringen. Tre ponnyer visade i år, med tre guld och tre klassvinster. Dessutom slog Kozmos till och blev Champion. Så mycket mer kan man inte önska på den fronten.
   2014 blev det inte så mycket körning som jag hade tänkt mej. Lite parkörning provade jag på och Medusa har åtminstone varit ​i vagn några gånger. Så mycket bloggande blev det visst inte heller. Hoppas på en ändring för båda sakerna i år, när jag ska försöka leva efter devisen:

"Gör mer av det du gillar!"

Likes

Comments

Ja, igår blev det en championtitel till en Gränjeponny - den första någonsin och det var min första uppfödning som skrällde till och bärgade den. Det här känns stort! :-D

Kozmos, nu tolv år gammal, inledde dagen med att få en otroligt fin kritik och placeras främst i klassen som bestod av ytterligare två mycket trevliga valacker. Bara guld och biljett till championatet var mer än jag vågat räknat med, även om jag förstås tycker att min lilla valack är väldigt fin, särskilt de här veckorna mitt i sommaren när han är helt avfälld - snart börjar han sätta vinterpäls igen. ;-)
I championatet mötte han Caritas fina Chewbacca och jag fick verkligen anstränga mej för att inte se oss slagna på förhand. Det visade sej att de båda killarna fått i stort sett samma poäng och domaren verkade ha lite problem med att bestämma sej. Sen sa hon: "Nej, jag måste välja med hjärtat och de där ögonen är farliga!" och då förstod jag att valet fallit på Kozmos, eftersom hon pratat mycket om hans stora, mörka ögon i kritiken. Möjligen kan min ponny vara den första som blivit champion tack vare sina ögon, men jag tycker det känns lite speciellt ändå, eftersom min första ponny Zorro, som är helt och hållet skyldig till att jag en gång föll för rasen och som i mångt och mycket präglat vad jag värdesätter mest än idag, hade just sådana stora, mörka ögon. ❤

I BIS-ringen blev det en sjätteplats (av sju) och en mycket stolt matte, uppfödare och ägare. ;-)
Vi startade även i bruks, tömkörd precision, agility och, för första gången, tömkörd agility. Bäst gick det i agility med en fjärdeplacering. Övriga klasser hamnade vi utanför placering, men jag är nöjd ändå med att vi tog oss runt utan att riva och, kanske framförallt, att vi faktiskt var med. ;-)

Likes

Comments

Helgen som var, var det körtävling i Rättvik. Den första i Dalarna om inte någonsin, så åtminstone så länge jag har varit intresserad av att köra häst. Nu har jag inte så stort intresse av att tävla själv - kanske växer det fram allt eftersom man lär sej mer och känner att man har lite större koll och kan hålla igång bättre med ponyzarna? Fast jag har å andra sidan aldrig varit mycket till tävlingsmänniska, så jag är inte säker på det. ;-) 

Det som fascinerar mej mest är, i vanlig ordning, dressyren. Det där samspelet som får allt att se enkelt och mjukt och elegant ut är nog det finaste jag kan tänka mej, egentligen oavsett "gren". Att som i körningen kunna uppnå det med enbart hand och röst måste vara en fantastisk känsla som är min stora dröm att få uppleva. Att köra fort på en precisionsbana tilltalar mej inte på samma sätt och maraton tror jag inte ens att jag skulle våga mej på... Man är nog en helgjuten dressyrtant när all kommer omkring ändå. O:) 

Således såg jag till att lägga beslag på domarsekreterarsysslan när funktionärsposterna skulle tillsättas. Domaren var en gotländska som gav ett sympatiskt intryck: alla skulle få en positiv erfarenhet av tävlingsdagen, både hästar och kuskar. Hon garanterade att jag skulle bli sugen på att vara med efter dagen och hon fick faktiskt rätt: jag hann tänka att jag nog iaf ska träna för att vara med i åtminstone dressyr och precision om det blir en tävling nästa år också - innan jag kom på att det ju krävs både licens och mätintyg för att starta och riktigt så taggad blev jag inte för att det skulle kännas motiverat. Däremot skulle jag verkligen vilja komma igång så pass att jag skulle kunna vara med, om jag nu skulle vilja... :-P

Jag tycker körningen verkar ha en rätt inbjudande inställning till tävling ändå. Vet att det är många som tycker det är lite löjligt med clear round i LB (som är den inledande klassen i körning), men jag kan tycka att det är en rätt sund "utbildningstrappa" i tävlandet, på samma sätt som stil/inverkansbedömning kan vara det i hoppning. Fast man kanske inte ska uttala sej om saken när man själv inte tävlar? :-x 

Domaren berättade att hon en gång roat sej med att räkna ut hur lång sträcka ett dressyrprogram är och kommit fram till att det är närmre 2 km, mestadels i trav. Diagonalen, där man ska visa mellantrav, är närmare 90 m - det blir rätt långt, särskilt för en så liten häst som en Shetland, att hålla en bra mellantrav. Så det är inte så bara, fast det "bara" är dressyr. ;-)

Har funderat en del på min egen körning (igen). Jag måste verkligen ta tag i det där och köra mer om jag någon gång ska få uppleva den där känslan av lätthet från kuskbocken. Först komma igång regelbundet igen så att ponyzarna får kondition och styrka, sen ta lektioner oftare. Möjligen kan jag för min egen skull behöva satsa lektionerna på en och samma ponny ett tag, för att jag själv ska känna bättre om och hur vi utvecklas? Insikt är bra för att kunna göra en förändring - sen återstår bara att komma till skott att genomföra det också...

Ekipaget på bild gjorde min dag, för både kusk och ponny såg ut att ha så himla roligt. Ponnyn är ett russ och jag tror att han var en bit över 20 men verkligen still going strong; de vann precisionen och senare även i maraton. Lite sådär tror jag att jag kan se ut ibland när jag rider Smudo... ;-)

Likes

Comments

Dagen efter utställningen i Riddarhyttan, åkte jag till Örebro för att titta på amerikansk miniatyrhästutställning. Inte för att jag är så intresserad av rasen - med hjärtat hos shetlandsponnyn är nog skillnaden för stor för att jag ska se skönheten hos miniatyrerna. De är ju verkligen miniatyrhästar, och har inte mycket gemensamt med shetland (eller med irish cob och kallblod som nog tilltalar mej mest bland stora hästar). Men det kan vara spännande och givande att titta på annat än vad man är van vid och kanske få inspiration och nya infallsvinklar. ;-) 

Särskilt nyfiken var jag på körklasserna, inte minst eftersom man får vara med med andra ponnyraser om de är tillräckligt små och jag har en liten Kozmos här hemma. Nu fick jag inte se allt jag hoppats på, då det var en tvådagarsutställning och en del gått dagen innan. Driven pleasure, som går till som en engelsk körklass, hade tyvärr bara en deltagare och det gjorde det svårt att förstå vad den franske domaren gick på, för i likhet med engelska klasser gavs inget omdöme eller poäng. Det var också en körd Hunterklass, där deltagarna först visade sina ponnyer körda på ring, sedan spände ifrån och selade av på tid och slutligen visade dem exteriört och rangerades efter en sammantagen bedömning. Jag har sett engelska hunterklasser, men då under ryttare, och tycker det är ett kul upplägg. Frågan är bara om det är överförbart på shetlandsutställning; finns exteriördomare som vill titta på ridna/körda ponnyer eller bruksfunktionärer med intresse för exteriör..?

Det jag inte tycker känns så bra, är att det verkar vara krav på käk på miniatyrerna. Motiveringen jag sett är att det skulle vara ur säkerhetssynpunkt då man kör flera inne på banan samtidigt. Men jag vet inte jag, jag har ju läst Black Beauty om hur hästarna uppfattar stuptygel... ;-) Fast de jag såg på plats hade den iofs så löst spänd att den inte kan ha haft så stor inverkan. 

En annan rolig sak var deras hoppklasser. Vi har ju haft handlerhoppning där man springer bredvid och hoppar tillsammans med ponnyn. Som gammal och stel tant har det inte känts så otroligt lockande... Här hade man särskilda små hinder med låga hinderstöd som gjorde det möjligt för handlern att springa bredvid hindret när ponnyn hoppade - det såg ut att vara roligt. Det var oxå stilen och inte snabbast i mål som vann.

Engelska/pleasureklasser tilltalar mej och jag skulle önska att det ordnades mer av det. Jag är dock lite tveksam till hur många andra som är lika intresserade av att vara med, då jag fått känslan av att de flesta svenskar vill ha poäng eller fel/tid på tävling och att man nog inte riktigt förstår det där med showklasser...

Måste oxå säga att jag blev imponerad av vad miniatyrhästarna kostar: 22 000 kr var priset på en deltagande valack som annonserades till salu. Den som försöker sälja en shetland för femsiffriga belopp blir nästan idiotförklarad. Hur kan det vara sån skillnad? Tillgång och efterfrågan förstås - miniatyrhästarna är inte lika vanliga. Och om priserna kan hållas på den nivån, är det nog inte många som köper en till enbart sällskap. När jag såg mej omkring på utställningsplatsen, var det uteslutande vuxna som höll på med hästarna. Kan det bidra..? Prisbilden på shetland är ett problem, för rasen och för ponnyerna. Det är förstås lätt att säga att ingen borde sälja under iaf 10 000 kr, men när vi själva knappt vill betala det, hur ska vi då kunna övertyga andra?


Likes

Comments