Header

Tredje advent representeras av stallets (än så länge) tre ston som oxå är tre generationer, från vänster: Wivi som är mamma till Kyra, och Kyra som är mamma till Medusa.

Samtliga innehar kvalitetsklass GI, Wivi och Medusa dessutom SUCH-utmärkelse. Kyra behöver ett till guld med spets för att få samma utmärkelse och jag har inte gett upp hoppet om det ännu; tanken är att hon ska visas fram någon gång som veteran, bara jag lyckas hålla henne i fint skick och hon får vara frisk - hon drabbades tyvärr av fång både 2015 och 2016 men klarade sej i år så nu finns iaf hoppet för att det är möjligt...

Gemensamt för dessa damer är framförallt deras fina gångarter. Jag är oxå mycket svag för deras härliga röda färg; Wivi och Kyra har samma nyans medan Medusa är ett par toner mörkare.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Årets andra adventshälsning, koncentrerar jag mej på siffran två (och ni börjar nog fatta konceptet..). ;-)

Därför får Wivi och Wigwam vara modeller. De är, än så länge, stallets två skäckar. Wivi är den andra hästen jag köpt i mitt liv och sonen Wigwam är hennes andra föl här, liksom den andra uppfödningen jag planerat helt själv.

Mor och son har förstås likheter, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur olika de oxå är. Skäckar är de ju båda två och ganska precis lika mycket tecknade, men en är förstås röd och en svart. Utöver det rent utseendemässiga är de två helt skilda individer. Wivi som är lite försiktig och mycket känslig av sin natur och så Wigwam som är rätt laid back och oimponerad av det mesta. När det kommer till arbete så är Wivi den snudd på överambitiösa och får hon bestämma ska det helst gå fort - i alla gångarter. Wigwam är vanligtvis lite åt det lata hållet, även om han oxå kan tända till - oftast när man minst anar det.
Wivi är en riktig liten dam ända ut i hovspetsarna, Wigwam mer av en spjuver, om än med ett stort hjärta.

Just det där att hästarna är sådana olika personligheter, bidrar starkt till att jag tycker så mycket om att umgås med dem. <3

Likes

Comments

Tänkte jag skulle önska alla en trevlig advent i år med en egen form av kalenderlucköppning. :-)
Först ut, första advent, blir min första uppfödning: stallets minsting Kozmos.

Kozmos blev 15 år i år - tiden går som bekant fort när man har roligt, och roligt har man alltid med Koz. Han är en riktigt stor personlighet, så liten han är. Med sina blott 90 cm över manken är han rätt liten även för att vara shetlandsponny, om än fyra cm för stor för att benämnas mini. Hade han bott i NL hade han gått som kleine maat, men i Sverige har vi ju inte längre några storleksindelningar förutom mini/standard, efter några års försök med mini-liten-standard. Det verkar inte vara så eftertraktat med riktigt små standard här; antingen föder man upp mini eller standard närmare metern (eller däröver). Visst finns det fler små, men det handlar snarare om övervuxna mini (som i Kozmos fall) eller oväntat små standard - ingen avlar aktivt på små standard. Såvitt jag känner till iaf. ;-)

Kozmos är iaf en användbar liten ponny. Han är en riktig hejare på agility och en mycket trevlig körhäst. Tack vare sina fina gångarter kan han även köras i par med betydligt större Wigwam. Svårare har det varit att hitta tillräckligt små och duktiga ryttare till honom, eftersom han kan vara väl känslig och rent av lite explosiv emellanåt - ibland tror jag att han själv tror att han är ett fullblod. ;-)

I utställningssammanhang räknas man som veteran från 15 års ålder och tanken var att han skulle ha debuterat i veteranklass under året. Nu blev det inte så av olika anledningar, men någon gång har jag förstås tänkt visa honom som veteran.

Likes

Comments

Ingen kan väl ha undgått kampanjen som pågår under #metoo, men många verkar ha svårt att förstå/ta till sej vad det handlar om. Att män inte vill kännas vid något problem, kan jag, förmodligen lite fördomsfullt, förstå - vem hade liksom räknat med något annat? Svårare att förstå är alla de kvinnor som inte själva har märkt av alternativt inte ser mäns outtalade rätt till andras kroppar som något problem.

Har hört kommentarer som att "det gått för långt", "har man inte sagt något på femton år kan man fortsätta att vara tyst" och "det är synd om Martin Timell". Har sett artiklar delas som på fullaste allvar menar att #metoo-kampanjen tar fokus från de riktiga övergreppen, för vad 17 är en hand på rumpan, dickpics och oönskade kommentarer om ens kropp att gnälla om när flickor blir brutalt gängvåldtagna..? Artiklar som, naturligtvis, är författade av män.

Det finns grader i helvetet. Ingen påstår något annat, ingen jämställer gruppvåldtäkter med en hand på rumpan - det är bara ett icke-argument från dem som verkligen inte kan ta till sej vad #metoo handlar om. Ungefär som de män som nu menar att de inte törs flirta längre. Jag tänker att om du inte vet var gränsen går mellan flirt och ovälkomna närmande, gör du förmodligen alldeles rätt i att sluta flirta... Att ge män tolkningsrätten för vad som är ofredande och inte, är som att ge den som mobbar rätten att avgöra vad som är mobbning.

Det brukar sägas att vi lever i ett av världens mest jämställda länder. Jämförelsevis stämmer ju det, särskilt om man väljer att jämföra med länder som knappt har påbörjat sin kvinnofrigörelse. Men jämställt är det inte. För bakom alla välmenta förändringar i delad föräldraledighet, kvoteringar i näringslivet och iaf allt prat om lika löner för lika jobb och fackföreningars satsningar på låglöneyrken (som av en händelse ofta är kvinnodominerade), är det fortfarande så att maktbalansen är snedvriden. Det handlar inte bara om våldtäkter och misshandel. Det är en rätt inrotad struktur som går djupare än så. En struktur som medger att skolflickor som beter sej som pojkar anses bråkiga, tjejer som har mycket sex lätt får horstämpel och betraktas som allmän egendom, kvinnor som är självständiga och inte låter sej trampas på är bitchiga (och skulle förmodligen behöva ett riktigt kn*ll). Vi får lära oss tidigt att rätta oss i ledet, inte ta plats, inte framhålla oss själva. Medan männen ska ha beundran för att ta ut föräldrarledighet för att ta hand om sina egna barn, ska vi tyst acceptera både manspreading och mansplaining. Vi lär oss fladdra med ögonfransarna och le. Vi lär oss att viktigast av allt är att vara attraktiv. Och vi intalar oss att vi gör det för vår egen skull.

Strukturer där kvinnor är objekt och männen har rätt att behandla oss som sådana leder till händer på rumpor. Händer på rumpor kan jämförelsevis te sej harmlöst, men strukturen som leder till värre saker än så är densamma. Allt hänger ihop. Att män inte förstår det är ett tecken på hur självklar den här maktbalansen är för dem. Att kvinnor inte förstår, kan möjligen vara ett tecken på hur de anpassat sej i sådan grad att de inte längre själva är medvetna om det.

Likes

Comments

Jag drabbas rätt ofta av briljanta idéer. Drabbas för att det som från början verkar vara så snabbt och smidigt att genomföra med ett maximalt tillfredsställande resultat, så gott som aldrig blir riktigt så. Vanligtvis för att jag i sann tidsoptimistanda missbedömer både tidsåtgång och det antal moment som måste till för att slutresultatet ens ska vara i närheten av det förväntade.

Många gånger läggs då dessa briljanta idéer med illa dold frustration åt sidan, i väntan på ny motivation och bättre tid(er). Antalet påbörjade projekt börjar därmed uppnå en rätt ansenlig mängd... Det här med att lägga saker åt sidan är inget jag är särskilt stolt över, men när jag väl tar tag i något igen och faktiskt slutför det, blir jag ju desto mer stolt - ibland så till den grad att jag rent av passar på att visa upp det så här i ett blogginlägg. ;-)

Pannbandet på Medusas körhuvudlag gick sönder. Mer specifikt så var det länken som sitter där som en ren dekoration som gick av - kan nog säga att det är den enda del av selen jag aldrig ens reflekterat över att den skulle kunna gå sönder. Ingen katastrof direkt; den fyller ju ingen annan funktion än att se fin ut. Men trasig gör den ju inte ens det, och hur kul är det med en finsele med ett fulpannband? Något måste göras!

Nu hade jag ju kunnat gjort det enkelt för mej och bara köpt ett nytt pannband. Men nej, jag fick en av mina briljanta idéer och bestämde mej för att pärla det gamla. I ärlighetens namn försökte jag först betala en med vana av detta, men det visade sej att den inte hade så stora pärlor som skulle behövas till ett kraftig körhuvudlag, så då bestämde jag mej för att göra det själv. Hur svårt skulle det kunna vara, liksom?

Rätt så ordentligt olätt, kan jag nu meddela... Så här kommer några tips som inte framkom med önskad tydlighet på den youtubefilm jag googlade fram innan jag började:

1. Välj rätt tråd att trä pärlorna på
Jag tog samma tråd jag pärlat en lampskärm av, liknande sytråd, och den ryckte jag av så pärlorna ramlade åt alla håll när jag skulle knyta fast dem på pannbandet... Bara att börja om med en grövre tråd.

2. Spänn inte pärltråden för hårt
Det insåg jag först när jag, mycket nöjd med vad jag åstadkommit, skulle titta närmare på hur det skulle se ut på tränset och böjde pannbandet som det böjer sej runt hästens panna. Denna gång höll tråden, men inte den lilla läderögla som den ursprungliga länken suttit i och som jag så smart använde att fästa pärltråden i.
Lite merarbete i att sprätta upp pannbandet för att försöka sy fast den lilla läderöglan igen samt att göra om hela pärltråden. "Vis" av mitt misstag lade jag till en pärla och kontrollerade flera gånger att pärltråden även fungerade på böjt pannband innan jag knöt fast det.

3. Använd inte för många pärlor
När jag började sy fast pärla för pärla i pannbandet visade det sej nämligen att det går någon dels millimeter till varje stygn; när jag närmade mej slutet låg inte pärlorna längre plant och fint i skåran utan reste sej i en båge som omöjligt skulle gå att fixera i önskat läge...
Bara att repa upp alltihop, göra om pärltråden med det ursprungliga antalet pärlor (uttaget på ett plant liggande pannband) och komma ihåg punkt 2.

Med ett tålamod värt omnämnande blev jag ändå efter sju sorger och åtta bedrövelser till slut klar med mitt pannband:

Pärlorna är 10 mm:s krackelerade glaspärlor i guldgult, 26 stycken till antalet. Jag tycker ändå det blev rätt bra med tanke på att det är mitt första pärlade pannband. Ganska så säkert är det nog oxå mitt sista. Ett är i alla fall alldeles säkert; det är det enda i sitt slag. ;-)
Återstår att se hur Medusa kommer ta sej ut i det. Och om det kommer hålla längre än länken... :-O

Likes

Comments

Hamnade i en diskussion om avlivning av häst på internet. Det är ett ämne jag vanligtvis undviker att diskutera, för att så många har så starka åsikter och inte verkar kunna förstå/acceptera att man kan tycka olika - som så många andra ämnen bland hästfolk, när jag nu tänker efter...

För när det kommer till frågor som slakt (till livsmedel) kontra avlivning, bultpistol/avblodning kontra kemisk avlivning och att äta eller inte äta hästkött är min åsikt att det inte finns något rätt eller fel: var och en måste handla efter sin egen känsla utan att behöva bli idiotförklarad av någon som inte tycker lika.

Personligen har jag haft tid och anledning att fundera en hel del på detta, eftersom mina första hästar uppnådde en rätt aktningsvärd ålder båda två (30 resp 33). Jag har frågat runt, läst och lyssnat, och sedan känt efter vad som känns bäst för mej. Det jag har kommit fram till kanske inte är helt logiskt alla gånger och andra får gärna tycka annorlunda. Men nog borde man kunna respektera andras åsikter och känslor, även om man kanske inte förstår dem, när det ändå handlar om något av de svåraste beslut man som djurägare måste ta.

Hästkött ska vara bra kött, dels oftast magert och mört, påminnande om vilt, och har rent av börjat lyftas fram som "fine dining". Rent etiskt är det ju oxå bättre då det inte förekommer hästuppfödning för slakt i Sverige; hästarna har fötts upp utan den ekonomiska hets med snabb tillväxt i stora djurfabriker som med mer vedertagna köttdjur och de har i de allra flesta fall levt ett gott hästliv fram till slakt. Jag kan tycka att jag som hästmänniska borde äta hästkött och göra det med godare samvete än det fläsk-, nöt- och kycklingkött jag stoppar i mej. Ändå... Det ligger lite för nära och jag intalar mej att eftersom jag inte behöver äta just häst för att överleva, kan jag avstå. Andra får gärna äta häst, faktiskt tycker jag det är bra att andra äter häst. Men jag är tacksam om jag slipper... Ologiskt, jag vet.

Jag har alltså ingenting emot att hästar slaktas. När hästen väl är död, spelar det väl inte så stor roll vad som händer med den - det kan ju rent av vara en viss värdighet i att ta tillvara på så mycket som möjligt av den, istället för att gräva ner eller bränna upp. För några år sedan var det inte ovanligt att shetlandsponnyägare körde sina ponnyer till djurparker, där köttet sedan gavs till rovdjuren. Då gick det upp för mej att det nog visst kan spela roll vad som händer efter döden, för det skulle jag inte kunna tänka mej att göra... Det finns förstås ingen som helst logik i det; bara en bestämd känsla av att jag inte vill att mina hästar ska sluta i en rovdjursmage, oavsett om det skulle ske efter naturens lagar hemma i hagen eller som en plan för den avlivade kroppen. Min känsla, ingen värdering: andra får gärna göra så om det passar dem.

Vad det gäller metod, har jag valt bultpistol över injektion. Jag bestämde mej när veterinären berättade att det först ges lugnande för att en kanyl ska sys fast i halsen där avlivningsvätskan sedan injiceras. Jag gillar inte synen av drogade hästar; hur de ofta kämpar för att hålla sej på benen och att de är så långt ifrån det vanliga fria väsen som jag så uppskattar - för mej skulle ett sådant avslut bli än värre. Bultpistolen är brutal, men snabb. Det är över innan jag hinner förstå. Hur mycket hästen förstår, törs jag inte uttala mej om.

Första hästen klarade jag inte av att vara med till slutet - jag satt i sadelkammaren och höll för öronen. Men när det var dax för Zorro, som jag haft i 22 år, kändes det viktigt att jag skulle följa med in i det sista, så det gjorde jag. Men bara för att det känns som det enda rätta att göra, betyder det inte att det är lätt. Det var något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv och då hade jag ändå haft tid att låta beslutet växa fram och försöka vänja mej vid tanken.

Mitt enda råd till alla hästägare är att tänka igenom alternativen och bestämma sej för vad som känns rätt - innan hästen blir dålig. Att ha en plan kan vara en trygghet, oavsett om slutet är planerat eller något man plötsligt ställs inför.
Det finns inget rätt eller fel, bara den egna känslan. Och den är alltid rätt för dej.

Likes

Comments

Det där med hästars färg är ett intressant kapitel. Inte bara vad det gäller olika nyanser, genetik och vad som är accepterat i olika raser - utan även vad det är som gör att man dras till/föredrar en viss färg?

Nu får jag väl börja med att framhålla att naturligtvis har en bra häst ingen färg! Det måste man nämligen göra om man inte vill framstå som oseriös... Själv kan jag tycka att det är att stating the obvious, för det är väl ändå ingen som på riktigt tror att allt sitter i färgen? Iaf om man bortser från de som hävdar att fuxston är svårare än hästar av annat kön och färg? :-x
Men inte är det väl något konstigt med att man kan tycka att en viss färg är finare än andra, att man tilltalas mer och kanske rent av drömmer om en särskild färg? Man gillar olika och det ligger lite i människans natur att vilja omge sej med det man tycker är vackert.

Men varför tilltalas man av det man tilltalas av?
Jag undrar om det kan vara så att det många gånger formas efter den där första riktigt speciella hästen man träffar på? Åtminstone var det nog så för mej. Visserligen var min första riktiga hästkärlek ett mörkbrunt, nästan svart, korsningsponnysto, men när jag tänker tillbaka är det nog ändå ponnyn Zorro, som jag fick som 13-åring, som präglat mitt hästeri allra mest på alla sätt. Egentligen ganska lustigt hur det kan bli, för när jag fick honom var jag inte precis den lyckligaste hästtjejen i världen: han införskaffades i första hand som sällskap till min systers häst och jag var redan då för stor för att rida på honom. Det tog ett tag innan jag förstod hur mycket roligt vi kunde ha tillsammans utan att rida, och det har väl på något vis hängt med eftersom jag än idag har hästar jag inte kan rida på...

Zorro var rödskäck och jag minns att jag i början flera gånger tänkte att han skulle ha varit mycket finare med svart man och svans. :-O
Det var oxå svårt att hitta någon färg han passade i med sitt röda hår - alla prylar jag samlat på mej gick i rött för att de köpts med det mörkbruna, nästan svarta, korsningsponnystoet i tankarna. Det var inte så snyggt på honom, men fick gå. Läder var oxå svårt; svart bröt av för mycket och brunt var tvunget att vara i precis rätt nyans - den där färgfanatismen gav tack och lov med sej med åren; nu klär jag mina ponnyer i alla färger och tycker de är fina i allt. ;-)

Det är förstås Zorros fel/förtjänst att jag så småningom utvecklade en svaghet för rödskäckar. Så att från att ha önskat svart man och svans (en brunskäck alltså) kom rödskäckar att bli något av en favoritfärg. När jag skulle köpa min första shetland, var det således en rödskäck som stod högst på önskelistan. På lite krokiga omvägar blev det till slut så, iom köpet av Wivi - och nu upprepar sej historien med Shielda. Jag som inte alls skulle ha någon mer häst egentligen, kunde bara inte motstå henne och det är klart att det till stor del beror på färgen. Jag har ju sett massor av fina föl med intressanta härstamningar utan att ens fundera på att köpa - och har tanken ändå slagit mej så har det alltid stannat vid just en tanke utan att jag känt något stick i magen av att jag försitter en chans som kanske inte kommer igen. Ingen har förstås varit rödskäck.

Jag gillar rödskäckar! Så länge jag har häst vill jag ha minst en rödskäck i min hage, jag drömmer fortfarande om att föda upp någon riktigt bra rödskäck själv och om jag någon gång blir med ridhäst igen, gör det absolut ingenting om det skulle "råka" bli en rödskäck. Färgen är inte allt, men allt blir liiite bättre med färg. ;-)

Likes

Comments

Om någon hade sagt för ett år sen att jag skulle köpa en till ponny, hade jag förmodligen avfärdat det som helt osannolikt.
Några sådana planer fanns nämligen inte, snarare tvärtom, men som tur är, är man ju inte sämre än att man kan ändra sej. ;-)

För ibland dyker det upp tillfällen som man inte riktigt kan med att låta passera - i mitt fall i form av ett rödskäckigt stoföl, något jag ju inte lyckats föda upp själv. O:-)

Fölet i fråga heter Nic Shielda of Lady's Holm och hon finns nu med på hemsidan för den som vill veta mer. Det dröjer dock fortfarande några månader innan hon kommer finnas på plats här IRL; som jag ser fram emot våren då jag kommer att få lära känna denna lilla donna och återigen ha en unghäst att visa fram och "lära allt jag kan". :-)

De som säger att lycka inte kan köpas för pengar, har aldrig köpt en shetlandsponny. ;-)

Likes

Comments

Shetland, shetlänning, shettis - "kärt barn har många namn". Det finns de inom rasen som anser att ordet shettis är lite nedsättande, kanske för att det ofta används rätt slarvigt om alla små ponnyer som på minsta vis påminner om en shetlandsponny. Jag tänker lite annorlunda; att vi behöver återta ordet shettis så att det inte ska behöva råda något tvivel om vad som menas oavsett om man säger shettis, shetlänning eller shetlandsponny. För den som inte kan bry sej mindre om raser, stamböcker och avel kan det framstå som en petitess och många blir rent av provocerade, så jag ska försöka förklara varför shetlandsfolk är stolta över sin ras och inte uppskattar när korsningar och okända ponnyer utges för att vara shettisar.

1.Shetlandsponnyn är den enda ponnyn i kategori A (de minsta ponnyerna med en mankhöjd på upp till maximalt 107 cm) som formats av naturen och som inte korsats fram för att likna något annat (fallabella och amerikanska miniatyrer som ska se ut mer som små varmblodshästar än ponnyer) eller en speciell färg (brittish spotted pony som vill ha prickiga ponnyer, den enda färgen som inte förekommer hos shetland).

Shetlandsponnyns karaktäristiska särart finns där av en anledning och inte för att någon någon gång bestämt att det är snyggt eller så vill man ha det:
- Rikligt tagel skyddar mot vind och saltstänk (rasen kommer från en ö) och att det är rakt gör att väta lättare rinner av än om det varit vågigt.
- Den dubbla hårremmen vintertid är en effektiv isolering - alla har vi sett snötäckta shetlandsponnyer där snön inte smälter och kyler för att underullen gör sitt jobb.
- Förstås den ringa storleken som underlättar livet på de i stort sett trädlösa öarna där rasen utvecklats.
- Sunda och lättfödda ponnyer, där det sistnämnda iofs inte behöver vara enbart positivt med vårt moderna sätt att hålla häst: shetlandsponnyn har en utpräglad metabolism som möjliggör överlevnad på "ingenting" och där överskott på energiintag omvandlas till fettdepåer att ta av vid sämre tider (något de för övrigt har gemensamt med flera andra naturraser).
Shetlandsponnyn är så genialiskt anpassad och formad efter den miljö den kommer från, att det är svårt att inte bli fascinerad.

2.Rasen har oxå en av världens äldsta stamböcker som sedan lång tid tillbaka är sluten. Det innebär att om båda föräldrarna inte finns upptagna i stamboken, kommer de aldrig kunna lämna stamboksberättigade avkommor - det går alltså inte att avla sej in i stamboken oavsett hur många generationer man håller på. Bara shetlandsponnyer kan få shetlandsponnyföl - själva essensen av stamboksföring av renrasiga djur. Om man av någon anledning (oftast en kostnadsfråga för dem som betäckt utanför de ramar som finns med avelsvärderade ponnyer och rapporterade betäckningar eftersom det då krävs att fölet DNA-testas mot både mor och far) väljer att ställa sej utanför stamboken, är fölets rastillhörighet förverkad: det går inte längre att faktiskt bevisa att ponnyn är den den uppges vara och därmed kan man inte hävda att det är en shetlandsponny. Just detta gör många ägare till dessa ponnyer arga; "det SYNS ju att det är en shettis". Men shetlandsponnyn är en ras och inte en typ av häst.

3.Inom rasföreningen anordnas aktiviteter anpassade för shetlandsponnyer, förutom utställningar särskilda körklasser, tömkörning och agility. Även prova-på-dagar och kurser av olika slag. Jätteroliga arrangemang, men självklart bara för renrasiga shetlandsponnyer eftersom det är rasföreningen som arrangerar. Det är så tråkigt när man får förklara för familjer som köpt en ponny till barnen att det, trots vad som stod i annonsen, inte är någon shettis/shetlandsponny om den inte har ett pass utfärdat av den svenska shetlandsföreningen (eller motsvarande utländsk). Då är det vi, som anordnar aktiviteter i vår förening, som är de dumma. Inte den som sålt en ponny under fel premisser och inte den som köpt utan att först sätta sej in i vad man köper.

Det handlar inte om att ponnyer är sämre för att de saknar härstamning eller är korsningar. Jag har själv haft hästar av båda sorter som har varit fantastiska individer, jag har aldrig valt favorithäst på ridskolan utifrån ras eller stamtavla och om jag någon gång kommer köpa en ridhäst igen så är det individen som kommer vara viktigast. Men jag skulle ju aldrig envist hävda att en korsning eller häst med okänd stam är en speciell ras för att man skulle kunna tro det utifrån hur den ser ut och sedan dessutom påstå att medlemmar i en rasförening är snobbar för att de arrangerar rasbundna tävlingar där jag inte får vara med.

Att det inte skulle spela någon roll är ju tyvärr ett tecken på hur lågt anseende shetlandsponnyn har i övriga Hästsverige. Men för oss som fascineras av, vill värna om och bevara ponnyrasen shetland spelar det stor roll. Så vem är det egentligen som bör bli provocerad: den som engagerat sej för en ras utifrån historia och specifika egenskaper värda att bevara eller den som i avsaknad av både kunskap och insikt hävdar att något är vad det inte är..?

Likes

Comments

Förra veckan sände SR:s program "Kaliber" ett reportage om de hästräddningsaktioner som ses mer och mer av på bland annat facebook där det uppmanas till att köpa hästar som hotas av slakt i bland annat Danmark, Holland och Österrike. Det handlar både om föl som föds upp till slakt med EU-bidrag och vanskötta eller mindre lyckligt lottade hästar som forslas runt på hästmarknader i Europa tills de slutligen ofta går samma öde till mötes med slakt, i bästa fall vid ett lokalt slakteri, i värsta fall på en sista lång resa dit köttet ger mest pengar.

Jag kan verkligen förstå att man känner för dessa hästar och även att man kan vilja göra vad man kan för att rädda dem. Som realist ter det sej ändå som något av ett omöjligt uppdrag att försöka motverka ett system genom att spela efter dess regler, vilket ju är vad man gör när man köper loss hästar på marknader och från slakthus. Visst, man hjälper en individ, men med pengarna den inbringade införskaffas nya i en aldrig sinande ström.

Efter att ha lyssnat på "Kaliber", kan jag inte låta bli att fundera över hur det faktiskt går till vid dessa hästräddningsaktioner, vem som väljer ut vilka hästar som ska räddas och på vilka premisser. En aktör uttalade att man kan få hem vad-som-helst när man räddar en häst och att de inte tar något ansvar för om hästen de förmedlar har sådana fel att den ändå kanske inte går att rädda. I reportaget räknades det upp flera riktigt tråkiga exempel på väldigt gamla hästar, en häst med blodiga tumörer, en häst med långt gången lymfangit, föl med defekter i hals, avvikande benställ i sådan grad att det är osäkert om de kommer kunna leva med det och, förstås, infektioner och kvarka som ju inte är direkt ovanligt att det bryter ut i samband med den stress som uppstår när hästar transporteras långt. Enligt reportaget handlar det om ett trettiotal sjuka/skadade hästar av de förmodade 200-400 räddningshästar som tagits till Sverige bara de senaste par åren. En liten del totalt, men nog kan man tycka att någon borde ha insett att åtminstone några av dessa hästar var bortom räddning? Jag inser att det förmodligen inte veterinärbesiktas innan köp från marknader och slakterier (även om jag var av uppfattningen att hästar ska veterinärbesiktas innan import), men en häst som inte kan andas ordentligt, en med tumör på könet och riktigt felaktiga benställ, det borde ju vem som helst kunna se...

Kanske är det så, att när känslorna tar överhanden så finns det inte alltid plats för förnuft? Eller möjligen blir den goda viljan ett självändamål; det känns så bra att "rädda en häst" så när den efter alla påfrestningar det innebär med en lång transport, ny miljö, eventuell medicinering och behandling ändå till slut måste tas bort, så kan man alltid rättfärdiga sej själv med att den i alla fall fick en chans..?

Jag kan inte hjälpa att jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå att hämta hit dessa hästar. Inget illa menat åt de hundratals (?) ägare till räddade hästar med en lycklig utgång som ju också finns, men den enda skillnad det gör är ju för de specifika individerna. Tänker på att det fanns liknande hästmarknader även i Sverige för inte alltför länge sedan. Och vi får också EU-bidrag för de utrotningshotade raserna Nordsvensk, Ardenner och Russ. Har läst på lite och EU betalar inga pengar direkt till uppfödarna utan till avelsorganisationerna. Vad gör man annorlunda i Österrike när bidraget resulterar i sådant överskott på föl? Eller ser vi så fundamentalt olika på det där med uppfödning/produktion? Kanske är även efterfrågan på hästkött en bidragande orsak? I Sverige äter vi ju knappt hästkött om det inte är i Gustafskorv eller möjligen som hamburgerkött på mackan.

Skulle det inte vara bättre att försöka åstadkomma förändring för alla dessa hästar? Det är förmodligen inte gjort i en handvändning att ändra synsätt, skrota traditioner och få dem som tjänar pengar på detta, att se värdet i en värdig hantering av slakthästar, men omöjligt kan det ju inte vara: till exempel försvann ju hästmarknaderna i Sverige. Ingen kan väl heller ha glömt de hemska bilderna från slakttransporterna till Sydeuropa där köttet var eftertraktat och därmed gav bättre betalt. Opinionen då ledde till förbättringar för slakthästarna, bland annat så att de nu transporteras med skiljeväggar mellan varandra och att kraven på raster, fodring och vattning efterföljs iaf bättre. Men det är klart, att om det är slakten av häst som sådan man inte kan förlika sej med, så spelar ju detta mindre roll - och det är känslan jag får efter att ha sett filmen en förening som räddar hästar till Sverige presenterar sej själv med... Själv tänker jag att döden inte alltid är det sämsta alternativet och att vad som sedan görs med kroppen egentligen är av underordnad betydelse.


"Kalibers" reportage hittar du här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=6783705

Likes

Comments