Header

Jag drabbas rätt ofta av briljanta idéer. Drabbas för att det som från början verkar vara så snabbt och smidigt att genomföra med ett maximalt tillfredsställande resultat, så gott som aldrig blir riktigt så. Vanligtvis för att jag i sann tidsoptimistanda missbedömer både tidsåtgång och det antal moment som måste till för att slutresultatet ens ska vara i närheten av det förväntade.

Många gånger läggs då dessa briljanta idéer med illa dold frustration åt sidan, i väntan på ny motivation och bättre tid(er). Antalet påbörjade projekt börjar därmed uppnå en rätt ansenlig mängd... Det här med att lägga saker åt sidan är inget jag är särskilt stolt över, men när jag väl tar tag i något igen och faktiskt slutför det, blir jag ju desto mer stolt - ibland så till den grad att jag rent av passar på att visa upp det så här i ett blogginlägg. ;-)

Pannbandet på Medusas körhuvudlag gick sönder. Mer specifikt så var det länken som sitter där som en ren dekoration som gick av - kan nog säga att det är den enda del av selen jag aldrig ens reflekterat över att den skulle kunna gå sönder. Ingen katastrof direkt; den fyller ju ingen annan funktion än att se fin ut. Men trasig gör den ju inte ens det, och hur kul är det med en finsele med ett fulpannband? Något måste göras!

Nu hade jag ju kunnat gjort det enkelt för mej och bara köpt ett nytt pannband. Men nej, jag fick en av mina briljanta idéer och bestämde mej för att pärla det gamla. I ärlighetens namn försökte jag först betala en med vana av detta, men det visade sej att den inte hade så stora pärlor som skulle behövas till ett kraftig körhuvudlag, så då bestämde jag mej för att göra det själv. Hur svårt skulle det kunna vara, liksom?

Rätt så ordentligt olätt, kan jag nu meddela... Så här kommer några tips som inte framkom med önskad tydlighet på den youtubefilm jag googlade fram innan jag började:

1. Välj rätt tråd att trä pärlorna på
Jag tog samma tråd jag pärlat en lampskärm av, liknande sytråd, och den ryckte jag av så pärlorna ramlade åt alla håll när jag skulle knyta fast dem på pannbandet... Bara att börja om med en grövre tråd.

2. Spänn inte pärltråden för hårt
Det insåg jag först när jag, mycket nöjd med vad jag åstadkommit, skulle titta närmare på hur det skulle se ut på tränset och böjde pannbandet som det böjer sej runt hästens panna. Denna gång höll tråden, men inte den lilla läderögla som den ursprungliga länken suttit i och som jag så smart använde att fästa pärltråden i.
Lite merarbete i att sprätta upp pannbandet för att försöka sy fast den lilla läderöglan igen samt att göra om hela pärltråden. "Vis" av mitt misstag lade jag till en pärla och kontrollerade flera gånger att pärltråden även fungerade på böjt pannband innan jag knöt fast det.

3. Använd inte för många pärlor
När jag började sy fast pärla för pärla i pannbandet visade det sej nämligen att det går någon dels millimeter till varje stygn; när jag närmade mej slutet låg inte pärlorna längre plant och fint i skåran utan reste sej i en båge som omöjligt skulle gå att fixera i önskat läge...
Bara att repa upp alltihop, göra om pärltråden med det ursprungliga antalet pärlor (uttaget på ett plant liggande pannband) och komma ihåg punkt 2.

Med ett tålamod värt omnämnande blev jag ändå efter sju sorger och åtta bedrövelser till slut klar med mitt pannband:

Pärlorna är 10 mm:s krackelerade glaspärlor i guldgult, 26 stycken till antalet. Jag tycker ändå det blev rätt bra med tanke på att det är mitt första pärlade pannband. Ganska så säkert är det nog oxå mitt sista. Ett är i alla fall alldeles säkert; det är det enda i sitt slag. ;-)
Återstår att se hur Medusa kommer ta sej ut i det. Och om det kommer hålla längre än länken... :-O

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hamnade i en diskussion om avlivning av häst på internet. Det är ett ämne jag vanligtvis undviker att diskutera, för att så många har så starka åsikter och inte verkar kunna förstå/acceptera att man kan tycka olika - som så många andra ämnen bland hästfolk, när jag nu tänker efter...

För när det kommer till frågor som slakt (till livsmedel) kontra avlivning, bultpistol/avblodning kontra kemisk avlivning och att äta eller inte äta hästkött är min åsikt att det inte finns något rätt eller fel: var och en måste handla efter sin egen känsla utan att behöva bli idiotförklarad av någon som inte tycker lika.

Personligen har jag haft tid och anledning att fundera en hel del på detta, eftersom mina första hästar uppnådde en rätt aktningsvärd ålder båda två (30 resp 33). Jag har frågat runt, läst och lyssnat, och sedan känt efter vad som känns bäst för mej. Det jag har kommit fram till kanske inte är helt logiskt alla gånger och andra får gärna tycka annorlunda. Men nog borde man kunna respektera andras åsikter och känslor, även om man kanske inte förstår dem, när det ändå handlar om något av de svåraste beslut man som djurägare måste ta.

Hästkött ska vara bra kött, dels oftast magert och mört, påminnande om vilt, och har rent av börjat lyftas fram som "fine dining". Rent etiskt är det ju oxå bättre då det inte förekommer hästuppfödning för slakt i Sverige; hästarna har fötts upp utan den ekonomiska hets med snabb tillväxt i stora djurfabriker som med mer vedertagna köttdjur och de har i de allra flesta fall levt ett gott hästliv fram till slakt. Jag kan tycka att jag som hästmänniska borde äta hästkött och göra det med godare samvete än det fläsk-, nöt- och kycklingkött jag stoppar i mej. Ändå... Det ligger lite för nära och jag intalar mej att eftersom jag inte behöver äta just häst för att överleva, kan jag avstå. Andra får gärna äta häst, faktiskt tycker jag det är bra att andra äter häst. Men jag är tacksam om jag slipper... Ologiskt, jag vet.

Jag har alltså ingenting emot att hästar slaktas. När hästen väl är död, spelar det väl inte så stor roll vad som händer med den - det kan ju rent av vara en viss värdighet i att ta tillvara på så mycket som möjligt av den, istället för att gräva ner eller bränna upp. För några år sedan var det inte ovanligt att shetlandsponnyägare körde sina ponnyer till djurparker, där köttet sedan gavs till rovdjuren. Då gick det upp för mej att det nog visst kan spela roll vad som händer efter döden, för det skulle jag inte kunna tänka mej att göra... Det finns förstås ingen som helst logik i det; bara en bestämd känsla av att jag inte vill att mina hästar ska sluta i en rovdjursmage, oavsett om det skulle ske efter naturens lagar hemma i hagen eller som en plan för den avlivade kroppen. Min känsla, ingen värdering: andra får gärna göra så om det passar dem.

Vad det gäller metod, har jag valt bultpistol över injektion. Jag bestämde mej när veterinären berättade att det först ges lugnande för att en kanyl ska sys fast i halsen där avlivningsvätskan sedan injiceras. Jag gillar inte synen av drogade hästar; hur de ofta kämpar för att hålla sej på benen och att de är så långt ifrån det vanliga fria väsen som jag så uppskattar - för mej skulle ett sådant avslut bli än värre. Bultpistolen är brutal, men snabb. Det är över innan jag hinner förstå. Hur mycket hästen förstår, törs jag inte uttala mej om.

Första hästen klarade jag inte av att vara med till slutet - jag satt i sadelkammaren och höll för öronen. Men när det var dax för Zorro, som jag haft i 22 år, kändes det viktigt att jag skulle följa med in i det sista, så det gjorde jag. Men bara för att det känns som det enda rätta att göra, betyder det inte att det är lätt. Det var något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv och då hade jag ändå haft tid att låta beslutet växa fram och försöka vänja mej vid tanken.

Mitt enda råd till alla hästägare är att tänka igenom alternativen och bestämma sej för vad som känns rätt - innan hästen blir dålig. Att ha en plan kan vara en trygghet, oavsett om slutet är planerat eller något man plötsligt ställs inför.
Det finns inget rätt eller fel, bara den egna känslan. Och den är alltid rätt för dej.

Likes

Comments

Det där med hästars färg är ett intressant kapitel. Inte bara vad det gäller olika nyanser, genetik och vad som är accepterat i olika raser - utan även vad det är som gör att man dras till/föredrar en viss färg?

Nu får jag väl börja med att framhålla att naturligtvis har en bra häst ingen färg! Det måste man nämligen göra om man inte vill framstå som oseriös... Själv kan jag tycka att det är att stating the obvious, för det är väl ändå ingen som på riktigt tror att allt sitter i färgen? Iaf om man bortser från de som hävdar att fuxston är svårare än hästar av annat kön och färg? :-x
Men inte är det väl något konstigt med att man kan tycka att en viss färg är finare än andra, att man tilltalas mer och kanske rent av drömmer om en särskild färg? Man gillar olika och det ligger lite i människans natur att vilja omge sej med det man tycker är vackert.

Men varför tilltalas man av det man tilltalas av?
Jag undrar om det kan vara så att det många gånger formas efter den där första riktigt speciella hästen man träffar på? Åtminstone var det nog så för mej. Visserligen var min första riktiga hästkärlek ett mörkbrunt, nästan svart, korsningsponnysto, men när jag tänker tillbaka är det nog ändå ponnyn Zorro, som jag fick som 13-åring, som präglat mitt hästeri allra mest på alla sätt. Egentligen ganska lustigt hur det kan bli, för när jag fick honom var jag inte precis den lyckligaste hästtjejen i världen: han införskaffades i första hand som sällskap till min systers häst och jag var redan då för stor för att rida på honom. Det tog ett tag innan jag förstod hur mycket roligt vi kunde ha tillsammans utan att rida, och det har väl på något vis hängt med eftersom jag än idag har hästar jag inte kan rida på...

Zorro var rödskäck och jag minns att jag i början flera gånger tänkte att han skulle ha varit mycket finare med svart man och svans. :-O
Det var oxå svårt att hitta någon färg han passade i med sitt röda hår - alla prylar jag samlat på mej gick i rött för att de köpts med det mörkbruna, nästan svarta, korsningsponnystoet i tankarna. Det var inte så snyggt på honom, men fick gå. Läder var oxå svårt; svart bröt av för mycket och brunt var tvunget att vara i precis rätt nyans - den där färgfanatismen gav tack och lov med sej med åren; nu klär jag mina ponnyer i alla färger och tycker de är fina i allt. ;-)

Det är förstås Zorros fel/förtjänst att jag så småningom utvecklade en svaghet för rödskäckar. Så att från att ha önskat svart man och svans (en brunskäck alltså) kom rödskäckar att bli något av en favoritfärg. När jag skulle köpa min första shetland, var det således en rödskäck som stod högst på önskelistan. På lite krokiga omvägar blev det till slut så, iom köpet av Wivi - och nu upprepar sej historien med Shielda. Jag som inte alls skulle ha någon mer häst egentligen, kunde bara inte motstå henne och det är klart att det till stor del beror på färgen. Jag har ju sett massor av fina föl med intressanta härstamningar utan att ens fundera på att köpa - och har tanken ändå slagit mej så har det alltid stannat vid just en tanke utan att jag känt något stick i magen av att jag försitter en chans som kanske inte kommer igen. Ingen har förstås varit rödskäck.

Jag gillar rödskäckar! Så länge jag har häst vill jag ha minst en rödskäck i min hage, jag drömmer fortfarande om att föda upp någon riktigt bra rödskäck själv och om jag någon gång blir med ridhäst igen, gör det absolut ingenting om det skulle "råka" bli en rödskäck. Färgen är inte allt, men allt blir liiite bättre med färg. ;-)

Likes

Comments

Om någon hade sagt för ett år sen att jag skulle köpa en till ponny, hade jag förmodligen avfärdat det som helt osannolikt.
Några sådana planer fanns nämligen inte, snarare tvärtom, men som tur är, är man ju inte sämre än att man kan ändra sej. ;-)

För ibland dyker det upp tillfällen som man inte riktigt kan med att låta passera - i mitt fall i form av ett rödskäckigt stoföl, något jag ju inte lyckats föda upp själv. O:-)

Fölet i fråga heter Nic Shielda of Lady's Holm och hon finns nu med på hemsidan för den som vill veta mer. Det dröjer dock fortfarande några månader innan hon kommer finnas på plats här IRL; som jag ser fram emot våren då jag kommer att få lära känna denna lilla donna och återigen ha en unghäst att visa fram och "lära allt jag kan". :-)

De som säger att lycka inte kan köpas för pengar, har aldrig köpt en shetlandsponny. ;-)

Likes

Comments

Shetland, shetlänning, shettis - "kärt barn har många namn". Det finns de inom rasen som anser att ordet shettis är lite nedsättande, kanske för att det ofta används rätt slarvigt om alla små ponnyer som på minsta vis påminner om en shetlandsponny. Jag tänker lite annorlunda; att vi behöver återta ordet shettis så att det inte ska behöva råda något tvivel om vad som menas oavsett om man säger shettis, shetlänning eller shetlandsponny. För den som inte kan bry sej mindre om raser, stamböcker och avel kan det framstå som en petitess och många blir rent av provocerade, så jag ska försöka förklara varför shetlandsfolk är stolta över sin ras och inte uppskattar när korsningar och okända ponnyer utges för att vara shettisar.

1.Shetlandsponnyn är den enda ponnyn i kategori A (de minsta ponnyerna med en mankhöjd på upp till maximalt 107 cm) som formats av naturen och som inte korsats fram för att likna något annat (fallabella och amerikanska miniatyrer som ska se ut mer som små varmblodshästar än ponnyer) eller en speciell färg (brittish spotted pony som vill ha prickiga ponnyer, den enda färgen som inte förekommer hos shetland).

Shetlandsponnyns karaktäristiska särart finns där av en anledning och inte för att någon någon gång bestämt att det är snyggt eller så vill man ha det:
- Rikligt tagel skyddar mot vind och saltstänk (rasen kommer från en ö) och att det är rakt gör att väta lättare rinner av än om det varit vågigt.
- Den dubbla hårremmen vintertid är en effektiv isolering - alla har vi sett snötäckta shetlandsponnyer där snön inte smälter och kyler för att underullen gör sitt jobb.
- Förstås den ringa storleken som underlättar livet på de i stort sett trädlösa öarna där rasen utvecklats.
- Sunda och lättfödda ponnyer, där det sistnämnda iofs inte behöver vara enbart positivt med vårt moderna sätt att hålla häst: shetlandsponnyn har en utpräglad metabolism som möjliggör överlevnad på "ingenting" och där överskott på energiintag omvandlas till fettdepåer att ta av vid sämre tider (något de för övrigt har gemensamt med flera andra naturraser).
Shetlandsponnyn är så genialiskt anpassad och formad efter den miljö den kommer från, att det är svårt att inte bli fascinerad.

2.Rasen har oxå en av världens äldsta stamböcker som sedan lång tid tillbaka är sluten. Det innebär att om båda föräldrarna inte finns upptagna i stamboken, kommer de aldrig kunna lämna stamboksberättigade avkommor - det går alltså inte att avla sej in i stamboken oavsett hur många generationer man håller på. Bara shetlandsponnyer kan få shetlandsponnyföl - själva essensen av stamboksföring av renrasiga djur. Om man av någon anledning (oftast en kostnadsfråga för dem som betäckt utanför de ramar som finns med avelsvärderade ponnyer och rapporterade betäckningar eftersom det då krävs att fölet DNA-testas mot både mor och far) väljer att ställa sej utanför stamboken, är fölets rastillhörighet förverkad: det går inte längre att faktiskt bevisa att ponnyn är den den uppges vara och därmed kan man inte hävda att det är en shetlandsponny. Just detta gör många ägare till dessa ponnyer arga; "det SYNS ju att det är en shettis". Men shetlandsponnyn är en ras och inte en typ av häst.

3.Inom rasföreningen anordnas aktiviteter anpassade för shetlandsponnyer, förutom utställningar särskilda körklasser, tömkörning och agility. Även prova-på-dagar och kurser av olika slag. Jätteroliga arrangemang, men självklart bara för renrasiga shetlandsponnyer eftersom det är rasföreningen som arrangerar. Det är så tråkigt när man får förklara för familjer som köpt en ponny till barnen att det, trots vad som stod i annonsen, inte är någon shettis/shetlandsponny om den inte har ett pass utfärdat av den svenska shetlandsföreningen (eller motsvarande utländsk). Då är det vi, som anordnar aktiviteter i vår förening, som är de dumma. Inte den som sålt en ponny under fel premisser och inte den som köpt utan att först sätta sej in i vad man köper.

Det handlar inte om att ponnyer är sämre för att de saknar härstamning eller är korsningar. Jag har själv haft hästar av båda sorter som har varit fantastiska individer, jag har aldrig valt favorithäst på ridskolan utifrån ras eller stamtavla och om jag någon gång kommer köpa en ridhäst igen så är det individen som kommer vara viktigast. Men jag skulle ju aldrig envist hävda att en korsning eller häst med okänd stam är en speciell ras för att man skulle kunna tro det utifrån hur den ser ut och sedan dessutom påstå att medlemmar i en rasförening är snobbar för att de arrangerar rasbundna tävlingar där jag inte får vara med.

Att det inte skulle spela någon roll är ju tyvärr ett tecken på hur lågt anseende shetlandsponnyn har i övriga Hästsverige. Men för oss som fascineras av, vill värna om och bevara ponnyrasen shetland spelar det stor roll. Så vem är det egentligen som bör bli provocerad: den som engagerat sej för en ras utifrån historia och specifika egenskaper värda att bevara eller den som i avsaknad av både kunskap och insikt hävdar att något är vad det inte är..?

Likes

Comments

Förra veckan sände SR:s program "Kaliber" ett reportage om de hästräddningsaktioner som ses mer och mer av på bland annat facebook där det uppmanas till att köpa hästar som hotas av slakt i bland annat Danmark, Holland och Österrike. Det handlar både om föl som föds upp till slakt med EU-bidrag och vanskötta eller mindre lyckligt lottade hästar som forslas runt på hästmarknader i Europa tills de slutligen ofta går samma öde till mötes med slakt, i bästa fall vid ett lokalt slakteri, i värsta fall på en sista lång resa dit köttet ger mest pengar.

Jag kan verkligen förstå att man känner för dessa hästar och även att man kan vilja göra vad man kan för att rädda dem. Som realist ter det sej ändå som något av ett omöjligt uppdrag att försöka motverka ett system genom att spela efter dess regler, vilket ju är vad man gör när man köper loss hästar på marknader och från slakthus. Visst, man hjälper en individ, men med pengarna den inbringade införskaffas nya i en aldrig sinande ström.

Efter att ha lyssnat på "Kaliber", kan jag inte låta bli att fundera över hur det faktiskt går till vid dessa hästräddningsaktioner, vem som väljer ut vilka hästar som ska räddas och på vilka premisser. En aktör uttalade att man kan få hem vad-som-helst när man räddar en häst och att de inte tar något ansvar för om hästen de förmedlar har sådana fel att den ändå kanske inte går att rädda. I reportaget räknades det upp flera riktigt tråkiga exempel på väldigt gamla hästar, en häst med blodiga tumörer, en häst med långt gången lymfangit, föl med defekter i hals, avvikande benställ i sådan grad att det är osäkert om de kommer kunna leva med det och, förstås, infektioner och kvarka som ju inte är direkt ovanligt att det bryter ut i samband med den stress som uppstår när hästar transporteras långt. Enligt reportaget handlar det om ett trettiotal sjuka/skadade hästar av de förmodade 200-400 räddningshästar som tagits till Sverige bara de senaste par åren. En liten del totalt, men nog kan man tycka att någon borde ha insett att åtminstone några av dessa hästar var bortom räddning? Jag inser att det förmodligen inte veterinärbesiktas innan köp från marknader och slakterier (även om jag var av uppfattningen att hästar ska veterinärbesiktas innan import), men en häst som inte kan andas ordentligt, en med tumör på könet och riktigt felaktiga benställ, det borde ju vem som helst kunna se...

Kanske är det så, att när känslorna tar överhanden så finns det inte alltid plats för förnuft? Eller möjligen blir den goda viljan ett självändamål; det känns så bra att "rädda en häst" så när den efter alla påfrestningar det innebär med en lång transport, ny miljö, eventuell medicinering och behandling ändå till slut måste tas bort, så kan man alltid rättfärdiga sej själv med att den i alla fall fick en chans..?

Jag kan inte hjälpa att jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå att hämta hit dessa hästar. Inget illa menat åt de hundratals (?) ägare till räddade hästar med en lycklig utgång som ju också finns, men den enda skillnad det gör är ju för de specifika individerna. Tänker på att det fanns liknande hästmarknader även i Sverige för inte alltför länge sedan. Och vi får också EU-bidrag för de utrotningshotade raserna Nordsvensk, Ardenner och Russ. Har läst på lite och EU betalar inga pengar direkt till uppfödarna utan till avelsorganisationerna. Vad gör man annorlunda i Österrike när bidraget resulterar i sådant överskott på föl? Eller ser vi så fundamentalt olika på det där med uppfödning/produktion? Kanske är även efterfrågan på hästkött en bidragande orsak? I Sverige äter vi ju knappt hästkött om det inte är i Gustafskorv eller möjligen som hamburgerkött på mackan.

Skulle det inte vara bättre att försöka åstadkomma förändring för alla dessa hästar? Det är förmodligen inte gjort i en handvändning att ändra synsätt, skrota traditioner och få dem som tjänar pengar på detta, att se värdet i en värdig hantering av slakthästar, men omöjligt kan det ju inte vara: till exempel försvann ju hästmarknaderna i Sverige. Ingen kan väl heller ha glömt de hemska bilderna från slakttransporterna till Sydeuropa där köttet var eftertraktat och därmed gav bättre betalt. Opinionen då ledde till förbättringar för slakthästarna, bland annat så att de nu transporteras med skiljeväggar mellan varandra och att kraven på raster, fodring och vattning efterföljs iaf bättre. Men det är klart, att om det är slakten av häst som sådan man inte kan förlika sej med, så spelar ju detta mindre roll - och det är känslan jag får efter att ha sett filmen en förening som räddar hästar till Sverige presenterar sej själv med... Själv tänker jag att döden inte alltid är det sämsta alternativet och att vad som sedan görs med kroppen egentligen är av underordnad betydelse.


"Kalibers" reportage hittar du här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=6783705

Likes

Comments

Igår var jag och Kozmos ute på äventyr och deltog i Hästrally, ett helt nytt koncept för mej. Det gick till så att vi körde en trevlig slinga på skogs- och grusvägar där det var inlagt en del moment som skulle utföras. Kozmos, som kommit lite i andra hand efter sina större och tjockare stallkompisar hela sommaren, ställde upp som den jolly good fellow han är och skötte sej riktigt bra. Emellanåt kändes det iofs som om jag hade en mini-frieser (huvud och hals rätt upp i teleskopläge) mellan skaklarna, men vi lyckades ta oss förbi både livsfarliga skyltar och skräckinjagande funktionärer utan några missöden och ranglåga Kozmos fick även träna på att gå i täten och till och med gå ifrån övriga hästar - små men viktiga saker att träna på det oxå. Tror det stärkte självförtroendet hos både ponny och kusk faktiskt. ;-)

Vi genomförde oxå lite agility med en del för oss nya hinder, innan dagen avslutades med sopplunch och utdelning av deltagarrosetter. Ett trevligt påhitt av Annalena på Stuteri Acera! Roligt när man kan träffas ett litet gäng utan att det behöver handla om tävling eller bedömning - bara ha kul tillsammans med ponnyerna.

Likes

Comments

    Det svenska shetlandsbeståndet var det iaf inte, att döma av ett referat från en av tre (3) ponnyutställningar 1976, författat av agronom L Ljungstorp. Endast en ponny fick guldmedalj, i då tre år gamle Lockinge Napoleon. Rasbeskrivningen har ändrats och även anpassats efter moderlandets sedan dess - men fortfarande finns ingen särskild beskrivning av minishetland och man får väl därmed förmoda att en minishetland helt enkelt är en liten shetlandsponny. Alltså ...ingen egen typ, ingen särskild modell - bara mankhöjden som skiljer en mini från en standard.

    Även om man kan ana en lite nedlåtande syn på de "s k mini-shetlands" som visades vid detta tillfälle (för att inte säga för saken som sådan), tycker jag det är intressant med sådana gamla återblickar i historien. Jag skulle gärna se mer reportage skrivna av de som dömer, något jag inte kan minnas att jag sett sedan H Ström ingick i avelsvärderingsnämnden av hingstar.

Likes

Comments

Det är rätt länge nu som avmaskningspreparat för häst har varit receptbelagt - som ett led i att försöka undvika större utbredning av resistens hos inälvsparasiterna. Jag försöker hålla mej uppdaterad och göra vad jag kan, vilket är att mocka mina hagar iaf tills snön kommer - sen blir det för svårt att genomföra och det blir desto mer att göra när det som göms i snö kommer fram vid tö...

Träckprov är något som det finns delade åsikter om. För inte alls så länge sen var jag på en föreläsning där en veterinär tyckte sej se ökade maskrelaterade problem sedan receptbeläggningen på avmaskningsmedel och därför mer eller mindre dömde ut träckproven.

Men jag vet inte jag... Nog kan det finnas andra förklaringar än att träckproven inte är tillförlitliga:

- Eftersom många veterinärer kräver träckprovsresultat för att skriva ut avmaskningsmedel och träckprovsanalysen kostar några hundra per häst, finns det säkerligen de som helt enkelt struntar i både provtagning och avmaskning.

- En dålig förståelse för vad provresultatet egentligen visar; att en häst som nollar kanske inte är helt parasitfri men har så låg förekomst att det inte kan påvisas någon smitta utifrån just de träckbollar som skickas in. Hästen kan ju även smittas igen om den går i hage med högt parasittryck och då kan förstås provsvaret bli något helt annat vid en senare provtagning.

- Att resistensen faktiskt ökat och avmaskning inte har den förväntade effekten.

Jag tycker iaf det är rätt intressant att få det där träckprovsresultatet, kanske framförallt för att det kan skilja så mycket mellan individer som går i samma hagar och sköts på samma sätt. Nu i höst nollade två av mina, en hade måttligt, en mycket och en väldigt mycket. Den sistnämnda ligger alltid högst och vad jag förstått är det inte ovanligt att det i en hästflock finns (minst) en "maskmagnet". Egentligen är det kanske inte jättekonstigt; den ponnyn är den som är allra mest matprogrammerad och letar strån även vid rator/dyngplatser där jag inte ser att de övriga går i samma utsträckning. Nu vet jag inte om det faktiskt påverkar - det kanske bara är så att den har sämre eget försvar mot parasiter än övriga. Men ponnyn verkar inte påverkad av sitt höga EPG-antal; den har fin, glansig päls, fäller och sätter päls jämnt och visar inga symptom på magont.

Jag tänker att det ändå är bra att receptbeläggningen på avmaskningsmedel lett till större kunskap om hur man kan försöka förebygga avmaskning genom exempelvis mockning av rasthagar, växelbete med andra djurslag, skilja på vinter- och sommarhagar eller låta hagar vila. Man får göra vad man kan och vad som är realistiskt utifrån ens egna förutsättningar. Jag minns ju hur det var när jag började med häst och det avmaskades rutinmässigt och hur viktigt det ansågs att samtliga hästar i stallet skulle avmaskas samtidigt. Vi avmaskade till och med mot styngflugans larver fastän vi aldrig någonsin sett en styngfluga eller några ägg på hästarna, för att det var så det skulle vara. Nog måste det vara bättre att kunna kontrollera hästarna och avmaska efter behov? För att inte stoppa i hästen kemiska substanser i onödan, för att inte bidra till ökad resistens - för ekonomin, om du faktiskt inte behöver avmaska.

Likes

Comments

Jag tycker att exteriörbedömningar är något väldigt intressant. Inte så lätt alla gånger, men alltid intressant. Det svåra är kanske inte att se förtjänster och svagheter, utan mer det att väga dem för och emot varandra och bedöma vad som är av störst vikt och vad som kan uppvägas och sedan beskriva det på ett bra sätt för att slutligen få kritik och poäng att stämma överens. Det är även intressant hur jag gått från att ha tyckt att jag har rätt bra koll, till att numera inse att ju fler hästar och bedömningar jag ser, desto mindre säker blir jag på det jag så säkert visste tidigare... 😉

Men ju fler hästar och bedömningar jag ser, desto mer trygg blir jag oxå i vad jag värdesätter och vad jag helst inte vill se och det är ju alltid något.

Jag vet att jag är lite av en språkpolis som tycker att ord ska användas i sin rätta mening för att allt blir så mycket tydligare då och risken för missförstånd blir så mycket mindre. Därför är det nog inte så konstigt att jag hänger upp mej på ett och annat som jag hör i utställningsringarna emellanåt. Som till exempel ordet rastypiskt som jag tycker mej höra lite oftare nu. För en ras som shetland, som ju främst avlas på rastyp (till skillnad från sporthästar som avlas för prestation), är det ju lätt att tänka att ordet rastypiskt är positivt laddat, för att inte säga idealet: bättre än typiskt för rasen kan det väl inte bli? Eller?

"Rastypiskt kors" är kanske det som används mest frekvent i kritiken. Läser man rasstandarden, står det tydligt uttryckt att shetlandsponnyn ska ha ett långt och brett kors - riktigt så brukar inte ponnyerna som får kritiken se ut... Har oxå hört "rastypiskt huvud" om ponny som inte riktigt hade det lilla, proportionerliga huvud som beskrivs i rasstandarden. Det gör att ordet rastypiskt med ens inte framstår som något fullt lika positivt och jag undrar vad som egentligen menas:

Rastypiskt - ett typexempel på hur rasen ska se ut, hur den beskrivs i rasstandarden? Eller...
Rastypiskt - typiskt för rasen, så de flesta ser ut men inte nödvändigtvis vad som eftersträvas?

Det är inte alldeles glasklart.

Likes

Comments