Header
View tracker

Det går sådär med mitt bloggande... Den ständiga planen är att jag ska skriva mer frekvent - och jag har till och med flera uppslag till inlägg - men att gå från tanke till handling har visat sej vara svårare än jag tror. Mycket beroende på tid förstås. Att jobba treskift ställer krav på prioritering av hur man ska fördela dygnets timmar och jag försöker sätta mina ponnyer högst på listan. Tanken att jag nog har en eller ett par ponnyer för mycket, har slagit mej ett par gånger. Men det är en tanke jag helst slår ifrån mej - hur skulle jag ens kunna fundera på att göra mej av med någon av dem..?

Bristen på tid måste vara den moderna människans största problem. Så mycket man vill göra, men så svårt att hinna och mäkta med. Och så ändå ta sej tiden att bara vara emellanåt, så man inte tappar fotfästet alldeles. Till det sistnämnda är ponyzarna oslagbara - att bara sätta sej ner i hagen ibland och titta på och umgås med dem, känna en mjuk mule i nacken eller doften av en solvarm hästkropp. Någon bättre vila för själen kan jag inte tänka mej. ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Efter en synnerligen deprimerande vinter med en temperatur som formligen åkt berg-och-dal-bana och där man knappt har hunnit glädja sej åt snön förrän den har töat bort igen, damp det ner rätt så rejält av den varan igår. Nu hoppas jag att det kan få vara vinter i ett par månader, så jag får åka lite kälke och förstås, får inviga min julklapp till mej själv från förra året: den fina släden från Polen som bara stått i vagnslidret och samlat damm! Men för att jag ska våga mej ut med den, måste det bli lite bättre underlag (mer snö!), så den inte blir repad av isen och gruset som bara precis täcks av snö just nu. Suck! Det kan förstås lika gärna bli så att jag aldrig kommer våga köra den fina släden, av rädsla för att den ska bli repig - eller bara se något mindre blank och ny ut... :-P

Vanligtvis har jag något av ett tvångsbeteende att "starta om" mina ponnyer om de blivit stående några dagar enligt följande mönster: dag ett, promenad, dag två, tömkörning/long rein, dag tre, möjligen spänna för och köra (om jag inte tömkör en dag till). Det är ett ganska omständigt och inte fullt så produktivt system, inte minst den här vintern när det snarast har handlat om timmar som snön har legat kvar på backen. Så idag hoppade jag över moment ett och två och spände Kyra för kälken direkt. Lite känslan av att ha ett lass dynamit mellan skaklarna... X antal kilon sprängstoff med egen vilja dessutom - helst ska det gå liiiite fortare än vad jag tycker och liksom sin mor smygökar hon gärna om man inte är med. När hon är på det humöret, blir jag lite nyfiken på hur hon skulle stå sej som travponny om hon fick chansen.

Fast nu är förstås hennes uppgift att vara min körponny, och jag föredrar dressyr. ;-)

Likes

Comments

View tracker

När jag ser tillbaka på 2014, inser jag att det kom att bli ett tacksamhetens år. Det började redan i februari när jag fick ett telefonsamtal om att ponnyerna var på rymmen och att en blivit påkörd. Jag kan inte ens försöka beskriva den panik jag kände innan jag kom hem, fick hjälp att fånga in ponnyerna och kunde konstatera att det ändå gått otroligt bra - Kyra hade tagit smällen i bröstet och de enda skadorna var ett dussin ytliga skärsår och ett igensvullet öga. Inte heller blev det några personskador. Tur i oturen för både förare och häst var nog att det var en shetlandsponny - en större häst hade säkerligen fått benen brutna och kanske kastats in i bilen. Jag är så otroligt tacksam för att Kyra klarade sej så bra och att de övriga ponnyerna inte blev skadade.
    Några veckor senare lyckades Kozmos skära sej på en av pallkragarna jag använder vid utfodring i hagen. Ett stort jack i bringan som behövdes sys och där veterinären inte gav oss så stort hopp om att det skulle hålla ihop då det är ett ställe där skinnet är spänt och rör sej så fort hästen rör sej. Det blev några veckor i sjukhage för en uttråkad Kozmos, men såret läkte fint och han klarade även medicineringen utan att magen tog stryk, vilket kan vara särskilt känsligt för små ponnyer. Man kan ju inte vara annat än tacksam för det.
    På hösten började hästarna hosta. Jag kunde inte förstå vad det berodde på - ingen feber eller snuva, inga nya rutiner, samma leverantör av hö och spån. Det enda jag kunde komma på efter mycket funderande var att det sista hölasset blivit stående i transporten några dagar innan vi hade tid att lasta av det; kunde det ha gått fukt i det? Bestämde mej för att kasta bort allt hö och köpa nytt. Kozmos blev bra, men övriga hostade ändå sporadiskt. Det blev klinikbesök och endoskopi med påföljande medicinering. Det hjälpte, men inte förrän i slutet av kuren, så jag hann börja tro och oroa mej för att det inte skulle fungera. Så himla tacksam över att ha friska ponnyer igen!
    Mot slutet av sommaren ledde olika saker utanför hästlivet till att jag plötsligt tappade bort mej själv alldeles. En 40-årskris eller en tur rätt in i den omtalade väggen - jag vet inte vad det var, men dåligt mådde jag, inget orkade jag och inget var längre roligt. Jag blev bitter och kunde inte ens tänka en vänlig tanke. Jag är nog vanligtvis en rätt förnöjd person och att gå runt och vara bitter tog hårt på mej. Det var oerhört jobbigt, men kändes omöjligt att komma ur - en slags nedåtgående spiral rätt ner i botten. På något sätt kom jag ändå ur det, möjligen bidrog ett ordstäv jag snubblade över och som min negativitetsosande hjärna på något vis ändå kunde greppa:

"När du befinner dej på botten, sluta gräva."

Så varje gång jag kände att jag var på väg att börja älta och gräva ner mej, försökte jag stanna upp. Istället tvinga mej till att göra det jag vet att jag tycker är roligt, även om jag inte kände någon lust för det då, försöka släppa måsten och borden och känslan av otillräcklighet. Bara känna värmen av en hästmule, kattens mjuka päls eller doften av en hyacint och låta det uppfylla en. Flummigt värre. Men jag är oerhört tacksam över att återigen kunna glädjas över de små sakerna, känna mej tillfreds och någon gång få känna hjärtat växa i bröstet. Så mycket högre krav än så har jag inte på livet.
    Utställningsmässigt hade vi ett mycket bra år. Där är kanske inte tacksamhet det rätta ordet, men jag känner iaf stor glädje och viss stolthet när det går bra i utställningsringen. Tre ponnyer visade i år, med tre guld och tre klassvinster. Dessutom slog Kozmos till och blev Champion. Så mycket mer kan man inte önska på den fronten.
   2014 blev det inte så mycket körning som jag hade tänkt mej. Lite parkörning provade jag på och Medusa har åtminstone varit ​i vagn några gånger. Så mycket bloggande blev det visst inte heller. Hoppas på en ändring för båda sakerna i år, när jag ska försöka leva efter devisen:

"Gör mer av det du gillar!"

Likes

Comments

Ja, igår blev det en championtitel till en Gränjeponny - den första någonsin och det var min första uppfödning som skrällde till och bärgade den. Det här känns stort! :-D

Kozmos, nu tolv år gammal, inledde dagen med att få en otroligt fin kritik och placeras främst i klassen som bestod av ytterligare två mycket trevliga valacker. Bara guld och biljett till championatet var mer än jag vågat räknat med, även om jag förstås tycker att min lilla valack är väldigt fin, särskilt de här veckorna mitt i sommaren när han är helt avfälld - snart börjar han sätta vinterpäls igen. ;-)
I championatet mötte han Caritas fina Chewbacca och jag fick verkligen anstränga mej för att inte se oss slagna på förhand. Det visade sej att de båda killarna fått i stort sett samma poäng och domaren verkade ha lite problem med att bestämma sej. Sen sa hon: "Nej, jag måste välja med hjärtat och de där ögonen är farliga!" och då förstod jag att valet fallit på Kozmos, eftersom hon pratat mycket om hans stora, mörka ögon i kritiken. Möjligen kan min ponny vara den första som blivit champion tack vare sina ögon, men jag tycker det känns lite speciellt ändå, eftersom min första ponny Zorro, som är helt och hållet skyldig till att jag en gång föll för rasen och som i mångt och mycket präglat vad jag värdesätter mest än idag, hade just sådana stora, mörka ögon. ❤

I BIS-ringen blev det en sjätteplats (av sju) och en mycket stolt matte, uppfödare och ägare. ;-)
Vi startade även i bruks, tömkörd precision, agility och, för första gången, tömkörd agility. Bäst gick det i agility med en fjärdeplacering. Övriga klasser hamnade vi utanför placering, men jag är nöjd ändå med att vi tog oss runt utan att riva och, kanske framförallt, att vi faktiskt var med. ;-)

Likes

Comments

Helgen som var, var det körtävling i Rättvik. Den första i Dalarna om inte någonsin, så åtminstone så länge jag har varit intresserad av att köra häst. Nu har jag inte så stort intresse av att tävla själv - kanske växer det fram allt eftersom man lär sej mer och känner att man har lite större koll och kan hålla igång bättre med ponyzarna? Fast jag har å andra sidan aldrig varit mycket till tävlingsmänniska, så jag är inte säker på det. ;-) 

Det som fascinerar mej mest är, i vanlig ordning, dressyren. Det där samspelet som får allt att se enkelt och mjukt och elegant ut är nog det finaste jag kan tänka mej, egentligen oavsett "gren". Att som i körningen kunna uppnå det med enbart hand och röst måste vara en fantastisk känsla som är min stora dröm att få uppleva. Att köra fort på en precisionsbana tilltalar mej inte på samma sätt och maraton tror jag inte ens att jag skulle våga mej på... Man är nog en helgjuten dressyrtant när all kommer omkring ändå. O:) 

Således såg jag till att lägga beslag på domarsekreterarsysslan när funktionärsposterna skulle tillsättas. Domaren var en gotländska som gav ett sympatiskt intryck: alla skulle få en positiv erfarenhet av tävlingsdagen, både hästar och kuskar. Hon garanterade att jag skulle bli sugen på att vara med efter dagen och hon fick faktiskt rätt: jag hann tänka att jag nog iaf ska träna för att vara med i åtminstone dressyr och precision om det blir en tävling nästa år också - innan jag kom på att det ju krävs både licens och mätintyg för att starta och riktigt så taggad blev jag inte för att det skulle kännas motiverat. Däremot skulle jag verkligen vilja komma igång så pass att jag skulle kunna vara med, om jag nu skulle vilja... :-P

Jag tycker körningen verkar ha en rätt inbjudande inställning till tävling ändå. Vet att det är många som tycker det är lite löjligt med clear round i LB (som är den inledande klassen i körning), men jag kan tycka att det är en rätt sund "utbildningstrappa" i tävlandet, på samma sätt som stil/inverkansbedömning kan vara det i hoppning. Fast man kanske inte ska uttala sej om saken när man själv inte tävlar? :-x 

Domaren berättade att hon en gång roat sej med att räkna ut hur lång sträcka ett dressyrprogram är och kommit fram till att det är närmre 2 km, mestadels i trav. Diagonalen, där man ska visa mellantrav, är närmare 90 m - det blir rätt långt, särskilt för en så liten häst som en Shetland, att hålla en bra mellantrav. Så det är inte så bara, fast det "bara" är dressyr. ;-)

Har funderat en del på min egen körning (igen). Jag måste verkligen ta tag i det där och köra mer om jag någon gång ska få uppleva den där känslan av lätthet från kuskbocken. Först komma igång regelbundet igen så att ponyzarna får kondition och styrka, sen ta lektioner oftare. Möjligen kan jag för min egen skull behöva satsa lektionerna på en och samma ponny ett tag, för att jag själv ska känna bättre om och hur vi utvecklas? Insikt är bra för att kunna göra en förändring - sen återstår bara att komma till skott att genomföra det också...

Ekipaget på bild gjorde min dag, för både kusk och ponny såg ut att ha så himla roligt. Ponnyn är ett russ och jag tror att han var en bit över 20 men verkligen still going strong; de vann precisionen och senare även i maraton. Lite sådär tror jag att jag kan se ut ibland när jag rider Smudo... ;-)

Likes

Comments

Dagen efter utställningen i Riddarhyttan, åkte jag till Örebro för att titta på amerikansk miniatyrhästutställning. Inte för att jag är så intresserad av rasen - med hjärtat hos shetlandsponnyn är nog skillnaden för stor för att jag ska se skönheten hos miniatyrerna. De är ju verkligen miniatyrhästar, och har inte mycket gemensamt med shetland (eller med irish cob och kallblod som nog tilltalar mej mest bland stora hästar). Men det kan vara spännande och givande att titta på annat än vad man är van vid och kanske få inspiration och nya infallsvinklar. ;-) 

Särskilt nyfiken var jag på körklasserna, inte minst eftersom man får vara med med andra ponnyraser om de är tillräckligt små och jag har en liten Kozmos här hemma. Nu fick jag inte se allt jag hoppats på, då det var en tvådagarsutställning och en del gått dagen innan. Driven pleasure, som går till som en engelsk körklass, hade tyvärr bara en deltagare och det gjorde det svårt att förstå vad den franske domaren gick på, för i likhet med engelska klasser gavs inget omdöme eller poäng. Det var också en körd Hunterklass, där deltagarna först visade sina ponnyer körda på ring, sedan spände ifrån och selade av på tid och slutligen visade dem exteriört och rangerades efter en sammantagen bedömning. Jag har sett engelska hunterklasser, men då under ryttare, och tycker det är ett kul upplägg. Frågan är bara om det är överförbart på shetlandsutställning; finns exteriördomare som vill titta på ridna/körda ponnyer eller bruksfunktionärer med intresse för exteriör..?

Det jag inte tycker känns så bra, är att det verkar vara krav på käk på miniatyrerna. Motiveringen jag sett är att det skulle vara ur säkerhetssynpunkt då man kör flera inne på banan samtidigt. Men jag vet inte jag, jag har ju läst Black Beauty om hur hästarna uppfattar stuptygel... ;-) Fast de jag såg på plats hade den iofs så löst spänd att den inte kan ha haft så stor inverkan. 

En annan rolig sak var deras hoppklasser. Vi har ju haft handlerhoppning där man springer bredvid och hoppar tillsammans med ponnyn. Som gammal och stel tant har det inte känts så otroligt lockande... Här hade man särskilda små hinder med låga hinderstöd som gjorde det möjligt för handlern att springa bredvid hindret när ponnyn hoppade - det såg ut att vara roligt. Det var oxå stilen och inte snabbast i mål som vann.

Engelska/pleasureklasser tilltalar mej och jag skulle önska att det ordnades mer av det. Jag är dock lite tveksam till hur många andra som är lika intresserade av att vara med, då jag fått känslan av att de flesta svenskar vill ha poäng eller fel/tid på tävling och att man nog inte riktigt förstår det där med showklasser...

Måste oxå säga att jag blev imponerad av vad miniatyrhästarna kostar: 22 000 kr var priset på en deltagande valack som annonserades till salu. Den som försöker sälja en shetland för femsiffriga belopp blir nästan idiotförklarad. Hur kan det vara sån skillnad? Tillgång och efterfrågan förstås - miniatyrhästarna är inte lika vanliga. Och om priserna kan hållas på den nivån, är det nog inte många som köper en till enbart sällskap. När jag såg mej omkring på utställningsplatsen, var det uteslutande vuxna som höll på med hästarna. Kan det bidra..? Prisbilden på shetland är ett problem, för rasen och för ponnyerna. Det är förstås lätt att säga att ingen borde sälja under iaf 10 000 kr, men när vi själva knappt vill betala det, hur ska vi då kunna övertyga andra?


Likes

Comments

Min gamla blogg har upphört att existera. En dag upptäckte jag att allt var borta och lite märkligt tycker jag det är att jag inte fick någon som helst liten förvarning om vad som var på gång. Funderade ett tag på om jag skulle se det som ett tecken på att lägga ner det här med att blogga - för i ärlighetens namn har jag ju inte varit så särskilt aktiv den senaste tiden. Men så tycker jag ju ändå att det är roligt att sitta här och kåsera om vad som händer, så jag gör ett nytt försök och ska verkligen försöka att skriva lite oftare.😉

Efter två veckors semester runt midsommar, sparkade jag igång med nattskift och därefter utställningsarrangemang tillsammans med Annalena. Sommarvärmen anlände ungefär samtidigt och jag tror att kombinationen av nattarbete och gassande sol kan ha varit anledningen till att jag kände mej vimsigare än någonsin på utställningsdagen... 😜 Skönt då att vara två om ansvaret och trots att allt inte gick att genomföra exakt som planerat, så verkar utställarna ha varit nöjda och det är huvudsaken!
Jag hade med Medusa och hann bli nervös över hur det skulle gå när flera tidigare guldbelönade ponnyer fick silver. Utställning är ju en bedömning för dagen och man ska aldrig räkna med att något är självklart, men det är klart att har ens ponny fått flera guld av olika domare, är det ju lite svårt att glädja sej åt ett silver... Medusa gjorde vad hon skulle i ringen, men inget mer - att ställas på box och "slitas" ut strax före bedömning passar nog inte henne så bra - och jag undrade om vi fått fram de fina rörelser hon faktiskt har. Hon placerades som klassvinnare och det var förstås roligt, men eftersom kritiken gavs bakifrån blev det fortsatt nervös väntan. Först när tvåan visade sej ha fått 39 och jag förstod att Medusa fått minst detsamma, vågade jag andas igen.
Men det blev guld med jämna åttor och en avslutande nia och nu har hon faktiskt fått 41 de senaste fyra gångerna hon har visats (för fyra olika domare). Nian har varierat från typ, skritt och trav. I Stochampionatet fick vi lämna först, men det var roligt att få vara med, som det heter. Jag är så glad och stolt över min fina ponny!

Från hingststationen har det rapporterats att Wivi blivit betäckt tre gånger innan hon gick ur brunst. Nu väntar vi med spänning och hoppas på att hon inte ska komma om... Det är ju lite tomt utan henne här hemma.


Medusa i utställningsringen Fors gård, Riddarhyttan (Foto: Lars Åhlström)

Likes

Comments