Hela värkarbetet stannade av. Eller, jag hade värkar men de var så korta och gav ingenting. Läkare tillkallades och jag fick värkstimulerande för att det skulle komma igång lite. Klockan var kanske 18? Jag minns ärligt talat in. Vi kom in till Mölndal vid 14 och det hade gått en bra stund.

Härifrån minns jag inte mycket. Lustgasen var guld och jag minns hur det blev mörkare och mörkare för varje gång jag tittade ut genom fönstret.

Jag minns att det helt plötsligt började lukta så jävla illa rent ut sagt och frågade vad det var för stank där inne. Då har Fredrick sprungit ner 11 våningar för att hämta kebabtallrik som hans mamma kom och lämnade till honom (fanta exotic till mig - för det hade jag tydligen bett om haha). Det var den värsta stanken någonsin!

Lustgasen var en grym fylla. Verkligen super grym och jag är glad att jag valde att ha den. Jag är glad att jag inte tog EDA - för jag tror det hade varit ett för stort hopp mellan 'icke-smärta' tills att ungen skulle ut. Förstår ni hur jag menar? Nu kom ju smärtan successivt.

Helt plötsligt kom det en smärta som drog tag i hela magen. Det var dags att krysta. Det var svårt och jag hade ingen kraft. Jag orkade inte ta i. Jag trodde inte att jag skulle behöva ta i SÅ mycket, men det var verkligen allt vad man hade som gällde. Varje gång jag skulle krysta så knep jag ihop benen och det fick komma in 2 extra barnmorskor för att hålla ihop mina "starka ben" (lite mer skryt, haha). Nu var det alltså en läkare mellan mina ben, en barnmorska på vänstra benet, Fredrick på högra och sen en barnmorska som knutit en "norsk knut" på ett lakan och som lekte dragkamp med mig innan varje krystning. Jag blev så ledsen mot slutet att inget gick, att hon aldrig kom ut och jag började - som jag fasade - säga att DET INTE SKULLE GÅ. Fredrick blev arg att jag gav upp och pushade på och sa att hon snart var ute, att han kunde se hennes huvud och att det bara var en krystning till. Han gav mig verkligen kraft till att fortsätta - jag skulle minsann göra honom stolt!

Det började diskuteras sugklocka eftersom krystningarna inte gav så mycket som de vill - men här tog jag i mer än jag någonsin gjort och vips så var hon ute! Det brände som fan när hon trycktes ut, men det glömmer man bort efter en sekund. Verkligen med en gång!

Jag fick upp henne på bröstet och Fredrick såg rörd och trött ut. Jag kommer ihåg att läkaren kom tillbaka in, att det var massor av folk i mitt lilla rum (skiftbyte fick jag veta sen..) och att jag blödde mycket. Tröttheten övergick till oro och jag kunde inte fokusera på min lilla nyfödda dotter.

-"Är du inte glad?" säger Fredrick.

-"Vad händer Fredrick? Kan någon säga något?"

-"Du blöder lite mer än vi önskar, Malin. Det är ingen fara, vi ska bara stoppa det."

Det är INTE det man vill höra när man föder barn kan jag tillägga. Det var en oro som är svår att beskriva. En kvinna som jag inte känner igen kommer och sticker en nål i mitt ben och det trycks in kompresser i mig. Plötsligt är rummet betydligt mycket lugnare och allt verkar under kontroll. Jag hade blött 800 ml (vid 1 liter måste man få blod ungefär) och det var blodstänk på skynket bredvid. Moderkakan var redan ute och inget jag märkte av och det sprayades någon mellan benen på mig innan en annan sköterska började sy ett par stygn. Inget som kändes överhuvudtaget.

Vi fick smörgåsar, Fredrick fick sätta på en blöja och jag njöt av att vara KLAR. Det var en galen känsla.

När vi fick vara ensamma så lämnade Fredrick över en liten ask med två diamantörhängen i. Det var dem Fredricks mamma lämnat tillsammans med kebabtallriken och jag fick tårar i ögonen. Han var så fin. Så himla snäll. Det var min pushpresent. Älskade kille.

När vi ätit upp så bokade barnmorskan in ett rum på BB, men först ville hon att jag skulle kissa. Ursäkta? Jag födde precis ett barn och du vill att jag ska kissa? Jag hade för övrigt blivit tappad två gånger under förlossningen. Och ja, jag bajsade ner mig också. Too bad. Man bryr sig föga där inne kan jag ju tillägga.

Jag gick in på toaletten och satt där 30 minuter utan framgång innan Fredrick kom och frågade om jag var okej och att parkeringen gått ut så han måste ner och lägga på strax. Sköterskan kom efter ytterligare 10 minuter och jag sa att jag blivit tappad - att jag omöjligt kunde kissa mer än den droppe som kommit. Det var okej och vi fick äntligen åka rullstol ner till BB. Älskade älskade BB. Gud vad jag njöt av tiden där. Det visade sig att paret vi mött på CTG även fött bredvid oss OCH fick ett rum på BB två rum bort. Vad är oddsen?

Till sist vill jag säga: se fram emot förlossningen och försöker skippa all oro - kroppen är fantastisk och sköter allt själv! Just go with the flow :)

Kram!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments