View tracker

INGEN kunde väl tro det här,  absolut inte, domen var ju som sagt  "kanske promenader om fyra månader och sen kanske gympa"  aldrig mer dans eller tuffa,  roliga pass.

Jag kan ju säga som så,  att efter ca 1,5 månad var jag ute och gick i skogen (bodde på äldreboende ute i Rasbo under en tid... Vidrigt på många sätt!) på alldeles egen hand.
Någon vecka senare var jag på 30 min Bodyattack!
På låg nivå naturligtvis, men t.o.m jogga fungerade.
Tog av båda ortoserna under passet,  gick bra det med fastän armen såklart inte samarbetade för fem öre.

Och sen rullade det på.
När man tog bort axelortosen försvann restriktionerna också.
Vad gjorde jag?
Var på Bodyjam...Varför inte liksom??

Jag hade ju redan testat AfHo:n...

Och nu då?
Jag har ju ett eget program som jag kör också,  men faktiskt är det åter PASS som gäller!

Förutom Jam ,  AfHo och Attack så är det Challenge (kl 8.00 på måndagar...) Tabata (07.30 på onsdagar)  som gäller.

Allt är "som vanligt" alltså ;)

Vad är Challenge?
Cirkelträning med tuffa övningar under 1 minut. En LÅNG minut.
Kan t.ex. vara box, armhävningar, planka, höga knän,  step up med vikter,  tungt rep alltså vanliga tuffa övningar.

Tabata?
20 sekunder styrka -  "vila"  10 sekunder -  20 sekunder kondition x 8/övning.

Det kan t.ex. vara SPRING med höga knän  (på stället) Burpeesar,  armhävningar, planka,  skivstång,  crunches, "mountain climbers" och annat skitjobbigt.

Jag var ju (faktiskt) ledsen över att jag inte kunde göra burpeesar,  alltså på riktigt ledsen.
Men så kom jag på i söndags att det kanske skulle gå att göra mot scenen,  d.v.s. att jag inte hoppar ner på golvet, och det GICK!!!
Kom på den alldeles själv,  sen pratade jag med instruktörerna om det,  och TADAAAAA! Jag har Burpeesar på tabatan igen!

Armhävningar får jag göra mot väggen,  stående alltså, och det går lika bra det.

Mountain Climbers har jag haft hjälp av en step-bräda på scenen,  eventuellt struntar jag i den för den åker iväg rätt som det är. Haha.

En dag när jag tränade själv tänkte jag att jag skulle testa planka bara för att se om det gick.
Av förklarliga skäl kan jag ju inte stå på knä, så jag fick stå på tå.
Det gick det med.

Jag är med andra ord tillbaka på mitt eget lilla vis.

På ÅB för knät tyckte läkaren att han behövde påminna mig om att jag varit med om en olycka,  frågan är om han påminde mig,  eller sig själv?

Läkarna: 4 månader sen kan du kanske gå promenader,  aldrig mer träna.

Jag: 1,5 månad sen var jag ute och gick i skogen. 3 månader efter olyckan var jag tillbaka på nästan alla pass igen.

Jag är fantastisk.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min frukost har de senaste dagarna varit en betydligt enklare variant av bananpannkaka (jag KAN verkligen inte få till något annat än en... hög) nämligen en "Mugcake"  på 3 ingredienser:
Banan
Kakao
Ägg

Hacka bananen,  mixa med ett ägg och typ 2-3 msk kakao  ("efter behag")
Häll smeten i en mugg/lämplig liten form
Kör i mikron typ 1-1,5 min.
Klart!

Garnera med kokos,  frukt,  bär eller något om du vill.

Enkelt,  snabbt,  gott och nyttigt.

Likes

Comments

View tracker

Looong time,  no see,  som man säger!

Den här bloggen kommer framöver enbart handla om elände,  men fokus kommer att ligga på glädje,  framsteg och hopp!
Eller ja,  jag ska vara ärlig,  det KOMMER  Depp,  frustration och elände -  men det är inte där jag vill lägga fokus.

Det har nämligen skett en ENORM förändring i mitt liv och framtiden är ytterst osäker,  ingen vet vad som kommer hända.  Såklart.
Det handlar inte om något dödsfall eller så -
MEN den 28/12 skulle jag,  i vanlig ordning,  till gymmet för Bodypump och Bodyjam.  Men jag kom aldrig fram.

Vid övergångsstället precis innan Gränby blev jag påkörd! Bilisten smet och vi har ännu inte hört något.
Jag har sen dess legat på sjukhus,  på måndag är det vårdplanering och då får jag veta mer vad som ska hända med mig.

Klart är att jag INTE kommer kunna träna mer,  inte alls på samma sätt, Jam,  pump,  grit,  tabata... Alla,  ALLA de passen kommer gå fetbort.  För alltid.  Troligtvis.  Jag kommer göra mitt yttersta för att åtminstone kunna ge jamen en chans.  Men inte förrän typ i höst!! Enligt Läkarna kan det ta upp mot fyra månader innan jag kan ta vanliga promenader igen.  "och så kanske gympa" pfft.
Å andra sidan sa de innan att knät var HELT. 
Knät  som jag hade så FRUKTANSVÄRT ont i!  Kunde inte gå alls,  men de tvingade mig.
En läkare sa,  efter typ 3 dagar, innan man kollat ordentligt,  att jag skulle hem.  Att han var "övertygad om att jag ska klara mig själv" redan då,  när jag bor 3,5 trappor upp utan hiss och alltså inte kunde gå ALLS.
Trots skyhöga doser av smärtlindring.
Till slut valde man att röntga knät. Jag hörde inget om svaret efter det. 
Men så frågade moster och HON fick veta att MITT  knä "såg bra ut"  av en sköterska i korridoren.

Dagen efter kom man in och sa att man granskat närmare och hittat en lös benbit så jag skickades på MR-undersökning.
Efter det var inte det "hela" knät så helt längre.
Ledband och korsband är trasiga + ligament. 
Domen blev således; ingen mer träning (Hah!  Vänta bara...) och lååång rehabilitering,  ev Operation kan komma om typ fyra månader då. Men troligtvis inte.
Nu så är knät inspärrat i en ortros som ska vara där dygnet runt i sex veckor, 5,5 kvar.
Axeln (den redan skadade, på gott och ont)  har varit i ortros sen det redan på akuten konstaterades att den var bruten. Den har "bara" 3, 5 v kvar i fångenskap.  Men man räknar med att den ska bli helt återställd.  Vi får väl se.

Hur som helst vet jag heller inte hur jag ska klara mig hemma när jag bor 3,5 trappor upp,  utan hiss,  och för trångt och stökigt för att klara mig själv,  när jag dessutom inte kommer kunna göra något själv.
Duscha går hjälpligt,  men jag måste få hjälp med ortrosen före och efter,  vilket går sisådär eftersom typ EN har lyckats få på den helt rätt. Ingen fattar något alls om hur den ska sitta,  men man räknar alltså med att jag,  som dels har ont,  dels inte ser eller kommer åt ordentligt och dels bara har en hand,  ska klara det själv.

Nåja,  det löser sig. Lär ju bli någon annan form av boende,  hoppas jag. Åtminstone tillfälligt.  Sen lär det ju bli högaktuellt med flytt.

Jag hoppas och tror på det bästa. Och jag kommer nog behöva skriva av mig en heeeeeeeeeeeeeej del här.
Men, som sagt, jag vill försöka hålla det positivt så långt det går.

Dock blir det ett låååååångt inlägg om sjukhusvistelsen,  och det är tragikomiskt på hög nivå.. Ni ska få se vilket kaos jag lever i... Ingenting har fungerat. Skitverksamhet. Kort sagt.  Ett skämt,  ortopeden i Uppsala är ett skämt.

Likes

Comments

...men man blir aldrig för gammal för att leka i lekparken med de andra barnen :-)


Likes

Comments

Var på stan med en nära vän och vi trillade in (nåja, vi vandrade in med stil, typ) på Rådhuset för lite "lyxshopping". Jag tyckte att jag förtjänade det! Mina kläder är för stora och "nytt" har jag fått akutköpa på loppis efter att ha rensat ut.

Idag blev det ett par svarta stretchjeans i stl 26"!
Alltså, förstår ni?? Sist jag köpte jeans var det (knappt att det gick) i stl 33"...heja mig!

Och så ett linne (träningslinne såg jag att det var sedan, och de kan man ju inte få för mycket av. ;) )
Båda från Twist&Tango.
Och så en knallrosa stickad tröja som kommer bli perfekt när vi går mot (ännu) kallare tider. Den är från Boomerang.

Så nöjd! Dessutom var självklart (!!!) allt på rea, blir ju nästan pank av att bara kolla på vissa plagg ;)
Men jag gjorde som sagt några kap!


Likes

Comments

Kanske är det någon som har saknat mig, kanske inte :p
Har liksom inte haft så mycket att skriva om egentligen - träningen har ju fått en helt egen liten blogg: nouw.com/justdidit :) och det är ju till största delen mitt liv liksom (herregud så tråkigt det låter! Inte konstigt att folk börjar tycka synd om mig för att "jag gör inget"...! )
Hur som helst, egentligen borde jag sova för LÄNGE sedan då jag ska träffa en vän kl 11, men vette sjutton om det inte vore bättre att vara vaken tills dess?? Somnar jag nu så är jag ju ännu tröttare när jag vaknar liksom. Och risken är ju stor att jag vaknar för sent!
Som nu t.ex. 16.30 orkade jag masa mig upp ur sängen.
Söndagens äventyr i stockholm tog visst värre på krafterna än jag trodde - men det är inte så himla konstigt med tanke på vilka jäkla påfrestningar jag utsatte mig själv för - bara för att jag kan! Naturligtvis borde jag ha förstått att jag skulle få sota för det, men jag lovar att det var värt det! :)
Mötte upp moster på centralen 11.30 typ så åkte vi direkt till grönan och det första vi gjorde var att...åka nyckelpigan! Hahaha. Lagom uppvärmning liksom. Sedan den traditionsenliga kvasten (första gången jag åkte den var det med en vän som ba "håll i dig - för nu går det nerför" - ÅÅ HELVETE! DET HADE JAG GLÖMT!! WAAAAAAAAAAAAAH!!" )
Och så var jag fast. Kära lilla kvasten <3
Därefter var siktet inställt på Eclipse, alltså - nära. Men jag bangade i sista stund när jag insåg hur otroligt jävla skithögt upp det var :o
Sitta där och sprattla med benen 121 m upp i luften liksom? Nä. Skulle inte tro det.
Så jag ställde om siktet till Twister istället. Jag som aldrig åkt något läskigare än kvasten liksom.
Men jag hade förberett mig minsann! Analyserat på Youtube (t.o.m på stora tv:n...) och kände att även om stupen var ganska branta så var de ändå korta liksom. Jämförde på hemsidan och den var lägre än kvasten, med samma hastighet.
Så - JAG.GJORDE.DET!
Bestämde mig med ett; men hur jävla mycket "kan inte, klarar inte, törs inte, vill inte, går inte, ska inte..." har jag inte klarat av senaste halvåret?? Va?? "tänk om nacken pajar? Eller ryggen?" Well...klarar den att studsa runt 30-90 minuter så får den bannemig klara en Berg-och-dalbana som tar ungefär exakt 2 minuter också!
Sedan var det färdigresonerat.
Ställde mig i kön - ensam. Fick sitta bredvid en jättegullig tjej som ba "skrik du, jag skriker med dig! :) " och så när vi åkt upp för den där låååååååååååååååååååånga första backen så ba "och nu kommer ett brant stup nerför, redo?" JAPP...waaaaaaaaaah!
Haha. Men det var faktiskt det enda läskiga! Det gick så fort annars så man hann liksom inte tänka på hur högt/brant/fort/krokigt det gick. Så det var inte ett dugg läskigt. Faktiskt. Nacken klarade den, ryggen också (men så hade jag tejp också p.g.a en veckans värk efter ett brutalt härligt Jam-pass...hoppsan. Så går det när jag släpper kontrollen) så jag åkte igen.
Med moster den här gången.
Men så fick vi se fotot...alltså...moster skrattade så hon nästan kissade på sig - och alla andra inne i butiken också (jag skojar inte!) och jag vet att det var åt mig för jag såg bannemig helt vidrig ut!
Jag ba "vi MÅSTE åka igen! Jag kan INTE se ut sådär!!"
Så vi åkte igen.
Och bilden blev exakt, jag menar exakt LIKADAN! Det enda som skiljde var någon liten detalj...men jag såg fortfarande lika hemsk ut. Dock sade kroppen nej till fler åkturer nu.
Men då hade jag åkt bläckfisken emellan. Bläckfisken som jag annars kunnat åka 5-6 ggr på raken - oavbrutet. Insåg att den var faaan så mycket värre för mig än vad Twister var.
Åkte kvasten en sista gång - och precis när vi åkte ut började det duggregna, men det var mest härligt.
Vi hade för övrigt enorm tur med vädret!
Sol för det mesta, alldeles lagom varmt, vindstilla. Men så kom en regnskur. PRECIS efter att vi åkt Twister. Så vi gick och drack kaffe och tittade på en dansuppvisning, så gott det nu gick att se därifrån där vi satt, vi satt liksom bra under tak och såg lite grann i alla fall.
"Danskampen" mellan "hiphoparna" och "ballettarna"...ganska roligt faktiskt! Sedan ställde sig alla som var nere på golvet vid scenen och dansade de också. Barnen sprang upp på scenen.
Jag satt där jag satt :)

En finfin dag! Och jag fick ännu en anledning att vara stolt över mig själv, med en ny sak avbockad på "saker jag aldrig trodde jag skulle klara av"-listan.
Tro mig, jag är världens fegis när det gäller sådant där. Barnkaruseller, det är min grej! Och kvasten. Kvasten <3
Värre än så här blir det dock inte då Twister verkligen var gränsfall för mig. Men nästa gång sitter jag nog längst fram tror jag, så jag får se om där finns sådan där "sug-i-magen"-effekt, för någon sådan märkte jag inte av. Booooring.













Likes

Comments

En efter en lämnade vårt hem
Fast alla vi var bofasta i himmelen
Lämnade allt så barnsligt och kallt
Kvarglömda är vi med minnen överallt
Och gamla rum dom fylls med nya vänner
Men det finns ingen plats för dig och mig i allt det här
Jag hatar er jag hatar det som händer
Och jag vet inte längre vem du är
Ni ringer ibland dit guldet blev till sand
Ni säger att ni saknar oss och Alderland
Men vad ni än gör, gamla minnen dör
Kvar är jag med känslan att va utanför
Och jag vill inte skaffa nya vänner
men du har hittat nya rum och liv att leva med
Jag hatar att jag känner det jag känner
Men jag vill inte va här utan er
Nere på vårt fik så har jag saknat era skratt en längre tid
Men nere på vårt fik sitter en flicka som är stark och jag går dit.
Först nu kan jag förstå allt det som händer
Att Alderland är evigt, enbart människorna byts ut
Jag kommer alltid minnas mina vänner
Men tiden här för mig har nått sitt slut...



Likes

Comments

Haha! Känns som att jag inte gjort annat än ätit sista dagarna...i fredags var jag på Lingon och åt middag med farbror Bo, Birgitta och lille Malte (Malte är min lilla passhund, ni vet? Världens sötaste lilla filur 😍 ) och jäklar vad med mat det blev. Hahaha. Galet! Blev lite dricka också förvisso.
Förrätt: Carpaccio
Huvudrätt: Musslor kokta i vitt vin och grädde (herregud vad gott det är!) och räkor.
Och så vaniljpanacotta med rabarberkompott och vitchoklad-crisp  till efterrätt.
Alltså...jag vet en mängd uttryck jag skulle vilja använda istället för det otroligt tråkiga "smaklökarna dansade i munnen." hahaha.
Maten var fantastisk, personalen var helt underbar, sällskapet lika så och även vädret. En perfekt kväll helt enkelt, vi fortsatte hem till B för lite "eftersnack" innan jag gick hem. Klockan var inte mycket mer än 23, men vi hade ju träffats redan kl 17 så det blev ju några timmar ändå :) 


En del av mig trodde att det skulle vara fysiskt möjligt (men ungefär omöjligt mentalt...) att komma iväg på Bj:n kl 10. Det blev inte så kan jag säga. Jag insåg att det var mission impossible och med katastrofen (jag.gick.ut...! Skulle ju inte...men fick sådan jäkla panik att jag bara skakade, när jag väl kom ut grät jag hela vägen hem. Suck. Så det blir ingen mer Jam på onsdagar åtminstone. Fixar uppenbarligen inte salen där ute (officiell version) näe men jag tror faktiskt att det största problemet för mig är att jag inte kan koppla bort speglarna (de är ju överallt!) och när jag då kommer av mig är katastrofen ett faktum om jag inte lyckas skrapa ihop mig i tid, i onsdags var katastrofernas katastrof ett faktum. Urk.
jag önskar att jag kunde skylla allt på salen, men jag vill i alla fall - för säkerhets skull - klargöra att det varken berodde på vår fantastiska, glada, härliga instruktör, eller alla härliga passkamrater. Det blev ett känslomässigt sammanbrott. Helt enkelt..
Nå, hur som helst blev det då inget Bj, det var liksom bäst så, men faaan vad ont det gjorde i min lilla själ :( Då insåg jag att det inte ens var idé att tänka tanke på att lägga ner det där med BodyJam.

Det må vara överkurs deluxe för mig, men...tss. Hellre ett fullständigt obegripligt, energiskt och galet Bj-pass än ett överbegripligt, dötråkigt zumbapass t.ex. (eller för allt i världen det där vidriga LatinJam...hua) så, nytt försök på lördag. Jag måste bara bestämma mig för att det ska gå.
Jag vet att det finns ett tänkbart scenario som jag inte vill tänka på, men det skulle onekligen kunna ställa till det...bwah. Jaja. Jag ska överleva veckans galenskaper till pass först. Det blir inte nådigt kan jag säga.
Förutom bodypump och bodyattack så blir det både Grit S och Grit Plyo. Jag konstaterade glatt att Grit förmodligen är galenskapernas galenskap. Men jag gillar ju galenskap numera så det är ju bara att tuta och köra, right? Just do it liksom.
Det är på onsdag den verkliga utmaningen kommer - då jag ska vara på Gränby och köra Ba 30 + Gs30. Jag lovar. Jag kommer vara helt slut och färdig, så jag kommer varken hinna eller orka tänka på att jag egentligen borde vara på Bj:n.
Nåja. På´t igen på lördag (jag har nog inget annat val än att gå dit i alla fall, och det är ju bra...) om jag kan gå alls d.v.s
MÅSTE verkligen bli bättre på att stretcha. Annars kommer det ju inte att gå. Men det är ju såå tråkigt och gör så jäkla ont. Hahaha
Jaja. jag får verkligen ta en dag i taget nu.

Förutom det uteblivna Bj-passet blev det en VÄLDIGT härlig lördag! Först var jag och min älskade mormor på Café Årummet och fikade (vit choklad cheescake och islatte...) sedan drällde jag runt ensam en stund, rätt som det var träffade jag Emma som hade Sh´bam:en förut, så himla kul att träffa henne igen! Saknar henne på gymmet ju :)
Hur som helst, vi satte oss på EspressoHouse, klockan var väl typ 17-ish. Och jag blev bjuden på en stoooor Frappino (med grädde :D ) SÅ god...tack Emma 💗
Sedan var det väl dags att traska hemåt igen. Eller traska och traska, kändes mest som att jag rullade fram...hahaha.
Så jag hoppas att träningsplanen för veckan håller (och att jag håller för det. Haha. Jaja, jag orkar nog, får ta det lugnt. Känns som att mitt motto har blivit "lite och ofta". Även om jag kör på efter bästa förmåga och alltid blir genomsvettig i olika nivåer :D (Grit:en är hemsk! Där sprutar svetten, ursäkta infon, redan efter fem minuter...) Nåja. Det är roligt att hoppa/kliva/snubbla låda.
Men JÖSSES vilket blåmä'rke jag fått på knät av att inte använda matta. Hahaha. Aj.

På DET viset är jag glad att jag bara har Malte mån + tis. Han blir liksom inte större och mindre nyfiken på allt för att jag är stel och öm...han är fortfarande liten och flängig - och det KÄNNS. Hahaha. Ta på liten sele på liten hund när man är värre än en robot är inte jättelätt, och så trottoarkanter, koppel + den där härliga när man måste böja sig ner och plocka upp efter hunden. Ouff. (yepp, jag gör alltid det, även om det är med mycket möda och stort besvär 😜 )

För övrigt är det ju fullmånefas nu, det förklarar faktiskt en del av att det...well...sket sig...i onsdags. Jag blir så sjukt känslig i början av fullmånefaserna, och så får jag inte sova på flera nätter. Nu börjar det väl lugna ner sig igen så jag är snart tillbaka på banan.

Äh. Jag går och mediterar eller något istället. Då somnar jag förr eller senare (oftast förr) brukar dra igång någon av "binaural beats" meditationerna på youtube. Det finns liksom för allt möjligt. Bäst är "extremely strong pain relief". I love it. Och så "wake up without caffein" den är bra om jag behöver bli pigg. Och så finns det för fokus, sömn, avslappning. Allt. Bra grejer.
Men ljudet är...intressant. Är man fullständigt ovan vid meditationer och mindfulness (mindfulness lärde jag mig på DBT:n...väldigt användbart) kanske man kan finna dessa meditationer outhärdliga då ljudet är...speciellt.
Testa och se vet jag, om ni inte har något annat för er - framför fordon, jobbar eller så.


Godnatt.
























Likes

Comments



​Jag vet, det rimmar illa med min problematik, men det fina är att det finns så OTROLIGT många alternativ, för alla. Även för mig.
Det enda som inte finns alternativ till (annat än att springa undan...haha) är BodyJam. Då är det ju bara att sprattla med liksom. Men hopp, vikter, spring o.s.v. går att ta ner. Kliva, strunt i vikterna, gör något annat. Bp finns alltid alternativa övningar, eller helt enkelt strunta i allt vad vikter heter.
Armhävningar kan man göra på tå, på knä, mot bräda, eller bara typ gunga lite. Hahaha.​

Jag smiter gärna undan vid snurrar, för det gillar jag INTE. Men förra programmet (BodyJam 72) kom jag inte undan. Och i detta programmet kommer jag väl antagligen sätta det förr eller senare, men öva får jag göra i Boländerna, på Gränby finns inte plats för det.
Tyvärr går ju alla pass jag vill gå på, på onsdagar. (Bj, Ba, Gs) och Bj:n styr. Den är ute i Boländerna. Så det går liksom inte att kombinera på något vis. För hur det än är så är Bj:n högsta prio - även om jag med handen på hjärtat kan säga att det faktiskt inte är ohotat världens bästa pass längre...det finns annat som faktiskt är roligare men det beror ju på att jag inte är någon dansare...dock kommer jag aldrig någonsin ge upp Bj:n för hur det än är så finns inte annat än kärlek till det, viss hatkärlek till vissa moment och musiken men...ändå,  Dessutom behöver jag ju variation! De andra passen är ju i princip styrkebaserade och då blir det lätt för mycket. Men det är ju som det är.
Bj:n är ju TYVÄRR bara 2 ggr/v nu i sommar (måndagspassen...snyft...) vilket innebär att jag inte riktigt får till den där variationen, hade behövt tre danspass/v typ. Men det enda alternativet verkar vara LatinJam här på Kraftkällan - och ALDRIG I HELVETE att jag gör om det! ​Never. Oavsett vem som står som instruktör (det är inte alltid hon som kör, och kanske skulle det funka med någon annan instruktör - men det är inte värt att chansa.
Så det är ju tur ändå att även om de andra passen är mycket styrka så är det ju olika upplägg o.s.v. så det blir ju inte ett evigt nötande.  Och för mig är det ju verkligen dagsformen som styr. Ibland ger jag allt jag har på allt jag kan, ibland ger jag lite på allt, ibland låter jag bli helt, ibland hoppar jag helt enkelt över vissa övningar. Jag anpassar mig och är inte ett dugg orolig för att det inte skulle fungera.​
Dessutom är det ju FAN så mycket värre för mig att köra på egen hand och allt blir fel, dåligt och inte bra. Jag är jättenöjd så här (förutom måndags-Bj:n då...) men skulle vilja ha Ba någon annan dag i veckan också eftersom onsdagarna går bort.​

Resten av veckorna verkar det mest vara Bp nu, känns som att det finns minst ett pass varje dag typ. Jag vet, jag får gå på Centralbadet o.s.v. men jag VILL inte. Och eftersom jag inte KAN dansa så är det ingen idé att gå dit på danspass heller, även om det är "våra" fina instruktörer som kör, vilket gör att jag missar både Afro och AfHo tydligen, men shit happens...insikten var värst. Jag vet vad jag missar - för både Afro och AfHo är HUR kul som helst men det känns inte värt all ångest det skulle innebära med att gå till en okänd anläggning, okänd personal (bortsett från instruktören då) och okända, antar jag, passkamrater. Jag behöver tryggheten. Så är det. Möjligen om någon skulle släpa dit mig, but those days are gone. Jag ska klara mig själv nu.
För övrigt har jag ett stort blåmärke på knät. Hahaha! Att stå knä utan matta på ett hårt trägolv och göra armhävningar har sina biverkningar eller något :)






Likes

Comments


(Ber om ursäkt redan nu för att vanligt radbyte inte verkar fungera, så ursäkta för den klumpiga texten ...huff)
​Ah. jösses. Fredagskvällen var - utan att gå in på detaljer - kaotisk. Vilket resulterade i ungefär exakt fyra timmars sömn på morgonkvisten. Lämpligt när man ska vara på gymmet kl 10? Nah. Inte direkt.

Som vanligt släppte all oro och allt elände när vi väl kom igång, jag brukar alltid vara dönervös tills första stegen ungefär. Men faktiskt går det över förväntan även nu. På passet i onsdags sa hjärnan höger - fötterna vänster, fötterna vann och allt blev rätt. Hahaha. Eller alltså, inte "rätt rätt" - det vore att ta i. Men liksom. Rätt? Och igår var det egentligen inget större undantag, det enda var att det var ALLDELES för trångt för mig att öva på snurrar, så det får vänta (men det kommer. Det vet jag, för jag kan själv nu!)
Hur som helst så var det inget Bodybalance efteråt så vi fick chansen att ösa på en kvart extra. Det var rooooligt! 
Och välbehövligt. För jag var pass-traumatiserad.
I torsdags var jag med om det värsta passet någonsin. Och det berodde INTE på mig.
Utan på instruktören.
​ För det första var det ett helkonstigt pass, för det andra var jag stel som en pinne efter veckans äventyr (Bj - Bp - Grit Plyo - Bj ) och det säger sig själv att man kan inte skaka rumpa när benen är stela som pinnar, rumpa och ben hör liksom ihop. Vilket instruktören inte verkade förstå, för hon var på mig heeela tiden! Fysiskt alltså, hon släpade bokstavligen omkring på mig fast jag sa åt henne att låta bli. Suck. Så FÅR de inte göra. Det var så otroligt pinsamt, och jag var så fruktansvärt frustrerad! Men jag lyckades hålla löftet om att inte gå ut (bryter jag det en gång vet jag att jag gör det igen - och det vill jag inte) så jag är nöjd med mig själv ​i alla fall!
Jag gör dock aldrig någonsin om det. Och jag går inte på några pass där det står "instruktör uppsala". Däremot verkar det som att jag får utmana mig själv och faktiskt gå till de andra anläggningarna också, för det går uppenbarligen pass där som jag inte vill missa ibland. AfHo t.ex. Och Afro. Med våra fina instruktörer.
​ AfHo:n missade jag. Jag var på Bp:n istället eftersom jag inte visste att det var :'(

Men på Bp:n  var inget som vanligt heller...så det var bara allmänt..konstigt. Fast det gick bra. Dock var det en för mig okänd instruktör som inte visade några alternativ, så det var ju bara att tuta och köra. Och det gick ju det med. Jag tror att jag kan mer än jag tror, jag blir bara bekväm med de instruktörer jag känner (vilket är absolut nödvändigt, för jag måste känna att jag kan avbryta och ta egna alternativ om det inte går) så en kan ju konstatera att jag - precis som väntat - blev botad och återställd. Nu laddar jag upp för Bp (94:an nu misstänker jag eftersom jag ju "känner" denna instruktören :) ) fast jag är lite putt för telefonen fungerar inte. Jag vill kunna lyssna på musik när jag är ute - jag gör alltid det, en "ovana" sedan tiden med social fobi men nehej den lilla skitmaskinen har sagt upp sig. Gissar på virus. Blörk.

























Likes

Comments