Kapitel 2 - Midoriya.


Nästa dag så jobbade Midoriya på caféet och fick återigen besök av sina vänner, den här gången av Uraraka och Todoroki, de andra var säkert på jobbet.

"Midoriya, vem var det där?", undrade Uraraka fundersamt när den mystiska killen strök Midoriya's kind, framför allt så var det Bakugou's pojkvän! Han hann aldrig som reagera när han var fort ute från caféet.

"En kund, som kom in för en liten stund sedan", svarade Midoriya och log. "Han ville ha mat och det enda han köpte var en smörgås.. Ingen dryck eller tillbehör till smörgåsen"

"Han var skumt klädd och såg ni bandaget om hans händer!", sa Uraraka. "Det är något skumt med den där snubben, han pratade långsamt och hest"

Todoroki nickade instämt till och såg på Midoriya. "Uraraka har rätt, det är något mystiskt med honom"

Midoriya log bara mot dom och nickade kort till. "Var inte oroliga. Det är en kund och kan inte neka till dom heller, han kanske har en anledning till att han är klädd på det viset", svarade Midoriya och ryckte på axlarna. Dörren plingade till och deras blickar vändes mot dörren. När man talar om trollen, så kom den där killen igen, med samma smutsiga och skumma kläderna. Dabi gick fram till kassan, ignorerade blickarna han fick av Uraraka och Todoroki.

"Midoriya", mumlade Dabi svagt till och räckte fram sin hand. Midoriya såg lite på hans hand och log, han räckte fram sin hand och tog tag om hans hand försiktigt, han ignorerade det som kändes konstigt som om det var något på hans hand. Midoriya log lite och såg på killen. "..Dabi, kalla mig Dabi"

Dabi..? Så det var det killen vill bli kallad för. Midoriya nickade lite och såg på honom. "Trevligt att träffa dig, Dabi", sa Midoriya och skakade lätt om hans hand. Han hade aldrig varit med i en sån här situation, och det var rätt som både Todorki och Uraraka säger - det är något mystiskt med Dabi. Varför visar han inte sitt ansikte och varför har han bandage över sina händer? Midoriya tittade på honom, han släppte inte hans hand och han drog lite men Dabi höll om hans hand.

"Midoriya, min första vän", sa Dabi och såg lite svagt upp mot Midoriya, såg honom genom luggen och höll om hans hand. Det var så otroligt att han har fått sig en riktig vän, sin första.

"Ja, Dabi, men du kan släppa mig nu", sa Midoriya med snett leende på läpparna. Okej, detta börjar bli mer skummare än det var igår. Om Bakugou såg detta, så skulle detta gå rätt så illa, eller för Dabi. För att vara tydlig, så hade hans vänner en sak som kallas Quirk, man kan även kalla det för superkraft, man kan tyda det på många olika sätt. Todoroki tittade på dom och ställde sig upp.

"Hey, släpp Midoriya!", sa Todorki en aning bestämt och såg på denna Dabi, som släppte sin blick från Midoriya och tittade på Todoroki istället. Han sa ingenting, utan tittade på honom. Mer än det kunde Todoroki säga när han hörde dörren plingade till och ett väldigt bekant röst mer eller mindre skrika.

"Oiii! Vad tror du att du håller på med?", röt Bakugou och gick bestämda steg fram mot Dabi och slet loss honom från Midoriya. "Rör inte han, han är min! Endast min!" Dabi tittade ner och bet ihop. Han tittade upp försiktigt och när han väl gjorde det så hann han aldrig reagera när han fick ett slag mot sin kind och föll ner mot golvet. Han bet ihop, han hade gärna undvikt våld men han ville inte ge upp en fight genom att förlora. Dabi ställde sig upp och vände ryggen mot dom. Han drog ner dragkedjan till huvtröjan och tog av sig den. Det var förrän nu man fick se hans brännmärken och vars det slutade och hur det var ihophäftat med sitt skinn som var oskadad. Dabi tog av sig bandagen över sina händer och vände sig om mot de fyra som stod där. Uraraka såg på honom och kunde inte riktigt tro sina ögon, vad i hela har hänt med honom? Midoriya kunde inte heller tro sina ögon, stod och tittade på Dabi.

"Vad fan?", sa Bakugou. "Vad är du? Ett missfoster eller?" Dabi såg på honom och bet sig hårdare om sin läpp. Hans stubin var kort och det retade upp honom mer än vad han egentligen var van vid. Nog har han hör det förut, men inte efter blivit sedd på detta viset. Todoroki kunde se att Dabi blev retad av hans ord, och ville helst avbryta innan det var försent, men det var dock försent att kunna avbryta för helt plötsligt började Dabi utveckla sin Quirk. Todoroki höjde svagt upp sina ögonbryn, eld? Precis som han själv hade, i alla fall en del av honom hade eld och andra delen hade is.

"Killar, killar", försökte Midoriya lugna ner killarna som ville helst slåss med varandra. Midoriya kände helst för att skälla ut Bakugou inför Dabi, eftersom han tålde inte alls såna ord. Visst, så var det skumt att han höll hans hand sådär länge men efter att se det där så kunde han nog förstå vad Dabi menade med hans första vän. Efter ett par försök att lugna ner dom med sitt prat så lugnade Dabi ner sig först mellan de två. Han var mer förståndig än var Bakugou var, han var nog sugen efter att få slåss.

"Dabi, är jag din första vän?", undrade Midoriya och såg på honom, på hans ansikte och studerade det försiktigt.

"Ja, du är min allra första vän som inte dömde mig helt", sa han. "Du tittade aldrig konstigt på mig eller frågade vad eller vem jag är" Dabi såg ner mot sina händer, han hatade egentligen hur han såg ut, hur han fick folk känna sig rädda och få folk att ogilla honom på grund av att han ser ut på det viset han gör. "I hela mitt liv har jag varit ensam och försökt försörja mig med att hitta mat och skydd. Ingen ville ha mig för den jag var och hur jag såg ut - freak, monster eller missfoster blev jag oftast kallad för. Dessa ärr och brännmärken minns jag inte hur jag fick dom, det är som om att jag inte vill minnas dom alls, men jag vill veta vad som har hänt och varför", fortsatte Dabi. "Jag menade inte att skrämma dig, Midoriya, jag var så fast i tanken att jag hade en vän och ville aldrig släppa taget om handen som välkomnade in mig i caféet" Han tittade ner mot sina händer. "Jag vet vad ni tänker - vad är det som har hänt med honom? Helt seriöst så vet jag inte hur och varför. Det minnet är helt väck"

Midoriya såg på honom och började förstå en aning när han berättade sin historia. Han la försiktigt sin hand mot hans hand. "Dabi, jag är gärna din vän, och skulle aldrig se snett på dig, jag är inte en sån människa och inte dom här heller", sa Midoriya och log. "Bakugou kan nog förstå, men han agerade inte som han borde göra, så det ursäktar jag för att han attackerade dig utan en förklaring"

Dabi log snett, och såg på Midoriya, helt ärligt så var Dabi väldigt fast vid Midoriya men han kunde inte vara fast vid honom nu när han hade en annan vid sin sida. Han suckade tyst till och ställde sig upp.

"Ah! Todoroki, du har ett rum ledigt! Du kan ju låta Dabi bo hos dig", sa midoriya helt plötsligt med ett nöjt leende på läpparna. Både Todoroki och Dabi tittade på honom.

"Ehh?", sa båda samtidigt när de fick höra förslaget av Midoriya. Dabi funderade lite över det förslaget, det skulle inte skada honom precis.

"Ja, varför inte", svarade Dabi och ryckte på axlarna, för honom var det en bra idé och brydde inte så mycket om Todoroki's åsikt utan tänkte följa honom hem till sig.

"Vänta, va? Han? Bo hos mig?", sa Todoroki. "Han kommer knappast betala hyran eller göra några sysslor i lägenheten!"
"Kan jag väl visst, kan väl ändå försöka", försvarade Dabi sig själv, men visste innerst inne med att betala hyran var helt korrekt - men att städa kunde han nog försöka sig på. Diskussionen höll på ett tag mellan Todoroki och Midoriya, de argumenterade och ingen avbröt dom tills en av dom gav upp. Den som gav upp var Todoroki. Midoriya hade ett brett och stolt leende på läpparna och hade armarna i kors.

"Dabi, om du nu så heter så, följer med mig hem och när jag är på jobbet så städar du när det behövs och diskar och få laga mat", sa Todoroki bestämt och suckade lite. Dabi nickade lite och ställde sig upp. Det var som dags att gå för allihopa, förutom Midoriya som redan var på sitt jobb, de alla har spenderat nog länge i caféet utan att dragit iväg till sina jobb, förutom Dabi som inte har ett.

Det tog ett tag att komma sig hem till Todoroki, men han klagade inte medan de gick dit. Han steg in då Todoroki öppnade dörren för honom, tackade lite tyst och tog av sig sina skor. Dabi såg sig omkring i lägenheten och studerade i det hem han skulle bo under en period. Han var tacksam att han tog in Dabi i sitt hem.

"Du kanske vill ta en dusch?", undrade Todoroki och tittade på honom. Dabi var någorlunda längre än honom, Todoroki var 176cm lång medan han var troligen 180cm eller mer.

"Ja tack", svarade Dabi och nickade kort till. Det var lite awkward mellan dom två, de pratade knappt vid caféet och nu när de skulle bo med varandra så skulle de börja prata lite enkelt. Men problemet var att Todoroki var inte alls så social människa och inte Dabi heller. Han visade hur allt fungerade för Dabi, för att han antog att han aldrig använt en dusch förut. Dabi nickade lite då och då och fick sedan duscha ensam. Dabi tog av sig sina kläder och gjorde exakt som Todoroki förklarade, vred på kranen som började få vatten att komma ut och justerade värmen, när han väl fann den temperatur han ville ha så njöt han av den värmen och stod under vattenstrålarna och tog tvål som han smorde sig in mot sin kropp. Dabi sköljde snart ut det när han var klar med det, håret tog han sist för han visste dock inte ordningen och tänkte inte att man kunde ta håret först och kroppen sist. Dabi stängde av kranen till vattnet och tog en handduk och torkade sig om sin kropp och sitt hår. Snart virade han handduken runtom hans midja och drog lite sin hand genom sitt hår och tittade på sig själv genom spegeln.

//

Tror jag avslutar detta kapitel innan det blir föööör långt :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

[ VARNING: i den här bloggen kommer det mesta handla om BL, so if you don't like it, don't read it. ]

[Kommer inte utspela sig ifrån animen]

Kapitel 1. - Dabi

Han var ensam, han kämpade dag och natt med att försörja sig. Ingen i hans familj ville ha honom, på grund av hans annorlunda utseende och med det blev hans samhällets freak. Där han vandrade i mörker och letade efter mat, på dagen kunde han inte vara utomhus - alla skulle titta på honom eller akta på sina barn, för de ska inte vara närheten av ett sådant monster. Därför är natten bättre att vandra, där ingen är där och kan störa honom. Han var inte bekymrad eller kände något behov att vara med någon. Han kände att allt var bättre som det är, ensamhet och tystnaden. Han gillade det, mer än han egentligen trodde. Han visste inte vad han egentligen kände. Han ville inte veta av de känslor som finns, han tänkte inte alls mer på det än han borde ha gjort. Pojken som lämnades var full med ärr och brännmärken - han minns inte dessa skador som har skett, det enda han mindes var att han växte sig upp med dessa ärr och brännmärken.

Något avbröt Dabi när han var i fullt tänkande och tittade upp. Åh, han måste ha gått för långt än han egentligen skulle ha gått, han var uttråkad av att vara i samma ställe hela tiden och hade bestämt sig att dra därifrån så de slapp honom, det var ju lika bra. Var är detta? Ah, Tokyo? Han har redan kommit sig in till staden, ja hans samhälle låg inte så långt bort från Tokyo men han hade aldrig tänkt komma sig hit in, men nu när han var väl här så kunde han utforska staden för en kort stund, om inte han trivdes och bestämde sig att stanna kvar. Dabi drog på sig sin luva över huvudet så hans ansikte inte kunde synas för mycket. Det var inte heller så sent på kvällen och det var fortfarande folk ute i stan, han hade sin blick ner mot sina fötter och lade ner sina händer i sin huvtröjas fickor.

'Damn, det är för mycket folk för min smak', tänkte Dabi för sig själv, helt rätt av honom, det är för mycket folk. I hans samhälle var det pass mycket som han klarade sig, men här är det alldeles för mycket för honom att kunna hantera det. Dabi tittade försiktigt åt höger och tittade på alla skyltar på butiker och byggnader, det är så vackert. Hans blick drogs senare till ett café, han hoppades att det är billigt för att han skulle kunna köpa sig någonting alls. Han tittade på det en väldigt lång stund innan han bestämde sig att dra dit, han hade några sedlar och mynt som han faktiskt snodde, det var också en grej han gjorde då och då. Dabi öppnade dörren till caféet och såg försiktigt runt - ah, inte mycket folk här och var nöjd med det. Caféet passade honom helt perfekt.

"Välkommen!", hördes det snart en röst vid kassan och Dabi såg försiktigt upp mot killen, en kort kille med ett stort leende på sina läppar stod där och välkomnade honom in. Ah, han visste inte vad han kände sig när han fick höra det där och se på killen le. "Vill du ha något?"

Dabi tittade på honom, men vände undan blicken mot där fika och mat var.
"Mat", sa Dabi med en raspig och hes röst, det var ett tag sedan han hade sagt ett ord, eller det var väldigt länge sedan han sa ett enda ord. Killen tittade på honom och nickade kort till, han märkte att Dabi var klädd i smutsiga kläder och verkade lite skum, men han kunde neka en kund.

"Självklart, vad skulle du vilja ha?", log killen. "Finns smörgåsar, kyckling, kött, fisk"
"Macka..", sa Dabi, och nickade kort till, mackor var billigast, han hade alltid en känsla när det gällde mat att råvaror som kött, fisk och kyckling var högre än hans budget och det han har fått tag i. Det pengar han har fått ihop räckte så pass till en macka, och det var det.

"Okej, vi har bara kyckling kvar, men går det bra?", sa killen med samma välkomnade leendet på läpparna. Dabi nickade kort till och räckte fram det pengarna, han kunde inte vänta. Killen tog emot pengarna medan han slog in summan och räckte fram kvittot men Dabi hade redan gått iväg för att sätta sig ner. Dabi trivdes vid killens närhet, han kändes sig så trygg och välkommen in hit, för första gången kunde han känna sig gnutta glad, vad det än var så kände han sig varm inombords. Dabi tittade ner mot sina händer som var bunden med tejp, han vågade inte visa sina händer för det skulle skrämma någon och det ville han egentligen inte, men hans ansikte går inte att fixas. Han var så inne i hans tankar att han märkte inte att killen kom med hans smörgås. Killen ställde ner tallriken mot bordet och såg att han ryckte till.

"Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig, men din smörgås är klar och smaklig måltid", sa killen och gav honom en brett leende. Dabi såg lite på honom och nickade svagt till.
"Ditt namn", sa Dabi och hade fortfarande sin blick försiktigt upp mot hans ansikte.
"Mitt namn är Midoriya", sa han med samma leende på sina läppar. Dabi nickade svagt till.
'Midoriya', tänkte han, han såg på när han började gå tillbaka mot kassan. Dabi vände snart sin blick mot sin smörgås och tog upp sin macka, tog sin första tugga och kunde inte sluta njuta efter första tuggan. Han tog den sista tuggan och tittade ner mot tallriken och suckade tyst, han åt för fort och det var redan slut med det goda. Midoriya som satt vid rastrummet och funderade på vem det där var, han har aldrig sett honom förut här i stan och hur han är klädd och hur han gömmer sitt ansikte, samt hans händer är bunden med tejp, vad var det med honom som är så mystiskt? Men det plingade till i dörren och röster som han kände igen. Midoriya ställde sig upp och gick mot kassan med ett leende på läpparna.

"Uraraka! Todoroki! Bakugou! Iida! Kirishima! Kaminari!", sa Midoriya och hälsade på sina vänner, som hälsade på honom på sitt jobb. Det fick Dabi att bli uppmärksam för vad som händer och såg lite på när de pratade och hade det trevligt med varandra. Dabi ställde sig upp och ställde in stolen som den var innan. Han tog tallriken och gick mot kassan där de andra stod och ställde fram tallriken. Det tystnades och blickarna riktas mot Dabi.

”Midoriya.. Tack”, mumlade han och sträckte sin hand och strök sina fingrar mot hans kind. Han drog ifrån sin hand och började gå ut mot caféet. Blickarna följde honom med ut och slutade inte tills han var från deras åsyn. Han log snett för sig själv, han har äntligen fått viljan att ha någon, en dag i Tokyo och dessa känslor har äntligen dykt upp, tack vare Midoriya. Men de varade inte nog länge när han kom på sig själv och sitt utseende, han skulle tycka samma sak som folket i samhället - monster, freak eller missfoster. Han skakade av tankarna och sökte efter något att kunna ha skydd, att slippa bli blöt. Han hittade ett litet ställe där det var mörkt och långt ifrån människorna där.

Tack Midoriya.


[ detta har inte tänkt bli en fanfic om dabi och Midoriya, utan dabi och todoroki, buuut hur jag ska forma deras relation får man se senare ;) ]

Likes

Comments