Previously on Goldenboy Goes Kiwi:

Efter många om och men "fick" jag äntligen min nya nyckel till bilen och kunde således påbörja min efterlängtade resa söderut.

Första etappen blev från Nelson till Punakaiki, där jag spenderade natten i tält på en camping. När jag kom fram fick jag för mig att jag skulle bestiga ett högt berg (bra idé eller hur). Dessvärre kom jag bara halvvägs eftersom skogen, eller rättare sagt djungeln, var alldeles för tät. Dessutom var det brant som f*n...



Utsikten var det i alla fall inget fel på!


När jag körde längst vägen så jag plötsligt en skylt "Goldmine, turn left". Sagt och gjort. Riktigt häftigt att gå i de gamla gruvgångarna. Dessvärre ösregnade det, men jag var nöjd ändå. Nöjd, men dyngsur haha.

Oh, glömde nästan att jag hittade den här lilla rackaren när jag letade efter en bra fiskeplats (en avlägsen plats att tjuvfiska ifrån...) Det blev inget fiske...

Andra etappen Punakaiki, till Goldsborough bjöd på en hel del fina utsikter. Gjorde ett stopp i Greymouth för att köpa vaskpanna och spade. Väl framme vid campingen visade det sig att det var ett gammalt gruvområde och att bäcken var full av guld (vilket sammanträffande...

Äntligen guld i pannan!

Now:

Nu har jag precis köpt en vaskränna, så nu jäklar ska här grävas guld. Har även skickat ut förfrågningar om att få komma och wwoofa på olika gårdar, så jag hoppas att jag får respons på åtminstone en av dem.

Eftersom mottagningen inte är den bästa här på den något mer isolerade sydön, kommer det förmodligen dröja lite mellan inläggen (men det är ni ju vana vid hehe...)

See ya!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Previously on Goldenboy Goes Kiwi:

Efter många om och men "fick" jag äntligen min nya nyckel till bilen och kunde således påbörja min efterlängtade resa söderut.

Första etappen blev från Nelson till Punakaiki, där jag spenderade natten i tält på en camping. När jag kom fram fick jag för mig att jag skulle bestiga ett högt berg (bra idé eller hur). Dessvärre kom jag bara halvvägs eftersom skogen, eller rättare sagt djungeln, var alldeles för tät. Dessutom var det brant som f*n...



Utsikten var det i alla fall inget fel på!


När jag körde längst vägen så jag plötsligt en skylt "Goldmine, turn left". Sagt och gjort. Riktigt häftigt att gå i de gamla gruvgångarna. Dessvärre ösregnade det, men jag var nöjd ändå. Nöjd, men dyngsur haha.

Oh, glömde nästan att jag hittade den här lilla rackaren när jag letade efter en bra fiskeplats (en avlägsen plats att tjuvfiska ifrån...) Det blev inget fiske...

Andra etappen Punakaiki, till Goldsborough bjöd på en hel del fina utsikter. Gjorde ett stopp i Greymouth för att köpa vaskpanna och spade. Väl framme vid campingen visade det sig att det var ett gammalt gruvområde och att bäcken var full av guld (vilket sammanträffande...

Äntligen guld i pannan!

Now:

Nu har jag precis köpt en vaskränna, så nu jäklar ska här grävas guld. Har även skickat ut förfrågningar om att få komma och wwoofa på olika gårdar, så jag hoppas att jag får respons på åtminstone en av dem.

Eftersom mottagningen inte är den bästa här på den något mer isolerade sydön, kommer det förmodligen dröja lite mellan inläggen (men det är ni ju vana vid hehe...)

See ya!

Likes

Comments

Tydligen var det nyss en jordbävning. Jag säger tydligen eftersom jag inte själv märkte av den. Rob kom precis inrusandes i rummet och frågade om vi "kände den". "Kände vadå?", sa jag frågande. "Jordbävningen såklart" "Eh, jordbävning?"

Jag gick alltså miste om min första jordbävning. Hur är det ens möjligt?? Jag tror att jag måste ha vänt mig i sängen precis i samma sekund som den varade och därav missat den.... Typiskt!

Likes

Comments

Många frågar hur min vardag för tillfället ser ut, så jag tänkte att jag skulle försöka svara på det.

Klockan ringer runt 9-tiden. Är jag lat, vilket jag ganska ofta är på morgonen, så snoozar jag till 9:30. Ibland till 9:45, men då får jag dåligt samvete.

Dagen börjar med att bädda de sängar som blivit lediga efter natten. De använda sängkläderna ska tvättas och nya lakan ska läggas på. Sammanlagt är det 10 sängar; 6 i dormen och ytterligare 4 bäddar fördelade på två dubbelrum. Nu har det varit ganska lugnt med gäster ett tag, så det har inte varit så många sängar att bädda varje morgon.

När bäddningen är klar återstår dammsugning och slutligen städ av kök och toaletter. Det går ganska snabbt. Första dagen gjorde jag en grundlig städning (tro mig, det behövdes). Genom att göra det ordentligt från början har jag besparat mig själv en hel del arbete. När all tvätt är hängd är jag klar för dagen, vanligtvis runt 11-12-tiden. Då är det dags för frukost, dvs ett glas mjölk ute i trädgården.

Äter gör jag när jag blir hungrig. Har ätit rester i några dagar; kycklingsoppa och fläskpannkaka. Jag försöker att göra fler än en portion så ofta jag kan, på så sätt slipper jag laga mat varje dag. I förrgår testade jag att göra fattiga riddare för första gången i mitt liv, de blev helt okej med lite socker på.

Har vid två tillfällen köpt "fish and chips", det är livsfarligt så gott det är! Igår testade jag även friterade bläckfiskringar och s.k "prawn twisters" (typ små crêpes med räkor), vilket blev en ny favorit.

De senaste dagarna har jag inte haft så mycket för mig, har för det mesta suttit i hammocken och läst, skrivit julrim, eller bara slappat. Gick till en friluftsbutik häromdagen och testade en våtdräkt, det var en upplevelse i sig kan jag lova... Har inte haft lust med att varken gå och fiska eller leta med detektorn, nu vill jag bara härifrån. Det riktiga äventyret väntar! Om den nya nyckel bara ville bli klar snart...






Dormen till vänster och twin-, respektive double room till höger.

Honeysuckle House - här har jag bott och arbetat i tre veckor nu. Ett supermysigt ställe!

Yummy!

Provar våtdräkt. När jag väl kom i den satt den riktigt bra, värre var det att få av den sen...

Likes

Comments

Att vakna upp i morse och se den insamling som pågått på Facebook under natten, var helt fantastiskt! Mer än 5000 kronor på bara några timmar har folk lyckats skramla ihop för att hjälpa mig, nu när det är lite knapert efter vad som hände. Det är helt otroligt! Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för er allas engagemang!

Till alla er barnmorskor, släktingar och vänner
Somliga bekanta, andra jag inte känner
Jag står er för evigt i tacksamhetsskuld
Tack vare er kan jag återigen se fram emot att vaska guld



Tusen, tusen och åter tusen tack till alla er som har swishat och skrivit fina meddelanden. Och ett extra stort tack till Nettan som varit den drivande kraften bakom detta. Ni är bäst ❤️



Likes

Comments


I onsdags var jag så himla lycklig. Jag hade precis fixat allting kring min nya bil vad det gäller försäkringar och ägarbyte. Jag kände mig så jävla duktig, jag hade precis köpt min första bil: en grå Holden Astra från 2003. På andra sidan jorden dessutom! Jag såg fram emot att fortsätta min resa söderut, mot Queenstown, där jag ska få vara med och gräva guld (på riktigt). Det skulle bli så kul att inreda bilen och köpa all utrustning. Jag såg hela äventyret framför mig.

Premiärturen gick till Atawhai, ett litet samhälle strax utanför Nelson, där jag besökte en äldre kvinna som jag hade varit i kontakt med över Paydirt. Tanken var från början att vi skulle ha sökt med våra detektorer ihop, men hon fick förhinder och erbjöd istället att jag kunde få låna lite utrustning. Så jag åkte hem till henne för att hämta grejerna.

Kvinnan var riktigt trevlig och vi pratade lite allmänt om metalldetektering i hennes kök innan jag åkte vidare. Att köra dit hade gått hur bra som helst, trots vänstertrafiken, nu skulle jag bara ta mig till stället där jag tänkte leta också.

Det är när man är som lyckligast som olyckan är framme.

Jag körde upp längst floden, parkerade bilen och gick sedan den sista biten till badstället som var målet för dagen. Väl där framme var jag snabb ner i det varma vattnet med min detektor.

När jag kände mig nöjd, efter 1-1,5 timme eller så, gick jag upp för att byta om och upptäckte då till min förskräckelse att väskan inte låg kvar där jag hade lämnat den. Min väska med telefon, kamera, bilnyckel och eventuellt min plånbok med alla mina kort och kontanter, var spårlöst försvunnen. Ganska snart gick det upp för mig att jag hade blivit bestulen.

Det hade börjat regna så alla övriga badgäster hade gått hem, men det var ett tyskt par kvar i en camper van på parkeringen. De hjälpte mig att ringa till hostlet där jag bor, men som alltid när det väl gäller, så var det ingen som svarade. Typiskt. Som tur var erbjöd de sig att köra mig tillbaka, vilket jag givetvis var mycket tacksam för.

När jag kom tillbaka till hostlet berättade jag för Rob vad som hade hänt och han blev genast mycket bekymrad. Han visste lika väl som jag att jag aldrig mer skulle få se röken av min väska igen. Så slog det mig plötsligt att om telefonen fortfarande var på kanske jag kunde spåra den på något sätt. Genom att logga in med mitt Apple-id på en annan gästs IPhone lyckades vi spåra min telefon via "hitta min IPhone". Det visade sig att den fortfarande var kvar i området där jag lämnat väska, så Rob körde oss tillbaka till brottsplatsen för att leta.

Efter att ha letat en bra stund hittade vi mobilen i väskan (som för övrigt var tom), bakom ett buskage ca 50 meter från den plats där jag lämnat den. Mina kläder och min handduk låg utsprida i gräset, men kameran och bilnyckeln var borta. Vi letade efter nyckeln, men kunde inte hitta den. Jag gjorde ett försök med min metalldetektor, utan resultat. Min bil stod alltså kvar obevakad på parkeringen och någon hade nyckeln. I bilen låg dessutom mitt pass och förhoppningsvis även min plånbok.

Jag var tvungen att ta mig in i bilen för att säkra mitt pass och min plånbok, men problemet var att det inte fanns någon extranyckel (såklart). Det slutade med att jag, tillsammans med Jens och hans kompis, fick åka upp senare på kvällen för att försöka bryta oss in i bilen, vilket vi lyckades med, efter många om och men, tack vare en gammal stålgalge och en kofot. Kan tänka mig att det måste ha sett aningen suspekt ut när vi stod där i mörkret och försökte ta oss in i bilen...

Jag fick tag på passet och mitt internationella körkort, men plånboken måste ha legat i väskan för den fanns inte i bilen. I plånboken hade jag alla mina bankkort, mitt körkort, diverse medlemskort, kvittot på ägarbytet samt 8000 kronor i kontanter. 8000 fucking kronor! Detta var pengarna som jag skulle betala bilen med...

Att bilen var fast där uppe vid badstället var ett problem enligt polisen som hjälpte mig att göra en stöldanmälda dagen efter.
Han sa att om jag inte lyckades flytta den innan helgen var risken att jag inte skulle ha någon bil kvar stor. I bästa fall skulle jag bli av med hjulen... Så i fredags åkte vi tillbaka med en trailer för hämta bilen. Vi var tvungna att bryta oss in i bilen ännu en gång (för att lägga i friläge, samt lägga ur handbromsen), men den här gången visste vi hur vi skulle göra, så det gick betydligt mycket snabbare. Det var kämpigt att knuffa/dra bilen upp på trailern, men nu är den åtminstone i säkerhet.

Jag vet att det var jävligt dumt att lämna väskan på stranden, men vad ska man göra när man är själv? Dessutom var jag så säker på att jag hade lämnat plånboken tillsammans med passet i handskfacket i bilen (inte för att det är en hållbar ursäkt). Det är så himla lätt att vara efterklok, men vad hjälper det nu när alla mina saker är borta.

Som om det inte vore nog med alla kontanter de kom över måste jag nu köpa en ny nyckel till bilen, vilket skulle ha kostat mig omkring 4800 kronor, men som Jens kan fixa för 3000 kronor genom sitt jobb. Jag är så himla tacksam för att jag har honom här, utan honom vet jag inte hur jag skulle klara mig igenom detta. På måndag för vi se hur det går med nyckeln.

Jag gick även till den lokala tidningen i hopp om att de kanske skulle kunna hjälpa mig. Nu kan man läsa om mig på deras hemsida, samt fick jag en artikel i pappersupplagan. Artikel: https://www.stuff.co.nz/national/crime/99447639/hunt-for-small-change-leaves-tourist-with-big-loss Det är långsökt, men kanske, kanske kan jag få tillbaka åtminstone min plånbok med mina kort.

Den här olyckliga händelsen kommer att påverka hela min resa. Guldvaskningen som jag sett så himla mycket fram emot kanske inte blir av nu när jag troligtvis inte längre har råd att köpa den utrustning jag behöver. Det känns förjävligt när man slitit så hårt och sparat i flera år för att ha råd att göra någonting som man drömt om i hela sitt liv. Och så äventyras allt på grund av ett litet dumt misstag. Just nu känns det ganska hopplöst, men jag försöker ändå att se det positivtiva. De kunde ha tagit min telefon, bil och pass också....











Likes

Comments

Idag, efter jag städat färdigt (jag städar mot gratis husrum på samma hostel som jag bott på sedan jag kom hit till Nelson), blev jag upphämtad av en snubbe som jag träffat online på ett forum för guldgrävare och likasinnade. Vi åkte till en strand där vi sökte med våra detektorer i några timmar, han i vattnet och jag på land. Jag hittade några enstaka mynt i sanden, men inget roligt direkt. Solbrännan däremot blev inte sämre av några timmar i solen...

Tyvärr tog jag inga bilder från dagens äventyr, så ni får nöja er med denna:

Detta är fynden från Dennes Hole - badplatsen jag nämnde i ett tidigare inlägg. Tänkte eventuellt gå dit imorgon och gräva upp det jag missat.

Likes

Comments

Idag har jag spenderat hela dagen ute på sjön i en båt tillsammans med Jens och hans halvgalna kompis. Dagen har bjudit på fint väder (extremt mycket sol), men framförallt många fina fiskar!

Likes

Comments

​Låter dessa bilder tala för vad jag har haft för mig de senaste dagarna här i Nelson

Första dagen gick jag den ca 20 min långa vandringsleden till Central of New Zealand (Nya Zeelands mittpunkt). Utsikten var fantastisk!

Fina, men minst lika jobbiga (om inte värre) som måsarna hemma...

Dennes Hole - Här lärde skolbarnen sig att simma förr. Blev en tur med detektorn i vattnet och visst hittade jag några gamla mynt från 40-talet, men inget revolutionerande.

Fisket har inte varit så givande (än). Fick en ål igår kväll som jag stekte till lunch idag. Stingrockan hittade jag död på stranden, någon hade fångat den och skurit bort vingarna. Samma dag såg jag späckhuggare! Tyvärr fick jag ingen bra bild på dem, de var för långt borta...

Det är svårt att planera vad man ska äta. När jag hade ätit bacon och ägg i fyra dagar (köpte ett stort paket bacon...) tröttnade jag och gjorde en fläskpannkaka
istället.

Trädgården där jag bor! (Fler bilder från huset kommer i framtida inlägg)

Likes

Comments

Jag vet att jag skrev att jag skulle uppdatera bloggen i tisdags efter att jag kommit fram till mitt nya boende i Nelson, men pga lite tråkigheter som inträffade under kvällen (mer om det längre ner 👇🏻), så kom jag liksom av mig lite. Har visserligen haft all tid i världen på mig att skriva efter det, men men... Bättre sent än aldrig tänker jag.

Själva flyget från Auckland till Nelson gick bra. Blev dock förvånad över att det inte var någon säkerhetskontroll att gå igenom på flygplatsen, men antar att man inte gör det på inrikesflyg? Hade lätt kunnat smuggla med mig en bomb om jag så hade velat (varför jag nu skulle vilja det...) Väl framme i Nelson blev jag upphämtad av en kille som heter Jens. Han körde mig till mitt nya boende, men först stannade vi till vid en fiskebutik på vägen.

Första natten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag gick till sängs tidigt den kvällen, redan vid 8. Jag var trött efter resan. Medan jag låg där och skrollade igenom mitt Facebookflöde kom en av de andra gästerna, en äldre kvinna, in på rummet (jag bor i en "dorm", alltså delar rum med flera andra). Hon satte sig på sin säng och började prata med mig. Redan från första början av vår konversation kände jag att det var något konstigt med henne.

Det var svårt att prata med henne, hon var liksom frånvarande på något sätt. Hon var lite som en cd-skiva som hakat upp sig, upprepade samma meningar om och om igen för sig själv. Ibland reste hon sig upp , gick fram till min säng där hon stannade och tittade på mig, efter det gick hon tillbaka till sin säng och satte sig igen. Ibland försvann hon ut i trädgården för att röka. Och så höll hon på.

Jag började känna mig allt mer och mer obekväm, kvinnan var uppenbarligen psykiskt störd. Hon sa att hon inte litade på andra människor (speciellt inte män) och att hon inte brydde sig om något i hela världen, inte ens sina två söner. Sen började hon prata om att begå självmord. Hon berättade att hon blivit drogad och våldtagen av sina elever i Australien (hon hade tydligen varit lärare där). Hon sa att polismannen som hon gått till för att anmäla händelsen bara hade skrattat åt henne och fallet hade lagts ned. Vad fan svarar man på
det??

Plötsligt reste hon sig från sin säng och det hon sa fick mig att haja till. "The only person I have trust in is me. I trust myself and I trust the decision I am going to make". Precis innan hade hon pratat öppet om att begå självmord. Nu sa hon detta, som indirekt kunde tolkas som att hon faktiskt skulle ta sitt liv! Efter det försvann hon ut från rummet.

Jag fick panik och sprang ut i köket där några andra gäster satt och berättade för dem om vår konversation. De var också oroliga, de hade sett hur kvinnan hade suttit och druckit vin hela kvällen. Vi gick sedan tillsammans till värden för att underrätta honom. Han sa att han skulle prata med henne och att vi skulle låtsas som ingenting under tiden. Så vi gick ut i köket och satte oss för att dricka lite te (kvinnan satt med vid bordet). Rob, värden, kom efter en stund och sa att han ville prata med kvinnan. De försvann iväg, vi andra satt kvar vid bordet. Efter ett tag kom kvinnan tillbaka.

Vi satt där runt bordet och pratade ett tag. De andra skulle visst gå och lägga sig, men jag hade inte druckit upp mitt te än, så jag blev ensam kvar med kvinnan i köket. När de andra hade gått tittade hon på mig och frågade om jag berättat om vårt lilla samtal för någon. Jag låtsades som om jag inte förstod vad hon menade och gick och ställde mig vid diskbänken för att diska min mugg. Då kom hon fram till mig och tackade för att jag hade lyssnat på henne tidigare. Hon sa att det kändes mycket bättre och att hon ville ge mig en kram. Jag tänkte: visst, det kan jag väl göra. Så jag gav henne en kram. Så här i efterhand var det ingen vidare bra idé...

Det som jag trodde bara var en oskyldig kram, slutade i skräck. Kvinnan vägrade att släppa taget. Hon kramade hårdare och hårdare, tillslut fick jag ingen luft. Det var precis som om hon försökte kväva mig! Jag skulle precis skrika på hjälp, men då släppte hon taget. Hon tittade på mig och det var något med hennes blick som skrämde mig. Jag som var i chocktillstånd återgick till att diska min mugg. Jag diskade även en kniv som låg på diskbänken. Det kändes som om jag kunde få den i ryggen om jag lämnade den utan uppsikt.

Efter det gick jag till värden igen och han ringde till polisen. Strax efter Klockan 12 kom två polismän och hämtade kvinnan. De arresterade henne inte, de körde henne bara därifrån eftersom hon inte var välkommen där längre. De frågade om jag ville anmäla händelsen, men jag sa nej. Jag såg framför mig hela den rättsliga processen. Dessutom var jag inte skadad. Däremot var jag aningen skärrad. När poliserna förde iväg henne hade jag låst in mig på toan, jag kunde liksom inte se henne i ögonen. Nu var hon borta och jag kunde äntligen gå och lägga mig, utan att vara orolig för att bli mördad i sömnen.

Min första natt i Nelson slutade alltså med besök från polisen. Och jag som bara ville gå och lägga mig tidigt... 

Likes

Comments