Den går inte riktigt att beskriva, den ensamma känslan man har när man ligger där ensam. Det är mörkt och kallt, där uppe är det ännu kallare. För kallt för att man ska kunna sträcka på sig och titta fram. Länge väntar man, dag ut och dag in. Det är en tråkig väntan. Det är nästan elakt att tvinga ner oss under jorden, bara för att få skåda våran prakt när snöhögarna nästan helt har smält bort. Men nu är den äntligen dags, att få komma upp och känna solen varma strålar igen. Först är det bara gröna spetsar som syns, och ni tjoar och hoppar ner i rabatten med mobilen i högsta hugg. Ni tar bilder på oss och lägger ut dom på olika medier med undertexten "äntligen vår" med fem utropstecken och über glada emojisar. Vi är rätt populära. Men det är inte förens när våra lila kronblad har öppnats som vi står i vår fulla prakt.

// Krokusen

Likes

Comments

Det är kallt, så kallt att det blir imma när du andas. Trädens grenar hänger ner mot marken under snöns tynd, den får träden att gnistra. Det är så tyst, ingenting rör sig i det svaga ljuset från fullmånen. Skogen sover. Träden viskar inte, inga fåglar sjunger, inga insekter spelar. Det är bara tyst, fridfullt. Snön är djup, den knarrar under dig när du flyttar din vikt från ena foten till den andra. Det är så tyst, det känns nästan som en dröm. Framför dig ser du en liten damm, den lockar på dig, drar dig till sig. Som om den var en oemotståndlig blomma och du ett bi som av förundran inte kan låta bli att få ta del av dess skönhet. Dammen är frusen. Månen speglas i dess blanka yta och kastar ett kusligt ljus över den. Du stannar, det är något som är fel. En rysning fortplantar sig genom hela kroppen, som om det stod nån precis bakom dig. Du vänder dig sakta om med hjärtat dunkades i halsen. Men det enda du ser är dina spår i den annars orörda snön. Då hör du det, den är någon som gråter. Ljudet kommer i från dammen, du blir rädd. Det sitter något på en sten nästan vid kanten, precis där det alldeles nyss varit tomt. Blek hud, långa öron. händer med långa fingrar täcker större delen av ansiktet. Den har inga kläder på sig. Överkroppen är nästan mänsklig, medans underkroppen är hårig, likaså är benen som slutar med två klövar. Varelsen tittar upp samtidigt som du drar för andan. Dess ansikte är lika blekt som resten av kroppen. Ögonen är grumligt vita, som om den var blind, men du känner hur den ser dig. Tänderna är långa, spetsiga, dödliga. Du snubblar bakåt i ren förskräckelse och varelsen kommer upp på sina ben. Du reser dig igen, stirrar på den. Den ser så sorgen ut när den höjer ett ett kloförsett finger och pekar rakt på dig. Du hör något bakom dig. Innan du ens hinner vända dig om så känner du en hård duns och en skarp smärta i ryggen, sen blir allt svart. Den pekande varelsen Skriker.

Likes

Comments

Vem tror kag kommer läsa detta? Hm, ingen. Inte för att jag har dåligt självförtroende eller så utan för att jag har den erfarenheten. Men här kommer du inte hitta nått dagboksslafs utan jag kommer väl mer posta novelliknande saker. Kul om du tittar in lite då o då!
Ha de!

Likes

Comments