View tracker

Denna veckan har vi haft så roligt och mysigt, inte alls så mycket tjafs och trots. Så himla skönt! Barnen har varit glada och vi vuxna har kännts mer utvilade och därmed på bättre humör också.


Igår hade vi disco här hemma i vardagsrummet alla 4, spelade, sjöng och dansade länge!

Jag myser lite extra såna stunder, för vi har kämpat så länge med omställningar, förändringar och trots. Stressen som ofta tar över påverkar mig extremt mycket, jag blir sur och får kort stubin. Storebror har gått igenom så mycket förändringar på kort tid som säkerligen har gjort den vanliga 3-årstrotsen lite mer explosiv. Lillasyster kräver sitt och ofta krockar hennes vilja och behov med storebrors och då kommer stressen. Vi har kämpat med detta i öer ett år nu så nu när det börjat lugna ner sig mår jag så mycket bättre! Jag kan äntligen vara den mamman jag VILL vara och som mina barn förtjänar att ha. Det känns fint!



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min fina pojke, 3,5 år gammal, envis som synden och är rädd för de mest udda sakerna. Avskyr att bada och duscha, älskar sina Babblar mer än livet och har Musse Pigg och Batman som sina stora idoler. Han vill köpa allt med Svampbob Fyrkant på "internetet" fast att han aldrig sett honom på tv ens. Han tycker att Mr Bean är söt och älskar att dansa och sjunga till Mora Träsk. Han är smartare än mig och rabblar hela alfabetet på både svenska och engelska, både fram- och baklänges, räknar till 100, läser och skriver. Han har ett minne som ingen annan och trotsar mer än någon annan 3-åring jag någonsin stött på. Han är så fin och charmig, omtänksam och snäll. Älskar sin lillasyster och visar det dagligen med både handlingar och ord. Han var inte ens 3 år när hon föddes och ändå har han anpassat sig så snabbt, räknat med henne i familjen direkt och aldrig visat en tendens till svartsjuka. Han är min stora stolthet i livet.




Sedan har vi bebisen, lillasyster på snart 7 månader. Hon kan krypa, vinka och klappa händerna. Ber vi henne dansa så gör hon det. Hon är envis, glad, den mammigaste tjejen jag vet och hon skrattar alltid åt sin storebror. Älskar Händige Manny och ratar nästan all mat, gillar att pussas och leker helst med brorsans Babblar, fast hon inte får. En tand har hittills tittat fram, hon har nyss lärt sig att sitta själv, avskyr att åka vagn och trivs bäst i famnen på mamma eller pappa. Tjurig som få, men ändå en glad bebis, nästan utan hår.



Pappan i huset, rätt mycket yngre än mig och levde ett helt annat liv än detta innan barnen kom. En festprisse som gärna reste, hade många tjejer och hade ganska nyss tagit studenten, bodde hemma och umgicks mest med kompisar. Trots det blev han pappa direkt när vi fick veta att vi skulle få barn. Han tog det på största allvar och var ett otroligt stöd, under graviditet, förlossning och efter. Han blev världens bästa pappa, rättvis och pedagogisk. Han är slarvig och stökig, hjälper inte alls till hemma så som jag hade velat och behövt, men han älskar barnen mer än livet och lägger all sin tid på dom. Han finns där, för mig och för våra små, i alla lägen. Han leker, matar, byter, busar, nattar. Han är jobbar heltid och kommer hem för att umgås med sina fina barn.



Älskade familj

Likes

Comments

View tracker

Måndag igen och den lätta måndagsångesten som kommer med den. Pappan i huset jobbar och det blir tomt, jag har fullt ansvar för barn, hem och matlagning. Trivs helt okej med att vara hemma så det är inte det, men när jag är ensam med båda barnen ligger stressen och byggs på i mig. Det är jäktigt att uppfylla behoven hos två små individer och samtidigt lyckas uppfylla en del av mina egna. Mycket kan läggas ​åt sidan, städning och tvätt och allt sånt, men matintag och toalettbesök är behov jag inte kan ignorera.


Den stora tittar nu på film en stund medans den lilla sover, så lite lugn och ro ska nog hinnas med.


Likes

Comments

​Första gången jag ens provar att skriva blogginlägg, bortsett från ett par gästbloggsrader i min systers blogg för hundra år sedan!

Tänkte ge det en chans för att få ventilera sånt som ligger och gror i mig. Som mamma präglas mitt liv av ständig oro och funderingar kring mina barn, och ibland känns det som att ingen lyssnar eller förstår hur jag känner och tänker, eller varför jag känner och tänker. Därför kan jag behöva en kanal att bara få ur mig allt, skriva exakt vad jag vill för stunden för att förhoppningsvis kunna må lite bättre, känna mig lite tryggare och starkare. För tillfället är det en anonym blogg, endast för mig. Det är så jag vill ha det.


Likes

Comments