View tracker

Jag har alltid varit rätt skonad från dödsfall bland folk i min närhet.
Min morfar gick bort 1999 och mormor 2003, och efter det var det lugnt.

Fram tills december 2011. Under en av alla inläggningar på bup-akuten träffar jag en kille. Den första tanken som går genom mitt huvud, eller snarare slår mig hårt utav bara fan, är att han kommer dö snart. Försökte intala mig själv att det bara var svammel och inbillning, bara någon dum tanke som kom. Vi pratade aldrig om det, jag såg hans ärr och han såg mina, men vi pratade aldrig om varför vi var där. Jag minns att vi spelade 10'000 och han gamblade alltid, chansade och försökte få så höga poäng som möjligt. Någon gång vann han hela spelet på en omgång. Det var den kontakten vi hade, pratade inte mycket alls men jag fick höra honom skratta kanske 3 gånger och såg honom le flera gånger. På något sätt var det som att han visste att jag visste. Tydligen var han gladare och mer social än på väldigt länge, hans föräldrar sa att han kändes lättad. Trots att vi inte kände varandra över huvud taget så kom han nära mitt hjärta och jag tänkte på honom mycket.
Ungefär tre veckor senare får jag en konstig känsla i bröstet. Ångest var vardagsmat så det var vad jag placerade den som, men det var någonting utöver min vanliga ångest. Varje gång jag tänkt på honom efter den dagen (och jag har tänkt på honom en hel del) så har jag någonstans vetat att han varit död. Först sommaren 2013 tog jag modet till mig att fråga min pappa, som var med mig på avdelningen, om han visste någonting om hur det gått för killen. Till svar fick jag en nedstämd blick och ett "jag trodde att du visste det... han tog sitt liv två veckor efter att han blivit utskriven". Jag minns inte exakt vad jag svarade, men det var något mummel i stil med att "jo, ja, jag visste väl egentligen.."

Sen var det lugnt på den fronten fram tills den andra april 2015. Jag mådde superdåligt hela dagen, utan någon direkt anledning. Efter att ha varit självskadefri i över ett år tog jag mitt första återfall och för första gången på länge så snurrade tankar om att inte vilja finnas längre i mitt huvud. Det var rätt oroligt mellan mig och en nära familjemedlem under tiden så jag försökte skylla mitt mående på det, trots bättre vetande. Den åttonde april vaknade jag med de värsta känslorna jag upplevt. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv, jag grät och skakade hela förmiddagen. Minns jag inte fel så var det påsklov från skolan, så jag var hemma fram tills jag skulle till kontoret hos mitt familjehemsföretag, där jag även jobbade litegrann, klockan 13. Jag ville egentligen inte gå dit, men efter många om och men lyckades jag pusha mig själv till att gå dit och intalade mig själv att det inte var någonting. Pratade med min dåvarande pojkvän i telefon, som också försökte lugna ner mig, och jag minns att jag sa till honom att det känns som om någon dött. Sa ordagrant åt honom att snälla dö inte.. Trots att det inte kändes som att det gällde honom.
Efter att jag lyckats övertala mig själv så gott jag kunde att ingenting var fel, så satte jag mig på bussen in till kontoret. Möttes av M, som förvånat sa att hon trodde att Jennie, som är min handledare, skulle komma hem till mig. Jag fick tillbaka lite av den konstiga känslan men svarade att "nääe..? vi var och hälsade på min farmor igår, det kanske var det du tänkte på..?". M spelade övertygad, något som jag såg rätt genom men försökte desperat hålla hoppet uppe. Jag gick in och satte mig och efter ett tag kom Jennie dit.. Vände mig mot henne och gjorde någon ful grimas, som alltid annars, men fick bara ett halvhjärtat leende tillbaka. Det syntes att hon gråtit och hon sätter sig tätt intill mig, på sin stol, och säger orden jag troligtvis aldrig kommer glömma.
"Det är Mirre..."
Jag frågar vad hon hon pratar om och då kommer det. Hon berättar för mig att min allra bästa vän i hela världen och tvillingsjäl har slutat andas.

Efter att ha halvskrikit rätt ut att "DU LJUGER, snälla säg att du ljuger" och massor med panikgråt och kramar säger jag någonting i stil med "då vet jag varför jag kände sådär imorse..". Både Jennie och Hanna, min gamla soc som också kommit dit, rycker till lite och frågar vad jag menade. Jag förklarade och Jennie någonting om att vi hade ju väldigt speciella band till varandra. Efter en stund kommer ena chefen dit och säger att hon beklagar att jag förlorat en vän. Troligtvis stirrade jag på henne med en blick som frågade om hon var helt dum i huvudet, men svarade så lugnt jag kunde att jag inte förlorat någon utan att hon bara flyttat men tack ändå. Och för övrigt så var hon min syster.

Det var den absolut värsta dagen i hela mitt liv och jag var livrädd för att få tillbaka den känslan.
Ungefär två månader gick tills den kom igen, inte alls lika starkt men ändå samma känsla. Den satt tydligt i hjärttrakten. Jag fick inget dödsbesked från något håll, så när jag väl börjat slappna av ungefär tre-fyra veckor senare ringer det på andra linjen hos min pojkvän när vi pratade. Han sa att det var hans morbror, och parkerade vårt samtal under tiden de pratade. När han kommer tillbaka frågar jag, utan att direkt tänka mig för, "vem är det som har dött?" och han svarar att det var hans mosters man. Hjärtattack. Exakt samma dag som jag fått känslan.

Kort tid därefter kommer känslan tillbaka, och dagen efter smsar min lillebror "Tess... Tassy är död."
Tassy var alltså vår före detta bonuspappas hund, som verkligen var en del av vår familj. Och jag bröt ihop totalt. Hon var det första djur jag någonsin haft en nära "connection" till och verkligen älskat.

Sedan är det lugnt ett par månader till. Livet kändes jävligt tuff i och med att jag precis hade fått konstant smärta på grund av min endometrios. Detta var alltså innan jag fick min diagnos och jag fattade ingenting av vad som hände. Så jag började försöka anpassa mig till det nya tillståndet.
Kring oktober någon gång kommer nästa grej. Min pojkvän har pratat med en vän och det första jag säger är, återigen, "vem har dött?". Självklart hade jag inte fel den gången heller, tyvärr. Som jag önskar att jag hade fel.

I slutet av november måste jag kontakta båda mina föräldrar för att berätta att jag ska genomgå en titthålsoperation för att kunna diagnosticeras för min endometrios. Mamma ringde jag och det var inte mer med det, men pappa ville jag inte kontakta själv eftersom jag var för rädd för reaktionen som skulle komma när han fick reda på att jag åkt in och ut på sjukhus utan att ha berättat någonting, och dessutom att jag skulle opereras och antagligen hade en kronisk sjukdom. Så istället fick min gamla handledare, som är den andra chefen på familjehemsföretaget, lov att ringa. Pappa ringer upp och jag vågar inte svara. Hade fått ett sms från han som ringde att samtalet gått bra, men jag hade en känsla av att någonting inte stod rätt till. Samma känsla som alla tidigare gånger. Jag svarar inte när han ringer, men efter kanske 5 minuter lyfter jag på telefonen och trycker på hans namn.
Det första han säger är "Det är farbror Henry" och jag förstår direkt. Min farbror hade då dött i en hjärtinfarkt dagen innan. Precis som vanligt hade jag haft den där konstiga känslan den dagen, och tänkte att det kanske var min farmor, men släppte det efter ett tag.


Jag hatar den där känslan. Är livrädd för den. Jag vet aldrig när den kommer, men jag vet att när den kommer så slår den inte fel. När min bästa vän gick bort trodde jag att känslan berodde på att vi hade väldigt starka band till varandra, att det var en engångshändelse att jag kände sådär. Vilket det på sätt och vis också var, eftersom jag aldrig känt något så starkt och så jobbigt.
Nu bara hoppas jag att ingenting mer händer på ett bra tag. Det är så jävla obehagligt, för jag känner mig så hjälplös och förvirrad. Vet aldrig på förhand vem det handlar om.

Har tänkt skriva någonting sånt här tidigare, och nu kom inspirationen som en smäll när jag såg att Felicia Bergström la upp den här videon på youtube. Började skriva en kommentar om mina upplevelser, men insåg relativt snabbt att det skulle bli en helt galet lång kommentar så det fick bli såhär istället.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns ett telefonsamtal jag spelat upp säkert tiotusentals gånger inuti mitt huvud.
Ett telefonsamtal jag analyserat sönder utan att få några riktiga svar,
Ett samtal jag lyssnat på om och om igen men som alltid förändras.
Det allra viktigaste telefonsamtalet i hela mitt liv.
Samtalet jag inte svarade på.

Vad hade du tänkte säga i detdär samtalet, käraste tvillingsjäl? Hur gick dina tankar när du ringde? Hade jag kunnat rädda dig om jag bara svarat? Hade du sagt hejdå? Hade du velat träffa mig, och säga hejdå när vi kramat om varandra? Hade du velat träffa mig alls?

Det gör så ont i mig att inte veta vad som hänt om jag bara hade dragit till höger på telefonen för att svara. Det gör så ont i mig att inte veta.
Det gör så ont i mig att veta att det kan ha varit det sista samtalet du ringde.
Men framför allt gör det så extremt jävla ont i mig att veta att jag aldrig mer kommer få se dig i det här livet som den fysiska person jag älskar och som räddat mig så många gånger, min tvillingsjäl.


Det gör ondare i mig än vad jag någonsin kan beskriva, att behöva andas i en värld där du inte gör detsamma.

Likes

Comments

View tracker

Plågas av konstant ångest och i princip konstant smärta.
Känns lite som att det inte längre är frågan om jag har ont, utan ​hur​ ont. Samma sak gäller med ångesten.

Var på en ny undersökning på gyn nu i fredags, fick lov att boka en tid igen för den här jävla p-ringen tar inte bort smärtan. Alls. Men men. Inga cystor vad de kunde se, dock hade jag lite vätska bakom livmodern. Lite osäker på vad det ens innebär, för hon var så himla oklar gällande exakt allt... Lyssnade inte på mig. Var allmänt ouppmärksam, ställde samma frågor (bland annat ​"har du alltid haft ont?"​) flera gånger. Frågade två gånger om jag lämnat urinprov, trots att både jag och sköterskan sagt det. Sköterskan sa även att allt var negativt. Ändå var det första gynekologen utbrast när hon såg att jag hade vätska bakom livmordern "Har vi tagit ett gravtest?!"​... Jag blir så ledsen och besviken, för det ska inte behöva vara såhär. Hon gjorde ju inga större fel, och jag lyckades efter några om och men få henne att lyssna på mig. Men det var jobbigt, och är jobbigt. Försökte även övertala mig till att testa sätta in en spiral och vänta några månader, få komma tillbaka igen om det inte blir bättre. Jag sa dock rakt ut att jag vet inte om jag orkar flera månader till utan att få veta någonting, så... Det blir en titthålsoperation. Förhoppningsvis i år, men de har tydligen svårt att hålla vårdgarantin. Känner mest att bara det blir av så är jag nöjd.

Livrädd. När jag kom hem därifrån fick jag min kraftigaste panikångestattack på kanske två år. Inte enbart pga det, men i alla fall. Livrädd. Men jag ska klara det. Det får vara värt det. Hittar de någonting så är det ju bra, så jag får veta om det är endometrios i så fall.


Hade ett möte i tisdags med min typ "kontaktperson" och min mentor om min skolsituation. Såg efteråt på schoolsoft att jag har 45% närvaro... Stabilt.​ Är så less på i princip allting. Nu imorgon (måndag) ska jag träffa psykiatrikern igen och berätta att jag slutat med min antidepp/insomningsmedicin... håller tummarna för att han ska förstå hur förjävligt det är och ge mig sömnmedicin. Hoppas på att han ska förstå att det inte är värt att käka piller som får en att må ännu sämre, och sova ännu sämre. Hoppas bara att jag kan få fungera i alla fall lite bättre än jag gör nu.​ Nackdelen med att vara kvällsmänniska i en värld skapt för morgonmänniskor.

Min kropp har även börjat lägga av igen, dels så jag inte kan röra armarna och benen ordentligt ibland, kroppen blir liksom tung.. Har varit lugnt senaste veckan, men jag gissar på att det kommer tillbaka. Vill inte. Dels har den även börjat lägga av på så sätt att jag inte kan ta mig ur ställningen jag t.ex. sitter, halvligger eller ligger i. Det gör mig rädd, men ska vänta lite och se om det går över av sig självt. Ska försöka komma ihåg att ta det med psykiatrikern dock.. 

Nej, nu är klockan 03:37 och jag ska försöka lägga mig och sova. Känns dock som att jag blir vaken ett par timmar till. Lagomt jävla less kan jag säga.

Likes

Comments

Fick så jävla ont i ryggen i tisdags vid 12-tiden nån gång, blev värre allt eftersom och till slut bröt jag ihop när jag var på stan med J. Kunde inte andas ordentligt för att jag hade så galet ont. Ingen av bilarna var ledig så hon kunde inte skjutsa hem mig utan väntade med mig tills bussen kom, så jag skulle ta mig hem och vila. Hade egentligen tänkt äta typ direkt jag kom hem men det var ju bara att glömma. Tog smärtstillande och la mig för att vila. Har verkligen ingen energi alls. Efter kanske en timme tog jag fram målarboken för att försöka fokusera på någonting annat, och efter ett tag somnar jag med pennan i handen mitt i en rörelse. Vaknade till lite tvärt efter kanske 30 minuter och la undan grejerna och somnade. Då var klockan kring 20:40 och jag somnar vanligtvis aldrig före nån gång mellan midnatt och fyra på morgonen. Någon gång ibland somnar jag vid 22:30-23 typ.

Fick lov att smsa min ena lärare och sjukskriva mig i onsdags på grund av extrem smärta i äggstockarna. Pysslade på lite med att rensa bilder och föra över massa grejer från datorn till en extern hårddisk, men efter ett tag hade jag så ont att jag inte ens kunde tänka klart. Kunde inte äta då heller för kroppen sa emot hela tiden. Till slut fick jag nog och ringde 1177 vid 19-tiden eller nåt sånt, visste redan vad de skulle säga men hoppades på ett typ "somna om, det är bara en mardröm, när du vaknar upp har du inga smärtor någonsin igen" eller nåt annat mirakel.

Som jag antagit så ville de att jag skulle åka in till akuten, så det gjorde jag. Tog prover och blev stucken i fingrarna, fick veta att jag hade nåt (ketotoner? Kanske? Nåt liknande hette det iaf) i mig som man tydligen kan få om man inte äter & dricker ordentligt. De ville sätta dropp på mig så jag gick med på det, fortsatte vänta på gynekolog. När gynekologen väl kom fick jag sån ångest av att det var en man, som jag dessutom fann väldigt obehaglig, så jag klarade inte av att genomgå någon undersökning. Han gick iväg och sen kom en sköterska in och berättade att om jag kom tillbaka dagen därpå (dvs torsdag) mellan 08 och 16 så kunde jag gå direkt till gyn och få en undersökning. Jävla ångest, jävla PTSD, äckliga jävla svin som utsatt mig för övergrepp som ärrat mig så djupt att jag valde att åka hem med extrem smärta istället för att genomgå en enkel undersökning. Jävla förra gynekologen jag träffade där som passade på att ge jobbiga kommentarer och helt utan anledning trigga min ätstörning & tycka att jag borde gå ner i vikt.

Hur som helst. Åkte hem, for till gyn så var där kanske 08:30, bokade tid på eftermiddagen pga var endast manlig på förmiddagen, åkte hem. Lyckades ta mig till skolan på två "lektioner" innan det var dags att åka tillbaka till sjukan igen.

Det visade sig att en ny cysta spruckit, vilket jag även misstänkt men blev så jävla rädd och panikslagen när 2 st citodon inte ens påverkade smärtan litegrann och jag hade så satans ont så kände att det var bäst att kolla upp. Fick äntligen nån jävla info om vad det är med min kropp, hur man behandlar detta helvete och lite andra saker.

"Vi vet ju inte helt säkert men det verkar ju precis som att du har endometrios"

Jag vill vakna upp ur denna förjävliga mardröm nu. Hoppas innerligt att p-ring kan hjälpa iaf litegrann.

Orkar inte med smärtorna. Jag orkar bara inte. Vill somna för natten nu och vakna upp smärtfri imorgon och förbli det i all evighet.

Likes

Comments

Jag har alltid haft extrema menssmärtor.
Kan minnas de gånger jag inte kunde gå till skolan på grund av mensvärk när jag fortfarande bodde hemma. Satte jag mig ner på golvet för att försöka dämpa smärtan i alla fall pyttelite medan jag väntade på att vetekudden skulle bli varm i micron, då tog jag mig inte upp igen. Det gjorde för ont.

Till slut fick jag börja släpa mig till skolan även de där hemska dagarna, fick höra att mensvärk är normalt och inget man behöver stanna hemma från skolan för.


Nu har det gått 6 år och några månader sedan jag upplevde det helvetet första gången. Först i höstas hörde jag ordet endometrios. Det var min pojkvän som nämnde det då.
Min reaktion var typ "men sluta larva dig, jag har ingen jävla sjukdom. Det är bara mensvärk.. visserligen extrem, men fortfarande bara mensvärk" men under detta år har jag läst en del om sjukdomen.

Endometrios drabbar ungefär 10% av alla som har en livmoder. Ändå har väldigt få hört talas om det. Jag läste att det i snitt tar 8 år att få rätt diagnos. Det gör mig rädd och förbannad.

I juni var jag tvungen att uppsöka sjukvård på grund av att jag vaknade av en extrem smärta. Det kändes ungefär som om någon slagit in en sten eller typ kristallstav på vänstersida, ungefär vid troslinningen. Givetvis vaknade jag i panik, och det enda jag kunde tänka var att "nu dör jag".
Efter 7 timmar på akuten konstaterades det att jag har cystor på äggstockarna, och att en av dem spruckit. Det var därför jag hade en så extrem smärta. Där sa de att jag skulle uppsöka sjukvård igen om smärtan inte gett med sig efter två veckor med vanliga smärtstillande.
Det var efter detta jag började läsa lite mer på allvar gällande endometrios, och symptomen jag upplever skrämmer mig.

Efter tre veckor, tror jag det var, bokade jag en akut tid på vårdcentralen på grund av att smärtorna börjat bli mer intensiva igen. Där träffade jag en extremt nonchalant läkare som i princip bara sa att "nej du, vi ger inga starkare smärtstillande för sånt" och verkade tycka att jag överdrev. Jag kan säga att jag grät på vägen tillbaka till sommarjobbet, både på grund av att jag hade så jävla ont och för att läkaren misstrodde mig.

Efter ett tag bokade jag en till tid på vårdcentralen, tänkte att nu fan måste det hända nåt, för smärtorna ger sig inte. Det pendlar mellan "lite ont" och "nu kan jag knappt prata ordentligt på grund av smärtan", jag är nästan aldrig helt smärtfri.

Den läkare jag träffade då sa att hon misstänker endometrios. - innan jag hann nämna det. Fick starkare smärtstillande utskrivet och en remiss till kvinnokliniken/gyn på sjukhuset här.

Nu väntar jag på att få en tid där. Är livrädd. Vill bara få undersökningen bortgjord så jag kan få mina svar, men det är knappt en månad sen jag blev remitterad så det lär väl ta ett tag... Började nästan gråta nyss när jag hittade en bloggare här på nouw som skriver om bland annat sin endometrios och vilket helvete det är.


jag är så jävla jävla rädd

Likes

Comments

Om 18 dagar börjar jag gymnasiet.
Jag är så himla kluven gällande mina känslor inför detta. Panik och stolthet blandas med ledsamhet, förväntan, ångest, glädje, stress och sjuhelvetes massa andra saker.

Jag har inte gått i en riktig skolklass sen 8:an.
Ligger efter i ett antal ämnen, då jag inte läst alla.
Ordet
idrott får mig att må dåligt, för jag vet vilket helvete det kan vara.
Om jag inte fixar detta nu, kommer jag aldrig att göra det.

Jag är rädd. Men det reder sig nog. Det måste det.

Likes

Comments

För ett år sedan satt jag på låst, pysslade ihop massvis med julklappar, blev söndermedicinerad och åkte in & ut på BUP-akuten.

För två år sedan stod jag i kö inför Henrik Berggrens konsert i ett iskallt Linköping. Jag hade stjärnor under ögonen, för kalla kläder, Ellie vid min sida och fick träffa min allra käraste syster.

För tre år sedan hade jag för första gången träffat Lovina under vad som då var gårdagen och skulle snart åka till värmen på Teneriffa efter en helveteshöst som bestått av BUP-inläggningar, panik av olika slag, polisförhör & ett extremt dåligt mående.

För fyra år sedan​ minns jag inte vad jag gjorde mer än att jag fortfarande bodde hemma, var extremt vilsen & kär, men hade nog inte vågat säga det än.

Jag längtar efter att få se vart jag är och vad jag gör om ett år. Hoppas på något bra.

Likes

Comments

skrev ett halvlångt inlägg, men det försvann. ingenting fungerar som det ska.

klockan har slagit 6 för några minuter sen och jag är tacksam för att slippa kliva upp om en timme, tacksam för att inte behöva stressa till bussen om ungefär en och en halv timme. jag har inte sovit en sekund inatt och börjar allvarligt undra över ifall det är nå jävla sockerpiller eller liknande jag går på, för jag hjälps inte ett dugg av medicinerna längre. jävla skit. kanske är lika bra att sluta med dem...

Om någon läser det här, så, om ingen annan har hunnit säga det till dig: god morgon. du är vacker, stark och helt freaking awesome.

nu ska jag försöka få min kropp & hjärna till att samarbeta, med andra ord: sova. godnatt/godmorgon/whatever!

jag är less, men försöker tänka på att det bara är tre dagar kvar. tre dagar kvar, tre dagar kvar tills jag slipper denhär jävla stan.

Likes

Comments

Det är ungefär 8 och en halv månad sen jag skar mig.
de kommer lite då & då, tankarna på att ta till rakbladen igen. men tankarna, och frågorna, om vad det skulle vara bra för kommer oftare.
det var oftast för att flytta smärtan, och alla känslor, jag skar. för att jag inte orkade med att bära allting på insidan, och för att få något slags bevis på att jag fanns kvar.
nu finns det ingenting kvar på insidan, eller åtminstone är det så det känns. jag vet att jag har jävligt mycket tankar, känslor, funderingar med mera, men det känns bara tomt.
tomhet är det enda som verkar finnas, fastän jag egentligen vet att det finns så mycket annat.
Vad skulle komma ut, om jag skulle ta till bladen en gång till? Ingenting. Kanske allting. Jag är rädd. För mig själv, för tankar, för ljud, för människor, för allting, men samtidigt ingenti
ng.

Vad är jag? Vem är jag? Är jag någonting alls?

Likes

Comments