Till alla som tycker om att resa och som någon gång ibland besöker ett annat land än Sverige. Jag skulle vilja tipsa om en bok... eller faktiskt uppmana er till att läsa den här boken. Den heter "En liten plats" och är skriven av Jamaica Kincaid.

Boken är en riktig ögonöppnare, samtidigt som den säkert kan kännas provocerande och jobbig.

I mitt förra inlägg skrev jag att vara turist är ett stort previlegium. Om detta kan man läsa i inledningen av boken "En liten plats".
Låt mig förklara:
Turistens previlegium är trefaldigt.
För det första har turisten privilegiet att resa  frivilligt  när som helst och var som helst. Majoriteten av världens befolkning däremot kan omöjligt ta paus från sin vardag och reser ALDRIG för nöjes skull.
För det andra kan turisten koppla på det "det selektiva seendet" Turisten behöver inte bry sig om det land det besöker. Turisten kan välja vad den ser och vad den blundar för i det land den besöker. Hur ser samhället ut utanför grindarna till hotelområdet? Hur har lokalbefolkningen det? Turisten väljer att se eller att blunda.
För det tredje åker turisten hem när den vill. Oftast på planerat och i förväg bokat datum. Men skulle något oförutsett ske (statskupp, olycka... osv) kan turisten också åka med akutflyg. Alltså, turisten har alltid priviligierad att lämna det land den besöker till skillnad från majoriten av världens befolkning som får stanna oavsett vad.

Resan tillsammans med boken har varit en stor ögonöppnare för mig. Jag kommer att fortsätta att resa. Men min inställning till resande har förändras. Att vara en av få i världen som har dessa priviligier kan ge mig dåligt samvete. Jag har många gånger rest utan att välja att se och reflektera. Vilka länder vill jag åka till? Vilka länder och regimer vill jag stötta?

Istället för dåligt samvete vill jag känna respekt och ödmjukhet inför det land jag väljer att vara turist i och inför de människor jag väljer att besöka.

Jag som pratat så gott om att välja sk "all inclusiv hotell". Det är ju så enkelt och praktiskt när man reser med barn...
Men vad händer? Vem stöttar jag? Jag väljer att resa till ett land, ta del av värmen och havet och härlig avkoppling. Jag betalar mycket pengar för det här, men ingenting går tillbaka till landet jag besöker. Pengarna går istället till det stora skandinaviska resebolaget jag reser med. Men någonting måste väl landet jag besöker också få? Jo, visst ja. Allt jag spolar ner i toaletten stannar i landet. Och soporna, allt jag och övriga hotellgäster kastar, det blir visst också kvar...

Utan det "selektiva turistseendet", när jag istället väljer att se så mycket jag kan känns inte längre "all inclusive" lika lätt och självklart.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag är det fredag och resan - äventyret närmar sig sitt slut.
Jag sitter på en båt och skriver, på väg ut för att snorkla. Varmt, men fläktar samtidigt skönt. Får verkligen passa mig så jag inte bränner mig idag. Försöker samla mina tankar, upplevelser och känslor.

Det jag upplevet under dessa dagar är med ord omöjligt att förklara. Jag tror inte ens jag kan sätta ord på det i mitt eget huvud.
Men det har förändrat mig.

Fick just uppleva något av magiskt.

I samma ögonblick som jag tänkte och började skriva om hur den här resan förändrat mig och påverkat mig dyker det upp delfiner runt båten.
Under 5-10 minuter får vi betrakta dessa fantastiska djur när de simmar och hoppar runt båten.
Det kändes otroligt fint just i den stunden.

Det är nog alla dessa möten som påverkat mig allra mest. I början av resan skrev jag att jag skulle gå in i denna resa med ett öppet sinne. Det har jag och mina känslor och min förståelse för andra och mig själv har vuxit under dessa två veckor.
Jag är så glad över alla människor jag fått möjlighet att träffa. Alla möten och samtal med olika människor från Tanzania, men även alla fantastiska lärare i den grupp jag rest med.  Från djupet av mitt hjärta TACK!

Det har också varit nyttigt och lärorikt att känna på att inte tillhöra normen i ett samhälle. De vuxna tittar på avstånd. Jag tänker på alla barn som skrattat så gott när de fått ta mig i hand och känna på mina vita armar. Normen är att vara fattig, jag är rik.
Glädje är verkligen något som genomsyrat hela resan. Glädje och genorasitet. En sak som är säker. Glädje sitter inte i rikedom och välfärd.

Skuldkänslor.
Varför ska det vara så här?
Här kommer jag från Sverige och besöker Tanzania. Jag får ta del av landet, lära känna människorna, naturen, djuren och havet.
De flesta som bor på Tanzanias fastland får aldrig i hela sitt liv uppleva havet.
Men jag får, för jag kan. Jag är en av de få i världen som har möjligheten.
Livet för de människor jag sett och mött fortsätter.
Ellie fortsätter att gå till sin klass varje dag, med eller utan lön.
Fiskebåtarna åker ut varje kväll. Kväll, efter kväll för att återvända i gryningen med fisk.
Strandförsäljarna försöker sälja sina saker till nya turister dag efter dag...
Gatubarnen rullar varje kväll ihop sig på sin matta för att sova.
King, Sam och de andra killarna som var våra lokala guider i början av resan vad gör de nu? Letar jobb för dagen skulle jag tro och drömmer om att kunna starta något eget.
För mig fortsätter mitt liv i Sverige. Jag längtar, jag längtar så efter min familj.
Jag är en turist. Jag har valt att resa till detta land. Att vara turist är ett stort previlegium. Jag reser för att leva, medan andra reser för att överleva.

Likes

Comments

Stonetown ligger precis vid hamnen på Zanzibar. De två första nätterna på ön tillbringade vi där. Här kommer lite bilder därifrån.
smala, smala gränder. ofta butiker på bottenplan och lägenheter på andra och tredje våningen i många hus.

Likes

Comments

I tisdags den här veckan var vi på ett studiebesök på en koranskola i Stenstaden (Stenstaden eller Stonetown ligger på ön Zanzibar. Skriver ett eget inlägg om Stenstaden längre fram).
Mina tankar inför detta besök var att det skulle kännas strikt och stelt. Jag tänkte att det förmodligen skulle vara fotoförbud på hela skolan. Jag såg framför mig pojkar  (inga flickor) sittandes på långa rader och rabbla Koranen.
Detta visade sig vara mina fördomar. Inget av detta stämde med verkligheten. Det första vi fick veta var att det var fritt fram att fota. Överallt var det liv och rörelse. Sång och barn som nyfiket sprang fram och tittade på oss. Jag såg lika många flickor som pojkar. Det fanns klassrum som var inredda på liknande sätt som övriga skolor vi besökt, samt 2 salar som var själva moskén. I det som tillhörde skolans moské fanns inga skolbänkar. Utan barnen satt på golvet. Hela golvet var klätt i en matta.

En lärpenning för mig. Nu kan det så klart vara annorlunda på andra skolor. Men alla dessa fördomar man bär som bara grundar sig på okunskap...

På tavlan i moskén står text ur Koranen. Samma text i 5 veckor. Efter 5 veckor ska eleverna ha lärt sig den delen som står på tavlan. Ny text i 5 veckor osv

Likes

Comments

Kom och tänka på en händelse jag inte berättat om. En av våra lokala guider i Arusha, Sam heter han, åkte buss till Dar es Salam dagen innan vi kom dit för att ta emot oss på flygplatsen. Han åkte buss hela dagen. När han kom fram till Dar es Salam och skulle leta ett ställe att äta kom några poliser fram till honom. De tog med sig Sam och satte honom i fängelse. Varför? Han hade fel shorts på sig, han hade shorts med militärmönster och det var enligt polisen olagligt. I fängelset tog polisen shortsen, så han fick tillbringa hela natten där byxlös. Att gå ute på gatorna utan byxor är olagligt, så trots att han betalde de 100 tzc (400 kr) som krävdes för att bli frisläppt dagen efter kunde han inte lämna fängelset byxlös. Som tur var hade han en kompis som han fick ringa som kom med nya byxor åt honom.
När Sam tillslut mötte upp oss blev det en rolig historia som både han och vi skrattade gott åt. Vi samlade även ihop pengarna som han själv fått lägga ut för fängelsevistelsen. Så, slutet gott, allting gott. I vems ficka pengarna som Sam fick betala till polisen hamnade får vi dock aldrig veta...

Här har vi honom. Världens snällaste Sam i sina militärshorts några dagar innan polisen tog de.

Likes

Comments

Innan vi lämnade Arusha förra veckan var vi på ett studiebesök på en skola som heter School of St Jude. Det är en kvinna från Australien som driver en skola för intelligenta fattiga barn. Skolan har runt 2000 elever. Varje år tar man in ca 150 nya elever genom tester och hembesök hos de familjer som sökt plats för sitt barn. Skolan är bara till för de allra fattigaste. Ge de som aldrig skulle ha möjlighet att få gå i skola en chans. Förutom fattigdom är alltså intelegens också ett krav, hur det exakt mäts förstod jag inte riktigt.
Skolan kostar ingenting för de familjer som har sitt barn där och de får både frukost, lunch och middag på skolan. Alla barn blir hämtade med buss på morgonen och får skjuts hem på eftermiddagen när skolan är slut. En familj får ha max 1 barn på skolan.

Det är 1 lärare på 10 barn och max 25 barn i en klass. (Jämför med skolan i N'koranga där det var 45-65 elever/klass och en lärare) Klassrummen är fina och det finns gott om läromedel och annat material. Skolan har ett fint bibliotek med mycket böcker och en datasal. All undervisning är på engelska. Elevera måste även prata engelska med varandra på rasterna.

För de barn som får den här möjligheten till skolgång och utbildning är det helt fantastiskt. En chans som de aldrig hade fått om det inte vore för School of st Jude. Många av eleverna arbetar som volontär efter avslutad examen för att (som de vi pratade med sa) ge tillbaka lite av det de fått. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna orättvisan. Jag har sett så mycket fattigdom och sett under vilka svåra förutsättningar lärarna och eleverna har det på skolan i N'koranga. Min önskan är så klart att alla barn i Tanzania och i hela världen ska få samma chans till bra skola och utbildning. Men när det nu inte så är det ändå bra att dessa barn som annars hade levt hela sitt liv utan utbildning får chansen.

www.schoolofstjude.org/index-home.html

För den som vill läsa mer om skolan

Likes

Comments

Här kommer lite nyvunnen kunskap om Tanzanias flagga 😊

Den gröna färgen står för Tanzanias växtlighet.
Den gula färgen står för landets mineraler
Den blå färgen står för havet.
Den svarta färgen står för människorna i Tanzania.

Jag upplever människorna väldigt stolta över sitt land. De är stolta över att Tanzania är ett land där människor med olika tro och olika härkomst lever tillsammans.
Flera människor jag mött här säger något i stil med detta när de berättar om sitt land:
"We are one happy people who live together in harmony"

En kyrka och en moské fångad på samma bild får symbolisera den harmoni som råder mellan kristna och muslimer. (kyrkan till vänster på bilden och moskén till höger)

Likes

Comments

Pole Pole! Det betyder  ungefär "Ta det lugnt" Pole pole hör man ofta. Varför stressa? Människorna går lugnt efter gatorna, ser inte ut som det finns tider att passa. Man kommer när man kommer helt enkelt. Många skojar också själva om detta. "Ska du bestämma en tid med en från Tanzania får du säga två timmar innan den tid du tänkt". Vid första anblick känns det som ett samhälle helt utan stress. Västvärldens psykiska ohälsa skapad av stress kan väl inte finnas här?
Men tänk att alltid leva för dagen. Varje dag gå ner till samhället för att se om någon behöver ens arbetskraft. Ett jobb för en dag, eller i bästa fall kanske några dagars arbete. Och de som är lyckligt lottade att ha ett fast jobb att gå till är ändå inte säker på att få sin månadslön, det måste ju finnas pengar hos arbetsgivaren att dela ut. Så absolut stress finns även här. Men det handlar inte om att barnen har för många fritidsaktiviteter, eller att få till "egentid", eller att alltid måsta jobba över för att någon tror att den är oumbärlig, eller att ligga sömnlös och fundera över hur lånet på det nyrenoverade nya köket ska betalas...
Här handlar stress om oro att inte kunna mätta sin egen och familjens mage idag och imorgon.
De människor jag mött är trots sin fattigdom ett mycket varmt, glatt och givmilt folk.
Pole pole kära vänner!

Likes

Comments

Häromdagen besökte vi ett ställe utanför Arusha som heter Shanga. Här får personer med olika funktions variationer möjlighet till sysselsättning. Här tillverkas smycken, saker av glas, nallar och annat. Allt av återvunnet material.

Jag köpte mig ett armband. Fint va!? 😊

Likes

Comments

Dags att berätta lite om övernattningen hos familjen. Det var alltså tisdag till onsdag den första veckan av resan.

Jag, Sofie och Emma blev tilldelade att övernatta hos Ellie. Ellie är lärare på N'koaranga School. Ellie kan mycket begränsad engelska och vi kan mycket mycket mycket begränsat med swahili 😊 Vi träffades utanför skolan och förstod av henne att vi skulle vänta på skjuts. Kändes så frustrerande med alla frågor jag ville ställa, men där språket satte stopp. Tillslut kom skjutsen och det visade sig vara hennes 24 åriga son. Sonen heter Toulo och det visade sig att han pratar engelska. Skönt! Toulo tar oss med på en skumpig resa efter smala, gropiga, leriga vägar (i Sverige skulle det nog klassas som gammal okörbar skogsbilväg) in i vad som kändes som tropisk skog, men egentligen var odlad mark. Bananplantor, kaffeplantor, mango mm. I stort sett allt som växte där bar något ätbart.
Väl hemma hos Ellie satte vi oss ner och började lära känna varandra genom att berätta om oss själva och våra familjer. Familjen bestod av mamma Ellie, pappa pastor Lasaros, äldsta systern Eveline, Toulo och två flickor i 6-7 års åldern som bodde i familjen av olika anledningar. Det fanns även en äldre son som avlidit förra året.
Sedan fick vi kaffe och någon typ av rostade bananer. Det smakade riktigt gott.
Efter det tog Toulo med oss på en promenad.
Vi gick efter små vägar och slingrande stigar. Alla människor vi mötte vinkade och hejade glatt. Tillsist kom vi till en kyrka som visade sig tillhöra pastor Lasaros (pappan i familjen). Kyrkan hade öppnat en liten skola i början av detta år för fattiga barn som Här det svårt. En lärare mötte upp oss och berättade om projektet. Tanken är att utbilda barnen i praktiska yrken.

Skolan söker samarbete och hjälp att komma vidare. Volontärer stod högt på önskelistan. läs mer om projektet på www.henmaq.ga

Promenaden fortsatte och det började så smått att skymma. Som tur var hann vi hem innan det blev kolsvart 😊

Efter att pastor Lssaros bett bordsbönen bjöds vi på middag. Det var ris, spagetti, köttgryta, kyckling och gryta med matbananer. Goda smaker men svårt med alla ben. Kändes som grytan bestod mer av ben och senor än av kött.

Efter middagen satte vi oss ner hela familjen och vi hade presentutdelning. Familjen fick te, godis, en ficklampa, en miniräknare, plastfickor, pysselgrejer och två spel - grodspelet och 4 i rad. 4 i rad blev en riktig succé!! Alla testade och det ledde till många härliga gemensamma skratt. Värst var det nog när mamma Ellie vann i ren utklassning över pastor Lasaros!!

Pastor Lasaros instruerade en kusin i 10 års åldern (som också gjort oss sällskap under dagen och kvällen) att be kvällsbön. Efter bönen gick vi och lade oss.
Kaffe, bröd och nötter till frukost och sedan säga Hej-då och Toulo tog oss tillbaka till skolan där vi mötte upp övriga i gruppen.

Förutom allt jag redan berättat om så fick vi möjlighet till många  samtal med de olika familjemedlemmarna, stora och små.
Att sitta ner och prata med människor från en helt annan kultur och med helt andra ekonomiska förutsättnungar är nästan obeskrivligt givande, lärorikt och utvecklande. Kom ihåg att det är fattigt. En lärare på den här skolan tjänar omkring 700 kr/månaden. Det är dessutom inte varje månad det finns pengar till att betala ut löner. Just nu har lärarna inte fått lön sedan Juni.
Med den 10 åriga kusinen pratade vi geografi. Han briljerade med kunskap om länder och huvudstäder.
Under promenaden fick jag möjlighet att fråga Toulo om hans framtidsdrömmar. Han vill bli journalist och skriva om klyftan mellan fattiga och rika i Tanzania.
Under promenaden pratade jag även med en pojke som sprang ikapp oss och gick bredvid mig en stund. Han berättade att om hur spännande det var att se en vit människa och om hur "galna" han och hans kompisar blev när det kom en vit. Vi funderade en liten stund på varför det är så. 
Under middagen pratade vi om Sverige, Tanzania, tro, matlagning... Ja stort och smått.

Sammanfattningsvis har jag fått möjligheten att lära känna en familj i lilla byn N'koranga i Tanzania. Varma och fina människor som fått en alldeles egen plats i mitt hjärta. Kanske ses vi igen.

Likes

Comments