Jag kunde hans lösenord till datorn. Jag behövde inte fråga. Även om jag visste att han skulle gett mig det då jag sagt att jag behövde låna den så ville jag inte fråga. Jag ville på något sätt inte att han skulle veta, för jag ville inte ge han tiden att förbereda, radera, mörka sanningen.
Planen var aldrig att snoka runt. Jag vill inte vara den personen. Hon som inte litar på honom och därför lurar sig in i hans privata. Men det gjorde jag. Och trots jag aldrig varit så sårad som nu, så är jag tacksam över att jag fann hans mörka inre, för det rättfärdigar mitt beteende.
Hur kan en människa kalla en annan människa för sin flickvän, sin kärlek, för ”sin”, men trots detta baktala henne, tala illa och trycka ner.
Jag vet inte hur länge jag läste, men det kändes som en evighet.
Rader efter rader om hur han skulle komma upp med ursäkter till mig om varför vi inte kunde ses, han var för trött, han jobbade sent, eller att han kunde ses senare för han hade ärenden att uträtta. Allt för att kunna träffa hon andra. Känna sig älskad av henne en stund, ett tag, en natt, för att sedan gå tillbaka till mig. Är det ett bekräftelsebehov? En osäkerhet? Är han en hjärtlös människa? Eller älskar han mig helt enkelt inte?

Sedan första dagen har jag varit kär i honom, och jag var helt bombsäker på att det var besvarat, det är just därför jag hela tiden försvarat hans handlingar, förlåtit hans handlingar, för jag var säker på att han aldrig sårat mig medvetet. Men från ingenstans fick jag svaret, svart på vitt, han var inte kär i mig. Hans ursäkter var just bara dåliga ursäkter för att rättfärdiga hans beteende. Det var lögner. Vet inte ens om det var bra lögner eller om jag bara var för naiv för att se igenom dem. Men det var det de var. Hela början av vår historia var inte bekräftad kärlek, utan en stor lögn, en bra tidsfördriv, något att göra i väntan på bättre ting.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är en fin dag. En bra höstdag. Solen står högt på himlen och det är varmt ute trots att vi är inne i novembermånad. Jag sitter på altanen i bara en stickad tröja, dricker en kopp kaffe och lyssnar på Sam Smiths nya låt. Tar en cigg. En till cigg. En till. Kan inte sluta. Vill förstöra mig själv. Försöker tänka, men vet inte vart jag ska börja. Hur kunde allt bli såhär? Det känns som om mitt hjärta har delat sig, som om ett cementblock ligger över mina lungor och gör det svårt för mig att få luft. Jag gråter. Sådana tysta tårar som får hakan att darra. Är det såhär det ska kännas? Att vara kär?
Jag trodde vi var allt för varandra, att han var min stora kärlek & att jag var hans. Men trots detta faktum att vi valt att leva tillsammans under en tid nu så känns allt som ett stort skämt. Som ett riktigt bra practical joke som pågått under de senaste året och som om det är först nu jag ser kamerorna.
Jag har blivit lurad. Han har lurat mig. Jag lät mig bli lurad i över ett år.
Jag var aldrig älskad på riktigt, han kanske älskar tanken på mig, bekvämligheterna. Men han älskar inte mig som jag älskar honom, det har han aldrig gjort, och det är där jag blir skämtet.
Den naiva, blåögda tjejen som gick på hans spratt.

Likes

Comments

Jag letar, rotar frenetiskt i den lilla axelväskan efter något, vad som helst. Försöker se upptagen ut. Vill inte titta mot dig men vill heller inte titta bort.

Tittar ner, hoppas att du ser mig, hoppas att du tror att jag inte ser dig.

Du går förbi. Pulsen ökar och jag kan inte stå emot impulsen av att vända mig om, se dig ordentligt. Såg du mig? Trots att jag vet att svaret kommer såra mig, bryta ner mig och förstöra mig ännu en gång, så måste jag vända mig om. Tänk om du såg mig, tänk om du också vänder dig om och våra blickar möts.

Men du ser inte mig. Du har bara ögonen för henne. Hon som en gång var jag.

Likes

Comments

Det är underligt. Hur man kan träffa någon som, utan förvarning, vänder din värld upp och ner. Någon som gång på gång välter din trygga tillvaro, men som lika fort fångar upp dig i en ovan och ny trygghet. Det är som att flyga, eller att balansera på kanten till ett stup. Du kan närsomhelst falla ner, men du står stadigt. Du har något som håller dig fast, som i denna liknelse är den andra personen.

Han var den personen för mig. Och vår historia var som en klassisk saga, vi var förälskade i varandra.

En kall höstkväll för två år sedan, det var då som vi för första gången träffades.

Golvet i lägenheten var kladdigt av diverse utspillda drycker, luften var fylld av cigarettrök och musiken var dov, då den överröstades av berusade människors skrik, skratt och kärleksförklaringar. Då och då fick en viss låt uppmärksamhet av att någon som var alldeles för full för att egentligen vara benägen att sjunga med, men som försökte så gott som den kunde i sällskap av två, tre andra berusade själar.

Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte lagt märke till dig innan. Jag visste ju vem du var. Du var han som fick alla att skratta högst , du var den som alltid talade om vad du själv tyckte, tänkte, och du var huvudpersonen i flertalet av de historier jag hade fått berättat för mig. Tråkiga som roliga, sorgliga som lyckliga. I vissa var din roll inte ens så betydelsefull, men strålkastaren lade ändå sitt ljus över dig.

Jag har ingen aning om hur det kom sig, ingen aning om varför du valde mig, och jag kan komma på mig själv att sitta och undra, fundera och försöka komma på svar till ”varför jag?” men den frågan kommer jag nog aldrig få ett svar på. För mig kommer det antagligen alltid förbli ett mysterium, precis som du var.

Jag var sjutton år gammal. Jag var tillbakadragen, blyg, osäker, medvetet omedveten, men framförallt en drömmare. Och att träffa honom var en dröm. Livet vi levde ihop var en dröm som hela tiden pendlade mellan att bli fantastisk eller utvecklas i en mardröm. Det var en balansgång som utifrån verkade vara okontrollerbar, men som enbart vi visste hur vi skulle strukturera.

Men vi föll mot mörkret, kanske på grund av det faktum att det var vår historias öde, precis som alla de klassiska förälskelserna. 

Likes

Comments