View tracker

Allmänt, Hälsa

Det jobbiga med medicinen är att jag nu de senaste två veckorna har blivit extremt trött. Jag sover ca 7-8 timmar per natt men är ändå trött i princip hela dagen. Jag har provat att sova mindre och mer timmar per natt men det gör ingen skillnad. Det är så frustrerande att det ska vara så, jag blir tillräckligt utmattad av att göra saker och nu detta.

Men det är väl bara att försöka att kämpa sig igenom detta och förhoppningsvis så blir det bättre snart.


Jag provade att jobba några timmar igår också. Att jobba gick faktiskt väldigt bra, det var bara 4 timmar så det var inte så jobbigt. Men idag kom smällen istället. Jag tror jag sov närmare 10 timmar i natt men det känns som att jag är bakis idag. Helt slut i huvudet och jag orkar inte fokusera på något.

Det är så konstigt att det blir så här. Att kroppen visar så tydligt att man inte mår bra.


Jag har tidigare tackat nej om någon har frågat om jag kan hoppa in och jobba extra någonstans för att jag vet att jag inte skulle klara av det, men nu så kände jag att det var dags att försöka ta ett steg fram istället för att bara stå still på samma ställe och bara trampa. Jag är helt knäckt idag men jag vet nu vad jag klarar av och förhoppningsvis så blir jag inte lika "bakis" nästa gång jag väljer att jobba.

Det gäller att ta små steg framåt och att det tar längre tid än att ta jättesteg och sen falla tillbaka till där jag var tidigare. Jag blir väldigt frustrerad av att jag inte har samma kapacitet som förut och det tycker jag är jobbigt. Men vill verkligen inte tillbaka till botten igen så det är bara att gilla läget.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allmänt, Hälsa

Första gången det började och jag gick in i en ganska stor depression så fattade inte jag att jag var sjuk. Detta var första året jag gick gymnasiet. Det var många dagar jag inte orkade kliva upp ur sängen och jag mådde inte alls bra. Jag visste inte vad detta var så jag sa helt enkelt att jag var "sjuk", sjuk som i förkylning. Det gick ut över min skolgång, jag hade en frånvaro på 40% det året, och det blev några möten med mentor och rektor och jag fick besöka läkare för att se varför jag var sjuk så ofta. Jag har ett nedsatt immunförsvar så jag blir lätt lite förkyld men det förklarade inte varför jag var borta från skolan så extremt mycket.

Jag blev remitterad till en specialistläkare för överviktiga barn och han konstaterade att om jag skulle gå ned i vikt så kulle ALLA mina problem försvinna. Jag hade hemska problem med mina benhinnor och han lovade att inte bara mina sjukdomsbesvär skulle försvinna men även de problemen skulle försvinna. Jag tyckte att det lät lite som hokuspokus och blev bara förbannad på han. Men jag gjorde ett försök och tappade närmare 10 kilo på ca 2-3 månader, men försvann problemen? Nej!

Runt höstlovet så tänkte jag hoppa av skolan för jag orkade inte med allt, men som tur var så fick jag väldigt bra stöd från min mentor och jag orkade kämpa vidare. På jullovet så insåg jag att jag var deprimerad. Låter lite lustigt att jag "insåg", men det var så det var. Men efter min insikt så gick det lite lättare att gå tillbaka till skolan, men jag hade nog lika mycket frånvaro ändå. Jag vågade inte berätta för någon att jag mådde psykiskt dåligt, jag skämdes över det. Så det gick nog ända tills slutet på årskurs 2 innan jag berättade för någon. Jag tror dock att många redan hade fattat det långt innan.

Men mycket stöd från några få vänner, lite tjurskalle och att jag tränade fysiskt dagligen så klarade jag mig igenom det sista året, och mådde lite bättre än innan i alla fall.

Men efter gymnasiet så kom en år fullt med ångest och skit. Jag försökte jobba det jag kunde och det gick bra första halvåret men sen så tog det stopp. Efter jul och fram till i somras så mådde jag fruktansvärt dåligt, men räddningen då var min flickvän som drog mig upp de dagarna jag inte orkade och tröstade mig i alla ångestattacker.

Under denna sommar som var gick det hyfsat bra att jobba. 10 veckor av konstant jobb och det lev bara några få sjukdagar blevpå grund av panikångest och depression. Men efter de veckorna så gick jag ner i ett ännu mörkare djup och jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle kunna ta mig upp. Men jag tog mig i kragen och bokade en tid på vårdcentralen för att få hjälp, och det var det bästa valet jag har gjort i mitt liv.

Fick direkt utskrivet antidepressiva, tabletter att ta vid panikångest och en kurator att prata med. Medicinen gjorde att jag blev sämre de första veckorna men har nu sakta men säkert blivit lite bättre. Mår fortfarande skit och det är många dagar jag inte inte orkar kliva upp. Men den konstanta ångesten jag har haft i min kropp har minskat, och det är oerhört skönt.

Kuratorn har jag endast träffat en gång hitintills men har en träff bokade denna vecka och en till om några veckor. Hon är en fantastiskt bra kurator och hon hjälpte mig väldigt mycket på bara första träffen . Jag har trott att jag har lidit av ångest, panikångest och depression men hon sa att jag led av utmattningssyndrom mer än depression, allt är på grunda av en inre stress jag har, men symptomen är väldigt lika varann.

Jag har väldigt svårt för mycket folk och ljud, dels beror det på att jag är introvert (googla om ni inte vet vad det innebär), men mycket pga sjukdomen. Jag kunde hantera alla ljud och folk förut och blev bara trött och slut i mitt huvud men nu så har jag väldigt lätt att få panikångest av det. Att bara gå på stan har jag aldrig haft problem med men nu så är det väldigt jobbigt. Jag har ett flertal gånger fått en panikångestattack och fått gömma mig i ett omklädningsrum tills det gått över. Jag får planerar mina veckor så att om jag vet att jag ska träffa folk så måste jag vila dagarna innan och träffa så lite folk som möjligt för att kunna orka med. Jag är väldigt trött och slut på dagen efter och ångesten blir mer och större då.

Innan jag började med min medicin och fram tills nu så orkade jag inte med så mycket på dagarna. Att tvätta en tvättmaskin, att städa lite tog alla mina krafter och att vista sig i en större folkmängd var helt uteslutet. Jag blir helt knäckt efteråt och skulle kunna sova flera timmar efter det fast än jag hade sovit bra på natten. Nu de senaste dagarna har jag orkat mer, jag har orkat med att gå ut och gå, hjälpa mamma med att fixa på hemma och liknande utan att bli allt för knäckt. Jag har dock inte orkat ta tag i träningen än men det kommer förhoppningsvis snart.

Så det är skönt att det börjar gå åt rätt håll nu och förhoppningsvis så får jag må bra inom en snar framtid.

Likes

Comments

View tracker

Jag har nu gått på mina antidepressiva i 3 veckor och jag har egentligen inte känt något annat än en massa biverkningar. Jag känner mig varken bättre eller sämre.

Jag hade telefontid med min läkare i dag och det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.... Jag trodde att vi skulle gå igenom medicinen lite mer än vad vi gjorde. Samtalet varade i ca 30 sekunder och han undrade bara hur jag mådde och om tabletterna jag fått för att ta vid panikångestattackerna fungerade. Eftersom medicinen funkar ville han inte veta så mycket mer så han sa hejdå och la på. Jag han liksom inte berätta eller fråga något om biverkningarna jag har.

Jag har i början haft väldigt mycket krypningar i kroppen och speciellt när jag har blivit trött och det blivit svårt för mig att sova då. Men jag har löst de att ta sömntabletter i god tid innan jag ska sova så att jag kan somna direkt och inte behöva känna så mycket krypningar. Den andra större grejen som jag har känt av mer och mer ju längre jag har ätit medicinen är att jag är orkeslös. Men det är en av biverkningarna man kan få och det kallas asteni. Förhoppningsvis går det bort snart eftersom jag blir trött och slut i både kroppen och i huvudet av att bara vara ute och gå i typ 20 min. Jag städade kylskåpet här om dagen och jag låg på soffan resten av dagen efter det.

Det är det jobbigaste att inte ha någon ork. Jag som brukade träna nästan dagligen har inte tränat på över tre veckor nu och det tär på psyket också. Att inte kunna göra det man brukar kunna göra är så fruktansvärt jobbigt.

Men det är bara att kämpa vidare fast än vissa dagar allt känns hopplöst och att jag inte kommer att må bättre. Det är tur att jag har en väldigt stöttande flickvän, familj och vänner runt om mig.


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

​Nu har jag käkat medicinen i fem dagar och jag har börjat känna av den lite. Inte att den har börjat verka som den ska utan att jag känner av lite bieffekter.

Det är inte jättestarkt men det jag har känt av är att jag är orolig i kroppen så att jag har haft svårt att koncentrera mig på dagarna och haft svårt att somna på nätterna. En annan sak jag har känt, som är ganska svårt att förklara, är att jag känner mig typ yr, fast ändå inte. Lite som att hjärnan flyter runt i gelé. Jag känner mig konstig i huvudet helt enkelt. 

Det jobbiga är att detta är bara början och det kommer med största sannolikhet bli värre. Men sen så finns det ju en trygghet att jag kommer att få må bättre tillslut och det gör att alla negativa effekter som har varit hitintills inte gör så mycket.


Tack o hej!

Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Igår så var jag och träffade en läkare om min depression och ångest Jag borde egentligen gjort detta mycket mycket tidigare, men mitt envisa jag var bestämd att klara detta själv.

Jag var fruktansvärt nervös inför själva besöket, jag är rädd att visa mig sårbar och att behöva berätta om varför man mår dåligt har jag svårt för. Men det gick faktiskt jättebra, läkaren var så otroligt bra också. Han förklarade för mig så bra och han var förstående och tog mig på allvar, han tog hela situationen på allvar och det kändes jätteskönt.

Jag ska alltså börja äta antidepressiva tabletter och så fick jag en medicin som jag ska ta om jag börjar känna av en panikångestattack, samt att jag ska träffa en kurator. Jag fick en startdos som är halva den vanliga dosen som jag ska ta i sju dagar för att det inte ska bli allt för stora bieffekter och sen hoppa på den vanliga dosen. Sen så ka jag käka den i ca en månad och om inte den passar så får jag ta en annan medicin.


Det som känns jobbigt nu är att läkaren sa att jag inte ska tänka på jobb eller söka jobb under i alla fall två månader pga att jag mår som jag mår och för att jag börjar på medicinen också. Men jag vill väldigt gärna börja jobba så snart som möjligt. Men det är väl bara att gilla läget och ta det lugnt ett tag och sen kanske börja jobba lite när jag börjar att må bättre. 

Lite ironiskt också at de ringde idag från arbetsförmedlingen och att det var ett företag som ville erbjuda mig jobb. 


Tack o hej!!!!


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Jag har lidit av ångest och panikångest ganska länge men har haft det under kontroll utan medicinering eller liknande. Men nu under senaste året så har det blivit värre och svårare att kontrollera.

Jag har dragit mig för att söka hjälp för det är helt enkelt jobbigt att behöva exponera mig och behöva känna mig sårbar inför någon. Men nu tillslut kände jag att det inte går längre, jag kan inte ha det så här längre. Jag kan inte jobba, jag har svårt att träffa människor, mitt humör går upp och ner (mest ner) och det går ut över mina nära och kära. Jag vill och orkar inte känna så här och jag vill kunna leva ett "normalt" liv igen.

Jag har bokat en läkartid för att sätta igång denna process för att må bättre. Ett läkarbesök kommer inte fixa allt men det är en början. Det kommer att ta tid tills jag är helt på ute banan igen men jag har stått på sidan allt för länge nu och jag vill mer än något annat blir frisk och köra 110% igen.

Tack

Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Jag har startat denna blogg för att jag ska kunna skriva om mitt liv, mina känslor och helt enkelt för att jag ska kunna skriva av mig. Jag kommer att skriva om vad som helst, allt mellan himmel och jord men nog mest om hur jag mår och vad jag känner.

Vill ni veta mer om mitt liv och hur det är för mig att leva med psykisk ohälsa så tycker jag att ni ska följa min blogg.

Likes

Comments