View tracker

Allmänt, Hälsa, Kost/Mat, Träning

Nu blir det ett inlägg om något helt annat än vad jag brukar skriva om.


Jag har försökt ta upp träningen igen och jag vill börja äta bättre för att jag och min kropp ska få må bättre. Sedan hoppas jag på att även få gå ner några kilon så jag blir lite mer självsäker över min kropp.

Men jag har börjat äta ordentligt till frukost nu för det har jag varit helt värdelös på att göra förut. Jag äter oftast havregrynsgröt men ibland blir det en smoothie eller kvarg.

Havregrynsgröt kan vara ganska tråkig som den är bara men jag försöker hitta nya smaker att lägga till så att jag kan variera mig och så att det inte blir så tråkig frukost. Den gröten jag äter mest är med jordnötssmör, kanel och äppelmos. En underbara kombo. Jag blandar ner ca 1 tsk i gröten och sedan ca 2 msk äppelmos ovanpå gröten. Jag blandar även ner kanelen i själva gröten tillsammans med jordnötssmöret medan gröten är lite vattnig. En annan gröt jag brukar göra är med proteinpulver. Jag har köpt Aldrig Vilas proteinpulver med smaken Chai Latte och en halv skopa brukar jag röra ned och sedan toppar jag med lite kanel och äppelmos. Ibland så händer det att det slinker med en sked jordnötssmör också. Det är ju trotts allt viktigt att få i sig bra fetter.

Detta är gröten med Chai latte pulvret. Jag dricker alltid mjölken på sidan och sedan en kopp kaffe. Hur man än försöker så blir gröt aldrig bra på bild.

Detta är den jag använder från Aldrig Vila. Köpte min från MM Sports för typ 250kr. Helt klart värt och den smakar superbra. (Klicka på bilden för att komma till produkten)

Den smoothien jag tycker om mest är mango/banan och i den så har jag mango, banan, passionsfrukt och lite mjölk. Man kan byta ut mjölken till vatten eller osötad mandelmjölk om man vill ha en den nyttigare. Det händer att jag blandar ner lite kvarg om jag vill att den ska mätta bättre.

Här är en mango/banan-smoothie och i botten har jag lite jordgubb/hallon-smoothie och det är det som blev över från Gabriels i morse. I den är det jordgubbar, hallon, banan, mjölk och lite honung. Det blir gott med honung då det blir väldigt syrligt från hallonen. Man kan använda dadlar som ett nyttigare alternativ till sötning i stället för honung om man vill.

Sedan kommer vi till träningen och det går sådär. Jag tränar just nu ca två gånger i veckan och då blir det på gymmet. Jag kör just nu på ett helkroppspass med de övningar jag tycker är roligast och passar mig bäst. Sedan så brukar jag variera mig på vissa övningar men jag kör många basövningar för att bygga upp min grundstyrka igen. De basövningarna jag har med är marklyft, knäböj, militärpress, bänkpress, utfallssteg, sit-ups, rygglyft, skivstångsrodd och latsdrag. Sedan har jag några fler övingar som jag lägger till men det varierar från pass till pass så jag får lite variation. Men det blir mycket övningar som täcker de stora muskelgrupperna.

Sedan när det blir fler pass så får jag gå över till ett splittat schema och köra typ över-/underkropp eller typ en dag med ben, armar osv. Sedan ska jag försöka få in lite mer kondition i min träning, börja gå och springa. Jag försöker köra ca 20 minuters konditionsträning efter något av passen. Men det ska bli mer snart.


Men tack för att just du läste och vi hörs senare!!!

Likes

Comments

Jag var hos kuratorn igen i mitten av förra veckan och jag kan säga att det gick bättre än väntat. Hon tyckte att jag hade gjort sånna framsteg och att jag mådde så pass bra att ja inte behövde komma tillbaka. Det känns faktiskt riktigt bra men samtidigt så har det varit oerhört skönt att bara sitta och prata om allt och ingenting med en person som ser allting utifrån och kan komma med bra synpunkter och hur en ska hantera allt.

Hon sa dock att det bara är att ringa och boka tid om de behövs men förhoppningsvis så behöver jag inte det.


Jag var helt emot att gå till en psykolog eller kurator förut, jag tyckte att det kändes onödigt och att jag kunde klara allt själv. Dels för att jag tycker att det är jobbigt att prata om mig själv och mina problem och för att jag tidigare inte såg någon mening att babbla om mitt liv inför en okänd person. Men helt ärligt så har det varit fantastiskt. Min kurator har varit superbra och vi klickade direkt. Det måste man vet om, att man kanske måste gå till flera olika kuratorer eller psykologer innan det funkar och man känner att man kan verkligen prata om allt med den personen.

Men jag funderar på att gå till en kurator bara för att ha någon att ventilera alla tankar och känslor, inte för att jag mår dåligt som var orsaken att jag började gå till kuratorn utan för att bara kunna släppa ut allt jag har inom mig och få råd och tips hur jag ska kunna hantera allt.


I övrigt så tycker jag att livet rullar på och jag ser framsteg varje vecka. Jag klarar av fler och fler saker och jag har mer energi än tidigare. Jag kan ha skitdagar ibland och får ångest över saker men det är betydligt mindre än förut.

Jobbet går bra och jag har nu jobbat några pass själv sedan min inskolning blev klar och jag trivs väldigt bra. Jag skulle dock önska att jag fick jobba mer. Jag snittar på ca två jobbpass i veckan och jag känner att jag skulle klara av mer än det. Men det är som det är när man bara är extrapersonal. Men det är skönt att jag får vila mellan de dagar jag jobbar för jag brukar vara ganska knäckt och slut på energi dagen efter. Mitt huvud är ett totalt kaos och jag kan typ sova hela dagen. Så jag är inte redo att ta ett heltidsjobb än men jag ska dit så småningom.

Mamma är fortfarande kvar på sjukhuset men fick permission nu i helgen så hon var hemma från lördag till söndag. Det var skönt att få ha henne hemma och vi åt en trevlig middag och myste framför tvn tillsammans.

Det är en tuff period just nu men allt kaos hemma och det med mamma men vi försöker hjälpas åt i familjen så gott det går för att alla ska må så pass bra som möjligt och för att vardagen ska bli så "normal" som möjligt. Eftersom pappa börjar jobba kl 6 på morgonen så hjälper jag Gabriel att komma iväg till skolan. Då får jag en anledning till att kliva upp i tid på morgonen och det är ganska mysigt att sitta framför tvn och äta frukost med honom.


Det blev ett långt inlägg men det är så här det ser ut just nu i mitt liv, men jag tänkte försöka skriva om lite annat än bara hur jag mår och om psykisk ohälsa. Men tack för att just du läste och tveka inte att gå till en kurator för det är det absolut bästa jag har gjort i alla fall. Det kanske inte funkar för just dig men det är värt ett försök.


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Dagarna flyter på och jag känner mig mer stabil för varje dag som går. Det var länge sedan jag hade en panikångestattack och den gnagande ångesten blir allt mindre och mindre.

Trots att det har varit en jobbig jul då mamma har legat inne på sjukhuset och med mycket inre stress så har jag ändå inte mått så dåligt. Jag trodde inte att jag skulle klara det så här bra. Men jag tror nog det är för att jag försöker att bara ta in det som är positivt och bara låta det negativa glida förbi.

Jag stänger inte ut det dåliga men istället så bara låter jag det vara. Som att man smakar på någon mat man inte riktigt gillar. Man äter det och känner smaken men sedan är det bra, tack men nej tack. Man lägger inte så mycket tanke bakom det.

Jag försöker göra allt till något positivt, det kan vara allt från att jag har en bakgrundsbild på mobilen med någon klyschig text om att varje dag är en bra dag till att jag försöker göra något varje dag jag tycker om att göra. Städa är också något jag har börjat göra mer och mer. Jag gör det mest då jag mår som sämst. Det är för att jag har så kaos i hjärnan men då kan jag i alla fall skapa reda någonstans. Sen så är det ju alltid kul när det är städat och fint också.



Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

När jag var hos läkaren första gången och fick mina mediciner så sa han även att jag inte skulle söka jobb eller ens tänka på jobb i minst två månader framöver. Men allt jag har gjort är att tänka på jobb.

Jag vet att mycket ångest kommer från att jag inte har jobb och att jag så gärna vill ha ett. Det är absolut inte största orsaken, men det är en bidragande faktor. Eftersom jag vill göra något åt saken så har jag fortfarande haft kontakt med arbetsförmedlingen under tiden och jag har sedan några veckor tillbaka aktivt sökt jobb.

Om jag räknar bort de två jobberbjudanden som jag fick första veckan efter sjukskrivningen så behövde jag endast söka tre jobb innan jag blev kallad till in jobbintervju. Där gick det galant och jag är nu anställd som extrapersonal på Cirkle K i Ö-vik.

Det känns otroligt skönt att veta att jag kommer få möjlighet till jobb och en liten men välbehövd inkomst. Började min uppläsning förra veckan och har en vecka kvar, sen efter nyår så ska jag vara fullärd och jobba själv.

Jag hade gärna börjat jobba tidigare men jag har varit tvungen att tänka på mig själv och mitt välmående. Jag var lite rädd att ta jobbet eftersom jag inte hade någon ork alls i början av sjukskrivningen men jag kände att jag mår mycket bättre nu och är stabil i mitt mående så jag tyckte att det var dags att försöka. Jag är väldigt medveten om att det kan gå rakt åt skogen och jag är tillbaka på ruta ett men jag kan inte gå runt och vara rädd heller. Jag vet att jag måste backa och eventuellt sjukskriva mig igen, men det är en sorts trygghet att veta att jag kan backa om jag känner att det inte går. Min plan är ju att detta ska gå bra och att jag sedan ska kunna gå över till ett heltidsjobb inom kort.


Så om ni tar en sväng förbi Cirkle K så kanske vi syns!


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

En sak som gör mig fruktansvärt ledsen och frustrerad är att majoriteten inte förstår hur det är med psykisk ohälsa. De förstår inte att man egentligen är sjuk. Som att ha brutit benet eller har lunginflammation. Men det är ju bara att rycka upp sig, det är inte så farligt.

Det är något jag får tampas med varje dag. Först och främst från mig själv, jag tycker att jag borde kunna jobba och kunna göra allt jag brukar göra. Men att bara städa huset tar energi, att åka på byn och handla tar energi, allt jag gör tar energi. Men det är inte någon som kan se det, det är bara jag som känner det.

Min kurator gav mig ett perfekt exempel. Tänkt dig att du har gått och burit tegelstenar en hel vecka. Alla förstår ju att du har ont i ryggen och att du har träningsvärk. Det är inte konstigt att man kanske inte orkar göra så mycket efter det. Men om man går med den tyngden i psykiskt, då är det inte så konstigt att man är utmattad egentligen. Tänk dig då att någon sedan går och slänger på dig 10 kilo till med tegelstenar, man kommer orka bära dom ett litet tag men sedan är du totalt knäckt.

Det är precis samma sak med psykisk ohälsa. Men det är inte accepterat i detta samhälle.


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Det jobbiga med medicinen är att jag nu de senaste två veckorna har blivit extremt trött. Jag sover ca 7-8 timmar per natt men är ändå trött i princip hela dagen. Jag har provat att sova mindre och mer timmar per natt men det gör ingen skillnad. Det är så frustrerande att det ska vara så, jag blir tillräckligt utmattad av att göra saker och nu detta.

Men det är väl bara att försöka att kämpa sig igenom detta och förhoppningsvis så blir det bättre snart.


Jag provade att jobba några timmar igår också. Att jobba gick faktiskt väldigt bra, det var bara 4 timmar så det var inte så jobbigt. Men idag kom smällen istället. Jag tror jag sov närmare 10 timmar i natt men det känns som att jag är bakis idag. Helt slut i huvudet och jag orkar inte fokusera på något.

Det är så konstigt att det blir så här. Att kroppen visar så tydligt att man inte mår bra.


Jag har tidigare tackat nej om någon har frågat om jag kan hoppa in och jobba extra någonstans för att jag vet att jag inte skulle klara av det, men nu så kände jag att det var dags att försöka ta ett steg fram istället för att bara stå still på samma ställe och bara trampa. Jag är helt knäckt idag men jag vet nu vad jag klarar av och förhoppningsvis så blir jag inte lika "bakis" nästa gång jag väljer att jobba.

Det gäller att ta små steg framåt och att det tar längre tid än att ta jättesteg och sen falla tillbaka till där jag var tidigare. Jag blir väldigt frustrerad av att jag inte har samma kapacitet som förut och det tycker jag är jobbigt. Men vill verkligen inte tillbaka till botten igen så det är bara att gilla läget.

Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Första gången det började och jag gick in i en ganska stor depression så fattade inte jag att jag var sjuk. Detta var första året jag gick gymnasiet. Det var många dagar jag inte orkade kliva upp ur sängen och jag mådde inte alls bra. Jag visste inte vad detta var så jag sa helt enkelt att jag var "sjuk", sjuk som i förkylning. Det gick ut över min skolgång, jag hade en frånvaro på 40% det året, och det blev några möten med mentor och rektor och jag fick besöka läkare för att se varför jag var sjuk så ofta. Jag har ett nedsatt immunförsvar så jag blir lätt lite förkyld men det förklarade inte varför jag var borta från skolan så extremt mycket.

Jag blev remitterad till en specialistläkare för överviktiga barn och han konstaterade att om jag skulle gå ned i vikt så kulle ALLA mina problem försvinna. Jag hade hemska problem med mina benhinnor och han lovade att inte bara mina sjukdomsbesvär skulle försvinna men även de problemen skulle försvinna. Jag tyckte att det lät lite som hokuspokus och blev bara förbannad på han. Men jag gjorde ett försök och tappade närmare 10 kilo på ca 2-3 månader, men försvann problemen? Nej!

Runt höstlovet så tänkte jag hoppa av skolan för jag orkade inte med allt, men som tur var så fick jag väldigt bra stöd från min mentor och jag orkade kämpa vidare. På jullovet så insåg jag att jag var deprimerad. Låter lite lustigt att jag "insåg", men det var så det var. Men efter min insikt så gick det lite lättare att gå tillbaka till skolan, men jag hade nog lika mycket frånvaro ändå. Jag vågade inte berätta för någon att jag mådde psykiskt dåligt, jag skämdes över det. Så det gick nog ända tills slutet på årskurs 2 innan jag berättade för någon. Jag tror dock att många redan hade fattat det långt innan.

Men mycket stöd från några få vänner, lite tjurskalle och att jag tränade fysiskt dagligen så klarade jag mig igenom det sista året, och mådde lite bättre än innan i alla fall.

Men efter gymnasiet så kom en år fullt med ångest och skit. Jag försökte jobba det jag kunde och det gick bra första halvåret men sen så tog det stopp. Efter jul och fram till i somras så mådde jag fruktansvärt dåligt, men räddningen då var min flickvän som drog mig upp de dagarna jag inte orkade och tröstade mig i alla ångestattacker.

Under denna sommar som var gick det hyfsat bra att jobba. 10 veckor av konstant jobb och det lev bara några få sjukdagar blevpå grund av panikångest och depression. Men efter de veckorna så gick jag ner i ett ännu mörkare djup och jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle kunna ta mig upp. Men jag tog mig i kragen och bokade en tid på vårdcentralen för att få hjälp, och det var det bästa valet jag har gjort i mitt liv.

Fick direkt utskrivet antidepressiva, tabletter att ta vid panikångest och en kurator att prata med. Medicinen gjorde att jag blev sämre de första veckorna men har nu sakta men säkert blivit lite bättre. Mår fortfarande skit och det är många dagar jag inte inte orkar kliva upp. Men den konstanta ångesten jag har haft i min kropp har minskat, och det är oerhört skönt.

Kuratorn har jag endast träffat en gång hitintills men har en träff bokade denna vecka och en till om några veckor. Hon är en fantastiskt bra kurator och hon hjälpte mig väldigt mycket på bara första träffen . Jag har trott att jag har lidit av ångest, panikångest och depression men hon sa att jag led av utmattningssyndrom mer än depression, allt är på grunda av en inre stress jag har, men symptomen är väldigt lika varann.

Jag har väldigt svårt för mycket folk och ljud, dels beror det på att jag är introvert (googla om ni inte vet vad det innebär), men mycket pga sjukdomen. Jag kunde hantera alla ljud och folk förut och blev bara trött och slut i mitt huvud men nu så har jag väldigt lätt att få panikångest av det. Att bara gå på stan har jag aldrig haft problem med men nu så är det väldigt jobbigt. Jag har ett flertal gånger fått en panikångestattack och fått gömma mig i ett omklädningsrum tills det gått över. Jag får planerar mina veckor så att om jag vet att jag ska träffa folk så måste jag vila dagarna innan och träffa så lite folk som möjligt för att kunna orka med. Jag är väldigt trött och slut på dagen efter och ångesten blir mer och större då.

Innan jag började med min medicin och fram tills nu så orkade jag inte med så mycket på dagarna. Att tvätta en tvättmaskin, att städa lite tog alla mina krafter och att vista sig i en större folkmängd var helt uteslutet. Jag blir helt knäckt efteråt och skulle kunna sova flera timmar efter det fast än jag hade sovit bra på natten. Nu de senaste dagarna har jag orkat mer, jag har orkat med att gå ut och gå, hjälpa mamma med att fixa på hemma och liknande utan att bli allt för knäckt. Jag har dock inte orkat ta tag i träningen än men det kommer förhoppningsvis snart.

Så det är skönt att det börjar gå åt rätt håll nu och förhoppningsvis så får jag må bra inom en snar framtid.

Likes

Comments

Jag har nu gått på mina antidepressiva i 3 veckor och jag har egentligen inte känt något annat än en massa biverkningar. Jag känner mig varken bättre eller sämre.

Jag hade telefontid med min läkare i dag och det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.... Jag trodde att vi skulle gå igenom medicinen lite mer än vad vi gjorde. Samtalet varade i ca 30 sekunder och han undrade bara hur jag mådde och om tabletterna jag fått för att ta vid panikångestattackerna fungerade. Eftersom medicinen funkar ville han inte veta så mycket mer så han sa hejdå och la på. Jag han liksom inte berätta eller fråga något om biverkningarna jag har.

Jag har i början haft väldigt mycket krypningar i kroppen och speciellt när jag har blivit trött och det blivit svårt för mig att sova då. Men jag har löst de att ta sömntabletter i god tid innan jag ska sova så att jag kan somna direkt och inte behöva känna så mycket krypningar. Den andra större grejen som jag har känt av mer och mer ju längre jag har ätit medicinen är att jag är orkeslös. Men det är en av biverkningarna man kan få och det kallas asteni. Förhoppningsvis går det bort snart eftersom jag blir trött och slut i både kroppen och i huvudet av att bara vara ute och gå i typ 20 min. Jag städade kylskåpet här om dagen och jag låg på soffan resten av dagen efter det.

Det är det jobbigaste att inte ha någon ork. Jag som brukade träna nästan dagligen har inte tränat på över tre veckor nu och det tär på psyket också. Att inte kunna göra det man brukar kunna göra är så fruktansvärt jobbigt.

Men det är bara att kämpa vidare fast än vissa dagar allt känns hopplöst och att jag inte kommer att må bättre. Det är tur att jag har en väldigt stöttande flickvän, familj och vänner runt om mig.


Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

​Nu har jag käkat medicinen i fem dagar och jag har börjat känna av den lite. Inte att den har börjat verka som den ska utan att jag känner av lite bieffekter.

Det är inte jättestarkt men det jag har känt av är att jag är orolig i kroppen så att jag har haft svårt att koncentrera mig på dagarna och haft svårt att somna på nätterna. En annan sak jag har känt, som är ganska svårt att förklara, är att jag känner mig typ yr, fast ändå inte. Lite som att hjärnan flyter runt i gelé. Jag känner mig konstig i huvudet helt enkelt. 

Det jobbiga är att detta är bara början och det kommer med största sannolikhet bli värre. Men sen så finns det ju en trygghet att jag kommer att få må bättre tillslut och det gör att alla negativa effekter som har varit hitintills inte gör så mycket.


Tack o hej!

Likes

Comments

Allmänt, Hälsa

Igår så var jag och träffade en läkare om min depression och ångest Jag borde egentligen gjort detta mycket mycket tidigare, men mitt envisa jag var bestämd att klara detta själv.

Jag var fruktansvärt nervös inför själva besöket, jag är rädd att visa mig sårbar och att behöva berätta om varför man mår dåligt har jag svårt för. Men det gick faktiskt jättebra, läkaren var så otroligt bra också. Han förklarade för mig så bra och han var förstående och tog mig på allvar, han tog hela situationen på allvar och det kändes jätteskönt.

Jag ska alltså börja äta antidepressiva tabletter och så fick jag en medicin som jag ska ta om jag börjar känna av en panikångestattack, samt att jag ska träffa en kurator. Jag fick en startdos som är halva den vanliga dosen som jag ska ta i sju dagar för att det inte ska bli allt för stora bieffekter och sen hoppa på den vanliga dosen. Sen så ka jag käka den i ca en månad och om inte den passar så får jag ta en annan medicin.


Det som känns jobbigt nu är att läkaren sa att jag inte ska tänka på jobb eller söka jobb under i alla fall två månader pga att jag mår som jag mår och för att jag börjar på medicinen också. Men jag vill väldigt gärna börja jobba så snart som möjligt. Men det är väl bara att gilla läget och ta det lugnt ett tag och sen kanske börja jobba lite när jag börjar att må bättre. 

Lite ironiskt också at de ringde idag från arbetsförmedlingen och att det var ett företag som ville erbjuda mig jobb. 


Tack o hej!!!!


Likes

Comments