View tracker

​"​Jag är inne i en depression, jag är så trött i kropp och själ att allt i min värld snurrar. Snälla låt mig vara. Det här är den svåraste resa jag gör i livet. Ställ inga frågor, bara låt mig vara trasig för mig själv en stund"... 

Jag skulle vilja ha en tröja eller ett stor jävla plakat som säger precis detta till alla runt mig just nu. Jag är så trött på att försöka behålla masken som jag burit på länge. Just nu är det sprickor i den masken som inte ens går att limma med superlim. Det är sprickor i min fasad för att den är sakta men säkert på väg ner. Men jag måste få göra det själv, och det är så svårt. Jag behöver någon som kan hålla min hand och vara mitt hopp när jag inte har något eget. 

Jag fortsätter att hålla så hårt i något som funnits med mig så länge. Men det börjar bli mindre och mindre att hålla i och det känns lite som att famla i mörkret igen.. Jag är rädd för vad jag har kvar när allt det jag byggt upp har rasat och ligger som skärvor runt mina fötter. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Så är jag här igen, tyvärr minst lika trasig som innan..
När kropp och själ blivit så grymt bra på att hitta strategier för att överleva dagarna som kommer. Och när någonting i kroppen låser in alla känslor så hårt att det inte finns en chans för de att komma upp till ytan, där är jag just nu.
Hjärnan fungerar på ett ganska fascinerande sätt, men det är absolut inte till fördel alla gånger.

När det man vill helst av allt är att göra som Ronja Rövardotter och skrika vårskriket så högt att stämbanden går sönder, eller som Emil i Lönneberga rida rakt in i en picknick för att det var så leken gick till, det är så en del av mig skulle vilja göra. Men det är en annan del av mig, som just nu är betydligt starkare, som har låst ihop alla känslor till en stor klump och kedjat fast den på botten av själen. Det går helt enkelt inte att fiska upp den utan att använda en typ av styrka som jag ännu inte hittat..
Min kropp är som ett papper i elden just nu, man tänder på och efter bara några sekunder har allt liv som fanns brunnit upp. Det gör ont att känna efter, det gör ont att bara andas för en stund. Det finns någon som ständigt påminner mig om att jag inte kan göra annat än att vara trasig. Det finns ingen som alls har intresset av att hålla min hand medan jag famlar i mörkret. Jag behöver en karta, en kompass och en ficklampa för att ta mig genom vardagen, men tyvärr fungerar inte livet på det sättet och just nu handlar det om att hålla hårt i den lilla energin som finns någonstans långt inne för att bara orkar fortsätta spela teater.. 


Likes

Comments

View tracker

När du känner dig sådär riktigt dålig.. När känslan är oerhört jobbig på insidan och du känner dig så trasig att du skulle kunna gå sönder vilken sekund som helst. Vad skulle hända då? Alla de där miljoner bitar som du skulle sprida ut överallt,  vem hjälper dig att letar reda på de? Kanske är det någon, men mest troligt känns det att ingen skulle vilja hjälpa dig att klistra ihop din själ.. 

Just nu är min färg ganska grå. Den är inte helt svart, så som natten kan vara, men den är definitivt inte heller så vit att den är på väg mot gult, som faktiskt är en lycklig färg..  Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Antar att jag bara konstaterat för mig själv att det här är en av de dagar där berg-, och dalbanan endast går i seg uppförsbacke, och ni känner ju hur spännande det låter.. 

Likes

Comments

​Nu är det slut.. Läsåret som varit den värsta känslomässiga berg-, & dalbanan på väldigt länge. Jag har avslutat ett kapitel i mitt liv som fått mig att växa både som människa och ryttare. Avslutat ett år som varit ett av de bästa i mitt liv. 
Under det här året har mina gränser prövats många gånger, och jag har insett att jag är starkare än jag någonsin kunde tro. Jag antar att vi alla måste ner i botten för att lära oss att sikta mot toppen. Ibland måste man bryta ner för att kunna bygga upp igen, bygga upp allt lite starkare än förut. 

Nu sitter jag här med tårarna rullande nerför kinderna. Jag tror att det är av både glädje och sorg som jag gråter. Det har varit ett medvetet val att inte stanna upp speciellt länge för att känna efter det här året. Antar att jag inte riktigt vågat vänta på att känslorna skulle komma ikapp så därför har jag försökt hålla huvudet upptaget med annat. Men just nu har jag verkligen nått en hållplats som är värd att stanna på. Här kan jag se tillbaka på allt underbart och fantastiskt som jag kan ta med mig från det här året. Jag kan också stanna och begrunda de saker som känts väldigt tunga för att inse att de gjort mig tusen gånger starkare.

Förändringar är något som jag alltid varit lite rädd för. Kanske är det för att jag inte riktigt tycker om att inte veta vad som väntar. Jag tycker om när livet kan tala om för mig vad som händer sen, men tyvärr fungerar det ju inte så.. Det är dags att fatta pennan igen. Vända upp ett nytt blad och börja skriva ännu ett kapitel i den här livshistorien.  Ett nytt kapitel fyllt med alla färger och förhoppningsvis är det lika mycket varma som kalla färger. Jag känner mig stolt över att vara där jag är och över det jag åstadkommit. 

Jag har funnit vänner som jag aldrig trodde fanns, vänner som är just det. Vänner som finns vid min sida genom eld och vatten. Jag fick avsluta det här året med att sjunga tillsammans med den absolut finaste vännen i världen. 

Idag är jag lycklig ❤

Likes

Comments

Ibland undrar jag vad livet egentligen ska lära oss.. Vad är det vi vill uppnå och vad vill vi egentligen ha ut av det? Vissa stunder är det så glasklart, så lyckligt och fyllt av färg. Andra stunder känns det mest som att hitta den bästa strategin för att överleva.
Just nu är det ganska mycket färger i min tillvaro, det är färger som gör mig lite lycklig för en stund. Känslorna är som alltid en nyans av de flesta färger men de mörka, alla nyanser av grått känns inte lika skrämmande längre. Jag har varit här förr, och vet att det vänder snabbt, som en berg-, och dalbana. Vissa stunder fylls man av glädjen, pirret i magen när man är på väg upp, för vad väntar där? Andra stunder slukas man av den där kvävande känslan som får en att tappa luften på väg ner. Oavsett vilken färg eller känsla jag har i kropp och själ så vill jag känna att jag klarar av den. Jag vill känna mig stark och motståndskraftig, jag vill lära mig att blanda alla färger för att få fram den absolut bästa kulören för mitt liv. 
Kanske tar det halva livet att hitta just den rätta nyansen som symboliserar lycka för mig.
Jag kommer iaf bli grym på att blanda färg.. Men vad lär jag mig? Kanske att det krävs fler färger än svart och vitt för att skapa liv i tavlan, kanske lär jag mig att inte vara lika rädd för de mörka färgerna Jag kanske också lär mig att bara för att man känner sig skör, och kanske går sönder ibland så läcker inte de lyckliga färgerna ut. 

Kanske lär jag mig något eller allt av det.. Kanske lär jag mig absolut inget av det.. Men om jag inte lever kan jag inte lära mig vad som är meningen med livet..
​Så nu kanske det är dags att ta hjälp av någon som är specialist på  dessa färger.. 

Likes

Comments

Att ha ont i själen är något som vi borde skämmas för..
Har vi brutit armen blir vi gipsade, ramlar vi på cykeln kan ett plåster eller två göra smärtan mindre. Är vi sjuka åker vi till sjukhuset för att få en behandling som gärna skall synas utåt.. Men när någon av oss har ont i själen, känner sig trasig på insidan får man istället höra att man skall bita ihop och sluta känna efter så mycket.

Vad är det som gör att smärtan på insidan inte är samma sak som den på utsidan? Bara för att vi inte kan se eller ta på den smärtan betyder det inte att den är mindre viktig. Den finns där av en anledning. Jag tror att oavsett om vi vill erkänna det eller inte så har vi alla någon gång känt oss trasiga i själen. Känslan är skrämmande första gången man stöter på den. Man blundar så hårt man kan för att den, när man öppnar ögonen igen, skall vara försvunnen. Som om den aldrig funnits där, för kom igen vem har ont i själen?

Men att känna sig så trasig på insidan att man vilken sekund som helst kan gå sönder i tusen bitar, som ett pussel som alltid kommer saknar en bit eller två när det väl är byggt igen. Den känslan är den värsta en människa någonsin kan känna. Det är en känsla som jag inte ens önskar min absolut värsta fiende.  Ju längre den här känslan får gro inom oss, desto större rötter utvecklar den. Den slår rot så djupt att den känns omöjligt att fälla trädet igen. Det blir en del av din identitet och du börjar tro att det är såhär det ska vara. Det var det här livet du fick, och tyvärr så fick du även ett känsloträd med rötter av stål på köpet. Du är inte värd något annat, utan någon någonstans långt bort har bestämt att detta blev ditt liv.  

Likes

Comments

Varför ändra på ett vinnande koncept?
Vi människor är av naturen vanedjur. Vi föds in i en viss miljö, växer upp och skapar oss en uppfattning av vad livet ska handla om. Sedan applicerar vi det på vår verklighet när vi är gamla nog för det. Vi skapar oss ett liv utefter all den kunskap vi fått på vägen, men också med hjälp av andras syn på hur våra liv ska se ut.

Vanedjur.. Vi bygger upp ett liv på grunder som inte enbart är våra egna. Vi lever en stund och tycker att vi har det ganska bra. Men även om det börjar kännas mindre bra så kämpar vi på, för det är ju såhär livet ska se ut. Det är det vi lärt oss och det är det andra sagt är rätt. Var inte för annorlunda, det är bäst om du bara smälter in och flyter med, det är då livet är som mest okomplicerat. Vi lever "som vi alltid gjort" för det är ju det vi känner igen, det är vår trygghet. För vad skulle vi annars göra, man kan ju inte bara bryta sig loss från allt som "vi" förväntas göra, eller? Vi kanske inte trivs till hudra procent med det liv vi har, men vi har det ganska bra, det är tryggt och det fungerar..

Men vad händer om konceptet inte längre är vinnande? Tänk om jag just nu inte vinner någonting på att leva som jag gör, jag har det inte ganska bra längre, snarare ganska dåligt. Jag vill inte leva okomplicerat och tryggt. Jag vill bryta mig loss, vara galen och prova nya saker. Jag vill inte vara som alla andra i den här j*vla Svensson världen. Tänk om jag vill leva som jag bestämmer, tänk om jag väljer att gå emot alla "principer" som jag lärt mig på vägen och som människor talat om för mig är rätt...

Varför är vi så rädda för att bryta vanor, och förändra livet om vi vinner på det? Då handlar det inte längre om att ändra på ett vinnande koncept, det handlar om att SKAPA ett. Var och en av oss borde skapa sitt eget koncept utan att ifrågasätta om det är rätt eller fel. Strunta i att flyta med och leva i skuggan av andra. Bli istället LJUSET som andra kan leva i skuggan av.

Trots detta är förändringar i livet och tillvaron det absolut mest skrämmande som vi kan utsättas för. Våga leva, våga ta chanset, våga finns dig själv. Det är risker som i denna värld är något att skämmas för. Varför riskera något ganska bra och säkert i sökandet efter lycka och förändring? Du kan ju leva tryggt resten av livet..

Likes

Comments

Där sitter jag på tåget, långt ifrån ensam med massor av olika människor ​som gör mig sällskap.. Ingen av de känner mig, ingen av de har sett mig förut. Precis som jag aldrig sett någon av de, och förmodligen än mindre kommer jag träffa på de igen. Trots detta sitter jag där och skäms över min kropp och över mig själv. Jag tvingar mig själv att sova en stund, jag hoppas att den stunden varar hel resan så jag slipper fundera över vad de andra i vagnen skall tänka om mig. 

Svaret är nej.. Jag har absolut inte mycket till självkänsla kvar i kroppen och allt detta på grund av all j*vla fixering runt utseende. Vad är sunt och inte? Vilken bantningsmetod skall visa sig vara den mest effektiva? "Nej det handlar inte enbart om att bli smal, det är bra för kroppen också. Det förhindrar den ena sjukdomen efter den andra.."  Sporten jag valt att ägna mig åt hjälper kanske inte till så mycket på traven.. Jag tänker alltid att det vore ju bra om folk såg att det finns en sadel under de där feta låren, eller att kanske skulle jag också någon gång vilja vara skapt till att kunna ha de finaste smalaste stövlarna.. 

Men svaret är än en gång nej.. Jag kommer aldrig få den kroppen jag önskar att jag så gärna hade. Visst kan vi kämpa med att bli smalare, men det svåra är att acceptera att vi ser olika ut, oavsett vilka siffror som visas på vågen.. Vi kan genomgå alla metoder som finns uppfunna för att försöka få en bättre bild av oss själva genom att äta eller inte äta en himla massa saker. Men det hjälper inte om inte hjärnan är med på att förändr bilden av oss själva. 

Det finns en anledning till varför det hänger en filt framför min spegel. Det finns också en anledning till att jag hatar sommaren då alla förväntas trivas i sin kropp och ha så lite kläder på sig som möjligt. Jag måste förändra bilden av mig själv på annat sätt än att sluta äta. Detta är jag nog tyvärr inte ensam om. Men faktum är att det absolut inte hjälper om inte världens slutar hetsa över utseende. Var man än vänder sig, i vilken reklam eller tidning som helst så finns de där. Trådsmala, photoshopade modellerna som ska utgöra ett ideal för mänskligheten.. 

Likes

Comments

Tankarna snurrar..
Varför SKA alltid denna osäkerhetskänsla komma krypande när allt kändes så bra..
Jag visste, och var hur säker som helst på att jag gjorde rätt val. Men nu vet jag inte längre.. Tänk om allt blir fel.
 Då är det väl kanske BARA att börja om, men vad ska jag göra då?

På tisdag.. Då är det dags att ta tag i pennan igen, dags att börja skriva ett helt nytt kapitel. Ett nytt kapitel skrivet på ett helt blankt blad, i en bok som har mycket känslor i sig redan.. Jag hoppas så hårt att detta är min chans, att det är nu jag ska HITTA hela mig själv och att det inte är såhär livet ska se ut..

För många leker livet, känslorna är endast målade i glada, positiva, varma färger som gult och rött. För andra är vardagen femtio nyanser av grått. Vi har alla varsin ryggsäck med livets innehåll så långt vi kommit och ingen människa vi möter är utan denna ryggsäck. Vi kan aldrig veta vad männisor vi möter kämpar med om vi inte frågar.. Om vi inte faktiskt ärligt bryr oss om den andre personen så får vi aldrig veta. Kanske är det lika bra, för vem vill ha reda på andras "problem" anyway? 

Vi lever i ett samhälle där det är fult att må sämre än bra, det är fult att ha nära till sina känslor, och Gud förbjuder att du visar de öppet för någon. Samhället bygger ungdomar som har hårdare skal än valnötter, och för att bryta ner skalet krävs mer kraft och energi än någon människa är villig att lägga på någon annan. Vi inbillar oss att vi kan klara oss själva genom allt,för det är en svaghet att be om hjälp. Det är hemskt att veta hur fel vi har. Ingen är så stark som när man är tillsammans med någon annan. Wake up people, vi kan inte leva det här livet som om vi vore ensamma, vi behöver andras hjälp om vi ska överleva.. 

Men nu har jag slutat låtsas vara stark. Jag har erkänt mig svag och bett om hjälp. Jag vill ha ett liv fyllt av alla färger, varje dag. 


Likes

Comments