Idag är jag lite extra stolt över Hector! Idag var dagen som han efter ett väldigt kämpande lyckades vända sig från rygg till mage helt på egen hand.
Han har enda sedan han va rätt liten varit intresserad av att vända sig på olika vis. På sidan och snurra och stöka. Länge har han lyckats ta sig upp på sidan men fastnat där då han inte har fått undan armen han legat på. Men idag lyckades han äntligen! Första gången det händer missade jag tyvärr då jag lämnade han i babygymmet för att gå och tvätta av ansiktet, när jag kom tillbaka hade jag plötsligt en pojke som låg på mage!

Eftersom jag missade när det hände så har han fått visa fler gånger senare idag, å han är såå duktig! Han gjorde även upptäckten att om man låg på rygg och tittade på mamma, sedan vände sig på mage då "försvann" mamma och hördes endast. Han blev rätt brydd av det😂

nä nu måste jag också sova, resten av familjen sover redan så det är dags för mig med! Imorn är en ny dag, kanske händer nåt nytt spännande? 😄

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag gillar att kramas, tycker det är trevligt! med vänner, familj, Martin, Hector och hundarna osv. Men ibland kan jag känna att det nästan hade varit bättre att hoppa över kramen. Som att ta upp hand med någon som inte tycks ha en enda muskel i handen. Exakt samma menlösa känsla infinner sig med en kram där den ena personen promt ska kramas men när man väl kramas så känns det som att dom inte vill ta i en. Haha jag menar såklart inte att man ska mosa varandra man behöver inte överdriva men ska det bara va nåt mesigt kan man ju lika gärna låta bli😂
För Hector som är så liten och hundarna gäller ju lite annat, men för de som kan ge en ordentlig kram så är det de som gäller.
Såklart kan man bryta ner allt i molekyler och säga att jag då inte borde gilla att kramas med Hector men om man bara tänker lite logiskt så förstår man exakt vad jag menar! 😉

Likes

Comments

Långt mellan gångerna jag skriver men jag antar att jag helt enkelt inte har haft tid och ork, dessutom föredrar jag att skriva på datorn inte på telefonen, och det är sällan jag har tid att slå ner rumpan framför dumburken! Men nu sitter jag här iaf!

Jag tänkte skriva ner hur jag kommer ihåg min förlossning!

Ca 06.00 den 29/4 kliver jag upp för att kissa, hinner precis sätta mig på toaletten så kommer en fors med vatten. Jag blir lite ställd, kissar och går sedan ut i köket för att tala om för Martin att vattnet nog gick. Sitter en stund vid bordet och funderar på om jag ska hämta papper, kliver upp tar två steg och det kommer mer vatten i hallen. Skrattar och får ur mig att Martin får tro vad han vill men jag kissar inte på mig. Martin skrattar lite och försäkrar mig om att han förstår att så inte är fallet. Men mer än så händer inte, jag känner ingenting som känns annorlunda. Vi kommer överrens om att Martin ska åka mot jobbet och jag ska ringa på förlossningen och höra vad dom säger. Martin drar iväg och jag ringer och berättar hur det ligger till. Barnmorskan säger att vi ska komma in och kolla läget även om inga värkar ännu har startat och vi får en tid vid 8. Jag ringer hem Martin igen som inte ens hunnit fram till jobbet. Vi fikar lite, Martin spelar lite dator och går ut med hundarna och jag duschar och ringer storasyster och ber henne komma och va med hundarna då jag inte riktigt vet vad som kommer hända härnäst.

08.00 Sitter vi i nåt slags väntrum på förlossningen eller om det va bb? Hur som helst så blir vi sittande där och vänta till runt 09 ungefär då det är lite mycket för de som jobbar. Vi får komma på ett rum och dom känner och kollar och donar, fortfarande inga värkar eller något som jag märker. CTG blir satt och det visar fina kurvor. blir mycket vänta och jag tror klockan är ca 10 när jag för första gången i livet känner en sammandragning/värk. Det känns okej men känns mer och mer efter varje värk som går. De kommer in och kikar och är då öppen 1cm, tyckte det kändes som att det va länge kvar. Tyckte det gjorde ont och ville prova nåt mot smärtan, hade önskat att få sitta i badet och ta värkar och det fick bli så. Satt i badet och det gick bättre en stund med värkarna men kändes snart outhärdligt igen så jag bad Martin ringa på klockan och en sköterska kom. Vi kom överrens om att ta in lustgas så jag både skulle få bada och ha lustgas samtidigt. sköterskan försvinner iväg och kommer snart tillbaka utan syrgas och berättar att de vill kolla hur mycket öppen jag är nu.

Här minns jag så tydligt att jag tyckte det gjorde svinigt ont och även om sköterskorna inte sa något så upplevde jag det som när de pratade att jag överdrev min smärta. I efterhand har jag frågat Martin och han höll faktiskt med. Det bästa är att när de väl kollade hur öppen jag är sa de lite förvånade att det inte var så konstigt att det gjort ont då jag redan var öppen 10cm!

Klockan är då runt 13 och krystvärkarna tar vid och känns inte lika jobbiga, nu ska ju bebisen snart vara här! Men icke. Bebisen låg för långt upp och ett evigt vändande och vridande började. Sitt här, gör så, ligg såhär, ligg sådär. Jag tänkte att bara jag gör som dom säger blir det bra. Men det va en tjurig unge som inte ville neråt. tillslut bad de mig att inte krysta utan andas genom krystvärkarna. Lättare sagt än gjort tyckte jag men gjorde väl så gott jag kunde. kom ihåg att jag var supertrött mellan värkarna, vet inte om jag kanske tilloch med somnade till. Efter mycket olika metoder, en stressad bebis och en tok-slut blivande mamma så bestämdes att sugklocka skulle användas.

Att sätta sugklocka va nog det som gjorde mest ont. eller kanske inte mest ont men ett helt annat slags ont som inte alls var roligt. Dom drog i den där sugklockan så jag funderade på om ungen skulle komma ut i två delar, En person drog 3 gånger för kung och fosterland och sen fick dom byta. Dom klippte för att minimera skador och sen va det dags. Den nya personen drog en gång men det gick inte. Sen va det som en spärr släppte, hon sa "Nu Gina, nu mår bebisen inte bra så nu måste vi ta ut den". Jag kände mig som världens svagaste person men det fick gå ändå, jag krystade, en person drog och en tryckte bebisen nedåt från magen! Då kom den lille äntligen, detta var kl 15.01! Men inget skrik hördes och jag minns att det var mycket folk och väldigt rörigt. Jag kommer ihåg mig själv säga "mår han bra?" tror jag hann säga det ett antal gånger på vääääldigt kort tid och skrek nästan men jag vet att efter bara en kort stund berättar en sköterska att de tagit honom till ett annat rum för att hjälpa honom få igång andningen, men pappa är med. Sen kom äntligen pappan tillbaka med den där älskade lilla tjuriga ungen. Den där lilla pojken! Jag kom på då att jag sagt mår HAN bra fast jag egentligen inte visste om det var en pojke då, men så var det. En liten Hector! 3888g och 50cm kärlek i form av en liten människa.

Vilken jävla grej! Trots att det var jobbigt, gjorde ont osv så längtar jag och hoppas att jag får vara med om en nästa gång! snacka om mirakel! Jag är evigt tacksam över att ha fått uppleva en förlossning och att ha fått en frisk liten pojke!

Jag tycker det känns som att förlossningen i sin helhet gick ganska fort. Vet inte när man börjar räkna men oavsett om man räknar från kl 6 så är det 9timmar tills han var ute. Men eftersom jag inte kände nåt överhuvudtaget förrän kl 10 och typ inte fick ont på riktigt förrän 11 så känns det ändå helt okej! finns ju dom som håller på både kortare och längre än så! Hur som helst är det grymt bra jobbat oavsett om man föder på en kvart, 40 timmar, vaginalt, kejsarsnitt, epidural, sugklocka eller vad det nu kan vara! hejjahejja!

Nu ska jag gå och sova, passa på innan den lilla killen vaknar och vill ha lite käk och en torr blöja!

Natti natti!

Likes

Comments