View tracker

Jag hade precis klivit ur bussen i centrum och gått och ställt mig för att invänta nästa. Jag ser en  medelåldersman dra med sig en tjej på 13-14 år bakom mig. Jag hör hur hon säger att hon inte vill och försöker dra sig undan men han fortsätter att trycka henne framåt. Han tar tag i henne och fortsätter trycka och knuffa fram henne. Vad jag ser så är det med "hårda tag".

Tjejen såg ut att vara påverkad. Jag gjorde till en början ingenting. Tillslut börjar jag gå ikapp dom. De runt om som ser detta gör ingenting.

När jag ser hur han trycker ner henne i bilen börjar jag springa (jag springa är väldigt ovanligt) jag hinner fram till tjejens dörr då mannen ska sätta sig på förarsidan. Jag sliter upp dörren och frågar vad fan han håller på med. Han förklarar att han är hennes pappa på ett lugnt och förvånat sätt och tjejen intygar det.

Tydligen hade tjejen smitit från hemmet och han hämtade bara hem henne. Men de hade inte behövt varit så. Jag kan tänka mig hur pinsamt det var för både fadern och dottern att jag ifrågasatte. Men om jag inte hade gjort något hade jag haft skuldkänslor.

Jag förstår inte varför ingen annan reagerade på det. Nu så var det ju inget men det visste ju ingen. Jag tycker det är sjukt hur lite man hjälps åt i samhället. Man är så rädd att fråga.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på mobbning på bussar jag sagt ifrån att de får ge sig. Alla gånger jag låtit någon sitta på stadsbussen som behöver sittplatsen mer än mig.

Hur svårt ska det vara att ställa upp för varandra. För när jag behöver den hjälpen i framtiden så vill jag ha den. Men som det känns idag kommer jag inte få den. För det är så få som faktiskt vågar säga ifrån och ge en hjälpande hand då det behövs. Tillsammans kan man göra skillnad. Låter klyschigt men det är verkligen så.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag kan nästan inte fatta att det är jag på båda bilderna. Så mycket självhat jag hade då bilden till höger togs går inte att beskriva. Jag verkligen hatade mitt utseende.

Varför jag ser ut som jag gör idag har många anledningar men den störst är att jag mår så mycket bättre av att se ut såhär. Slippa de ideal som samhället har satt på oss. För jag är så långt ifrån det "kvinnliga idealet" som går.

Jag trodde det skulle vara jobbare att ständig bli betrodd att vara kille, homosexuell eller transa då jag inte är det men det är det fan inte. För jag slipper bry mig om mitt smink och hår. Jag slipper känna mig ful utan smink. Jag slipper vara osäker och hela tiden jämföra mig med alla andra.

Jag tvingade mig själv att älska mig som jag ser ut då jag tog saxen och klippte av mig allt hår. Och jag skulle göra om det igen och igen tills jag lärt mig att acceptera mig själv.

Likes

Comments

View tracker

Det är väldigt många gånger jag säger att jag inte bryr mig fast jag gör det. Säger att det skiter väl jag i fast jag faktiskt inte gör det. Men denna gång är jag helt ärlig. Jag kan inte bry mig mindre om vad du tycker om mig. JA jag ser ut som en kille. Vet du varför? För att jag vill, jag kliver upp varje morgon och klär på mig sköna kläder som jag gillar. Jag tar på mig min keps för o dölja min elvis presley/ hockeyfrilla jag skaffat mig som hår (måste göra något åt det dock). Jag tittar mig i spegeln och är nöjd med hur jag ser ut. Kan inte det räcka? Kan inte du bara acceptera det? Nu har jag tur att jag inte bryr mig om vad andra tycker och går runt stolt i de kläder jag bär. Men det är just folk som du som förstör för de som inte vågar. Det är du som gör att såna som mig som inte vill hela tiden tävla me de andra om hur man ska se ut som känner sig instängda. Sluta vara så jävla dömande. Sluta tro att det hjälper dig att trycka ner andra för att känna dig bättre. Sluta vara så osäker på dig själv. Sluta jämföra dig själv med andra. Det finns så mycket bättre saker du kan tänka på eller göra än att jämföra dig själv med andra och döma dom. Är det värt det att lägga ner så mycket tid på utseende och pengar på kläder. Du har ETT liv som bara du bestämmer över. Om du vill gå runt och vara olycklig och dömande mot andra. Så fine. Själv har jag så mycket bättre saker att göra. 

Likes

Comments

Men Linda du måste träna?! Så där kan du inte se ut. Fattar du inte att det är inne. Sluta äta börja träna. Gymmet here we go. Sluta vara överviktig och bli fit. "Sallad hela veckan!" Kilona ska rasa, nu jävlar kör vi. Alla tränar ju då måste du också. LIIIIINNNNNDDA. det är inte okej, rör på dig. "du kommer dö om du inte rör dig" du vet väl alla fördelar med träning? Vet du vad du ska äta för att inte gå upp i vikt? "Gå ner 3kilo på en vecka" (10 enkla steg att få sommar kroppen)

HÅLL KÄFTEN, HÅLL BARA KÄFTEN. vart jag än kollar, vart jag än går. Denna jävla hets. Denna hälso hetsen. Calm your tits down. Vad fan är detta. Jag säger bara en sak om denna hets. Ätstörningar, doping, självhat. Jag blir galen. Överallt. Denna hets som aldrig tar slut. Om jag vill träna så gör jag det. Om jag vill äta en pizza och kolla serier hela dagen så gör jag det. Helt okej att folk vill vara 100% hälsosamma jag kunde inte bry mig mindre men sluta få det att gå ut över mig. När det är inne att vara överviktig ring mig.

Ne men ärligt. Förut skulle man svälta sig och äta ett grässtrå per vecka för att skelettet skulle framhävas. Men nu är vegetarianer the shit och träning. JAG tänker inte börja träna eller bli hälsosam om jag inte vill det. Och det här "du lever längre" vem fan vill leva längre. Dör hellre som en skräpmats ätande 70årig som inte lagt en tanke på gymmet utan gjort något roligt och vettigt med sitt liv.

Det finns viktigare och framför allt roligare saker att tänka på än sin vikt. Man behöver inte följa strömmen och man behöver absolut inte känna sig stressad över att "alla är ju snyggare än mig" tänk va tråkigt om alla tyckte om samma saker. Vi människor är alla olika och gillar olika andra människor. Om det är någon du ska bli hälsosam för är det du själv och endast dig. Inte för att idealet säger så.
Tack och hej.

Likes

Comments

Det är klart du kan dölja allt. Det är klart du kan ljuga för de som frågar och bry sig. Du kan stänga allt inne. Men varför? Det är okej att visa att idag är en skit dag. För varje gång du svarar "det är bra" är det ännu en gång du intalar dig själv att allt är bra som det inte är. Våga visa dig svag, våga säga hur det är. Ju mer du pratar om det desto lättare är det för dig att hantera det. Du känner dig inte lika ensam och kanske kan få den responsen och hjälpen du behöver om du öppnar dig. Själv kanske du inte klarar dig men med de runt om dig kanske du gör det. För man känner sig ensam, det känns som att man är den enda personen som känner så. Som det inte behöver vara. Men som vi lever nu ska man svara att allt är bra för annars kan det bli pinsamt om man skulle börja gråta mitt i allt. Eller dra sin deep story. Men det är värt det, det är så mycket bättre att du är ärlig mot den som frågar och framför allt mot dig själv. Jag tycker att det är så fel att det ska behöva bli pinsamt om man säger att det är skit. För man mår inte bra 365 dagar om året. Så varför ska vi alla låta oss tro att det är så. Det är så okej att inte må bra och och det måste vi komma ihåg.

Likes

Comments

i min klass har vi precis hållit på med psykisk arbetsmiljö och tagit upp frågor angående mobbning, varför man gör det, varför man blir mobbad etc. En fråga var, är det okej att vara originell/ annorlunda? vem som helst som skulle fått de frågan skulle sagt ja, eller hur? men ärligt det är inte det, inte i det samhället vi bor i, inte med de vuxna vi lever med. tänker själva en vanlig dag i staden, ni går ute på stan med era föräldrar och plötsligt kommer det en tjej tex som har knall blått hår, botox i läpparna, en one-piece som ser ut som nalle puh och kängor. Era föräldrar skulle kommenterat "ne men kolla hur hon ser ut." Eller något liknande. Vuxna pratar om människor som gör skönhetsoperationer, klär sig konstigt, pratar negativa om andra vuxna framför oss barn på alla möjliga sätt. Vi är uppväxta med det så hur menar då ni att vi inte ska mobba den tjejen i nalle puh one-piece, eller barnet med det konstiga håret. Det är från er vi har lärt oss allt! Så frågan kommer hur ska vuxna se till att barn inte blir mobbade? Ge dom en bra uppväxt och för guds skull inte prata skit om annat folk runt om barnen eller kommentera folks olikheter. Så är det okej att vara originell? Nej inte nu, men jag hoppas att i framtiden är de det. ..

Likes

Comments

Det jag ska ta upp nu är Feminism men även olikheter mellankillar och tjejer. Folk fråga ofta, är du feminist? Jag vet faktiskt inte. Heltärligt vet jag inte, dagens internet och källor är inget att lita på, jag harsett ilägg där oftast kvinnor är manshatare, menar på att män ska betala högreskatt för att det våldtar eller bilder på en tröja med texten ”män är skräp”.Sen finns det vettigt folk som tar upp fakta på det orättvisor som finns mellanmän och kvinnor. Jag vet ju fortfarande inte om det är sant alla de fakta dehar. Ärligt så har jag inte varit med om några orättvisor än i livet, inte hörnågra av de vuxna kvinnor jag känner klagat på deras löner etc. Så vad är det egentligensom är sant? Vad är det som ni feminister där ute är så säkra på? Jag hatar detdär att höra att män har gjort fel, att män är dum i huvudet, jag menar har niträffat alla män som lever och någonsin levt, ni drar alla över en kant. Folksäger att feminism handlar om jämställdhet. Man pratar om att vi tjejer växtupp med idealet att leka med dockor, ha klänningar, rosa, ni vet vad jag menareller hur? Fått höra när vi klagar på pojkarna i skolan att de gjort illa osseller varit jävliga och till svar av våra lärare får vi ”han är säkert kär idig”, ”kärlek börjar alltid med bråk” Vi tjejer tycker så synda om oss självaeller hur? Men har ni tänkt på vad killarna fått växa upp med? De ska varastarka, gråter dom så är dom en mes, blir kallad bög som själsord. Man ska tålaslag, hårda ord, de ska inte bry sig om vad läraren tycker och leka vildingar.De som inte vill de då, den killen som faktiskt var homosexuell, killen somfaktiskt grät när någon gjorde honom illa, killen som faktiskt var väldigtosäker på sig själv och tog åt sig av allt hans kompisar sa på skämt. Killarsom faktiskt stänger in sina känslor för de vet att i grund och botten ska detvara starka självsäkra individer så inte ska visa några svagheter. Jag tyckerfaktiskt det är hemskt. Vårt samhälle är väldigt konstig, vi överdramatiserarallt vi hör och säger speciellt på sociala medier. Bara det att man måste sättastämplar på allt, tyvärr kan jag inte säga om jag är feminist eller inte. Förjag menar rättvist kommer det aldrig bli, jag vill ha ett samhälle därmänniskor behandlas på det bästa sätt som individer, så jämställt som möjligt.Jag som kvinna mår jävligt bra faktiskt. Allt tjat om alla ideal som visasöverallt mot kvinnor. Vilka tror ni kommer på dom? Kvinnor exakt, vilka är detsom oftast kallar folk för hora eller bitch? Kvinna till kvinna. Jag tror attni har glömt att alla kvinnor inte är änglar, vi är inte oskyldiga som vi varuppfostrade att vara. Det jävligaste jag vet är faktiskt kvinnor. För det är såmånga som sprider rykten, snackar skit, utfryser, leker med folk på det mesthemska sätt. Nu säger inte jag att inte män gör det men i 19 av 20 fall jagvarit med om är det just kvinnor som gjort det. Vi kan vara så jävliga motandra så det inte finns. Jag tror att vi alla måste sätta oss ner ett tag mänsom kvinnor och verkligen sluta överanalysera allt. Sluta med denna överdramatiseringsom vi håller på med och faktiskt vara glada men vart vi bor. För i en perfektvärld skulle jag inte vilja leva i.  

Likes

Comments

Det var väldigt länge sen jag skrev. Mycket har hänt i mitt liv balanserat både bra och dåliga saker. Bytte skola till stan något jag själv aldrig trott att jag skulle göra. Från att gå ifrån att känna och veta näst in till alla i skolan till att komma till obekant mark. Folk som känner mig skulle inte tro sina ögon om de ser mig i nya skolan. Jag är tyst, väldigt tyst, rasterna spenderas ofta ensam i kanten på en soffa tittandes på serier, medier eller musik. på lektionerna jobbar jag intensivt, hemma försöker jag ta igen en termins jobb. De flesta av dagarna känner jag mig utbränd, stressen att hinna är ständig, ensamheten är skrämmande. De flesta på Fyrvalla verkar vara härliga personer säkert lätta att prata med. Det är svårt att börja prata med folk som under en månads tid inte försökt prata med mig. Den självkänslan så stor som jag hade finns inte här. Jag har ingen att luta mig mot, ingen som jag känner. Folk här ser mig självklart som en ensam varg så tyst jag varit. Rädslan att säga fel saker, rädslan att göra fel så folk skulle tycka illa om mig är så pass stor fortfarande så jag vågar inte ta chansen. Jag sitter då hellre ensam okänd för de flesta. Det är sorgligt jag vet. Men jag har börja vänja mig med ensamheten, jag har börjat vänja mig med allt. Hoppet om att det ska bli bättre kvarstår och än har jag inte ångrat mitt val, jag har självklart pratat med vissa i klassen, kan kan sätta mig utan problem med folk i klassen i matsalen säkert på rasterna. Jag kommer bara själv ihåg irritationen man hade på nya elever, de kommer från ingenstans och förföljer en utan att säga något. Jag vill inte vara så. Därför sitter jag hellre själv, hoppandes på att de kanske ska börja prata med mig, hoppandes på att de kanske ska vara intresserade av mig.

Likes

Comments

Är det bara jag som seriöst tänkt tanken på att låsa in mig i ett rum i en månad, stänga in sig från allt socialt och kolla på serier i dryg 2 månader. Bara slippa prata me folk. Fyfan va skönt. Typ meditation för själen. För erkänn vi alla har stannat hemma från skolan någon gång, vare "sjuk" för man orkar inte sätta på sig masken och leka civiliserad. Man är hellre hemma och pratar med sig själv.

Likes

Comments

Bjuder på vissa grejer ja skrev i min dagbok som jag skrivit i sen 7:an.  (De var Kaos bror)

"Usch tänker tillbaka till mina mörka dar. Mobbningen, kränkningarna, slagen. att vara utsatt för mobbning så länge som jag var är äckligt. och att mina så kallade vänner stod o skrattade med dom som mobbade var nog de som sårade mig mest av allt... alla knuffningar alla retliga blickar, orden, att jag skulle sticka därifrån. mobbingen mot mina kläder, internetmobbning, jag var själv, förvirrad i mörkret som jag levde i. på något sätt så var jag glad, glad över den uppmärksamheten jag hade fått. glad att någon såg mig, samtidigt som jag grät inombords av alla ord. förut hade jag varit en skugga men nu var jag i centrum."


" E jag mentalt sjuk? Liksom hur ska man egentligen veta om man e de eller inte? För jag vet inte hur en annan människa tänker."


"de e såhär sjukt, hur mina tankar går, om någon annan än jag skulle läsa dehär skulle de tro att ja var pskykist störd eller någe. de här sidorna är liksom mitt liv, min vardag. det är ingen dagbok, aldrig att jag skulle skriva en fucking dagbok. nenenene här skriver jag bara om de ja vill, de kanske kommer funka lite som en dagbok nu eftersom jag har fått till dehär programmet på mobilen, så jag kan skriva när jag vill! eftersom jag ska bli en osocial person, som aldrig frågar om någon vill göra något, eller skriva med dom så måste jag få berätta för någon, eller iaf skriva ner det. o de tänker jag göra här."


"sen kmr dom igen, osynlig som jag försöker vara. Jag var dum på matten, jag pratade, jag skulle ju inte prata men jag gjorde de!!! Fyyy ja skröt om att jag var färdig, ingen bryr sig linda, ingen!!! Jag får inte prata, håll käften läs din bok och hoppas på att ingen ser dig. Due så tråkig, håll käften"


"Jag har ingen, jag stalkar ju bara killarna, e ivägen säger fel saker vid fel tillfälle. Men de får inte veta hatet mot migsjälv. De får inte veta frestelsen att skada mig själv. "


"Varför känns det inte som att jag är värd mina vänner? Varför är jag så jävla känslig, vet inte hur många gånger folk har sett mig gråta. Varför kan jag inte vara en stark människa."


" Ta en kula och skjut mig för jag hatar fan mig själv, går in i en stor depression och tänker stanna där."


"Håller på o dö! Klockan e 7 och pappa e fortfarande inte hemma med maten. Mer än 24h utan mat."


"jag kmr bli sjuk för att jag inte får någon näring, jag kmr få ont i huvudet, folk kmr snart undra varför jag inte äter på matan, eller tackar nej när dom frågar om jag vill ha något.

mitt uppdrag börjar på onsdag då det är skola. efter en vecka kmr jag vara van, efter en månad blir jag mätt på den måltid jag äter och om ett halv år e jag fast. varför jag kmr utsätta mig för det här är för att bli smal, för att jag hatar min kropp och mig själv."


"​jag vill bara få allt iordning nu, jag ska klara dehär fullt ut. vara den jag är, skita i allt dåligt, tänka positivt, även fast det är svårt"


"jag vill bara komma ur det här, glömma allt, se det ljusa i alla dagar men de går fan inte. tänk vad skönt att ha ett enkelt liv…

någon gång ska hela världen få se, få se hur mitt liv har vare, alla ser saker och ting på olika sätt. men jag ser allt såhär. och såhär fucking svårt och crepy är det att vara tonåring."


"​Jag ger mig själv all den styrka jag kan, jag biter ihop, säger till mig själv varför gråta? Vrf visa svaghet? Jag vet vad jag gett mig in på, de vet jag, jag kan inte säga till någon, göra någe. Jag undviker inte tjejerna, de e dom som inte frågar mig. Jag ska hålla min styrka, så långt jag orkar, jag har inte byggt upp mitt självförtroend för gäves. Jag vill bara gråta, åka hem, må dåligt i en vecka, hata mig"


"jag klarar mig, även fast jag känner mig nere vissa dagar, även fast jag bara vill deppa ihop och aldrig mera bli glad igen. jag klarar det."


"om jag gråter? klart jag gråter, klart som fan att jag gråter! jag vet att jag är gillad för att jag tål “skämt” men kmr jag orka? kommer jag seriously orka….

allt jag ber om är en fucking vän, det är allt jag ber om, någon som skulle ställa upp för mig när jag mår dåligt, men ärligt, jag tror int jag har någon sån faktiskt..."


Ett råd till alla er där ute som känner igen sig, eran värsta fiende är er själva. Du kritiserar dig själv mer än vad någon annan har gjort mot dig. Du måste acceptera dig själv för det är du som ritar upp det mörker du känner, det är du som målar en bild av det hela och tycker synd om dig själv. gör det inte, den dagen du känner dig ensam, är det bara du som stött ifrån dina vänner. Sluta vara självkritisk för jag var det som ni kanske märker. Den dagen jag accepterade mig själv märkte jag att jag inte behövde må så dåligt. Märkte att uppmärksamheten inte är viktig.







Likes

Comments