Hur det är att leva med att man varit mentalt misshandlad.

Jag säger förlåt för saker jag inte borde säga förlåt till. Jag stänger inne mina egna känslor i rädsla att få dig arg. Jag söker hela tiden bekräftelse att jag beter mig rätt och gör rätt.
Jag vill aldrig vara någons börda eller vara ivägen.
Om du säger till mig att jag gör fel kan det förstöra mina nätter framöver för allt jag tänker på är att nu kommer du lämna mig.

Varför, tänker du?
Personen som knäckte mig fick mig att be om förlåtelse om saker man inte borde be om förlåtelse för.
Personen fick mig att stänga in mina känslor så jag slapp bråken.
Personen tryckte ner mig och visade alla fel på mig.
Personen fick allt att vara mitt fel, visade mig att jag inte var av värde.

När en person ständigt påpekar ens fel och brister. När personen avtar hela dens ansvar att det kan vara dens fel och ger hela den biten till dig. När personen ändrar dig, isolerar dig att bli dens perfekta docka. När den äntligen knäckt dig och du är precis som den vill ha dig. Då du inte vågar säga emot längre, då du lyssnar på allt den säger och håller med. När du kommit så långt ner att du inte längre är din egna människa. Då ber du om förlåtelse varje gång du anser dig göra fel, du vågar inte visa dina känslor, du vill inte göra fel och du vill inte vara en börda.
Du förlorar dig själv på ett sätt som är obeskrivligt. Rädslan att göra fel, att säga fel är enorm.

Jag förstår att ni som inte varit i den sitsen inte förstår. Frågor som "varför stanna du kvar?", "hur kunde du inte märka att det var fel"

Såna här personer är inte att leka med. Såna här personer vet vad dom håller på med.

Första intrycket håller sig kvar och som mentalt misshandlad är det första intrycket av misshandlaren som är boven. För du kommer alltid ha hoppet uppe att personen är som den de visade sig att vara i början. Oavsett vad de gör kommer du alltid tänka "det där var en engångsgrej" hen är inte så egentligen, jag gjorde något fel för att hen skulle bete sig så där. 

Och där börjar självförstörelsen, för du börjar ge dig själv skulden och den som misshandlar dig kommer att ge dig skulden. Sen är du fast.

Tro inte nu att jag skriver det här för att du ska tycka synd om mig, jag mår bra i dagsläget, extremt bra om jag ska vara ärlig. Varför jag har börjat skriva igen. Varför jag lägger ut mer personliga texter är för att när jag hade det som sämst sökte jag mig alltid till dessa texter. För att jag ville kunna relatera. Ville känna att jag inte var ensam. Ja tänker varför hålla mina tankar för mig själv när jag kan dela dom och kanske hjälpa någon annan som känner igen sig eller för någon ovetandes att förstå bättre. För er som tycker det är jobbigt att jag kommer lägga ut mkt, ni behöver inte läsa. Det är helt okej för mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

jag är en människa som ständigt dras mellan vem jag ska vara. om jag ska låta mitt förnuft vinna eller om jag ska låta tankarna rinna fritt och låta min mörka sida ta över. låta mig själv se alla varningskyltar och vara rädd. känna adrenalinen kicka in som att jag är 5sek från att dö. för så känns det varje gång jag stöter på någon som gjort mig illa eller stöter på något som påminner mig om ett minne som gjort mig illa. 5sek från att dö, som ett djur springer från rovdjur löper mina tankar. 5sek det är allt jag får. varningskyltarna blir fler och fler ju mer jag tänker. kompisarna försvinner, familjen dras ifrån mig. tillslut är jag själv och det enda jag ser är varningsskyltar. jag har stängt in mig själv. istället för att vara jag, för att gå förbi varningsskyltarna, så har jag byggt ett fort. ett felsteg och jag är körd. om jag snubblar så faller jag. om ett problem dyker upp i mitt liv kan jag inte kliva över det, jag gräver ner mig, gräver så djup att inte ens världens längsta stege kan hjälpa mig. jag har hamnat i så många situationer där jag inte kan göra något, då jag är objektet, då jag är värdelös. om inte jag kan lösa mina egna problem hur ska jag någonsin vara till nytta. skapar jag ett problem ska jag lösa det. kan jag inte lösa det eller måste jag vänta ut det. då faller jag. kuggar jag ett prov, jag faller. bråkar jag med en kompis, jag faller. får jag konstruktiv kritik, jag faller. jag var inte nog försiktig, jag tänkte inte nog mycket. jag gjorde ett fel. jag skulle inte gjort felet, men jag gjorde det. jag faller. varingsskyltar förvandlas till stoppskyltar jag jag står själv i en grop jag själv grävt och jag är fast.

jag tänker tillbaka på varje fel jag gjort i livet och lovar mig själv att aldrig göra om dom. så fort jag närmar mig en sån situation får jag 5sek att tänka ut en lösning. jag ändrar beteende, åsikt, vem jag är. allt för att det inte ska bli som sist.

men när jag råkar såra folk, hamna i bråk, i dilemman jag inte kan lösa. då faller jag. för att hela tiden vara rädd för att göra fel. att varje misstag ska vara som ett slag i magen. det tar kål på mig.

om tankarna vinner dyker varningsskyltarna upp för jag vill inte hamna i samma sits igen. oavsett vad jag gör så kommer varningskyltarna upp, ofta på kvällarna.

jag vet inte vem jag är, för allt jag gör är fel, allt jag ser är stoppskyltar. jag har grävt ner mig.

Likes

Comments

Det var allt för länge sen
Jag har inte tappat suget att skriva. Jag skriver nästa varje dag. Men att ta steget att lägga ut det. Det är något helt annat. Jag vet vilka vänner jag har på facebook, jag vet hur många människor som jag knappt känner som kan läsa det här. Så hej till dig jag inte känner.
Jag vet att jag har tagit upp om min mobbnig och annat på den här bloggen. En sak lämnade jag dock ute. Och vi kan komma till det snart. En sak jag vill ta upp, som jag inte tror att många vet. Vet ni hur många tjejer i detta fall som jag känner som har blivit våldtagna? Det tystas ner, de skäms. Ni tänker varför anmäler de inte? Varför säger de inget. Du som aldrig har blivit våldtagen har ingen anning hur det känns. Jag har blivit det. Jag vet vad chock är, hur stel du blir, du kan inte röra dig. Att gå ut med det, att ständigt bli ifrågasatt. Det är hemskt. Därför håller man tyst speciellt i mitt fall då jag blev hotad dagen efter. "Hur full var du", "vad hade du på dig" det spelar ingen roll. INGEN ska röra mig om jag inte vill det. Ingen. Att vi tystas ner är ett problem, att folk inte tror oss är ett problem. Att jag än idag sitter med trauman, minnen, problem, svårigheter pga nått jag inte kunnat styrt det är ett problem. Att dessa killar än idag går runt som att inget har hänt, det är ett problem.

Ni tycker det är jobbigt att läsa om tjejer som blivit utsatta, ni tycker det var fjantigt med #metoo, ni skämtar om övergrepp.
Jag sitter varje dag med vetskap om att jag blivit våldtagen, jag sitter varje dag och vet att jag blev nedbruten till botten av en kille ett helt år, och ni skrattar åt det här.

Vad dessa personer gjorde mot mig, hur mycket det förstörde mig, och vad det tar i att ens skriva ut detta. Försök tänka er själv den rädslan. Rädslan att inte bli trodd, rädslan att någon kommer tro att du ljuger.

Varför skulle jag ljuga om detta, varför skulle jag ljuga om det hemskaste som har hänt i mitt liv? För uppmärksamheten? Really?

Varför jag skriver ut det? Det är för mig och de som tror de är ensam. Det är för att jag måste sluta skämas över det. Jag måste sluta tro det var mitt fel, ta upp detta just för att det är tabubelagt. Vi ska inte prata om sånt, det är just därför jag pratar om det just nu. Jag vill inte lida mer för det jag gått igenom. Även fast jag kommer göra det i resten av mitt liv.

Likes

Comments

Det här är till dig som funderar, det här är till dig som mår dåligt och känner att du inte orkar fortsätta må dåligt. Det här är till dig som hela ditt liv fått höra att du klarar dig själv, att du inte behöver hjälp. Till dig som tror att om du går till en pskykolog eller kurator så är du skadad, att det är något fel på dig.

Jag är uppväxt med en familj och släkt som inte pratar om sitt mående. Hela min uppväxt trodde jag att det var jag som var svag för att jag inte klarade av att hålla tårarna inne, att jag tyckte bara synd om mig själv, att allt som hände var mitt fel. Jag stängde in allt för att överbevisa mig själv att jag var lika stark som alla andra.

Tillslut brast det. Självmordstankarna gick på högvarv, tankarna fick mig att tro att alla hatade mig, att jag var världens ensammaste människa. På kvällarna sökte jag på google efter mottagningar där jag kunde prata, som jag lovade mig själv att ringa dagen efter. Men jag gjorde det aldrig, för på dagen hade jag stängt in allt för att ingen annan skulle se hur synd det var om mig.

En dag kunde jag inte stänga in allt. Jag gick från skolan i tårar, ringde första numret jag hittade o de skickade mig vidare. Efter en kvart satt jag på ungdomsmottagningen och pratade med en kurator. Efter några veckor sa hon att jag skulle börja prata med en pskykolog på upm för jag hade så pass stora trauman. Jag började prata där, och de insåg ganska fort att jag hade depression, jag fick ut antidepressiva.

Efter ett år gick jag på mitt sista möte och det är det bästa jag har gjort. För att prata med en pskykolog är som att ge kryckor till en som brytit benet. Benet är fortfarande brutet men du får ett hjälpmedel att lättare klara av vardagen.

Jag kan lättare ta hand om alla tankar, lättare ta mig ur sorgen och lättare kunna se det positiva.

Jag har blivit ifrågasatt, jag höll tyst extremt länge att jag gick hos pskykolog. För jag ville inte att någon skulle tro det var något fel på mig.

Det är inget fel på dig, det enda som är fel är att du mår dåligt och du gör inget åt det. Du är inte svag eller skadad. Du är stark om du tar chansen att hjälpa dig själv att må bättre.

För att hålla allt inne och hoppas det försvinner, tro mig jag provade, det funkar inte. Så min fråga är, vill du ta tag i det nu, eller vill du vänta och ta tag i det sen?

Likes

Comments

Jag hade precis klivit ur bussen i centrum och gått och ställt mig för att invänta nästa. Jag ser en  medelåldersman dra med sig en tjej på 13-14 år bakom mig. Jag hör hur hon säger att hon inte vill och försöker dra sig undan men han fortsätter att trycka henne framåt. Han tar tag i henne och fortsätter trycka och knuffa fram henne. Vad jag ser så är det med "hårda tag".

Tjejen såg ut att vara påverkad. Jag gjorde till en början ingenting. Tillslut börjar jag gå ikapp dom. De runt om som ser detta gör ingenting.

När jag ser hur han trycker ner henne i bilen börjar jag springa (jag springa är väldigt ovanligt) jag hinner fram till tjejens dörr då mannen ska sätta sig på förarsidan. Jag sliter upp dörren och frågar vad fan han håller på med. Han förklarar att han är hennes pappa på ett lugnt och förvånat sätt och tjejen intygar det.

Tydligen hade tjejen smitit från hemmet och han hämtade bara hem henne. Men de hade inte behövt varit så. Jag kan tänka mig hur pinsamt det var för både fadern och dottern att jag ifrågasatte. Men om jag inte hade gjort något hade jag haft skuldkänslor.

Jag förstår inte varför ingen annan reagerade på det. Nu så var det ju inget men det visste ju ingen. Jag tycker det är sjukt hur lite man hjälps åt i samhället. Man är så rädd att fråga.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på mobbning på bussar jag sagt ifrån att de får ge sig. Alla gånger jag låtit någon sitta på stadsbussen som behöver sittplatsen mer än mig.

Hur svårt ska det vara att ställa upp för varandra. För när jag behöver den hjälpen i framtiden så vill jag ha den. Men som det känns idag kommer jag inte få den. För det är så få som faktiskt vågar säga ifrån och ge en hjälpande hand då det behövs. Tillsammans kan man göra skillnad. Låter klyschigt men det är verkligen så.

Likes

Comments

Jag kan nästan inte fatta att det är jag på båda bilderna. Så mycket självhat jag hade då bilden till höger togs går inte att beskriva. Jag verkligen hatade mitt utseende.

Varför jag ser ut som jag gör idag har många anledningar men den störst är att jag mår så mycket bättre av att se ut såhär. Slippa de ideal som samhället har satt på oss. För jag är så långt ifrån det "kvinnliga idealet" som går.

Jag trodde det skulle vara jobbare att ständig bli betrodd att vara kille, homosexuell eller transa då jag inte är det men det är det fan inte. För jag slipper bry mig om mitt smink och hår. Jag slipper känna mig ful utan smink. Jag slipper vara osäker och hela tiden jämföra mig med alla andra.

Jag tvingade mig själv att älska mig som jag ser ut då jag tog saxen och klippte av mig allt hår. Och jag skulle göra om det igen och igen tills jag lärt mig att acceptera mig själv.

Likes

Comments

Det är väldigt många gånger jag säger att jag inte bryr mig fast jag gör det. Säger att det skiter väl jag i fast jag faktiskt inte gör det. Men denna gång är jag helt ärlig. Jag kan inte bry mig mindre om vad du tycker om mig. JA jag ser ut som en kille. Vet du varför? För att jag vill, jag kliver upp varje morgon och klär på mig sköna kläder som jag gillar. Jag tar på mig min keps för o dölja min elvis presley/ hockeyfrilla jag skaffat mig som hår (måste göra något åt det dock). Jag tittar mig i spegeln och är nöjd med hur jag ser ut. Kan inte det räcka? Kan inte du bara acceptera det? Nu har jag tur att jag inte bryr mig om vad andra tycker och går runt stolt i de kläder jag bär. Men det är just folk som du som förstör för de som inte vågar. Det är du som gör att såna som mig som inte vill hela tiden tävla me de andra om hur man ska se ut som känner sig instängda. Sluta vara så jävla dömande. Sluta tro att det hjälper dig att trycka ner andra för att känna dig bättre. Sluta vara så osäker på dig själv. Sluta jämföra dig själv med andra. Det finns så mycket bättre saker du kan tänka på eller göra än att jämföra dig själv med andra och döma dom. Är det värt det att lägga ner så mycket tid på utseende och pengar på kläder. Du har ETT liv som bara du bestämmer över. Om du vill gå runt och vara olycklig och dömande mot andra. Så fine. Själv har jag så mycket bättre saker att göra. 

Likes

Comments

Men Linda du måste träna?! Så där kan du inte se ut. Fattar du inte att det är inne. Sluta äta börja träna. Gymmet here we go. Sluta vara överviktig och bli fit. "Sallad hela veckan!" Kilona ska rasa, nu jävlar kör vi. Alla tränar ju då måste du också. LIIIIINNNNNDDA. det är inte okej, rör på dig. "du kommer dö om du inte rör dig" du vet väl alla fördelar med träning? Vet du vad du ska äta för att inte gå upp i vikt? "Gå ner 3kilo på en vecka" (10 enkla steg att få sommar kroppen)

HÅLL KÄFTEN, HÅLL BARA KÄFTEN. vart jag än kollar, vart jag än går. Denna jävla hets. Denna hälso hetsen. Calm your tits down. Vad fan är detta. Jag säger bara en sak om denna hets. Ätstörningar, doping, självhat. Jag blir galen. Överallt. Denna hets som aldrig tar slut. Om jag vill träna så gör jag det. Om jag vill äta en pizza och kolla serier hela dagen så gör jag det. Helt okej att folk vill vara 100% hälsosamma jag kunde inte bry mig mindre men sluta få det att gå ut över mig. När det är inne att vara överviktig ring mig.

Ne men ärligt. Förut skulle man svälta sig och äta ett grässtrå per vecka för att skelettet skulle framhävas. Men nu är vegetarianer the shit och träning. JAG tänker inte börja träna eller bli hälsosam om jag inte vill det. Och det här "du lever längre" vem fan vill leva längre. Dör hellre som en skräpmats ätande 70årig som inte lagt en tanke på gymmet utan gjort något roligt och vettigt med sitt liv.

Det finns viktigare och framför allt roligare saker att tänka på än sin vikt. Man behöver inte följa strömmen och man behöver absolut inte känna sig stressad över att "alla är ju snyggare än mig" tänk va tråkigt om alla tyckte om samma saker. Vi människor är alla olika och gillar olika andra människor. Om det är någon du ska bli hälsosam för är det du själv och endast dig. Inte för att idealet säger så.
Tack och hej.

Likes

Comments

Det är klart du kan dölja allt. Det är klart du kan ljuga för de som frågar och bry sig. Du kan stänga allt inne. Men varför? Det är okej att visa att idag är en skit dag. För varje gång du svarar "det är bra" är det ännu en gång du intalar dig själv att allt är bra som det inte är. Våga visa dig svag, våga säga hur det är. Ju mer du pratar om det desto lättare är det för dig att hantera det. Du känner dig inte lika ensam och kanske kan få den responsen och hjälpen du behöver om du öppnar dig. Själv kanske du inte klarar dig men med de runt om dig kanske du gör det. För man känner sig ensam, det känns som att man är den enda personen som känner så. Som det inte behöver vara. Men som vi lever nu ska man svara att allt är bra för annars kan det bli pinsamt om man skulle börja gråta mitt i allt. Eller dra sin deep story. Men det är värt det, det är så mycket bättre att du är ärlig mot den som frågar och framför allt mot dig själv. Jag tycker att det är så fel att det ska behöva bli pinsamt om man säger att det är skit. För man mår inte bra 365 dagar om året. Så varför ska vi alla låta oss tro att det är så. Det är så okej att inte må bra och och det måste vi komma ihåg.

Likes

Comments

i min klass har vi precis hållit på med psykisk arbetsmiljö och tagit upp frågor angående mobbning, varför man gör det, varför man blir mobbad etc. En fråga var, är det okej att vara originell/ annorlunda? vem som helst som skulle fått de frågan skulle sagt ja, eller hur? men ärligt det är inte det, inte i det samhället vi bor i, inte med de vuxna vi lever med. tänker själva en vanlig dag i staden, ni går ute på stan med era föräldrar och plötsligt kommer det en tjej tex som har knall blått hår, botox i läpparna, en one-piece som ser ut som nalle puh och kängor. Era föräldrar skulle kommenterat "ne men kolla hur hon ser ut." Eller något liknande. Vuxna pratar om människor som gör skönhetsoperationer, klär sig konstigt, pratar negativa om andra vuxna framför oss barn på alla möjliga sätt. Vi är uppväxta med det så hur menar då ni att vi inte ska mobba den tjejen i nalle puh one-piece, eller barnet med det konstiga håret. Det är från er vi har lärt oss allt! Så frågan kommer hur ska vuxna se till att barn inte blir mobbade? Ge dom en bra uppväxt och för guds skull inte prata skit om annat folk runt om barnen eller kommentera folks olikheter. Så är det okej att vara originell? Nej inte nu, men jag hoppas att i framtiden är de det. ..

Likes

Comments