Skrev igår om att ändra lite vad bloggen handlar om, och tanken är väl att innehållet i denna blogg kommer fortsätta innehålla slagfärdiga texter om hur man får det man vill ha, äger sitt liv och är queen i sin vardag, men sen kommer också handla om mitt liv i allmänhet. Om smink, psykisk ohälsa, tankar, funderingar, kläder och framtidsplaner. Bland annat, haha.
Detta beror på att jag kände för stor press att blogga förut. Jag var så fokuserad på att bloggen skulle vara nichad på endast girl power för att stå ut i mängden, att jag tänkte för mycket och förstörde det roliga med att blogga. Att varje dag komma på något smart och välartikulerat, samtidigt som man försöker sålla tankar och upplevelser... Det blir för tröttsamt. Speciellt för min utmattade, lilla hjärna.
Så jag vaskar det här med niche på bloggen, och gör det till min personliga blogg istället. För ärligt talat, vilka ord beskriver mig bättre än 'girl power'?


På en helt annan not (men som ändå följer temat kring att hitta sin niche och saker jag utlovade att prata om igår) tänkte jag berätta om en ny inspirationskälla hos mig, nämligen Elaine Eksvärd! Hon är retoriker och har med den utbildningen som grund både skrivit böcker och föreläsningsserier som ändå någonstans bygger på feministiska värderingar, även om det inte är uttalat så. T ex skrev hon en bok om att bemöta härskartekniker och en föreläsning som hette typ "kalla mig inte lilla gumman", och jag blev SÅ inspirerad! Jag kan använda retoriken för att fördriva kampen, på riktigt. Ska bli retoriker, och ska jag göra något vettigt med det, you just wait!!

Annars har jag mitt första möte som studdybuddy snart, så wish me luck.

Bai-bai Felicia

/Ebba

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Postade texten nedan på internationella kvinnodagen och kände att jag fick upp glöden igen. Det, och en annan oanad inspirationskälla fick mig att vilja börja blogga igen. Men bloggen kommer nog bli mer personlig. Jobbar på var jag vill lägga nivån.. men mer om det imorn!

Här kommer texten:

"Internationella kvinnodagen. Har försökt tänka ut vad jag ska skriva för fyndigt/utbildande/slagkraftigt/bra, dagen till ära och så. Men hur summerar man vad jag känner inför feminismen och att vara kvinna? Hur summerar man all ilska, frustration, rädsla och sorg, samtidigt som man hyllar alla starka kvinnor i min omgivning, i mitt instagramflöde och min bekantskapskrets? Jag är arg på patriarkatet, arg på orättvisor och kvinnors exploatering. Frustrerad över att alltid bli avbruten, att aldrig få förståelse. Rädd för att gå hem själv på kvällen och vad jag blir skyldig om jag tackar ja till en dans eller en drink på krogen. Och ledsen för vad mina medsystrar har behövt gå igenom, för att jag har så mycket internaliserad hat som resultat av patriarkatets inflytande i samhället, och för att så stor andel av befolkningen tycker detta är okej. Eller om inte annat tittar på eller bort medan de låter det ske.

Samtidigt är jag så tacksam för alla som banat väg innan mig. Tacksam för gemenskapen, peppen, kunskapen och medlidandet som finns inom feministiska kretsar. Tacksam för att jag lyckats öppna ögonen och se där både jag och världen felar, och hur man ska rätta till det.

Men mest är jag arg, trött och uppgiven. För att kampen är så mycket större än jag, och den pågått i flera av mina livstider.

Så till dig som klagar på mitt smink, att jag tar plats, att jag är högljudd, att jag säger ifrån, att jag inte ler, klagar på män och konstant har resting bitch face: fuck you. Ett stort jävla dra åt helvete on behalf of alla kvinnor överallt. Sluta förtryck, börja tänk, gör skillnad.

Peace."

Likes

Comments

​Har en total brist på inspiration när det gäller att blogga. Har en lista på saker jag kan skriva om, men inget är klart och jag fruktar att det blir samma sak som sist - en jävla äggröra till inlägg. Kändes konstigt när jag publicerade inlägget och har liksom inte kunnat skaka känslan sen dess. Inser nu medan jag skriver att det är min gamla prestationsångest som smugit sig tillbaka. Trodde jag var opretentiös numera? 

Spenderar dagarna med att läsa boken jag fick av Panda (An Ember in the Ashes. Hur bra som helst.) och försöker samla inspiration. Men måste tyvärr inse att det lite också är utmattningens fel. Orkar liksom inte sortera tankar, kommer inte på ord. Orkar inte bara. Vissa dagar orkar jag knappt göra en macka till frukost, vissa dagar lagar jag finmiddag åt min familj. Idag är vi i det förstnämnda läget.

Återkommer när passionen och orken är tillbaka. (Det kanske är imorn, ingen vet, haha.)

/Ebba

Likes

Comments

Vill varna för att detta eventuellt är mitt virrigaste inlägg hittills (eller någonsin, haha). Många spretiga tankar, men jag försöker sätta någon slags struktur på det hela. Ibland blir det så.

Nyligen har jag hamnat i en situation där jag tagit ofrivilligt uppehåll från mitt program (det blir så när man går in i väggen) och på grund av ett gäng olika anledningar, ser det ut som att jag inte kommer komma tillbaka till min utbildning. I alla fall inte den närmsta tiden (vi pratar år här.) Så från att ha ett tydligt mål, en 5-year plan som presidenter och andra vettiga människor som har koll på livet, har jag gått till att befinna mig i exakt samma situation som jag befann mig i innan gymnasiet, under gymnasiet och efter gymnasiet - med den eviga frågan:

"Vad fan ska jag göra med livet?"

Det här är en fråga som jag vet att jag är långt ifrån ensam med. Cirka alla går igenom denna fas när man droppat drömmen om att bli prinsessa, rockstjärna och alla andra relativt ouppnåeliga yrken. Det kanske sker när du är 5 eller 15, men någon gång tänker du tanken. Och desto äldre man blir, desto mer ångest får man när man inte har något svar. Under mitt sabbatsår efter gymnasiet hade jag lite ångest inför vad jag skulle plugga, men det är en fis i rymden i jämförelse med hur det är nu. Ingen framtidsplan, halva CSN bortblåst, 2 års utbildning down the train, och närmre 25 än 20. Men varför framkallar denna brist på framtidsplan en sån ofantlig ångest hos oss?

Någonstans undrar jag om det är samhället som säger att man inte är någon om man inte är på väg från punkt A till punkt B? Att man är lat och/eller soffpotatis om man inte har en ordentlig plan. Drivs det av det materialistiska? Att man ska lyckas, skaffa karriär, tjäna pengar, ha dyra kläder, åka på fancy semestrar? Eller är det ett tecken på intellekt, och att detta är åtråvärt? Är man rädd för att fastna och inte ta sig någon vart, och tänker att en konstant rörelse framåt undviker detta scenario?

Oavsett motiverande faktor återkommer alltid frågorna: vad ska du göra? Vem ska du bli? Men det är just det. Vem du är och blir är inte endast vad du utbildar dig till eller vad du arbetar med. Vem du är, det är hur du behandlar dina medmänniskor, vad du står för, vad du har för grundläggande principer. Om du är lycklig, vad du har för relationer, om du är lojal, en bra vän, etc. Och ärligt talat, detta är viktigare än att veta var man är påväg i livet. Håller ni inte med?

Med det sagt kan det ändå vara skönt att ha ett nästa steg, och då är mitt bästa tips (om du är inne på att du vill utbilda dig) att plugga något som du tycker är kul. Alla kan inte utbilda sig till något som ger en yrkesexamen, och en kandidat i något knasigt kanske känns som att det inte leder någon vart, men ärligt talat: en kandidat är bättre än ingenting. Vad du ska göra med den sen kommer visa sig. Du kanske blir inspirerad på vägen, eller ramlar in någonstans på ett bananskal. Det finns hundra sätt att lyckas, du måste bara hitta din väg, och det är inte alltid en väg som någon annan gått förut! Du bestämmer över din framtid! Attitude determines altitude som min pappa alltid säger.


Kort och gott:

- Man måste inte veta var man är påväg
- Man kan navigera sin väg under tiden
- Man kan alltid ändra sig
- Man måste börja någonstans, why not enjoy it?
- Det är ingen stress.


Det får bli allt för nu, lovar att ha mer vettig substans på morgondagens inlägg!

Bye felicias
/Ebba


Likes

Comments

Häromdagen var min kompis ute på krogen och råkade flörta med en snubbe som hon trodde var snygg, men det visade vara en felbedömning (shit happens liksom, hehe) Hursom, hon ursäktade sig och sen sågs de inte mer under kvällen.

Dagen efter skickar snubben alltså ett meddelande på Facebook. Lite creepy med tanke på att hon knappt sa vad hon hette, men med tanke på mina egna stalker skills ska jag inte döma. Min vän undviker att svara, så snubben tänker väl något i stil med "Hon kanske är annorlunda, hon kanske inte använder facebook? För det är ju orimligt att hon faktiskt inte vill prata med mig?? Jag vet, jag skriver på en annan social media!" och skriver istället på Instagram. Hon ignorerar. Han skriver igen, en generisk fråga om hennes uppväxt denna gång ("Hon kanske tänker att hon inte måste svara för att det inte är en fråga... Det kan ju inte vara så att hon inte vill prata med mig? Hon tog ju kontakten igår, och tjejer får ju absolut inte ändra sig halvvägs när det gäller intresse för killar/sex, så???"), men hon ignorerar. Så tillslut klämmer han ur sig att han vill gå på dejt med henne, och avslutar med att fråga "är du på?" Som om hennes totala brist på svar hade signalerat något annat än nej?!?!?! Och plötsligt befann sig min vän i samma sits som så många andra tjejer varit i, och undrar

"Hur säger jag att jag inte är intresserad?"

Och varför blir detta alltid en sån jävla grej? Jo, för att sköna snubbar i regel har svårt för att ta ett nej. Det är samma kultur som fostrar killar att ignorera tjejers nekande till sex, som får killar att tro att det är okej att försöka övertala tjejer till sex/sexuella tjänster, som övertygar dem att ett ja betyder ja för all framtid, och man får som tjej inte ändra sig halvvägs, under tiden eller till nästa gång. (This is what we call rape culture.) Så för att sätta spiken i kistan på något som kan vara min bloggs största trend tänker jag göra en lista. Men först några tips!

1. Oavsett hur du väljer att dissa snubben, var tydlig. Det finns ingen poäng med att försöka linda in orden så att det ska svida lite mindre. Man kanske känner att man inte vill såra någon, att killar också är människor mer känslor, man vill inte vara dum, men jag lovar: det skapar bara förvirring.

2. Använde explicit ordet nej. Detta är i princip samma sak som ovan, men detta är det absolut bästa sättet att get the message across och undvika tjatande snubbar som vill försöka övertala dig

3. Du är inte skyldig honom någon förklaring. Kom inte på någon lögn såsom att du "inte är intresserad av något nytt just nu", eller någon annan omständighet som är snällare än sanningen (du verkar som en idiot/du är ful/jag var full och dum/du är för kort/whatever). Det är bättre att bara säga nej i så fall, och det räcker. Du är inte skyldig honom någonting! Kan inte trycka på det tillräckligt mycket. Men så är det.

4. Oavsett anledning till att du väljer att dissa snubben, använd inte att du har pojkvän som ursäkt. Oavsett om du har det eller inte! Det var någon som sa att det sorgligaste med att killar mer ofta accepterar "jag har pojkvän" över ett hederligt "nej", är att det innebär att de har mer respekt för att du är en annan snubbes tillhörighet än att du faktiskt har en egen vilja och opinion. Kräks. Så in the honor of girl power, langa inte pojkvän-kortet. Om du faktiskt har pojkvän så kan du t ex säga att du inte är intresserad (för att du bara är intresserad av din grabb), eller så ser man tipset ovan och säger endast nej för du är inte skyldig honom en förklaring.


Hehe, nu verkade det bli en lista på tips före själva listan ( meta), men här kommer en lista på hur man kan dissa snubbar. Som vanligt, välj en eller flera, kom med egna tips!

- Ignorera.

Pro: minimal effort.
Cons: man känner kanske att det är lite oschysst att inte svara. (men man måste faktiskt inte. igen: inte skyldig någonting). Han kanske inte fattar grejen (för att man skippar tips nummer 2.)

- Ett vanligt hederligt nej.

Pro: tydligt.
Con: han kanske frågar varför. (men igen, inte skyldig, ni fattar.)

- Det dryga svaret. Gärna med ironisk smiley. t ex i ovanstående scenario kan man säga "Nej, jag är inte på :)"

Pro: Knocks him down a peg, dvs inte lika stor chans att han försöker övertala dig/ifrågasätter dig.
Con: Han kanske blir sur. Detta kan eventuellt leda till att han använder skällsord och blir lite obehaglig, och då måste man vara medveten om att det är en möjlig konsekvens. Det är lite elakt, och kan ses som lite onödigt (men samtidigt är det inte så snällt att nästintill trakassera folk på sociala medier, so.)

- Det ärliga svaret. (med valfri dryghet inom parantes) T ex i detta scenario. "Nej. Jag trodde först att du var snygg på avstånd, så jag gick fram och sa hej. Men sen visade sig att du var 1. ful och 2. fett otrevlig så det blir ett stort nej från mig. (Det var därför jag försvann spårlöst när vi var ute, och det var därför jag inte svarade på alla dina meddelanden. Du borde ha fattat vinkeln för länge sedan, men eftersom jag ogärna vill vara otydlig så menar jag 100% nej.)"

Pro: Han kommer fatta vinkeln. Det kommer förmodligen få tyst på snubben också.
Con: Det är elakt, men utan parentesen är det bara sanningen, och den kanske svider ibland, men det kommer vara sanningen oavsett om du säger det eller inte. Detta kan också resultera i aggression.


Hoppas detta bidrar till något! Ingen av dessa svar är 'det rätta', eller det enda sättet att göra det på. Det måste kännas rätt för dig, i magkänslan. Vissa snubbar vill man sätta dit, och vissa snubbar vill man vara snäll mot. Formulera vad du vill och använd någon av alternativen to get you there. It's a woman's world!


Peace/bye felicias.

/Ebba



Likes

Comments

Idag blev jag lite provocerad när jag läste ett inlägg från en av mina stora idoler på Instagram, babe_ebba. Förutom ett jävligt snyggt namn, delar vi ganska många värderingar. Främst det här med body positivity! Hon är verkligen min idol när det gäller att älska sin kropp (alltså, kvinnan har tatueringar där det bland annat står ME i ett hjärta, och flawless i versaler på benet. Queeeeeen.) Hursom, hon berättade om hur hon hade lagt upp en jävligt sexig bild på sig själv på sin tinderprofil för att, citat: "visa vad jag söker på appen (sex)" (Get. It. Guuuuurl!) men att hon blivit av med en massa matchningar sen hon lagt till denna bild. Why? Jo, för att hon har hår under armhålan. Och att detta, trots att vara trygg i sina egna värderingar, gjorde det henne ledsen. Och som den självutnämnda analytiker jag är, kom jag fram till några saker:


1. Hur vanligt är det inte att vi "ljuger" med bilder online för att folk ska tycka om oss?

Och då menar jag inte exklusivt t ex på Tinder för att skaffa ragg, men det är ett jävligt bra exempel. Hur många av oss har inte tagit 573 helkroppsselfies i spegeln för att hitta den perfekta vinkeln där man ser som minst tjock ut, men samtidigt helt oberörd och naturlig? Jag har i alla fall. (inser nu att jag kanske är ensam med detta, haha. men men!) Lagt på snapchat-filter för att inte se död ut när man är osminkad? Klippt bort visa delar av kroppen ur bilden, sånna delar som man är mindre nöjd med? Ändrat det "naturliga" läget på läpparna för att få dem att se mer fylliga ut? Listan kan bli oändlig, men min poäng är: alla gör det. Och varför inte? Man vill ju visa sin bästa sida utåt. Men.. 


2. Det är helt meningslöst??

Klart man ska lägga ut bilder där man tycker man är snygg! Det är livets bästa egoboost. Men folk kommer att se sanningen tillslut ändå. Vare sig det är dina klasskompisar dagen efter, eller tindermatchningen på er första dejt. Min poäng är inte att endast lägga ut fula bilder på oss själva, utan mer en undran varför vi tvekar med att lägga ut bilder där vi är skitsöta/-snygga/-sexiga, men allt inte riktigt stämmer överens med det där som omvärlden vill att vi ska ha? T ex i somras vann jag leader of the week när jag jobbade för EF. Var så stolt, och självklart ville jag då skryta lite på sociala medier! Problemet? På bilden syns min mage som putar ut under tröjan.. Och detta stoppade mig från att lägga ut bilden. Varförrrr? Jag ser fett glad ut, jag är stolt över min prestation, jag langar fierce pose. Allt för en liten mage. Obviously är ju bilden såsom jag ser ut på riktigt (tagen i min naturliga habitat osv), så varför lura omvärlden att jag är något annat? När man ser mig genom något annat än Instagram-linsen är det ju så jag ser ut. Och varför banka in i mitt huvud gång på gång att man ska älska sin kropp oavsett, att man duger även om man inte matchar samhällets normer och ideal, bara för att skita i allt när det kommer till kritan? Detta är för att vi internaliserar patriarkatet och alla dess värderingar. Vi har fått höra hela livet att man ska vara liten och tyst (dvs smal, inte tjock, inte ha en kropp som sticker ut), renrakad, vara ett sexuellt objekt - och ibland orkar vi inte stå emot. Då blir plötsligt alla värderingar man så ofta kämpar emot den enda sanningen. Men skit i det, våga stå emot alla skeva värderingar som finns i samhället! Embrace your "flaws".


Point: Äg din kropp. Sluta ljug för att behaga andra, utan lägg ut det som du tycker är snyggt. Love yourself. People love confidence more than they love a perfect body!


3. Varför gör det då så ont när folk pekar ut ens imperfections/implicerar att man inte längre duger när man blottar dem?

Som babe_ebba. Hon står 100% för kroppsbehåring och ändå skär det i hjärtat när killar unmatchar henne när hon väljer att skylta med det. Som om hon ens vill ha sånna killar? Sköna snubbar som har grundläggande värderingar som skiljer sig hela jävla ljusår från hennes - dvs de är helt jävla pantade. Som förmodligen hade lämnat henne halvnaken i sängen när de väl såg armhålshåret, så hellre att de vaskar innan. Men ändå är sitter man där med lite ont i hjärtat. Varför påverkas man? Jo, för att de bekräftar bara den där internaliserade skiten som får oss att tveka från början. Det är en bekräftelse på att man inte duger, att alla andra har rätt, och man var naiv som intalade sig själv annorlunda. Och det sårar ens ego, det ska inte glömmas!


4. Hur gör man då för att inte ta åt sig av alla dessa negativa kommentarer?

Här kommer en lista, för jag älskar listor. I valfri ordning. Ta en, ta alla eller kom på egna! Kommentera gärna era egna tips!

- Ge världen ett stort jävla fuck you. Det är synd om dem som har en så förvriden bild på kvinnor. Men vi fortsätter förklara, upplysa, utbilda. Vi är på rätt väg. Det är inte lätt att jobba i motvind när stormen är flera decennier av förtryck, men du är inte ensam!

- Glöm inte att du är mer än ditt utseende. Även om du vore fulast i världen har du kvalitéer som gör dig vacker. Det kanske är din empati, din attityd, din lojalitet, din vänlighet. Vi lever i ett samhälle där utseende är så himla viktigt, men det är inte allt. (Okej, lite klyschigt att beauty is on the inside, men ni fattar. Det är som alla killar man någonsin dejtat som man i början tyckte var fula, och sen lärde man känna dem och de blev plötsligt drop dead gorgeous.)

- Även om du är fulast i världen är du bara det enligt majoriteten. Du är vacker, du måste bara hitta någon som är begåvad nog att se det. 

- Hitta vänner som boostar en, och håll hårt i dem. Ha vänner som menar det när det säger att du är snygg idag, sexig i en klänning, eller söt på en bild när du skrattar naturligt. De är guldgruvor, my friends.

- Sträva efter att vara en sån vän jag nämnde ovan.


Jag avslutar med att bifoga ovannämnda bild för att utmana mig själv. Och då vill jag flagga med en OBS! Det är inte jättemycket mage. Det vet jag! Man kanske har betydligt mer, och man kanske har mindre, men din kropp duger oavsett! Det är svårare desto mer förtryck man utstår, och det beror ofta på hur avvikande kropp man har. Mer avvikelse = mer förtryck = mer behov av gammal hederlig girl power. Lyft varandra!


Och på den noten säger jag god natt.
Bye felicias.

/Ebba


Likes

Comments

Häromdagen var jag hos psykologen och vi pratade om att hitta saker i vardagen som ger mig energi. För när man är utbränd är allt jobbigt, så man måste hitta saker att göra som, trots att de initialt kanske är jobbiga, ger tillbaka i form energi. Hon nämnde också att problemet med många som blir utbrända är att de försummar saker som ger energi i sin vardag för att ge plats åt alla andra åtaganden de har, som i slutändan tar allt man äger och sen befinner man sig plötsligt på botten. /insert ironic smiley


Hon bad mig att fundera på vad som ger mig energi, och jag kom på ca noll. Hon sa att jag skulle tänka tillbaka, till före.
Vaddå före? tänkte jag.
Före jag började försumma det energigivande, menade hon. Och jag tänkte tillbaka, länge, och blev ganska skrämd över hur länge sedan det var man gjorde något för att det gav en energi. När hade man tid för sånt liksom? Min högsta form av relaxation är numera att slå på en serie och sträckkolla. Men ger det verkligen energi? Nej, inte egentligen. Det är mest bara en undanflykt. Dränka allt sorl i hjärnan med meningslösa repliker, samtidigt som man ockuperar hjärnan tillräckligt för att inte sträva ut och tänka på allt man borde göra, allt man gjorde fel eller saker (läs: känslor) man kanske borde ta itu med.


Efter mycket om och men, som egentligen mest handlade om att identifiera känslan av att få energi (hur sjukt??) kom jag tillslut fram till en sak: att promenera. När man har varit ute på en ordentlig promenad (och då menar jag inte att man gått till Ica och tillbaka) så mår jag ganska bra. Jag vill berätta om var jag gick och vad jag såg och kanske har jag kommit fram till något groundbreaking i mina egna funderingar. Jag är igång på ett positivt sätt, och det måste vara att energi. Liksom, laddad. Som ett batteri! Men det räcker inte med att ha en grej som ger energi, utan man måste ha flera! Så här kommer en lista på saker som ger/jag tror kan ge mig energi:

- Promenera.
- Läsa böcker.
- Yoga.
- Prata i telefon med en kompis.
- Sminka mig (detta kanske är konstigt, men får man sminka sig riktigt länge och ordentligt kan det ge energi!)
- Lyssna på riktigt bra podcasts. (Typ Fredagspodden med Hanna och Amanda)

Andra exempel (men som inte gäller mig) är t ex att
- ta en löptur
- lösa korsord
- ta ett bad


Med det sagt kommer en uppmaning från mig! 1. Fundera på vad som ger er energi. 2. Sen vill jag att ni bokar in det i er kalender. För det är lika viktigt att boka in recharge som det är att boka in ett möte, en föreläsning, ett annat måste. Man måste boka in saker för att inte försumma dem, speciellt i detta samhälle när man värderas så mycket utifrån prestationer och vänner och att synas, höras, att vara överallt, hela tiden. Ta dig tid i vardagen att välja dig själv. Prioritera din kropp och ditt psyke. Du kommer tacka dig själv i framtiden.


Be your own bestfriend, men ta hand om varandra.
Bye felicias


/Ebba


ps bilden hittade jag på min insta, postat för 4,5 år sedan. Här planerade jag iaf in promenader, men sista punkten är ganska illustrativ när det gäller hur jag levt mitt liv de senaste åren, haha.

Likes

Comments

Vill börja med att be om ursäkt för att det inte blev något inlägg igår. Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt, och jag var tvungen att ta hand om mig själv lite grann. Men nu så!


Häromdagen skrev jag alltså om att tro på sig själv, och att den nyfunna tron var en del av varför jag bestämde mig för att börja blogga, men nu tänkte jag berätta lite mer om varför denna blogg blev till! Egentligen är det en potpourri av anledningar och tankar, men här är några anledningar:


- Jag älskar tjejsnack. Alltså inte i den benämningen att prata om smink, hår och andra ytliga ting (inte för att jag inte älskar det också) utan när man lyssnar på varandras problem. Beskriver situationer, relaterar, försöker tolka. Killar som beter sig som skit, bråk med vänner, problem med föräldrar, skolan, jobbet - you name it. Jag har ofta långa samtal med mina kompisar, och efter åren har jag blivit ganska bra på det, if I may say so myself. Jag är ingen expert, det är långt ifrån vad jag hävdar! Men jag har mött min fair share of problem, och lärt mig från mina erfarenheter, men också andras. Jag vet ofta vad jag tycker och har inte svårt för att säga ifrån. Mina lösningar handlar alltid om att hålla ryggen fri, prioritera sig själv och att vara the bigger person. Och de brukar uppskattas! Jag kommer ofta på hur man ska formulera saker man vill säga och att sätta ord på olika känslor och situationer. Så varför inte dela med sig?

- Jag älskar tjejer som peppar tjejer. Det är den bästa communityn! Är trött på att tävla och hata på andra för att de är annorlunda/man är avundsjuk/man internaliserar patriarkatet/whatever. Det är dags att vi lyfter varandra och delar med oss av vår kunskap. Om man kan bli bästis med tjejer i toakön, varför skulle man inte kunna hjälpa randoms över internet?

- Jag önskar ibland att jag hade haft en storasyster som hade delat med sig av sin kunskap före jag försatte mig själv i vissa situationer. Missförstå mig rätt, jag tror på att alla måste få göra sina misstag. Det bygger karaktär och man lär sig bättre. Men hade jag haft någon som varnade mig eller förklarade hur läget låg till, hade jag kanske varit mer vaksam. Jag hade kanske sett igenom vissa saker, tolkat annorlunda, tagit mig ur situationer tidigare. När jag var ung fanns det inte så många bloggar att läsa, men i och med denna blogg kanske jag kan vara den där storasystern jag aldrig hade till någon annan? Sister from another mister liksom. 

- Sista poletten trillade ned när jag stod vid en såndär vägg av tidningar när jag handlade mat med mamma. Det fanns tidningar om inredning, foto, hår, mode, smink, sex och samlevnad, kändisar, etc etc. Men ingen tidning som liksom var av tjejer, för tjejer. Som peppade, lyfte, gav råd. Mest liksom sminktips varvat med hur man går ned 10kg varvat med såhär lockar du håret med produkter som kostar lika mycket som min hyra. (och ja, vet bara sådant för att jag också läser sånna tidningar.) Kommer aldrig glömma när jag läste ett tips i någon tjejtidning, där artikeln handlade om killar som hånglade dåligt. Det fanns en massa exempel på ​hur​ de hånglade, men jag undrade ju hur man sa till dem att de sög på att hångla. Så stod det typ "Lämna denna tidningen framme, uppslagen till denna sida. Han kanske läser och känner igen sig!" Va?!?!?! Det är det sämsta tipset jag läst. Här handlar det om att kommunicera, välja sin egen tillfredställelse över sin partners ego och säga som det är. Schysst, men ärligt och rakt. Jag hade velat ha en tidning som säger det sistnämnda! Det praktiska, det riktiga och ärliga, men en sån finns det inte riktigt. Då slog det mig: jag skulle kunna skriva en! Men istället för tidning så blir det blogg (till att börja med iaf. Har ju börjat tänka stort och tro på mig själv!) Och därmed föddes idén om bloggen! En blogg från en ung kvinna till en annan. Om att vara queen i sin egen vardag, välja sig själv, ta the high road, få det man vill ha, lösa sina problem, etc etc.


Så här är vi nu! Har inte så många läsare än, men jag hoppas att det blir fler! Har man förslag på problem jag kan lösa, eller ämnen ni vill att jag tar upp, hör gärna av er!


Tootles for now/bye felicias.
Vi hörs! (Hatar när killar säger sånt, usch)

/Ebba

Likes

Comments

Den här bloggen är ett resultat av många olika tankegångar, funderingar och plötsliga aha-upplevelser, men en av de mest inflytelserika händelserna var när min lillasysters bästa kompis Fellan berättade om ett projekt hon och en kompis skulle starta. Det gick kort och gott ut på att åka runt till skolor och föreläsa om trafficking av unga tjejer i Myanmar. De skulle föreläsa gratis från början, för att skapa ett namn och rykte, men sedan skulle de börja ta betalt. De hade en plan med flera steg och seriösa åtgärder, såsom att registrera som företag och skriva ordentliga kontraktmallar. Och mitt i denna engagerade berättelse från den som i princip är min bonus-syster tänker jag:

"ofta de kommer lyckas."

STOPP/vänta/va? Sen när blev jag en människa med glaset halvtomt?! Snabb, logisk break down visar ju att
1. Deras plan är rimlig.
2. De har alla förutsättning för att lyckas.
3. Det är en jätteviktig och intressant cause, som många borde bry sig om.
Det enda som talade emot dem är att det finns många som vill lyckas med liknande projekt. Så varför skulle inte just de lyckas? Förvånad och något förargad över min reaktion tog jag en funderare och fylldes istället av avund. Jag vill också tro på mig själv, att jag är den i mängden som kommer lyckas. Som hon Rebecka Karlsson i idol, som kommer från en liten stad i Skåne, men är 100% övertygad om att just hon har what it takes för att bli stor i USA, att just hon kommer lyckas. För hon är tillräckligt bra.

Mitt i denna reflektion inser jag att jag vaskat alla drömmar jag någonsin haft i brist på Rebecka Karlssons inställning. Alla drömmar som inte varit akademiska vill säga. Det akademiska är svart på vitt, man gör prov och så lyckas man eller inte. Där vet jag att jag kan om jag verkligen anstränger mig, och att många supportar mina försök. Men vad beror det på då? Jag vill skriva självförtroende, men för mig har det mer handlat om logik, om statistik. Chansen är väldigt liten, och därför borde jag inse faktum, ta det vuxna beslutet och skita i min dröm. Men sedan när blev det barnsligt att tro på sig själv? .

Jag är uppvuxen i det amerikanska skolsystemet, och där är man programmerad från barnsben att tro på sig själv. Vem kan? Vem är bäst? JAG!! Ska man skrika. Sen flyttade jag till Sverige - kulturell smällkäft. Nej men Ebba, du kan inte tro på dig själv så mycket, det är lite skrytsamt. Du får inte ha hybris, och menherregud har du inte hört talas om jantelagen?! Sitt fint, var tyst, dra inte till dig för mycket uppmärksamhet. Och var har vi hört det här förut? Jo, från hela samhället, since forever. (Pling! These values were brought to you by patriarkatet.)

Jag säger inte att alla ska anamma USAs (ibland nästintill dåraktiga) kultur till fullo, men det gäller att hitta en balans. Det är skillnad på att våga chansa och inte veta när man ska sluta. Det är skillnad på att söka till idol och sälja mormors ringar för att man för femte gången blev nekad av warner music och nu måste du betala flygbiljetten hem som du köpte på kredit. Okej, det kanske var överdrivet, men min poäng är att den ena skapar karaktär och den andra kan skada. Med risk för att låta som livets största klyscha, så är faktiskt det värsta som kan hända att man inte lyckas, och det är inte hela världen.

Så nu kör jag! Jag startar en blogg och jag gör det seriöst. För att jag tror på mig, Fellans projekt om trafficking, och att Rebecka Karlsson kan slå stort om vi alla lägger ned lite hederlig time and dedication. Jag förtjänar en chans att lyckas, och att få det jag vill ha. Så därför säger jag det jag bukar tänka:

Get it, girl.


Men som sagt, det finns många anledningar/händelser som ledde till att jag startade bloggen och att våga tro på mig själv var bara en av dem. Mer om det imorgon!



For now:
Peace/Bye Felicias

Likes

Comments

Nytt år.
Dagen efter man beslutat sig för att ta tag i sitt liv. Man har vänt blad, laddat om, bestämt sig. Den här gången ska man inte ge upp. Man ska lyckas, man har en plan, och man har support!
Och var och varannan människa vill exakt samma sak: gå ned i vikt.

För några år sedan var jag en av dessa människor, så jag förstår grejen, men på senare tid har det här med viktnedgång blivit något paradoxalt för mig.
Jag inser nu att smalhetsnormen är sjuk, skadlig och forcerad. En illusion skapad av samhället som säger att smal = duktig, snygg, värdefull och som bekräftas i varje skyltfönster, tidning och tv-program. Istället lyssnar jag på mantran som säger att man ska älska sin kropp oavsett hur den ser ut, och alla som inte gör det kan dra. Men.. tänk om jag verkligen vill gå ned i vikt? Alltså, för min skull, inte för någon annans. Inte för att passa i kläder, eller bli mer åtråvärd, eller för att jag mår dåligt över hur jag ser ut. Är det okej då? Får man banta och ändå älska sin kropp? Kan man gå ned i vikt utan att det blir en tävling, något att bevisa, eller synonymt med självskadebeteende? Och efter mycket om och men har jag insett att ja, det kan man.
Hur? Man måste skifta fokus från det negativa till det positiva.
Målet kan inte längre vara att 'bli smal', 'träna på gymmet varje dag', 'skippa kolhydrater', utan det handlar mer om att bli hälsosam. Så kasta alla gamla nyårslöften och anamma någon av dessa varianter istället:

- Jag ska bli schysstare mot min kropp
- Jag ska få frisk luft minst en gång om dagen
- Jag ska sluta proppa min kropp med skit varje dag (typ chips, hehe #guilty)

Andra tips inkluderar: skippa ordet banta, gör bara sådant som är kul när det kommer till motion, all motion räknas, och skit i vågen - gå på känslan istället!


Det andra problemet jag funderat kring är det här när man har kompisar som ska "banta".
Det sitter ju i ryggmärgen att klämma ur sig saker som "vad duktig du är" eller "gud vad snygg du är" MEN!! detta bidrar ju bara till den sjuka kulturen jag nämnde ovan. Om man inte har gått ned i vikt eller inte blivit stammis på gymmet får man höra att "det är okej" eller "bara på't igen!"
Det är ju sant, tänker ni. Men jag vill ju ändå vara supportive!
Det kan man! Man kan fortfarande ge beröm, men det handlar mer om vad man berömmer. Tänk mer insida än utsida! t ex att man verkar mer glad eller energisk.


Så där har ni det, en snabbkurs i hur jag ser på att vara body positive samtidigt som man håller sina nyårslöften och/eller är en schysst kompis.

ps. Bloggen är ju ny och så. Försöker fortfarande lista ut hela grejen med design och dylikt. Tror det kommer bli smidigare när jag återvänder till Stockholm och min dator.

tills vidare,
bye felicias

Likes

Comments