Header

Nu är det dags för mig att skriva om det här också. Men inte under #metoo, för det hör inte hemma där.

Sexuella trakasserier uppdagas gång på gång i media från alla möjliga håll och kanter. Hörde senast på radio att forskare i Danmark kommit fram genom en studie att risken för depression ökar tre gånger när en person utsatts för sexuella trakasserier. Konstigt? Nej. Det kan man väl nästan själv räkna ut med lite sunt förnuft.

Men nu till det jag vill ta upp. Sexism.

Sedan jag började min utbildning till målare förra året så har jag upprepade gånger stött på sexism från ”kollegor” och lärare. Främst på den första skolan jag gick på, där jag hela tiden fick känslan av att jag inte hör hemma i byggbranschen. När killarna i min klass skojade med läraren och drog grova skämt fick de bara skratt till svar, men om jag gjorde samma sak fick jag höra att jag var uppkäftig och störig. ”OOOH, lilla prinsessan tror att hon kan”. Jag försökte ju bara hänga med i den ganska tuffa chargong som råder i min yrkesgrupp. Är det fel att försöka anpassa sig? Skolan hade heller inga omklädningsrum för tjejer, utan vi blev hänvisade att antingen byta om i VVS-båset (med låsbar dörr tack och lov) eller så fick vi gott vänta tills killarna var klara i omklädningsrummet, vilket ledde till att vi alltid kom sent. Oftast var jag också ensam tjej vilket gjorde att hänsynen var ännu mindre till att jag kanske inte ville stå i underkläder med mina klasskamrater. När vi i byggsalen blev indelade i grupper för att jobba på enkla projekt som man gör i början av bygg och anläggning så var killarna fruktansvärt nedvärderande och faktiskt taskiga. ”nej, jag gör det där, du kan ändå inte” eller ”men håll i då för fan, är du svag eller?”.

Jag tog självklart upp det här med skolan, som inte ville ta det hela på allvar. Tacksamt nog fick jag stöd av min mamma och tillsammans fortsatte vi bråka med skolan om att det här MÅSTE förändras. Min mentor var den enda som tog detta på största allvar och han ändrade sig direkt. Men på grund av att jag fortfarande hade så stora problem med skolan så kändes det inte värt att sitta och pendla 20 mil om dagen för att ändå inte få något ut av det, utan jag valde att byta skola längre fram.

Det blev mycket bättre när jag på den första skolan fick komma ut på praktik, men även där var det tufft till en början. På min första praktikplats var jag bara en dag. Inte för att jag inte trivdes, det fanns andra anledningar, men det var fruktansvärt rörigt. Jag var ensam tjej på ett enormt bygge med arbetare från alla möjliga håll i världen. Ingen som direkt tog hand om mig utan min handledare gav mig färg, pensel och roller sen stack han. Gick väldigt bra ändå och min handledare tyckte väldigt mycket om mig och ville gärna att jag skulle fortsätta hos honom. Men som sagt så kom jag aldrig tillbaka av olika anledningar och sen fick jag reda på att han gått i konkurs. Men på nästa praktikplats där jag var ute med en målare trivdes jag hur bra som helst. En enmansfirma som tog mindre lägenhetsrenoveringar. Att jag hamnade där är det bästa som hänt mig faktiskt. Tyvärr tappade jag kontakten med honom när jag bytte skola, men ska försöka få tag i honom nu igen eftersom det är dags för mig att gå ut på praktik igen. Eventuellt göra om utbildningen här till en lärlingsutbildning igen, då det är vad jag trivs bäst med. Vi får se hur det blir framöver.

På min nuvarande skola finns fortfarande problem med värderingar från en av mina lärares sida. Något som jag tänkt ta upp med honom längre fram. Detta är något som tog fruktansvärt hårt på mig under hela vårterminen i ettan och något som präglat mig. Läraren i fråga kunde när som helst komma in i det bås på skolan som jag jobbade i och säga saker som ”jaa…jag ser ju väldigt många fel här men jag säger inte var, det måste du lista ut själv om du ska lära dig något” eller så stod han bara och tittade en stund och sa ”jaha…” och sen gick. Den här sortens pedagogik är inget jag förespråkar alls, speciellt inte när man har med fruktansvärt osäkra elever att göra. Vem som helst kan bli knäckt av en sådan kommentar, och då som sagt när man är extra osäker så vill man bara ge upp. Nu vet jag att han inte är såhär enbart mot mig, det har förekommit mot flera elever i min klass och av båda könen dessutom. Däremot det som är så nedvärderande just mot oss tjejer är att han tycker att han behöver ha mer koll på oss verkar det som. Ungefär som att om han inte står och tittar på varenda liten rörelse vi gör så kommer världen gå under, för vi kan inte. Och det märks tydligt att han har problem med att vi är så pass många tjejer i klassen (5 av 7). Han är inte bekväm med tjejer i branschen, han känner sig hotad av oss. Varför? Jaa, det är en enormt bra fråga. Jag har faktiskt ingen aning.

Det jag försöker lyfta fram här är att det finns fler problem än bara sexuella närmanden och kommentarer. För tack och lov har jag aldrig blivit våldtagen eller haft någon som tafsat på mig eller gett komplimanger som fått mig att känna mig obekväm. Men jag har känt mig obekväm i min yrkesroll på grund av mitt kön, något som jag tycker är oacceptabelt och minst lika illa. Och det gäller lika väl när män träder in i kvinnodominerande yrken, vad du har för kön definierar inte dig och ska inte tvinga dig att välja bort det yrke eller vad det nu kan vara som du drömmer om. Du är värd mer än så.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments