View tracker

Istället för att göra det jag borde göra (duscha, borsta tänderna, byta lakan etc), så tänkte jag knåpa ihop en liten såndär "saker du kanske inte visste om mig"-lista. Älskar prokastinering.

1. Jag AVSKYR att duscha. Jag hittar alltid någon ursäkt för att skjuta på duschandet så länge som möjligt. Som att göra denna lista istället, till exempel.

2. Den värsta känslan jag vet, är att känna mig smutsig. Detta går väl ihop för mitt hat för duschen. Jag vet inte riktigt vad jag hatar mest, duscha eller att vara smutsig. Det är nog lite fiftyfifty där.

3. Fram tills för ungefär ett till två år sedan så var jag oerhört kräsen med maten. Alltså, JÄTTEkräsen. Helt plötsligt så började jag tycka om sådant som jag avskydde typ 3 månader innan. Nu äter jag det mesta, och ser mig inte som en matkinkig person längre.

4. Jag älskar mineralvatten. Numera dricker jag nästan aldrig läsk. Sodastreamern är min bästa vän. Dricker oftast minst en liter bubbelvatten om dagen.

5. Mina vardagliga rutiner är livsviktiga för mig. Vilken ordning jag använder mina produkter i duschen, hur jag fyller min taco and so on. Alltid samma procedur och ordning. Att slänga på gurkan före osten i tacobrödet är big no-no. Jag får obehagsrysningar av bara tanken.

6. Min favoritfärg är grått.

7. Jag är värdelös på att ljuga. Ett pokerface är något som jag bara inte har. Dessutom får jag oerhört dåligt samvete när jag ljuger, även om lögnen bara är på skoj. Därför ljuger jag väldigt sällan.

8. Jag är höjdrädd, men jag älskar bergochdalbanor. Exempelvis kan jag åka helix på liseberg 5 gånger i rad utan problem, men jag vågar inte gå längre än 2 trappsteg på stegen upp till vinden.

9. Jag älskar att städa. Städning gör mig lugn, och ger mig välbehagskänslor. Tyvärr så får min kropp lida av det pga mina fysiska sjukdomar, så jag klarar inte av att städa lika mycket som jag faktiskt vill. Stök och smuts gör mig stressad och orolig, men jag försöker få mig själv att stå ut med det för kroppens skull.

10. Jag är en kattmänniska deluxe. Okej, detta är väl visserligen ingen hemlighet, men jag ville skriva det ändå. Jag är tokig i katter. Hälsar och klappar gärna på alla katter jag möter utomhus. Jag har en kattkompis här hemma på gatan som heter Bubba, som kommer och håller mig sällskap nästan varje dag när jag går ut och röker.

Det händer relativt ofta att människor som jag knappt känner hör av sig till mig när de behöver råd om sina katters hälsa. Linda + katter = sant. I fucking love cats.

Sådär ja. Jag kände att 10 punkter fick vara nog, även om jag skulle kunna skriva 100 punkter till. Nu ska jag fortsätta att ligga i soffan och prokastinera allt som behöver göras, en stund till.

Bild på Bubba som myser i mitt knä

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hallå där!

Mitt senaste inlägg var inte av det positiva slaget, men det är definitivt detta inlägg jag ska skriva nu.

När jag skrev sist, mådde jag inte bra. Dagen efter inlägget så blev det plötsligt väldigt tydligt, och varför jag hade en jäkligt dålig dag. Den månatliga värken i buken kom, och jag fick en aha-upplevelse. Jag har ju förfasiken PMS! När jag har pms så blir inte jag arg och bitsk som många andra, utan jag blir deprimerad, gråter och självömkar något enormt. Denna pms omgång har varit ovanligt tuff, men nu har det börjat ge med sig, och jag börjar bli mig själv igen. Jag känner mig till och med lite positivare och gladare än vanligt!

Jag fick någon slags tanke idag. Jag är trött på att vara osäker och hatisk mot vem jag är, och hur jag ser ut. Jag vill inte gömma mig längre. Nu är det slut på att vara osäkra Linda med noll självförtroende. Nu jävlar ska jag börja älska mig själv, precis som jag är. Nu ska jag exponera mig.

Min osäkerhet började när jag var runt 6 år. Det var då jag blev medveten om smalhetsen, och började granska mig själv i spegeln. Jag var inte överviktig då, men jag var liiite större än mina klasskompisar. Vid 6års ålder började mitt självhat. Det känns så jäkla hemskt, att jag redan som litet barn kände pressen att vara smal och perfekt.

Jag jojobantade i perioder i tonåren. Konstant sökte jag bekräftelse, och önskade att bara någon skulle tycka att jag var fin, söt, rolig, trevlig eller vad som. Jag ville bara vara omtyckt.
Men nu känner jag bara att det spelar ingen jävla roll. Vad spelar det egentligen för roll vad andra människor tycker om mig? Huvudsaken är att jag tycker om mig, och att jag behandlar människorna i min omgivning med respekt och vänlighet.

Jag är bra som jag är. Min kropp är bra som den är. Perfekt är något jag inte vill sträva efter längre. Från och med nu ska jag jobba på mig. Mitt liv, min självkänsla, min hälsa. Från och med nu så ska jag börja älska mig själv, och strunta i vad han eller hon tycker om mig. För det spelar ingen som helst jävla roll.

Steg ett nu, är att exponera mig själv. Här är jag, och jag duger som jag är.

Däremot är jag lite obekväm framför kameran, så jag töntar till mig lite på bilderna, haha.

När jag såg mig själv på bild såhär, så kom jag till insikten att jag inte alls är tjock. Det jag ser på bilderna är inte det jag har sett när jag ställt mig framför spegeln. Jag ser fullkomligt normal ut. Det är otäckt hur hjärnspöken kan påverka uppfattningen, och vad jag tror mig se med mina egna ögon. Det jag ser på dom här bilderna är en vanlig tjej. En tjej som inte är tjock, ful eller otillräcklig.

Alltså, varför har jag dränkt mig själv med så mycket självhat? Varför har jag utsatt mig själv, och min kropp för all denna misshandel? Förlåt mig, kroppen min. Nu ska jag börja ta hand om dig. Ta hand om OSS. Kära kropp, tack för att du fortfarande finns och bär mig, håller mig vid liv.

Nu vinkar jag farväl till självkritik, svält, dömande ögon och ätstörningen. Hejdå skam och sorg. Välkommen lycka, kärlek och en positivare syn på livet och mig själv.

Kram till er alla. Ni är fantastiska, och vackra precis som ni är.

Likes

Comments

View tracker

Hej, nu var det ett tag sedan.
Livet har varit okej sedan sist. Vi trivs bra i vårat lilla radhus i Rimforsa. Jag hanterar min panikångest bra, och har mått lite bättre för varje dag.

Men igår hände någonting.

Det började med att jag bestämde mig för att ta vinterjackan för första gången denna kyliga höst. Den åkte på, jag lät den vara öppen. Jag tänkte och undrade, hur sitter den på mig nu, jämfört med i våras? Jag drog upp dragkedjan. Kände efter, insåg att den nog sitter ganska perfekt. Tankarna gick tillbaka till vårkanten, när jag blev så oerhört irriterad över hur stor jackan var då. Jag frös jämt, för jackan satt så löst att all blåst liksom kom innanför, underifrån. Nu, satt den som ett smäck. Ångest.

Jag drog ned dragkedjan igen, gick ut till bilen och for till min mamma i Linköping. Tankarna om jackan och min kropp släpptes för en stund. Danne kom och hämtade mig vid 2 tiden och vi for vidare till city gross för veckohandlingen. Sedan kom vi hem, och vi diskuterade lite lätt om vad vi skulle äta till middag. Ingen av oss hade någon direkt ork till att ställa sig i köket och laga mat idag, så Danne föreslog pizza eller kebab. Jag svarade att jag ville fundera en stund, och frågade om han var hungrig än. Nej, det var han inte. då sa jag att jag tar något litet att äta så länge. Danne satte sig vid datorn.

Ensam i soffan, satt jag och funderade på vad jag skulle ta mig för mellanmål. En macka, eller gröt? Nej, jag vill inte. Jag pallar inte. Kokade mig istället en kopp kaffe för att stilla hungern. Det hjälpte, en stund. Efter en tag får jag sällskap i soffan av D, men säger snabbt att jag inte mår så bra. Informerar om att jag lägger mig i sängen en stund.

Jag bröt ihop, väl i min ensamhet. Ångesten och rädslan kom över mig som ett slag i magen. Så ledsen. Så hungrig. Efter ett tag kom han in, min fina sambo, och frågade hur jag mådde. Jag bröt ihop igen. Berättade om mina tankar, hur en stark kraft i mig inte lät mig äta. Vi pratade ut en stund, och bestämde oss för att göra hemmagjord pizza istället. Det kändes lättare än att beställa från pizzerian.

Danne for till affären och köpte det som behövdes, medans jag stannade hemma och liksom bara andades ut. Tog en cigarett och försökte samla mig. Han kom snart hem igen, och vi hjälptes åt att förbereda maten. Det kändes okej att ta i den, men det kändes inte okej att föreställa mig maten i min mage. Jag ville bara inte ha den i mitt system. Hungern kändes på något vis tillfredsställande, som förr.

Oavsett illviljan att äta, så bestämde jag mig för att göra det ändå. Precis i rätt mängd. Jag vet allt för väl att jag inte kommer bli lycklig om jag väljer svälten igen, och tappar alla kilon jag kämpat upp.

Den största rädslan jag har, är att hamna där igen. Jag vill inte. Det får inte hända. Jag har kämpat så hårt för att bli fri, och jag var så nära. Detta får bara inte ta mig i sitt grepp igen.

Nu orkar jag inte skriva mer. Det känns bara jobbigt idag. Matlusten är inte så bra för stunden, men jag ska. Nog är nog. Jag ska kämpa.
Jag ger aldrig upp.

Likes

Comments

Sitter för tillfället i soffan och flyter ut.
Igår hade jag läkarmöte på psyk vid 8.45 på morgonen, vilket betydde att jag var tvungen att gå upp strax innan 7. Vi pratade lite om mina medicineringar, och mina framsteg överlag. När mötet var över, så var mamma inte riktigt färdig än för att komma och hämta mig, så jag tog mig en liten tur till stan när jag ändå var där. Jag besökte apoteket, och sedan ÖB. Efter det så gick jag bara och satte mig på en bänk på torget, i solen med musik i öronen. Kan ni tänka er? Jag. Själv på stan. Hur fan hände detta? Det kändes verkligen som en liten seger. Jag, som för bara några månader sedan, inte ens kunde vara vaken ensam på natten. Jag som inte ens kunde gå in i ett annat rum, om jag inte fick sällskap. Helt plötsligt sitter jag ensam på stan och njuter av vädret. Panikfritt. Så jävla underbart.

När väl mamma kom, så åkte vi iväg och fikade i gamla linköping. Har ni hört talas om pokemon go? Min mamma har just upptäckt det. Vi kan säga såhär, jag fick ovanligt mycket motion igår. Jösses, haha. Mamsen skulle prompt besöka 534 pokestops, och jag följde snällt efter.

Vi avrundade dagen med en glass på stan (och med ännu mer pokemonjakt, såklart), sedan släppte mamma av mig på Dannes jobb. En snabb tur till maxi, sedan åkte jag och Danne äääntligen hem vid 4 hugget. Senare på kvällen så grillade vi tillsammans med en granne, därefter åt vi ett ton godis. Okej, dom andra tog några bitar. Jag åt ett ton. Såhär morgonen efter, är jag fortfarande mätt.

Förresten, jag har skrivit ut mig från ätstörningsenheten. Varför då? Jo, för att den så kallade "hjälpen" de erbjudit mig, är att träffa en dietist var tredje vecka för att väga mig. De frågar "hur har det gått med maten sedan sist?" och ja, det är väl i princip allt. Jag känner att jag kommit så pass långt att jag klarar mig på egna ben nu. Detta kan jag nog fan greja på egen hand nu. Livet väntar!

Annars rullar livet på. Jag har mina ups and downs, men jag ger aldrig upp. I förrgår hade jag en sån där riktig ångest dag. Vaknade ledsen, var ledsen hela dagen, grät tills ögonen svullnade. Allergichock-looken, ni vet. Tillslut så sökte jag tröst hos min älskade sambo, och blev aningen gladare igen. Sånadär ångestdagar är något man får räkna med, även när man börjat må så mycket bättre. Det gäller bara att härda ut, och ta till sig att det går över. Imorgon är en ny dag.

Nu får jag nog ta att avrunda. Det enda jag har att prata om just nu är min ordinära vardag. Är det ens roligt att läsa om saker jag gör? Det känns sååå ointressant, haha. Avslutar med lite bilder från de senaste dagarna.

Min fina, älskade karljävel, med grannhunden Issa

Likes

Comments

Hejsan hoppsan.

Just nu ligger jag och vilar i soffan. Idag är det 2 veckor, och 3 dagar sedan som jag och Danne flyttade till vårat mysiga radhus i rimforsa. Vi trivs som fisken i vattnet. Pics are coming!

Jag tänkte jag skulle uppdatera hur läget är idag. Jag har gått i KBT för min panikångest i ett par månader nu, och har gjort stora framsteg. Jag vågar numera vara vaken ensam på natten. Detta var verkligen ett av mina största bekymmer, och det känns ungefär som när man varit riktigt jäkla förstoppad, och äntligen lyckas trycka ut den där betongklumpen. Den lättnaden. Hela tiden gör jag framsteg. Varje dag mår jag nog lite bättre.

En annan bra sak, är att jag nu har slutat att väga och mäta min mat helt och hållet. Jag bara kör. Varje helg ser jag fram emot lördagsgodis, och äter precis hur mycket jag vill. Demonerna är tysta i mitt huvud. Ibland kan jag höra dom viska i bakgrunden, men rösterna är så svaga att de är lätta att skjuta åt sidan. Jag mår så jävla mycket bättre nu.

vänster bild idag, höger i januari. ca 15 kg emellan bilderna.

Jag hatar inte min kropp längre. Jag älskar den inte, jag är missnöjd med det ena och det andra, men jag kan hantera det. Jag gömmer mig inte längre i stora mjukiskläder. Jag vågar ha på mig linne. Jag vågar visa att jag inte är size zero. Jag vågar visa att såhär ser jag ut, och det är helt okej. Som jag sa, jag älskar inte min kropp, men jag börjar tro att det faktiskt är möjligt att göra det. Jag tror att jag är på god väg. Jag börjar känna mig fin i kläder.

Livet börjat kännas bra igen. Inte jämt, men allt oftare. Att våga lämna anorexin bakom mig är det bästa val jag någonsin har gjort i hela mitt liv.

Avslutar idag med en liten bildbomb.

Likes

Comments

God eftermiddag.

Idag var jag på BUP för möte med dietisten och för vägning. inget speciellt pratades om, men jag kom till insikten att jag verkligen inte gillar min dietist. När jag ogillar människor har jag svårt att vara trevlig, och tar lätt till en spydig kommentar här eller där. Idag valde jag dock medvetet att inte vara otrevligare än nödvändigt, så jag satt mest och nickade och bad mig själv att vara tyst. Det känns ju sådär att den enda kontakten jag har inom ätstörningsvården är någon jag inte gillar. Jag funderar på om jag borde be om att få byta, men jag är, trots spydigheten, väldigt rädd för att såra människor. Egentligen tror jag inte att dietisten skulle bli direkt ledsen om jag bad om ny kontakt, men tänk om? That dåliga samvete alltså. Vi får se hur jag gör med den saken.

Igår tackade vi ja till lägenheten, och jag sa upp min nuvarande. Den nya är våran den 1a juli. Stress. Som tur är så är nuvarande lyan min i ytterligare 2 månader sedan, så vi har ju inte direkt bråttom ut. Jag vill börja packa nu på en gång, men det vill inte Danne. Suck på den, haha.

Paniken är ännu under rimlig kontroll. Igår la jag mig i sängen lite tidigare än Danne, och då satte det igång en aning. Det märks emellanåt att jag verkligen sätter mig i skiten själv ibland. Jag kunde inte sluta tänka på att jag låg i sängen ensam, och kände efter i varenda fiber i kroppen hur det kändes. Jag får nästan skylla mig själv att det blev lite jobbigt. Ångestmässigt är det helt okej för stunden också. Nu är jag mest stressad av det här med flytten. Säga upp det ena och det andra, kontakta dom där, skicka in dom där papprena etc etc. Hittills har jag iallafall sagt upp bredbandet. Jag är redan trött på flyttstressen, haha.

Dagens selfie, mina nya brallor (det är inte en dramatisk posering, jag försöker bara dölja nyllet) och min nya vristlänk.

Likes

Comments

Whaddap peeps!

Nu är det väl dags för en update igen. Jag har såklart glömt bort 50 % av det som har hänt den senaste veckan, men jag kan berätta lite om de senaste dagarna.

I torsdags var vi ju och kollade på ett litet hus i rimforsa, och oj så fint det var. Det enda som vi störde oss på var det förjävliga badrummet. Det var plastiga väggar i en ful grön ton, och badrumsskåpet såg ut som om de skulle falla isär om man blåste på det. Tapeterna i hela lyan var inte heller något att hänga i julgranen, men det lät på hyresvärden som om vi kan få omtapetsering. I veckan ska lägenheten besiktas, och jag hoppas att de hittar en jäkla massa fel så vi får det ordentligt uppfräschat. Ja, som ni säkert förstått nu så tänker vi tacka ja till den. Inflyttningen är redan den 1a juni, men eftersom det troligtvis ska tapetseras om, så kunde de eventuellt skjuta på inflyttningen till den 1a juli. Imorgon ska vi ringa och säga att vi vill ha den, och försöka pusha på en badrumsrenovering. Huset har både fram och baksida. Underbart!

Fredagen då?
Jag hade ett planerat möte med min arbetsterapeut på psyk för lite KBT, kl 11. Tråkigt nog var mammas bil inte lagad än, så jag hade ingen skjuts. Men där hade jag allt tur, för ATn ringde och ville omboka tiden till klockan 12. Jag tänkte då att jag skulle passa på och utsätta mig för den där jobbiga upplevelsen som jag har undvikit i månader, ända sedan jag fick problem med min panikångest. Jo serrö, jag bestämde mig för att ta färdtjänsten dit, och sedan bli hämtad av Danne som slutade kvart över 1. Jag var lagom nervös och orolig innan taxi hämtade mig, så jag bestämde mig för att ta ett par lugnande. Jag kände att detta var ju ändå första gången på länge, så då är det okej med lite extra hjälp av medicinen. När jag satte mig i taxin så möttes jag av en man i 50års åldern, som såg ut som en hells angels förbrytare. Han var väldigt pratig, så till en början blev jag ganska förskräckt. Efter en kort stund så insåg jag vilken trevlig karl det faktiskt var, och vi pratade om lite allt möjligt. Han berättade att han var ny på jobbet, och inte kunde stan så bra. Han hade flyttat ner hit för att vara nära sin son, och hade precis köpt sig ett litet hus. "Är du från stockholm?" frågade jag, varpå han svarade ja. "Det hörs". Han skrattade och frågade om jag var från Östergötland, jag svarade ja, och han kontrade med "det hörs". Rutten till psyk tog längre tid än vad det egentligen skulle ha tagit, eftersom han körde lite fel då och då. Han bad så hemskt mycket om ursäkt för förseningen, men jag sa att det inte var någon fara och hjälpte honom hitta så gott jag kunde (honestly, jag var inte till någon hjälp whatsoever. Lokalsinne, vad är det?). Han sa till mig att jag var världens bästa taxikund, som var så förstående med honom, haha. När jag tillslut kom fram till min destination så tänkte jag ta och betala, men då sa han att han bjöd på resan. "Är det säkert?" frågade jag, jamen visst svarade han. Jag tackade så mycket och önskade honom lycka till med resten av dagen, och traskade sedan bort till psyk. Så hela upplevelsen med att åka taxi igen efter all denna tid var positiv. Jag var väldigt skakig när jag klev ur, men jag hade nog mått sämre om jag hade haft en annan chaufför. Jag tror hans trevliga personlighet hjälpte mig att ta mig igenom denna lilla prövning. Nu är äntligen detta gjort, och har avdramatiserats en aning.

Väl på mötet med ATn så gick det bra. Jag berättade att paniken har varit mycket bättre, och att jag trodde att det lilla jag läst i första kapitlet "ingen panik" faktiskt kunde vara orsaken. Det tyckte hon såklart var positivt, och jag fick med mig kapitel 2 hem.

Min lördag var hemskt trevlig. Vanessa och Fredric kom hit strax efter lunch, för att Danne och Fredric skulle lana. Fredric har ingen dator, så jag lånade snällt ut min så de kunde sitta och nörda tillsammans hela dagen. Medans karlarna spelade, så färgade jag och Vanessa varandras hår. Ni vet, typical girl stuff. Vanessa hade nyligen satt i löshår, så det var en lagom utmaning att färga det utan att kladda ner fästena. Det tog sin lilla tid, och jag misstänker att Vanessa ångrade sig lite som bad just mig om hjälp att färga hennes hår, haha. Jag har ju en sån himla prestationsångest, så jag tog mig tiden för att verkligen få färgen överallt. Det positiva är dessutom att jag lyckades med färgningen utan att paniken satte igång. Jag var lite nervös att det skulle blossa upp, så att jag inte kunde avsluta. Men det gick! Resultatet av färgningen blev toppen, så Vanessa kände nog att det var värt tiden och smärtan, haha. Hon har fibro liksom jag, så att sitta still på en stol en låg stund kan vara väldigt smärtsamt. Sedan tog vi mitt hår, och Vanessa sa "Du skulle nog passa i en undercut". Jag svarade "Jasså?" funderade en sekund, och sedan bestämde vi oss för att göra en. Man lever bara en gång, så varför inte testa att raka huvudet litegranna? Det blev lite fel i processen, så vi blev tvungna att snagga ner det helt därbak, tillslut. Men no worries, hår växer. just nu ser jag lite halvt ut som en skinnskalle, men om ett par veckor har längden nog blivit lagom. Som ni ser på bilden ser jag väldigt röd ut, men det beror på att jag precis även hade färgat håret rött.

Idag har det ännu inte hänt något speciellt. Till lunch åt jag Dannes goda oxgryta, som vi bjöd på igår. Nu sitter jag på soffan och funderar på om jag ska ta och cykla lite på motionscykeln. I eftermiddag ska vi till Dannes farmor och farfar för att äta middag. Trevligt!

Update om det allmänna måendet. Jag tror jag berättat att jag börjat acceptera min kropp mer på sistone, men nu känns det som om det har vänt på senare dagar. Idag när jag såg mig i spegeln var allt jag kunde tänka "jag kan fan inte se ut såhär". Kroppsuppfattningen är helt enkelt skit just nu, men i övrigt mår jag bättre. Jag är jättepeppad på att flytta, och paniken har varit mig nådig. Nu känner jag att inlägget blivit för långt, så jag tar och avslutar nu. Vi hörs!

Likes

Comments

God kväll.

Jag hade tänkt att jag skulle berätta vad för spännande maträtter vi har lagat sedan jag senast bloggade, men jag kan för allt i världen inte komma ihåg. Just nu sitter jag iallafall i soffan framför xmen. För en gångs skulle blev jag faktiskt lite glad över att Danne valde att sätta sig vid datorn, för då får jag se på min älskade xmen utan hans gnäll. Win-win!

Jag har mått mycket bättre nu de senaste dagarna. Jag fick ett mental breakdown lördags dock, precis innan jag skulle åka iväg och glo på eurovison hos min syster. (TACOS!! I lördags åt vi tacos..!) Ca 40 minuter innan vi skulle åka så bröt jag bara ihop. Ledsenheten hängde över mig som all världens tyngd på mina axlar, och det kändes åter igen som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Jag vet inte vad som satte igång det, men om jag får gissa så berodde det på ensamhet och inaktivitet. Det är lustigt det där, att det känns som om man inte orkar göra något, vill bara stanna hemma, men samtidigt så är allt man vill att bara slippa fängelset som även är mitt hem. Slippa ligga i soffan och göra ingenting, slippa vara ensam. Slippa vara med sina tankar. Efter jag hade hulkat och snyftat ut det mesta av ångesten så åkte jag iväg. Att träffa mamsen och syster var precis vad jag behövde, de gör mig alltid på bättre humör. Vi åt god mat (tacoooos, gooott), godis och flamsade hela kvällen. Vi är en riktig dundertrio, vi tre.

Utöver detta så har det som sagt, varit bättre. Paniken har varit i schack i en ovanlig mängd. I lördags natt när det var dags att sova så märkte jag igen att Danne var påväg in i drömlandet före mig igen. Jag stelnade till, blev något panikslagen, men sedan så vände det liksom litegrann. Jag ville fanimig att han skulle somna innan mig. Jag ville utmana mig själv med det. Jag trodde att han somnat, och njöt lite av min egna styrka i stunden. Då märker jag plötsligt att han visst inte alls sov, och då insåg jag att jag blev nästan lite besviken över att han var vaken. Åtminstone så TRODDE jag att jag var vaken ensam, så oavsett så var detta ett stort steg framåt. Yeay me!

Även "den vanliga" ångesten har känts bättre i ett par dagar. Det har hänt ett par gånger att jag har märkt att den smyger bakom hörnet, men ändå lyckats hålla den nere och tillslut dödat av den. Idag har det känts extra bra, för vi har fått erbjudande på en lägenhet i rimforsa. Det är en 2a på 67kvm2, som faktiskt är ett radhus. Så idag har jag dagdrömt om grillkvällar, båtåkning och att trycka i solen på sin egen tomt. På torsdag ska vi åka och titta på den. I'm so excited!! Jag var även iväg och köpte ett par nya tröjor idag som jag fullkomligt älskar. Skickar med en osmickrande bild.

Nu jäklar kom minnet ifatt mig. I söndags var vi ju och åt middag hos Vanessa och Fredric. Freddan hade lagat ihop sin paradrätt för att bjuda oss på. Det var en typ av kycklingpastasås (eller något?) med fetaost och lite annat smått och gott. Vi fick t.o.m med oss ett par matlådor hem, så måndagens lunch blev kirrad. Till måndagskvällen, alltså igår, så slängde jag och Danne ihop en jättegod köttfärsgratäng. I samband med gratängen så blev jag lite konfunderad över hur mycket man egentligen ska äta av den. På mtschemat står det exempelvis att mn ska äta 350 gram lasagne, eller 200 gram paj. Borde man gå efter lasagnens vikt, eller pajens? Vad är rätt? Jag tog någonstans där emellan tror jag, just in case. På tal om vikten på mat, så väger och mäter jag knappt maten längre. Det är mestadels ris och sånt som jag mäter upp, och soppor och grytor. Annars så bara kör jag på, och tar vad jag tror är lagom. Dessutom har den där blockeringen om att inte äta efter klockan 7 börjat släppa. Numera känns det ganska okek att äta klockan 8 ibland.

Ae hörni. Nu är det dags för en cigarett. Förresten, så har jag nu läst klart det första kapitlet i "ingen panik". Kanske det är lite delvis pga boken som jag har tacklat paniken bättre?

Likes

Comments

Hej!

Denna dag har inte varit något vidare spännande. Jag började dagen med att titta på eurovison på svtplay, sedan ex on the beach. När det var färdigtittat tog jag mig en välbehövlig dusch, och sedan var det dags för lunch. Idag fick det bli matlåda från gårdagens flygande jakob. Den var lika god idag, som igår. Jag har insett nu att det är för jävla gott med banan i maten. Jag brukar alltid trycka in typ en halv banan i mina tacosar. Det är sååååå gott. Imorgon ska jag se på eurovison finalen med mamsen och syster (obligatoriskt varje år!) och då ska vi även äta tacos tillsammans. Jag försökte övertala båda två att testa att ha banan i, men nej, det gick inte för sig. Jaja, more banana for me.

Idag åt vi en sån där maträtt som jag avskydde för några år sen till middag. Kassler på risbädd. Åter igen så blev jag förvånad över att även denna maträtt var utsökt. Det är så lustigt, jag har verkligen avskytt kassler i hela mitt liv. Men nu jävlar är det kanongott. Turligt nog blev det ett par matlådor som får bli morgondagens lunch.

Paniken har varit en aning jobbigare idag igen. Det är svårt att andas och det känns som jag går på nålar, och bara väntar på att explodera. Lite naivt nog så har jag en slags förväntan att det där lilla jag läst i boken skulle ha botat min panik vid det här laget, men tyvärr så har jag insett att det inte går så fort. Jag har även kommit till insikten att jag inte bara är rädd för att dö när dessa känslor kommer, utan jag är även rädd att jag ska tappa kontrollen och faktiskt få den där attacken när jag väl börjat få känningarna. Det var igår när vi var på affären som jag insåg det. Jag har ju dock alltid vetat om att det var så, men på något vis hade jag ändå inte förstått det. När paniken började komma så diskuterade jag med mig själv, och talade om att det inte var något farligt och så vidare. Men sen kom tanken "tänk om jag inte kan lugna mig och det kommer ändå". Så alltså, även om jag vet att det inte är farligt, så blir jag oerhört rädd att det ska ske ändå. Mest är jag nog rädd att det ska hända när jag är iväg, exempelvis på affären. Men som sagt, jag hanterade ändå situationen bättre än vanligt igår. Ändå bra jobbat tycker jag!

Nu är jag uppe i 1.6 ml sertralin. "Milliliter, wtf?" kanske ni tänker, men jag tar faktiskt medicinen i flytande form. Jag kanske har berättat det förut, men due to min löjligt starka medicinkänslighet, måste jag ta flytande när jag höjer dosen. Jag höjer for real med ynka 0.1 ml typ varannan dag. 1.25 ml motsvarar 25 mg i tablettform, så ni förstår att det tar, och kommer ta, en jäkla lång tid innan jag är uppe i en rimlig dos. Men så får det vara. Jag orkar inte med biverkningar i form av en förvärrad panik. Jag kan helt enkelt inte gå igenom det igen. Jag skulle inte överleva det.

Nu ska jag försöka få Danne att slita sig från datorn så vi kan se på Ted 2. En av de absolut roligaste filmerna i världshistorien. Jag känner mig något ångestfylld ikväll, så jag behöver nog något som kan lyfta humöret lite. Eventuellt blir det lite panacotta till filmen som Danne har gjort idag. Panacotta är också sådär löjligt gott. Jag bara totalälskar konsistensen, haha. Och smaken såklart.

Jaja, nog om det. Det enda mer jag vill säga är att jag verkligen ser fram emot att umgås med min lilla familj imorgon. Eurovison med oss är en upplevelse för sig, haha. De som har varit med förstår vad jag snackar om. Lol. Jag säger väl godnatt nu, hörs en annan dag!

När Danne spelar och inte vill umgås med mig, haha.

Likes

Comments

Hallå där.

Nu har jag precis lagt mig tillrätta i soffan efter dagens mathandling. Xmen är på tvn i bakgrunden, som jag planerar att titta på när jag är färdigbloggad. Prioriteringar för fan! Idag har jag börjat läsa lite i boken "ingen panik". Det står en del om det sympatiska och det parasympatiska systemet, och det minns jag att vi pratade om lite på dagvården. Då förstod jag i princip ingenting av det, men i boken var förklaringarna mycket mer förståeliga för mig. Nu hänger jag med på noterna helt enkelt. Det känns redan som om jag har lite mer förståelse för vad som händer i min kropp, och jag kan faktiskt finna ett litet lugn i det. Kunskap ger förståelse, och förståelse ger lugn. Jag tänkte faktiskt att jag skulle läsa igenom alla sidor åtminstone 2-3 gånger inför nästa KBTmöte, så infon verkligen sätter sig.

Idag när vi var och handlade så fick jag tillfälle att tänka igenom vad jag faktiskt hade läst. Väl i affären så började paniken välla i kroppen, som i impulser som pulserade genom kroppen. Den paniken känns som den ilar genom kroppen, och är riktigt otäck. När det kom så började jag helt enkelt gå igenom för mig själv vad jag har läst, vad som händer i kroppen, att det inte är farligt, och att det parasympatiska systemet tillslut kommer kicka in och lugna ner mig. Det hjälpte faktist en aning. Jag kände att jag inte blev riktigt lika rädd som jag annars hade blivit.

Till något annat. I hela mitt liv har jag varit oerhört "matkräsen". Jag har alltid varit dendär ungen som tycker allt är äckligt, vill inte testa nya maträtter, eller ens äta någon annan grönsak än gurka. Jag gillade inte ens det där som alla vanliga människor gillar. Precis innan jag träffade Danne hade jag just lärt mig att äta sallad. När vi började ses så började en förändring ske. Jag började testa mer och mer saker som jag tidigare verkligen har avskytt, och insett att det är för jävla gott. Alltså, verkligen alla maträtter jag har ätit på sistone har jag faktiskt gillat. Jag blev så förvånad när jag gick på dagvården och verkligen gillade all mat de serverade. Detta har gjort mig oerhört glad, faktiskt. Det har varit en plåga i livet att inte gilla någonting annat än kött och potatis. Det blev en liten grov överdrift, men jag åt alltid samma saker förr. Nu jävlar har jag blivit lite av en matfantast, och testar gärna nya recept. Gärna sådant som innehåller mat som jag tidigare avskytt. Idag så åt vi flygande jacob. Det är en sån där klassisk maträtt som jag hatat med hela mitt hjärta. Fy så äckligt jag har tyckt att det var. Jag minns att min mamma brukade göra en variant med kassler istället för kyckling, och jag haaaaaatade kassler. Varje gång denna rätt dök upp på middagsbordet så vart jag så besviken. Fy, det där tänker jag aldrig äta. Ändå så propsade jag på att jag och Danne skulle testa det. Min största fiende i matväg. Dun dun duuuun.. Och vad tycker Linda idag då? Jo hörni, jag tyckte det var svingott. Alltså jag förstår mig inte på vad som händer med mig. För två år sen var allting äckligt, nu är allting gott. Jag har väl efter alla dessa år blivit vuxen jag också. Haha, alltså förlåt för denna trista info. Jag är bara så förvånad över mig själv att jag var tvungen att berätta om min helomvändning. Turligt nog blev det mat över till en lunchlåda. Jag nästan längtar efter att äta den imorgon.

Nu börjar mina ögon att dra sig mot tvn. Min hjärna känner att det är dags för att se på xmen. Jag borde verkligen passa på nu när Danne sitter vid datorn, för han avskyr xmen filmerna. Nu ligger tvn i min makt, så nu jävlar ska jag utnyttja det.

Likes

Comments