Det blev ett långt första inlägg och jag är helt grön när det gäller att Blogga. Jag hoppas ni orkar läsa, men ni får ha överseende med min design osv. Jag vet inte vad jag vill få ut av detta mer än att få dela en del av mitt liv och min historia. Kanske kan det få någon att tänka efter på vad man har och dela med sig av kärlek istället för hat.


Jag väljer att börja någonstans mitt i livet. Där allt slutade men ändå precis där min resa startade. Visst låter det märkligt? Men det är precis vad det ska göra och ni kommer sakta att förstå varför jag väljer att skriva just så.


Livet leker och man är odödlig, man leker Cowboy med kompisar, utmanar med vem som vågar hoppa längst med cykeln och jag ville vinna...alltid. Jag växte upp i en liten by där alla kände alla. jag var den vilda killen som hela tiden skulle utmana. jag har två äldre syskon, en syster och en bror. Man ville hänga på dem i vått och torrt. Många gånger blev det bråk, men lika många gånger fick jag vara med. Mina föräldrar gav oss en bra uppfostran och vi trivdes på vår gata. 1988 föddes min lillebror. Jag var då 9 år gammal. Det skulle visa sig att han var född med flera invecklade och svåra hjärtfel. Det var tufft för mina föräldrar, men även för oss syskon. Livet för lillebror hängde på en skör tråd. Ingen visste om han skulle överleva, om det gick att operera och hur han skulle bli efteråt.
Det blev operation och lång tid på sjukhus. Min familj blev ett med sjukhusvistelse, ovissheten och rädslan vi alltid levde med. Det skulle visa sig att operationen gick bra och lillebror fick komma hem. Han hade det alltid tufft. Han ville hänga på i samma tempo som alla andra, men orkade inte. Det blev fler operationer med åren och snart var sjukhus och vård en del av vår vardag.  Jag väljer att bryta i historien och spola fram en del år. Brorsan var nu 14 år. Han hade det tufft, en "hjälpoperation" som skulle få honom piggare gick åt skogen. det blev aldrig någon operation. När han sövdes inför operationen fick han proppar i både lungor och hjärta...Han dog! Men kämpade sig tillbaka tillsammans med ett fantastiskt läkarteam. Därefter var han sjuk och orkade inte mycket. Han var mycket sängliggande, men en kämpe som inte var av denna värld. Jag hörde honom aldrig klaga. Året var nu 2003, jag var 24 år gammal. Jag sitter på min lillebrors rum, klockan är ca 22. Han brukade gilla om ja satt där vid datorn, men inte för länge. Vid den här tiden brukade han säga att han ville va ensam för att försöka sova. Men just den här kvällen var det något speciellt i luften, en märklig trygghet, en närvaro mellan oss som jag inte kunde sätta ord på. Han ville att jag skulle sitta kvar vid datorn. Han låg i sängen och hade fäst sina ögon på mig, inte på vad jag gjorde utan på mig. Klockan blev runt 23 och jag fick nästan tjata för att kunna gå,
jag visste att han behövde vila ostört. Det blev morgon, jag hade ett viktigt möte och var där igen vid ca 09. Lillebrorsan va uppe och verkade piggare än vanligt. Det va ovanligt att han orkade äta frukost och va uppe vid den tiden. Men det hade han gjort och han verkade så pigg, glad och harmonisk. Han visade en reklam på en film som skulle börja 10 min senare som han undrade om vi skulle se tillsammans. Jag blev väldigt glad att han frågade och för att han kände att han orkade. Jag valde att låna datorn på hans rum lite snabbt för att kolla mina mail innan filmen började. Jag hade inte mer än satt mig ner förrens jag hör min mammas röst kalla på mig. Det var något med rösten som gjorde mig orolig, jag kände inte igen tonläget. Jag skyndar ner från ovanvåningen och möter då min mamma i trappan. Hon håller i Telefonen och säger något i stil med "Du måste ringa". Jag minns inte alla tankar som snurrade, men jag minns att det kändes som jag stod i en bubbla... allt var tyst runt omkring, som i en film. Allt kändes som det gick så sakta, men ändå för fort för att uppfatta. Jag visste...Samtidigt som ja ringer går jag in i storarummet  där jag ser han ligga. Min pappa gör HLR. Jag ber om Ambulans och berättar om läget samtidigt som ja sätter mig på knä vid hans sida. Jag känner efter puls...
Han är borta tänker ja, men i samma skede får jag kraft - Det ska gå, det får inte hända, det kan inte hända!
Plötsligt hör jag ett rosslande andetag, han tar tag i mig och tittar på mig med uppspärrade ögon. Jag håller om honom och säger "Kämpa Gustaf...kämpa, det här kommer att gå bra". 

Sekunden senare blir han grå i ansiktet och hjärtat stannar igen. Var fan är ambulansen skriker jag i telefonen. Nu kommer rädslan och paniken, men jag väljer att behålla lugnet för min lillebror. Jag håller om honom och viskar i hans öra "Du klarar detta Gustaf, hjälpen är här snart". Allt känns overkligt, som i en dröm. Ett konstigt sus i öronen, men samtidigt är allt bara tyst. Än en gång drar han ett andetag och håller fast i mig, i ögonen är det en konstig tomhet. Jag fortsätter min mening "Allt blir bra, kämpa brorsan". Samtidigt kommer nu två Ambulanser och personalen rusar in. Det är tumult. De ger adrenalin och hjärtmassage i kanske 2 minuter. Därefter blir det ut i ambulansen för ilfart till sjukhus. Mamma åker med...

Jag och pappa står tysta, vi kan se på varandra...Vi behöver inte prata. Vi rusar ut i bilen för att köra efter. Allt är som i en dimma. Efter kommer min äldre bror och syster. Vi samlas på ett rum. Bara en kort stund senare öppnar en präst dörren... då föll allt! Han var borta. Min allra bästa vän, min lillebror och den jag älskade så var borta. Det blev en obeskrivlig stämning i rummet och vi kramade alla varandra. Han blev 14 år och skulle fyllt 15 år tre dagar senare.



Här slutar allt...
Och allt startar

Jag hade precis genomgått en operation efter en misshandel där jag fick min högra ögonhåla krossad. Livet va verkligen i botten. jag återhämtade mig och jag kände att livet kanske skulle gå att kicka igång igen. Sakta började jag känna att ja kunde skratta åt saker, dela ut skämt och faktiskt må ganska bra. Brorsan fanns alltid i tankarna och gör än idag.

Jag hade alltid sagt att jag inte skulle ha några egna barn. Det var liksom inte "jag". En kväll drog jag och en kompis till krogen. Där var en tjej som dansade med en annan kille. Det blev lite killsnack och jag sa något i stil med "Hon ska ja ha...vågar du slå vad?" Det blev en rolig grej av det och ja lyckades "fånga" henne. Vi dansade en stund och satte oss sedan ner och pratade. Vi bytte nummer.
Väl hemma kändes livet ännu bättre, det gick och "det gick att leva vidare".
Redan dagen efter festade jag igen och testade ringa tjejen. Vi bestämde att jag skulle komma till henne. Vi började träffas mer och ganska fort flyttade jag in hos henne. Nu gick allt ganska fort. jag hade gått hemma en längre tid utan arbete...men livsgnistan tändes och jag tog jobb utomlands igen. Det var tufft då man vanligtvis var hemifrån mellan 6-8 veckor. Men det gick bra, ekonomin började blomstra och livet var underbart. Knappt två år senare ville vi bli en familj och försökte skaffa barn. Det skulle visa sig bli tufft men vi lyckades till slut och hon blev gravid. Då valde jag att börja arbeta i Norge istället för på andra sidan jordklotet. Det va närmare och jag var inte borta så långa perioder. jag arbetade 12 dagar och va hemma 9 dagar. Vi flyttade till min hemby. Jag kände att det skulle bli en lugnare uppväxt och min flickvän kunde bara hålla med. Några veckor innan vår son föddes valde jag att stanna hemma från arbete. Jag skulle bli pappa och ville finnas där både för min tjej och barnet. Vi blev föräldrar till en underbar grabb. Jag visste att jag kunde skippa arbetet i några månader... folk behövdes alltid och att komma till tillbaka skulle inte vara några problem. Så blev det och allt var bra. Vår grabb började på dagis och jag skulle börja arbeta lite smått igen. Jag började med ett längre jobb för att få igång vår ekonomi. Därefter blev det Norge igen och lite kortare perioder. jag ville ju va hemma så mycket jag bara kunde. Saknaden var enorm varje gång jag var iväg. 

Vi hade pratat om ett syskon. Men skulle vi skaffa ett syskon så ville vi inte ha för stor åldersskillnad. Kanske 2 år eller så.
Vi hade bara precis pratat om det lite svagt när det skulle visa sig att min Sambo var gravid igen. Lyckan blev total.
Men...

Nu börjar helvetet!
Hon blev inåt, jag kände inte igen henne och det blev lätt konflikter om småsaker. Jag ville verkligen få familjen att fungera. Hon insisterade på att jag skulle ta ett nytt jobb utomlands. Det kändes lite märkligt även vi behövde det för ekonomin. Det kändes lite som att hon ville bli av med mig. Jag vände på känslan och tänkte istället att det kanske skulle vara bra för oss.

Jag åkte på arbete. Vi brukade ha kontakt både via telefon i den mån det gick, men även via mail. Det blev inga bra samtal och hon verkade mer och mer negativ för allt. Svår att nå och jag började känna oro över hela situationen.
Hon var nu gravid med vårt andra barn tänkte jag och borde känna lycka.
Veckan innan jag kom hem fick jag ett sms från en kompis "Är du hemma redan?". Nej svarade jag, vad då?
- Vi tar det när du kommer hem då.
Jag grubblade över vad han ville, men släppte det ganska fort.

Väl hemma skriver han "vi behöver prata". Då hade han sett min sambo stå och kyssa en annan kille som var lik mig ute på vår balkong. Därav kom frågan om jag var hemma.
Allt började klarna för mig. Inte konstigt att hon ville att jag skulle vara iväg... Där var ju en annan kille med i bilden.
Detta vägrade hon bekräfta trots att han visste vad han sett.
Ett par dagar senare prata min sambo med min mamma i telefon. Hon räcker över telefonen till mig eftersom min mamma ville prata med mig också. När jag avslutar samtalet ligger ett sms öppet på telefonen (min sambos telefon).
"Längtar efter att träffa dig, vi ses på Tisdag. Puss puss"
Jag ser då att det är till en kille och börjar läsa konversationen. Ganska fort förstod jag att hon hade ett förhållande vid sidan om...dessutom gravid.
Jag sparade hans nummer och skickade ett sms från min telefon till honom "Min telefon dog, fick ta den andra. Kanske lättare vi ses på onsdag?, då är inte min sambo och grabben hemma"
Han svarar: "Ja det kan vi göra, längtar efter dig och då kan vi leka ostört. Puss"

Efter detta visar jag sms:en för henne. Iskall som hon är säger hon hånande "Och? Han är bara en vän".
Jaha..och jag är Jultomten?

Vi tjafsade en bra stund och jag valde att svälja detta om hon bara kunde sluta springa vid sidan om.  Hon lovade dyrt och heligt att aldrig mer ha kontakt med den där killen.
Dagen efter hittar jag ett mail på datorn. Det var hon som tog kontakt med honom den vägen istället. Det va ett ganska långt mail. Hon skrev att jag bara va en idiot och att han skulle skita i mig... Ja skulle ändå försvinna snart.

Jag visar henne mailet och hon börjar förneka...igen. ett nytt tjafs börjar och livet är såklart ett faktum. Dock väljer jag återigen att en ursäkt duger och om hon bara slutar...

Det blev bättre och det verkade som att hon kanske insett att familjen ändå va viktigare.
Kort därefter föddes vår andra son.

Men efter en sån här händelse blir man nästan paranoid och analyserar gärna mer än man behöver. Det blev aldrig riktigt bra igen. Jag började fundera på tiden hon var gravid. När vår son föddes och när hon skulle blivit gravid.  Hur jag än räknade så fick jag det till ca en vecka tidigare än uträknat...Den veckan jag var på jobb.
Jag ringer barnavårdscentralen som hjälper mig att räkna. Det visar sig att de räknar likadant och att han måste blivit till en vecka tidigare.

Jag konfronterar henne med detta och hon slår ut taggarna... Jag var sjuk i huvudet. Jag ringer då in till Familjerätten som gör samma uträkning och ber i telefon att få prata med min sambo. jag räcker över telefonen och hör då henne säga "Ja, jo ja vet inte...kanske det kan va så" samtalet fortsätter en kort stund och hon säger "Jag, jag går med på ett test".

Det blev ett faderskapstest. jag blev klassad som en idiot av henne för detta och jag var sjuk i huvudet.
Vi väntade på resultatet. Det var en oerhört jobbig tid. 

När resultatet väl kom så minns jag hennes ord som om det vore idag. "Vad var det ja sa, han är din"
Då ställde ja frågan...är det konstigt man undrar när alla fick samma uträkning, du va otrogen och du va osäker och gick därför med på ett prov. Men jag ska va idioten här?
- Hon blev tyst.

Detta är en väldigt kort historia på hur det var...hon var otrogen flertalet gånger.

En dag kom hon och sa att hon sagt upp lägenheten. Inte en fråga om jag ville bo kvar. Hon skulle flytta bara. Ok, men vi är väl två och vi måste tänka på barnen. Jag fick då en kort tid på mig att bestämma mig om ja skulle bo kvar (hon hade alltså inte sagt upp den) jag vill minnas att det var ca 14 dagar jag hade på mig, annars skulle lägenheten gå till någon annan. Det kändes lite tryggare...i 3 dagar, för där kom nästa smäll. Då får jag ett sms från henne "Lägenheten är uppsagd idag".

Jag hade ingenstans att ta vägen. Mina föräldrar stod med öppna armar och bad mig bo där tills jag ordnat annat boende. Så fick det bli.
Jag fick då hot efter hot om att jag inte skulle få ha barnen hos mina föräldrar så länge jag bodde där. Nu hör till saken att min barn och deras farföräldrar alltid haft en väldigt god och nära relation...Även till min sambo. Men nu var det annat ljud. Det var förjävligt och det va inte bra för barnen osv osv.

Hon bodde kvar i lägenheten under uppsägningstiden. Jag lät henne ta vad hon ville och hjälpte även till med slutstädningen...dum som man är.

Vi hade barnen 3 dagar var och det fungerade ganska bra. Jag fick inget besked på vart hon tänkt flytta. Men det visade sig när det var dags... hem till sin mamma. Det som hon tyckte va så hemskt gjort av mig. Hon skällde även ut min mamma och sa att hon inte var bra för barnen m.m.

Några månader senare skadar jag min hand ganska allvarligt och blir helgipsad över handen upp till armbågen. Det var inte lätt att byta blöjor och klä på barnen. Men min mamma ställde upp och hjälpte mig så mycket hon kunde. När barnens mamma får reda på detta blir det nya hot, både från henne och hennes mamma. jag skulle ta hand om barnen utan hjälp annars skulle barnen inte få träffa mig.
Istället för att känna tacksamhet till min mamma och att det va bra för barnen så gjorde hon så.

Det blev träffar på familjerätten titt som tätt där allt togs upp. Hon kunde inte få göra såhär, men fortsatte med sina egna regler, villkor och klagomål på allt.  

Jag väljer fortfarande att dra allt i korta drag då det annars skulle bli en väldigt lång läsning.

Jag och mina barns mamma har nu valt att testa ha barnen varannan vecka istället.  Det gick inte lång tid innan hon plötsligt ansökte om egen vårdnad. Väl där vinner jag målet och hon kom ingenstans med detta.
Vi var alltid i någon form av tvist...
Det skulle klagas på allt man kunde. En dag när jag skulle lämna barnen till henne inför hennes vecka med dem stannar jag utanför och ser att en flyttlastbil står parkerad utanför och hon springer med lådor. Varken jag eller barnen hade vetskap om någon flytt.
Jag väljer att inte brusa upp utan frågar om det inte är bättre om jag har barnen ett par dagar extra så hon kunde flytta i lugn och ro och det dessutom inte skulle bli jobbigt för barnen.

Nej, hon skulle ha dem mitt i kaoset. jag kunde inte göra något åt det.

En kort tid efter kommer jag en dag till dagis för att lämna grabbarna som vanligt och personalen säger "Barnen går inte här mer, dem har ju flyttat dagis"
- Va? Det måste va ett missförstånd.
Nej får jag till svar och vi sätter oss ner och pratar. Jag visste ingenting och vad är detta?
Det visar sig att barnens mamma då bytt dagis genom att lämna falska uppgifter. Hon fyller i att barnen bor på heltid hos henne och att dem aldrig träffar sin pappa.

Jag stod som i chock och visste varken ut eller in. Vad gör jag nu?
Det blev samtal till det nya dagisets chef som gjort tjänstefel eftersom jag skulle skrivit under då vi har delad vårdnad.
Det blev långa diskussioner och många samtal till Familjerätten som för en gångs skull var på min sida. De bad mig göra en anmälan om detta. Jag valde att inte gå vidare med det sålänge barnen hade sitt ordinarie dagis kvar. Så blev det.

Därefter kommer mammans barn till mitt arbete och ställer frågan: "Vill du va boendeförälder?". Jag blev lite ställd då jag inte riktigt förstod vad hon menade. "Att barnen är boende hos dig och jag har dem varannan helg ungefär".
Jag blev väldigt paff, men oerhört glad. Jag ville skrika av glädje!

Barnen bodde hos mig under ca 13 månader. Mamman hade dem varannan och ibland var tredje helg under denna tid.

Därefter ville hon ha dem varannan vecka igen. Självklart tänkte jag, barnen behöver ju oss båda och det är viktigt. Men jag visste också vad det kunde innebära...Fler problem.
jag fick alltid va på min vakt.

Hon flyttade ett par gånger till inom samma stad, dock fick jag aldrig den informationen trots att hon fått klara besked på att en flytt måste anmälas till pappan...men även till barnen i god tid så de får bearbeta det.
Men detta valde hon varje gång att va tyst om "Det hade ja inte med att göra".

Nu är barnen 5 och 7 år gamla. De har gått på samma dagis här och trivs kanon. Min stora grabb går nu i ettan. Han har haft en del koncentrationssvårigheter i skolan och får nu hjälp med detta. Han är väldigt långt fram i klassen med ämnena och trivs jättebra. Fröknar osv har varit underbara och tagit tag i honom på rätt vis och han är nu på väg att klara hantera sin stress. Det känns oerhö​rt bra som förälder att sånt fungerar.

Min minsta har haft en del problem när det gäller överlämnandet på dagis. Det har blivit gråt och tandgnissel de flesta gångerna. Men den senaste tiden har det fungerat jättebra och han har "växt" in i sin roll på dagis och längtar nu till skolan. Han pratar mycket om skolan, att få gå där tillsammans med storebror och vänner från dagis. Han har fått hälsa på några gånger och även hans mamma var där och hälsade på med honom, vilket känns jättebra.

Jag fick lappar att fylla i om skolplacering för min minsta grabb för några veckor sedan. Det känns stort "Den lilla börjar också skolan". En konstig men härlig känsla.

Jag bor lite utanför byn och har inte samma postnummer som nere i byn. Därför tillhör jag per automatik en annan skola. Men när det nu var dags att fylla i dessa papper så var det ju en självklarhet att fylla i samma skola som brorsan går på och där han vill gå. Dock vet vi ju alla att underskrift från båda föräldrarna behövs. Därför lämnade jag över lapparna samtidigt som det va hennes tur att ha barnen. Hon säger då "Ja tycker han kan gå på den andra skolan, se hur skolan format vår stora grabb"
- "Kommer inte på frågan svarar jag"
Inget mer blev sagt.

Därefter var det möte på dagis. Det var utvecklingssamtal inför skola. Där träffas vi. Jag lillgrabben och mamma. Vi pratar en hel del om vår son och hans utveckling. Så skönt det var att han känner sig trygg, att han pratar så bra om skolan och att han längtar dit.

Mamman sitter då och säger att det ska bli så bra och där finns ju både storebror, vänner osv.
Men även hur bra skolan va, så mycket hjälp vår stora son fått där och så underbar personal där är. Allt detta hör vår lilla grabb som nästan spricker av förväntan att få börja där.

Dock visade sig att hon skulle vägra skriva under papperna för skolstart på den skolan han längtar efter.

Jag står nu handfallen och förstår ingenting. Hur kan man ta detta ifrån honom? Och varför dela på två syskon som längtat så efter detta?
Hur kan man som mamma bara göra så...enbart för att sätta käppar i hjulet för mig. Den andra skolan ligger i en annan by 1.5 mil ifrån mig. Där känner han ingen och har aldrig varit där.

Hon har räknat ut detta och vet att jag tillhör ett annat postnummer. Hon tänker inte på våra barn, utan på sig själv.
Skriver hon inte på så blir det automatiskt den andra skolan.


Där står vi nu...
Hon vägrar att skriva på! Trots att det blir katastrof för vår lilla grabb. Vår stora kommer att bli djupt besviken och lika förkrossad som lillebror.

Nu blir det rätten (igen) och en ny runda...
Jag undrar hur länge man ska orka och när det ska ta slut. 

  • 1870 readers

Likes

Comments