På bilderna vittnas om saftkok, blåbärssylt, kumminost, kärnmjölkskaka, smör, yoghurt, tekakor och äggklocka.

När det är jobb uppöver öronen i form av förädling trivs jag som bäst. Att börja med en råvara, som varefter den bearbetas förändrar skepnad helt. När jag likaså har ett par fullt naturliga grundråvaror, och utifrån dem kunna arbeta fram en hel måltid är väl fantastiskt! Att med bara bär från trädgården kunna åstadkomma 5 liter saft, att tack vare korna i grannbyn kunna göra både ost och smör hemma i sitt eget kök, och med blåbär från skogen göra sina egna burkar med sylt. Mjölet och sockret är nog dom enda basvaror jag i dagens arbete inte kunde hitta hemma i min egen by. Men man får ha sinnena öppna, för plötsligt kan det komma upp grunden till en idé, så står man där med alla basvaror till hands hemma.

Inget smakar så gott som hemlagat, kanske för att det är då man förstår hur mycket möda och engagemang det ligger bakom, att även den lilla syltburken tar sitt?

Igår gjorde Mia-Li och jag färdigt smöret vi påbörjade dagen innan, av kärnmjölken gjorde vi en bärkaka till caféet, en kumminost av skummjölken sen vi tagit av grädden. Där utöver blåbärssylt, svartvinbärssaft, tekakor till caféet, och så provade vi yoghurten vi gjort dagen innan som stått och mognat över natten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ost, babyträffar, staketbygge och trädgårdsrensning. Dagarna går i ända och det här var bara några av allt dagarna består av just nu. Snart vankas semester åt Andreas och då ska nytt tak läggas på större delen av huset. Innan det ska staketet vara klart för förutom att vi måste ta tag i nästa uppgift kommer då en liten överraskning till gården..

Vecka 31, Classic Car Week, ska jag för andra året ha mitt sommarcafé och tills dess ska förberedande bakning göras och en och annan ost ska till och bli så jag har bara äkta vara att lägga på smörgåsarna.

Men vi kör på. Go for it!

Kompishänget lika uppskattat av mig som av lillskrotan. En chans att bolla tankar med varandra, eller bara prova nya leksaker.

Före och efter en välbehövlig rensning

Det växer för fullt i alla landen! Mina grönsaker - mitt i livet💚

'Sommarust' - En sommarost

Ettusentre, ettusenttvå, ettusenett.. Redräkningen fortsätter och förberedelserna är många, men med lite driv är snart det tungrodda staketet klart och frysen fylld med cafékakor.

Men såklart någonstans i det stora hela finns det alltid tid för att leka flygplan med lillan, och ta en kaffekopp i lag med en god januariost

Likes

Comments

Miali har en fantastisk farmor, som kan sticka och handarbeta så händerna glöder! Och igår bestämde jag mig för att sortera upp alla hemstickade kläder för att se vad som passade, vad som var i säsong och så vidare..

Men när jag väl lagt upp allt höll jag faktiskt på att få en chock! Aldrig kunde jag föreställa mig och definitivt har jag aldrig sett så mycket barnkläder på ett och samma ställe!

Så tur att det regnade hela eftermiddagen för tid behövdes för att reda ut vad som var vad. Idag tänker jag visa upp bilderna på allt jag hade att plocka med, för på att prova en del kläder en sista gång innan dom riskerar att åka undan ett par år..
Scrolla ner och titta du med! Ett av det är dom neongula kläderna vi klädde Mia i på hennes tredje dag i livet inför färden hem från BB den 26:e februari

Skriv gärna en kommentar om vad du tycker kring dessa kläder! Vad var sötast? De stickade kiten vinterkläder eller någon av klänningarna? Korten är på några av favoriterna.

Ni som träffat oss och sett att vi alltid har nya kläder, förstå att jag haft beslutsångest inför varje tillfälle vi klätt oss!

Och så dom favoriter vi nött mest på..

Stolt blev jag över min duktiga modell, som snällt stod ut genom alla klädbyten!💗

Och så två av sommarens alla klänningar
Varav den sista kom hon med under tiden jag fotade..
..dvs ständig produktion

Fick du också en favorit? Kommentera gärna!

Likes

Comments

Efter ett par helger då jag känt att vi mest knogat på hemma så är det skönt att idag känna att helgen varit två dagar som vi ägnat tid åt att göra något roligt ihop! Trots att det är mycket att göra på gården vill jag inte fastna i några hjulspår där dagarna går i ända. Och så tror jag att det är bra för familjen att få komma ifrån hemmet och bara vara med varann!

Många turer små

Lördag fick vi besök av Mias kusin! En grabb som nu är 4 år nu och till min glädje hjälpte han mig att rensa mellan trädgårdsplattorna och vakta gräsänder som bråkade med varann. (lite katten Findus😄 ) När jag och Miali sedan skulle måla staket åkte han med Andreas och kollade läget hos grisarna. Vid 16-tiden åkte han hemåt igen och snart tog Andreas cykeln bort till Djuptjärn för att sälja fiskekort.
Ett par helger om sommaren är det i Djuptjärn byfiske och olika medlemmar i fiskeföreningen säljer kort till de som vill vara med. Idag var det Andreas tur och för första gången i världshistorien kom inte en enda och ville fiska! Om det beror på värmen eller om det var för att det var Big Lake Run förblir osagt, men tur nog hade vi Mias farmor nere på gården precis och jag kunde ta mig en tur dit och bidra med sällskap och skitfiske. (Nappade en gång åt mig och den tappade jag)

Efter middagen gjorde vi en spontan biltur. Furudal - nordligaste delen av Rättviks kommun, har många fina byar och då Andreas farfar är från dom trakterna blev det dit vi for för att kika på hur och byar. Slutdestinationen blev Dalfors, som är ett gammalt brukssamhälle som ligger 5,3 mil från centrala Rättvik. Dalfors är en väldigt fin by i norra änden av sjön Amungen, där de vit-grå stenbyggnaderna av det gamla bruket fortfarande står välbevarade. Genom byn rinner en å vars mynning går ut i Amungen.

Ärteråsens fäbodvall

Det måste vara en av de mest välbevarade fäbodarna i landet är nog Ärteråsen. Och en av de vackraste. Säkert är däremot att det är en av de största bevarade fäbodar i Sverige.

Efter att ha morgonskött djuren, målat mer staket och byggt en baklastare till traktorn bestämde vi oss för att ta en tur hit. Förra året var vi hit en gång på hösten efter att fäboden stängt för säsongen så jag var väldigt exalterad över att äntligen få se fäboden öppen! Till skillnad från många andra öppna fäbodar drivs Ärteråsen av en förening som ideellt håller den igång. Inga kor mjölkas här men dikor går på vallen och en servering med fikabröd finns.

Ingen fäbod jag känner till har en utsikt som Ärteråsen! Med sin höga placering och sina öppna ytor ser man milslångt från vallen! Och därutöver finns även ett utkikstorn varifrån man kan se ännu längre!
Charmen med denna fäbod är att den är väldigt orörd. Ofta ser man idag "moderniserade" stugor och gårdar på många fäbodvallar. Vissa för att göra dem mer praktiska att bruka och andra för att ägaren har det som en sommarstuga mer än en fäbod. Så finns det dom som vill ha det "snyggt och bobart" och har stora villor, kortklippt gräsmatta och asfalterad uppfart på det som en gång varit en fäbod. Lyckligtvis är det nog inte allt för många.

Men Ärteråsen är en vall där enda vägen dit är en bredare stening stig från att att man klivit ur bilen i änden av en grusad skogsväg. Kanske är det svårigheten att ta sig den sista biten dit som gör att vallen inte är attraktiv att renovera upp till något mer nutida, eller så är det tack vare föreningen och deras vilja att bevara fäboden i sin ursprungliga anda. Trots det har man ändå varsamt bevarat stugorna underhållna. Av de en gång 22 eldhusen finns ännu 12 st kvar, vilket är många med tanke på att det är en fäbod med sin storhetstid för 150 år sedan.

Även här blev vi varmt välkomnade och av den kaffekopp, kakorna och varsin tunnbrödsrulle fick vi allt serverat vid bordet. Kvinnan som serverade oss visade mig runt lite och berättade om fäboden idag, djuren och verksamheten. Andreas och Mia gick och pratade lite med kossorna..

Efter fikat gick vi och kikade runt bland kor, stugor och gärdesgårdar. I två mycket gamla stugor finns ristningar på väggarna, varav den äldsta är daterad till 1662. Men fäboden ska vara ännu äldre, man gissar på att den brukades redan på 1400-talet.
Vårt besök avslutade vi med att skriva ett par rader i gästboken.

Mia var som vanligt på sitt bästa humör och tittade med stora ögon på allt som rörde sig, flirtade med bordsgrannen och dansade ett par steg på bordet.

Och så 40 kg potatis..

Som rubriken lyder. Söndag eftermiddag avslutade vi med att för andra gången denna vecka värma upp pannmuren och koka potatis till grisarna. Men när det gäller grisar och potatis ska ni veta, att då är det inte 4 st potatisar som gäller utan 4 st 10-kiloshinkar..!

Avslutningsvis visar jag upp hur det ser ut vid dammen i Dalfors!

(Källa bild Dalfors: Geografi.nu)

Själv hade jag så fullt upp att titta själv att det inte blev ett enda foto under hela turen...

Likes

Comments

Morötter, broccoli, rädisa, sallat, sockerärt och timjan. Det är några av alla de grödor jag gått in för att kunna få plocka in ur mig egen trädgård. Men har jag verkligen så gröna fingrar egentligen?

Idag tänkte jag skriva lite om min odlingshistoria, från min första sockerärts-ärta i jorden till mitt fullstora gröna land idag. Om du som läsare känner att du inte har speciellt gröna fingrar kommer du efter detta inlägg garanterat känna dig bättre till mods!

Och bredvid Andreas grönskande potatisland skymtade man små centimeterhöga rödbetsblad i gräsmattan...

Mitt första år gjorde jag precis som amatören alltid gör. Jag målade upp en sinnesbild över min stora trädgård full i gott hemodlat och hur jag till hösten skulle skörda kilovis av alla möjliga olika grödor.

Så jag köpte fröpåsar av alla möjliga sorter, hämtade min spade och grävde ner allt lite här och var. Lyckligtvis var ärterna det första jag satte till jorden. Dels för att sockerärt är det jag uppskattar mest ur grönsakslandet, och dels för att det var väl det enda som jag fick äta mer än ett litet strå av...och därmed ändå stolt kan säga att min absolut första odling lyckades jag med oavsett hur resten gick

Isbergssallaten gick i och för sig också bra när jag väl kunde urskilja vad som var isbergssallat. För man skulle kunna tro att jag tog begreppet "så på friland" bokstavligen när jag krattade till jorden jämn och slät och i princip slängde ut lite frön av sallat, dill, timjan, persilja och rädisa. Stunden efter går Andreas förbi och frågar om jag tänkte gissa vad som är vart. Först då inser jag att jag inte ens vet vart jag sått fröna i mitt alldeles släta land!
Första rensningen blev därför ett mysterium och kanske var det därför jag aldrig ens såg skymten av persiljan (som förmodligen åkte på komposten innan jag ens visste hur första bladen av persilja ska se ut.)

Lyckligtvis tog jag lärdom av det när jag några veckor senare skulle så mina morötter, lök och rödbetor..
Som jag skrev i inlägget 'småskaligt jordbruk och pyttejordbruk' har vi en aningen större odling av potatis. Eftersom potatisodlingens storlek innebär traktor och brumbrum är det den del av jordbruket som intresserar Andreas mest. Vad gäller mina morötter så bestämde jag mig att borta vid potatislandet skulle det "långtidsväxande" sås och därför tog jag hästen dit en dag med spade på ryggen och frön i ryggsäcken. Jag minns det som en morgon full med knott och medan Phillip betade en bit bort slogs jag med knott och broms i ett försök att få ner mina frön. Felet med placeringen av detta land var just placeringen..

Andreas intresse för potatisodlingen innebar också att han skötte den mest. Jag i min tur åkte därför inte så ofta och rensade potatis och i den vevan glömde jag av det jag själv satt där borta.
Någon gång i mitten av juli slog tanken mig och jag åkte dit för att rensa bort lite ogräs, baja mig själv över hur jag glömt av landet och sedan åka hem och glömma av det lika fort igen. Andreas skötte sina 27 rader á 25 meter potatisplantor utmärkt, och bredvid hans grönskande potatisland skymtade man små blad av rödbeta i gräset.
Den hösten tog vi upp en näve morötter, lika mycket lök, hälften så mycket rödbeta och 300 kg king edward..

Krusbär har alltid varit en favorit för mig och därför var det självklart att jag köpte mig en liten krusbärsbuske som jag satte precis där svärmor berätta att hon en gång haft en sagolikt stor krusbärsbuske! Det visade sig att krusbärsbuske var en favorit för hunden Sigge, och oj vad jag svor den dagen det bara var ett hål kvar i backen! En bit bort låg en vältuggad flishög med spår av krusbärsblad.

I slutet av sommaren kliade jag mig i huvudet över varför jag satt gräslök på två ställen och vart purjolöken tagit vägen. Intressant nog var ena raden gräslök väldigt lik purjolök i smaken..

Nya år och nya tag!

Antagligen har mina erfarenheter gett mig lite jäklar anamma för nu går det framåt för varje år! Fortfarande beställer jag hjälp med förodlingen av tomat av min morbror, som tillsammans med min moster varit mina bästa rådgivare vad gäller grönsaksodling. Alltid ringer jag någon av dem så fort jag ska så något nytt, eller omplantera något som jag inte vill misslyckas med! (då följer man anvisningarna lika punkt och prickat som beskrivningen av hur man sätter ihop en IKEA-möbel) Och resultatet av det har gjort att jag första gången lyckats förodla broccoli, gurka, spetskål, purjolök, vitkål och timjan utan allvarligare epidemier eller massdödsfall.

Dessutom kan jag stoltisera med mina fyra vattenmelonplantor som nu står ute i växthuset efter att de två år i rad inte tagit sig eller dött innan de ens fått sitt tredje blad! Fortsättning följer gällande dessa...

Fast med hyttande näve sprang jag ändå..

Årets hittills enda fadäs var när jag nyligen sått klart i stora landet. Med krut i benen sprang Sigge i full fart innan jag ens hann reagera..
...raka vägen ut i nysådden och kort där på jag efter med hyttande näve. En veva bort och en veva tillbaka, sen en veva bort igen bara för att leka med den tokiga kvinna som var honom hack i häl!

Tips till dig läsare:
  • Ta dig inte vatten över huvudet och börja med få sorter
  • Var noggrann, håll efter, slarva inte och läs instruktionerna
  • Ta hjälp av kunniga
  • FÖR GUDS SKULL LÅS IN HUNDEN!

Avslutar inlägget med att stolt visa upp en av mina hem(köpt)odlade penséer [mallig gubbe😊]

Likes

Comments

För mig det bästa av två världar..

Vissa kan fundera, men jag gör inte längre det. Hur hinner man och hur gör man för att kombinera hästintresset och barn?

Den senaste veckan har jag äntligen lyckats ägna mer tid med mitt stora svartvitfärgade hjärta än vad jag gjort under våren. Nog tog det inte många dagar innan jag var uppe i sadeln igen, men att rida "som vanligt" blev ur tidsaspekten så klart svårare än var det varit innan. Många av de ridturer jag tagit har varit med Mia hemma med Andreas, eller att jag red och han gick med henne i vagnen. Mysigt, skönt att sällskapa, skönt med egentid. Men det är ju inte dit jag vill, när jag tycker att barnet, intressen, arbeten och livet ska sitta samman i ett enda. Menar inte att man ska glömma av den där lilla andelen egentid alla pratar om heller, men jag vill inte att mina vardagliga sysselsättningar ska lösa av varann någon slags rättvis fördelning av tid.

Men vad är då djurintresset och träning av häst? Intresset är att ägna tid åt något man gör oavsett om det är lönsamt eller inte.

Bad gäller hästtränigen så har man tvättäkta allroundhäst till gårdshäst så är all träning bra träning. Dvs. inte bara rida dressyr, western, hoppa. Målet är ju att spendera tid för sitt intresse och aktivera djuret som man delar intresset med..

Som sagt har jag kunnat ägna mer tid åt Phillip den senaste veckan än jag gjort innan. För den veckan har jag tänkt så här:

Träna hästen stående bredvid är inget nytt egentligen. Men att för min del, var stå med barnvagnen i ena handen och smacka på Phillip i syfte att utmana hans hoppförmågor väldigt nytt! Hagen gjordes om till hinderbana och med stort intresse seglade hästen högt över hindren. En oprövad talang men ett resultat som helt klart var betryggande om vår dotter skulle få intresse för hästhoppning i framtiden!

Även lilla Ior fick prova vara med på ett hörn..

Gången efter blev det ett ridpass och lite frihetsdressyr i hagen, men då med Mia som publik på utsidan av arenan.

Återkommande är det bästa

Fast de dagliga rutinerna hör ändå till favoriten. Varje morgon när vi båda vaknat promenerar vi upp till natthagen för att hämta häst och åsna, sedan borstar jag dem medan Miali sitter som en (mestadels) glad jollrande hejarklack. Därefter släpps dom in i hagen och vi kan knalla vidare till nästa syssla.

Jag får tacka för att ha så snäll häst så det går att blanda dessa två vackra världar!

Och ännu hellre när lilltjejen också ville vara med och klia häst. Phillip stod och myste till max när hon plockade i manen med förtjusning. Men när hon var på väg att smaka på den tyckte jag att det fick räcka..


Likes

Comments

Det fina med att bo på landet är den där guldkanten man inte kommer undan. Det enda som händer utöver det vanliga idag är att jag ska till Leksand och träffa en studievägledare inför de kurser jag ska läsa ikapp under sommaren...inte så tilltalande för min del.

Trots det kommer jag inte undan morgonskötseln av djuren samt att jag är tvungen att gå över gården till bilen. Så varför inte njuta av att man har det bra på vägen!

Nytt inlägg om vad som hänt de senaste dagarna med midsommarfirande och delaktigheten i en bystugeförening, hästträning i kombination med föräldraskap och sommarens första ost!

Delar under tiden med mig av några morgonbilder.

Likes

Comments

Den 22:a juni brummade hela Gärdsjö...

..För i år var midsommarafton den 23:e och innan dess måste alla klippa gräsmattan!

Jag och Mia låg steget före den här gången och klippte gräset redan i onsdags, vilket gick finemang!

En by med traditioner..

Likt nästan alla andra har gärdsjöborna sina trogna traditioner kring midsommar. Tisdagen ska stången, som stått uppe sen fiol, tas ner och gammalt löv ska av. Torsdagen ska den kläs på nytt med gröna björkkvistar och då hjälps många bybor åt. Lördagen (midsommardagen) reser vi stången och det görs med muskelkraft till spelmännens musik och folkets jubel. Därefter tågar man till bystugan och fikar: kaffe - kaka - korv.

Flera majstänger genom åren

Sen början har majstången i byn flyttat minst två gånger mellan olika platser. Första tiden stod den vid bystugan, men när byvägen byggdes ut i början av 1930 flyttades den längre bort i byn. Där stod den tills det vid ett tillfälle under kriget åkte förbi en officer och såg majstången med flaggan i topp. Självklart fick man under den tiden inte ha flagga uppe dygnet runt, året om och i och med det tog man ner majstången för ett par år...
Men en annan bidragande orsak till att man slutade kan även ha varit att många under den tiden utvandrade till Stockholm för att söka arbete, varför det blev kort om folk att engagera sig.
Men! 1957 återupptogs resning av majstången i byn. Då på den nuvarande platsen vid vägen ner mot sjöbron. Sen dess har den inte flyttats mer, men däremot bytts ut eftersom den ett år gick av i samband med resningen. Någon gång på 80-talet var det.

Den absolut första majstången man känner till i byn står numera på skansen (har gjort det åtminstone). Den flyttades dit år 1891. Det sägs att folk från byn själva fraktade den dit men att när de väl var framme fick de knappt betalt för att ha tagit den dit, trots att de i och med flytten missat flera värdefulla arbetsdagar.

Enligt orginalbildtexten står det att första majstången är klädd med en tvärarm där det f.v. är gubben och gumman som slipar, sen ett tomrum där figuren fallit av, sen mittstången. På andra sidan en kulla, en spelman med fiol, en gubbe med brännvinsglas och flaska. och längst ut en mindre spelman med fiol.
Ovan och under är majstången klädd med stjärnor och pilar.


t.h. Första majstången som stod vid bystugan

under. Gubbarna på tvärarmens ena sida

De två olika majstängerna på den nuvarande platsen

Bildtext: Dans kring majstången år 1957 och år 2015

Fakta om majstångens historia är taget dels ur gärdsjöboken och dels genom att frågat äldre folk i byn


Glad midsommar gott folk!

Likes

Comments

Som jag skrev förra torsdagen hoppades jag på att vi skulle hinna med en liten biltur, Mia och jag. Det gjorde vi. Tidpunkten för resan var spontan, men platsen vi skulle till var väl vald och planerad i förväg, det var en resa jag längtat efter sen första flyttfågeln visade sig tidigt i våras.


Varje år när vintern dött börjar skällorna eka mellan bergen..

Det finns en typ av plats på den här jorden som mitt hjärta klappar extra hårt för. En plats bortom modern tid stress och prestationer. Men även bortom dess bekvämligheter och tillgångar. Långt ut i skogen, många gånger flera mil från nutida bebyggelse. Det är istället en plats med närhet till naturen, där man sen urminnes tider nyttjat dess ursprungliga orörda skick som en tillgång, i ett simpelt självhushåll

...Jag skriver så klart om fäbodväsendet!

Fäbodarna har alltid varit som en naturlig del av dalarna och norra Sverige. Sen medeltiden och enligt vissa skrifter ännu längre tillbaka har dessa platser funnits som en tillgång till bete åt djuren om somrarna, då byarnas marker inte räckte till. Simpla hem för ett liv sommartid, där framför allt flickor och kvinnor jobbat med att sköta och mjölka djuren, vakta dem och förädla mjölken till hållbara varor som kunde sparas över hela vintern. Men eftersom det också var en plats så långt från bebyggelsen så har det för många flickor också varit en fristad.


Av alla fäbodar som en gång funnits är inte så många längre i bruk. Men en av dom som är det är Skallskogs fäbod utanför Leksand. Där bor om somrarna Land Alice med sina kor. När jag och Mia kom in på gården välkomnades vi och genast gick hon in och kokade kaffe. Utanför puttrade messmörskoket ovan en liten eld. En 'piga' hade hon som med sina fyra getter bodde där och hjälpte till.

Jag frågade och Alice berättade om fäbodens tider och rutiner. Av de fem korna mjölkades en medan övriga fyra fortfarande gick med sina kalvar. Av mjölken gjorde dom smör, ost och messmör. Utöver det bakade dom allt bröd själva i stugans bakugn.

Hon visade mig runt i stugan och berättade att huset varit en skola från början men att hon själv ärvt det av sina föräldrar som innan henne brukade fäboden. Hon berättade också om vardagen och hur korna vissa dagar gick sina långpromenader vilket i sin tur ledde till att dom ibland inte kom hem förrän sena kvällar och då kom man inte igång med kvällsmjölkningen förrän vid tio! Och sen upp halv sex igen för morgonmjölkning. För mig som själv jobbat på fäbod kändes det så välbekant, tidiga mornar, fullt upp hela dagen och man visste aldrig vad som under dagens förlopp skulle hända. Samtidigt såg jag i hennes blick den välbekanta känslan av att trots det vara tillfreds med det här livet.
Efter hennes visning tog jag mig ett varv på egen hand, kikade på korna och tog lite kort innan vi begav oss hem igen. Mia som haft fullt upp med att se sig om, skratta till dom som titta på henne och försöka välta mors kaffekopp somnade så fort jag satte henne i bilen.



Långt innan jag ens visste vad en fäbod var försökte jag sätta ord på en tillvaro i självhushåll, med närhet till sina djur och i samspel med naturen. Inte hade jag då kunnat ana att det faktiskt fanns på riktigt i modern tid, och dessutom bara på andra sidan länsgränsen.

Nu när jag har Mia känns det viktigt för mig att låta Mia ta del av en sådan tillvaro redan från början. Även om hon är för liten för att reflektera över vad som skiljer detta lantbruk från modernt lantbruk (inget ont om "vanliga" Svenska bondgårdar) så hoppas jag ändå att honredan nu kan känna känslan av lugnet och den avslappnade tillvaron. Men så småningom hoppas jag att förståelsen av det här samspelet mellan människor djur och natur kan påverka hennes val i framtiden, en medvetenhet om hur vi lever, och hur man kan leva. Även om vårt lilla lantbruk hemma är lite åt samma håll så är fäbodar att ta det steget längre!



Dessutom är ett besök på en fäbod en riktig historieresa! Redan på sin egen storhetstid var dom omoderna eftersom dessa små samhällen långt ut i skogen inte klarade av att hänga med i tiden. Och sen dess har många av dem stått orörda och bevarade i stil från sin egen tid: 1700 - 1800-tal.. Den som idag brukar en fäbod ser åldern som en del av det hela. Dels för stämningen, men kanske mest för att dåtidens redskap är de som är bäst anpassade för fäbodlivet. Därför står den som fortfarande idag brukar en fäbod med trätråg, kopparkittel och smörkärna med handvev.

​Trött tjej efter myser ikapp med korna på vallen ❤

Likes

Comments

Söndagen den 18/6 - en dag då solen lyste

Inte på himlen, men inom oss!

Så oerhört nöjd jag kunde bli med den här dagen! Lite stressad hela veckan över att jag inte är van vid att arrangera så stora händelser. Men faktiskt gick det här så bra att jag kanske till och med i framtiden törs skaffa fler barn som ska döpas! Inget glömt och inget gick fel. Enda var att jag nästan glömde att berätta för prästen vart vi skulle vara.. men hon hittade rätt ändå!

Bara de närmsta släkt och vänner bjudna, men trots det blev vi 45 st. Utomhus i "gammal gårdsmiljö", lantligt, spelmän från byn och kakbuffé på hembakat är en sammanfattning i en enda mening.

Blev lite foton i blandat skick och kvalitet

Likes

Comments