View tracker

Hej alla ni som fortfarande följer mig.

Jag vet att jag som tidigare nämnt är URKASS på att uppdatera här, men jag tänkte jag skulle göra ett sista försök.

Det har hänt väldigt mycket det senaste och den allra största nyheten måste jag väl säga är att jag och Jonathan väntar barn :) YAAAAY! En liten flicka är beräknad att komma till världen den 17:e December.

JAG LÄNGTAR IHJÄL MIG!!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag befinner mig just nu i en tid där jag känner att motivationen är viktigast. 

Med en hjärnan som går på högvarv under dagens alla sekunder och ett hjärta som ständigt växlar mellan kärlek och hat försöker jag någonstans att hitta en motivation till att ta tag i saker i mitt liv och skapa en form av stabilitet i min egen vardag.

Jag brottas med mina tankar och kämpar med att låta det goda ta över det onda och hur lätt det än låter så har jag varit här förr och jag, av egen erfarenhet, vet att det inte är så lätt.

Det här är bara början och jag har en oerhört lång väg att gå men jag känner för första gången på länge att jag har motivationen.

Motivation till att bli glad. Motivation till att kämpa. Motivation till att ge allt.

- Go big or go home!

Likes

Comments

View tracker

Året var 91 och det var början på Oktober. Serberna började sakta men säkert försöka ta över Kosovo. Männen misshandlades och blev av med sina jobb och gjorde därför allt i sin makt för att fly landet. Min pappa åkte redan tre veckor innan mamma kom iväg med mig och mina syskon. På sin resa till Sverige blev bussen som pappa satt på ett flertal gånger stoppad och män och unga pojkar blev dragna ut ur bussen och pappa var livrädd för att det skulle hända även honom. Han hade tur och fick åka med bussen hela vägen till Göteborg där han anmälde sig till polisen och blev inskriven på Tre kronor hotell i väntan på oss.

Min farbror som vid dethär laget redan bodde i Sverige skickade mamma 3000 kronor till pass och det som behövdes för att vi skulle kunna ta oss vidare.

Mamma med sina fem barn, alla under 7 år, fick bara ha med sig en ytterst liten handväska där hon knappt fick plats med någonting. Även denna gången stoppades bussen ett flertal gånger och Serberna tvingade med folk ut ur bussen och tog dem gud vet var.

Väl framme i Göteborg anmälde även mamma oss till polisen och vi skickades till Sagåsens flyktingförläggning.

Mamma knuffades in i en taxi med en främmande man, fyra små barn i baksätet och en liten i knät. Okänt språk, okänd man, okänd plats.. var skulle vi hamna? Vad kommer hände med mig och mina barn? Mamma var livrädd.

Taxin stannade. Mannen slängde upp dörrarna och mamma gick så fort hon bara kunde ut ur bilen.

Ett litet rum väntade på oss.

Där stod mamma med sina trötta, frusna, hungriga och rädda barn. Inga rena kläder, inga nya blöjor, ingen mat.. ja, ingenting hade mamma för att underlätta situationen för henne och oss. Hon gjorde det hon kunde vilket var att bädda ner oss i en varm säng och försöka ge oss den lilla trygghet hon själv hade kvar.

Dagen därpå fick mamma en lite lapp med ett matschema på men då hon var rädd för att gå utanför dörren valde hon att stanna kvar inne på rummet. Allt var så okänt och hon kunde inte göra sig förstådd hur mycket hon än ville.

En släkting till oss kom och knackade på. Han bad mamma gå på ett möte hon hade blivit kallad till och tog hand om mig och mina syskon under tiden. Tillbaka kommer mamma med en slant eller två och ett leende på läpparna. Hon bad släktingen åka och köpa blöjor och lite kex som jag och mina syskon kunde äta.

Två dagar senare blev vi förflyttade till en ny förläggning vid namn Vintergården, även det i Göteborg. Då fick även pappa vara med.

Efter två veckor på detta hotell släpptes det en bomb på hotellets tak. I ren panik sprang alla ut ur hotellet och stod ute på gatan i kyla med knappt några som helst kläder på sig.

Vi sattes på en buss utan dörrar och frös nästan ihjäl. Tillbaka till Sagåsen igen.

Dagen därpå blev vi ytterligare en gång förflyttade, denna gången till Backamo där vi bodde i två år.

Vid dethär laget var både mamma och pappa trötta på att skickas fram och tillbaka utan någon som helst aning om vad nästa steg skulle bli.

Två år spenderade vi i Backamo.

Sedan flyttade vi till Ulricehamn och bodde här i ett år för att sedan skickas till Kristinehamn, Värmland.

Två år senare - Äntligen uppehållstillstånd.

Mamma och pappa fick välja var de skulle bosätta sig och valde Ulricehamn då kusinerna bodde här.

17 Februari 1996 flyttade vi tillbaka till Ulricehamn.

Efter ett år i Ulricehamn fick vi svenskt medborgarskap, mamma och pappa skrevs in på SFI och lärde sig språket på sex månader.

Den sommaren besökte vi för första gången Kosovo igen.

Två till tre år senare fick båda mina föräldrar jobb.

-----

Jag inser när jag själv läser dethär, eller lyssnar på mina föräldrar när de berättar för mig om vad de fick gå igenom, att jag aldrig kommer kunna förstå. Jag var där, jag var med, men jag kommer aldrig kunna relatera till den rädslan min mamma kände, eller den trygghet som försvann i båda mina föräldrar när de splittrades.

Den styrka som finns i båda min mamma och pappa och framförallt som fanns då för att ta oss hit, där vi är idag är fantastisk.

Jag beundrar det hos dem!

Så även om man inte kan relatera till det så kan man åtminstone försöka förstå att det finns en historia bakom allt och alla.

Likes

Comments

Hejsan : ) 

Hur är läget med alla?

Idag har jag bara varit hemma. Helt från ingenstans åkte jag på någon form av halsont, vilket är jäkligt drygt, speciellt med tanke på att jag ska jobba imorgon. På tal om det, det blir andra jobbdagen på över två veckor vilket känns tufft, speciellt eftersom det blir ett långt pass från morgon till kväll. Har man inte jobbat på länge så vill man inte börja med värsta monsterpasset det första man gör, men men, det får gå.

Nu ska jag fixa lite mat till morgondagen, hoppas ni får en fin fredagskväll.

PUSS

Likes

Comments

Hej alla underbara.

Idag har varit en seg dag. Jag gjorde mig iordning för att träffa en kompis som jag inte träffat på jättelänge, men sen ringde hon och var sjuk. Nu sitter jag här sminkad, och reda för att göra något men utan något att göra. Sånt är så tråkigt.

Jag har köpt en kalender idag iallafall så jag får väl fördriva tiden med att fylla i den.

Jag hoppas ni har haft en underbar dag.

PUSS

Likes

Comments

Efter att ha suttit och pratat i telefon med en utav mina närmsta vänner, som jag för övrigt blev vän med tack vare min blogg fick jag för mig att gå in och läsa hennes första kommentar till mig. Där kom jag in på alla andra kommentarer som jag fått och blev så sjukt glad, tacksam men också inspirerad till att verkligen, på allvar ta tag i dethär med bloggandet igen. Jag vet att jag har varit oerhört dålig på det, men när inspiration inte finns är det väldigt svårt att hålla lågan vid liv.

Jag ska börja med att uppdatera oftare, med både inlägg och bilder.

Jag hoppas jag fortfarande har några läsare kvar som håller hoppet uppe.

KRAM!

p.s om 12 dagar åker jag och Jonathan till Sardinen, det ska bli så jäkla skönt.


Något jag ritade igår när jag satt ute på balkongen i solen.

Likes

Comments

Igår grillades det tillsammans med Jonathan, syster och hennes pojkvän.

Gårdagens



 

Likes

Comments

Idag har jag varit och fikat med syster. Hon bjöd mig på en födelsedagsfika, det var väldigt mysigt. Innan det var jag hos Evelina en sväng och drack lite te och myste, alltid lika trevligt.

Utöver det kom jag i kontakt med två nya jobb som jag hoppas att jag får. Det hade varit skönt med lite extra pengar faktiskt.

Här får ni en bild på hur jag såg ut idag.

PUSS

Likes

Comments

Jag vet att jag pratar om att jag ska komma igång med bloggen igen, jag vet också att det aldrig blir så, vilket jag är hemskt ledsen för. Jag kan väl säga att jag helt ärligt inte har någon motivation till att skriva. Det har hänt väldigt mycket sedan sist och jag skulle väl egentligen behöva skriva av mig lite, men just nu känner jag bara att jag inte orkar.

Nu har man iallafall fyllt 24... och det känns.

Likes

Comments

Jag vet att det var på tok för längesedan jag senast skrev och det finns väl oerhört många olika anledningar till varför det har blivit så. Jag tänker inte gå något djupare in på det utan tilllåter mig själv att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen. 

Det har hänt oerhört mycket sedan sist, vilket vore konstigt som det inte var så. 

Jag ville väl bara säga hej och meddela att jag lever!

Puss

Likes

Comments