View tracker

Morfar, ja du... När jag hör de så tänker jag på så många olika grejer. Jag tänker på en man som ena stunden ligger i soffan för att antingen vila och titta på nyheterna för att sedan gå ut i skogen eller hugga ved, jag tänker på en man som skötte om allt som mormor inte klarade av. Jag tänker på en man som kompletterade min mormor, jag tänker på en fadersfigur och en stor förebild. Jag tänker på allt han gjort för alla runt omkring honom och hur genuint snäll han är. Jag tänker på en man som står för sitt ord. Jag tänker på en envis man, oerhört enveten emellanåt. En bra fader, en bra morfar, en bra gammelmorfar och en bra man. Jag kan inte tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig i mitt liv, han har lärt mig nya saker, han har fått mig att se livet från olika synvinklar och han har lärt mig att finna det bra i det dåliga. Men något jag är extra tacksam över är att han alltid har funnits där, i vått och torrt, dag som natt. Han är en man som man alltid har kunnat räkna med. Det är svårt att hitta en människa som honom och min mormor måste vara oerhört lyckligt lottad som hittat en man som honom. Han är väl lite bitter och butter ibland men det spelar ingen roll för när de kom till kritan så ställde han alltid upp ändå. Alltid. Jag ser på hans barn och jag tänker på alla olika egenskaper som de fått från honom. Mamma har ärvt hans envishet, Maja har ärvt hans starka och driftiga sida, Mona har hans goda tänk och Uffe har hans bestämda men snälla sida. Å det känns lite som en trygghet att se detta, för då känns det som att jag har kvar en liten del av honom i alla. För jag ser på dom och ser lite av honom. Men det finns en som jag ser honom lite extra i och det är Johan, inte för att dom är speciellt lika men dom hade ett speciellt band ihop som jag inte riktigt kan beskriva. Jag tror han varit en sorts fadersfigur för honom, precis som att mormor har varit en moderfigur för mig. Det finns 1000 grejer jag tänker på när jag hör ordet morfar, men mest av allt så tänker jag på en människa jag älskar djupt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej hej, tillbaka IGEN. Standard, typ 1 inlägg om året känns det som. Haha jag suger. MEN Omg va jag har mycket att berätta, bra och dåligt dock!

Likes

Comments

View tracker

Han har funnits i mitt liv sedan jag föddes, han har varit någon jag sett upp till. Han har inte varit så bra förebild, han har gjort saker och det har hänt honom saker som inte är bra. Men för mig var han stark, han var cool, jag ville vara som honom, jag ville se världen så som han såg den. Jag gjorde så mycket för att få vara med honom, jag ville ha hans uppmärksamhet. Jag pratade om honom i skolan, jag skröt om honom och hur fräck han var. 

Tyvärr så är det bara så att han inte sett hur mycket han betyder för mig och jag har aldrig fått den uppmärksamheten av honom som jag behövde från honom när jag var liten. Jag var tredje hjulet, hela livet, För dom var killar och äldre än mig.

Han har ändå funnits där när det varit för jobbigt med mamma eftersom han själv vet.

Det är inte hans fel, han förstår inte att det sårar.

Men det är okej.

Han är ändå min bad ass bror.


Likes

Comments

Jag kommer ihåg första gången jag verkligen var rädd, rädd att både förlora den jag älskade och mig själv. Det var som att stå framför ett stup och någon försökte putta ner mig men jag gjorde allt i min makt för att försöka stå kvar. Den ångesten och rädslan går verkligen inte att beskriva. Jag va så maktlös, jag kunde inte ändra på hans beslut, hur mycket jag än ville. Jag kunde inte tvinga honom att vara med mig.

För att ni ska förstå varför jag verkligen ville hålla fast i allt måste ni veta lite om min bakrund, ska försöka ta det så kort som möjligt.

När jag var liten så skildes mina föräldrar och jag hade liksom inget annat val än att flytta med min mamma, som då var en bra mamma.
Vi bodde då hos min mormor och morfar, helt underbara människor som jag har mycke att tacka för. Men något år senare flyttade vi till Trollhättan till mammas dåvarande kille. Då förändrades allt. Min mamma förändrades till det sämre och hon gjorde saker som verkligen satt sig. Jag hade inget eget rum eftersom min "halvbror" hade rummet och jag sov på en bäddsoffa då han var hemma. Min mamma hade då alltså umgänge när jag låg i samma rum, ja antagligen trodde hon att jag sov och att jag inte förstod. Men jag var vaken, å på så vis grät mig till söms ofta eftersom jag inte fattade mer än att det gav mig obehag. Där startade mina sömnproblem, då va jag 6år.
Det gick något år å sedan började bråken mellan dom och jag fick höra både det ena och det andra, jag hade en mamma som mådde dåligt, riktigt dåligt och det gick tyvärr ut över mig. Vi flyttade sedan hem till mormor och morfar igen. I samma veva bråkade mamma en del med pappa och jag fick inte längre träffa pappa lika ofta som innan.

Det kändes ändå bra att komma tillbaka till mina morföräldrar för där fanns min trygghet. Men min mamma blev sämre och började straffa mig för olika saker. Hon blev även avundsjuk på att jag fick så mycket kärlek av folk runt omkring mig. Hon nekade mig den kärleken som andra gav mig genom att be mig göra något eller efter att vårat besök har gått så fick jag skäll. Hon talade om för mig att de betedde sig äckligt mot mig och att jag ska gå där ifrån när dom gör så. Hon fick mig må dåligt över att någon tyckte om mig. 

Ständigt fick hon mig att känna skuldkänslor för saker som inte var mitt fel, så som att hennes jobb inte var bra å det var mitt fel eftersom hon var tvungen att försörja mig. 

I skolan har jag alltid haft mycke vänner och lärarna har nästan alltid gillat mig. Men något stod ändå inte rätt till, har både haft svårt för att läsa högt och skriva inför folk. Jag har svårt att sitta stilla, vara tyst och göra det jag ska. Ingen märkte dock detta eftersom jag alltid varit duktig på att gömma det som varit fel, eftersom jag är van att min mamma blir arg om jag inte gör det jag ska och sköter mig. Det fick inte vara fel på mig för då blev mamma arg. I 4de klass tror jag det var som min mamma slutade komma på mina kvartssamtal i skolan. Så jag fick åka dit själv eller med min mormor. Vi fick även veckobrev och liknande men jag vågade aldrig ge dom till min mamma eftersom hon blev arg över saker som stod. Ibland fick vi hem saker som förälder skulle skriva på men ibland rev hon sönder dom och sa "dom får fan klara sig utan". Mina lärare visste hur hon var så jag fick vara ett undantag, jag behövde inte ha min mamma på föräldrar möten, behövde inte ha hennes underskrift osv. Jag klarade mig själv.

Ingen förstod dock hur illa det var. 

När jag var 8år så hade min mamma en kille i Karlskoga och hon var borta mycke, hon lämnade kvar mig. Och helt ärligt, jag kände mig lämnad. En dag så skulle jag skoja med min mamma å så sa jag med en lite roligt ton "glöm mig inte mamma för då får du stryk". Det fick jag käka upp... Mamma blev så arg... Men aldrig trodde jag mina ögon när hon trycker in mig i ett hörn och höjer knytnäven emot mig å säger "vill du ha stryk eller? Man säger fan inte så"  där efter släpper hon mig men fortsätter skrika. Jag sitter sedan på toan å gråter... Länge..  Å när hon väl har åkt så känner jag skuld för allt som hänt, som om detta var mitt fel. 

Många gånger har jag låst in mig, många gånger har jag känt att allt dåligt som händer runt omkring mig är mitt fel.

sedan skulle jag börja skolan i stan, högstadiet, så vi flyttade in till Alingsås. Då blev hennes påhopp något lindrigare men hon fick sina utfall oftare. Det kunde vara att jag glömt en handduk, att jag var 5min sen eller att jag glömt göra något så fick jag skäll. 

Mamma har även sedan jag blev ett "äldre barn" klagat på mina matvanor och att jag var kraftig. Men när jag blev tonåring gick det snabbt, jag var  165 lång och vägde ca 42-43kg och var påväg neråt. Jag hade BMI 15.2 . Jag gick hos läkare och dietist utan min mammas vetskap. Jag mådde även psykiskt dåligt, jag skar mig själv, jag var inte rädd för att dö.. Jag ville dö, för allt kändes som mitt fel och ingen lyssnade på mig. Jag fanns där för alla andra och gjorde allt för dom men någonstans glömde jag bort mig själv.

Men mamma gick sedan för långt, hon kallade mig allt från skitstövel till hora och sprutluder. Hon knuffa mig. Hon tala om för mig hur värdelös jag verkligen var. Men en dag, kände jag något starkt inom mig. Jag var inte längre rädd för henne. Det var här jag såg min chans. 

Hade någon vecka tidigare varit på soc för att min vän tyckte jag behövde prata med någon.  Och detta fick jag nytta av eftersom min nu visste dom lite bakrund.

Jag var hos min pappa och hade glömt tala om vilken tid jag kom hem så hon smsar och frågar vad fan jag håller på med och då svarar jag bara "förlåt att jag glömde höra av mig men jag är påväg hem nu". Då får jag tillbaka "va fan tror du att du håller på med din jävla idiot, tala om vilken tid du är hemma". Detta gjorde att jag kände, NEJ, jag orkade inte mer nu, jag orkade inte ta mer skit. Jag åkte då till min bästa vän. Mamma skickade massa sms, hotade med att slänga saker, ta saker, sälja saker., inte låta mig rida mer.... Om jag inte kom hem genast. Tillslut fick jag ett sms "kommer du inte hem innan kl 9 så kommer jag tro det värsta om dig, du kommer sluta som ett sprutluder och pundare". Där och då så kände jag verkligen, jag har fan ingen mamma. Jag åkte hem till min bror. Jag minns att jag var så förvirrad om jag gjorde rätt eller fel. Jag ringde soc och berättade allt. Å bara en kort stund senare ringer mamma igen. Jag svarar och allt hon säger till mig är hur dum i huvudet jag är, hur jag kan behandla henne såhär, hur jag kan med å ringa soc på henne. Hur sjuk i huvudet jag är. Hon avslutar samtalet med " jag hoppas du går och hänger dig själv för det är fan ingen som vill se dig mer" . Hon ringer upp å säger ungefär samma saker varje gång och avslutar med något i stil med "hoppas du dör" "du är inte min dotter" osv osv. 

Efter någon vecka bodde jag hos min moster och gick på samtal med mamma. Det värsta som verkligen hon har gjort mot mig var när vi var på ett av dessa samtalen då dom frågar henne varför hon tror att det blivit såhär. Hon svarar då helt iskallt "Ja som vi vet så har ju Therese varit självdestruktiv och jag tror helt enkelt att hon gör detta för att få uppmärksamhet" det knäckte mig på mitten. Hon la all skuld på mig för vad hon själv hade gjort.

Någon månad senare beslutade soc att jag skulle försöka bo hos mamma igen. Allt var bra igen, fram till julafton då soc hade skickat hem hela utredningen till mamma. Hon skrek, hon va så arg. Vi åkte till mormor och jag lagade mat med mormor. Då kommer mamma in å säger "du vet att din pappa aldrig ville ha dig, det fattar du väl? Han ville inte se dig. Det var jag som kämpade för dig. Fattar du det eller" jag satt resterande av dagen i skogen och grät.

Jag träffade sedan killar, men jag har aldrig släppt in någon i mitt liv, jag har skyddat mig själv från att bli sårad. Men en dag hittade jag en, jag älskade honom, mer än något annat. Villkorslöst. Vi förlovade oss. Vi var ett. Jag gjorde allt för honom. Men sedan svek han mig, gång på gång. Han kallade mig saker som jag inte var värd att höra, som många andra gånger i mitt liv. Ändå älskade jag honom, tog tillbaka honom gång på gång. För jag gjorde allt för det vi en gång hade.

Detta är bara en liten del av allt. Men nu kanske ni förstår. Nu kanske ni förstår en liten del av varför. 

Jag är så desperat efter kärlek att jag gör allt för den när jag hittar den.

Jag inte litar på någon.

Jag klarar mig själv.

Jag bryr mig för mycket om alla.

Jag glömmer bort mig själv.

Jag inte kan släppa in någon i mitt liv.

Nu kanske vi förstår varför jag är trasig.

Likes

Comments

Jag är inte van detta, jag hatar att vara helt själv. Känns så jävla tomt att faktiskt inte ha någon som jag kan skriva/ringa/träffa när jag bara känner för det. Jag är som sagt inte van att vara singel och detta med att skriva med 100 pers samtidigt är inte min grej, jag vill ha uppmärksamhet ​av en människa, bara en. Jag vill egna mina tankar åt någon, jag vill ha ett sug efter denna någon.

Jag älskar att vara kär 



Likes

Comments

Snacka om totalförändring i mitt liv, känns just nu som att det är lite mycket ta tag i. Men det känns så jävla skönt! Jag tror allt börjar falla på plats sakta men säkert. Jag jobbar hårt för att få ihop allt och det har varit tufft och tungt. Men nu har jag jobb, jag har nyligen fått massa mer timmar än innan, jag ska flytta till egen lägenhet. Jag har sagt upp kontakten HELT med mitt ex och det känns så jävla skönt att bli av med något som fått mig må så dåligt. Den killen jag dejtade btw, han har jag brutit upp det med, det var otroligt jobbigt då han egentligen va en helt underbar människa men tyvärr så va det inte rätt då känslorna liksom aldrig kom ordentligt för min del. Det känns som en otrolig lättnad då jag vet att det gjorde både han och mig mer illa än bra om jag skulle fortsätta med honom.

Så nu, för första gången på flera år så är jag faktiskt singel. HELT singel. Det känns både konstigt och bra på samma gång. Jag är ju inte van detta? Och jag vet inte riktigt "hur" man är singel. Men jag tror detta är nyttigt för mig!
























Likes

Comments

Ibland vill man slå sig själv i ansiktet... Hårt... Jävligt hårt. Det är precis det jag vill nu. Känslorna bubblar åt alla håll å jag står mellan massa val som jag inte vill ta.

Det finns en människa jag älskar. Denna människan kan jag inte sluta älska. Jag kan inte glömma. Jag kan inte lägga allt bakom mig.

Det finns en människa jag gillar. Denna människa skulle aldrig göra mig illa. Någonsin. Jag litar på denna. Jag vet att denna bara vill se till att jag har det bra och försöker göra allt för de.

Den ena människan har sårat mig till tusen den andra är ett helt nytt kapitel. Den ena kan jag inte sluta älska, den andra vet jag inte hur jag ska kunna älska. Pga vad den ena har gjort.

Den ena människan har jag gått igenom allt med, den andra har jag gått igenom några månader med. Den ena har älskat mig långt över denna jord men ändå kastar bort de. Den andra visar tydligt att det är en början på något som han vill ha.

Ena sidan av mig vill tillbaka. Den andra vill fram.
























Likes

Comments

Har sagt till mig själv att fan asså jag ska aldrig börja äta kvarg. Nu sitter jag här med en megaburk. Fan

Likes

Comments

Precis som rubriken så är det väl så det blivit för mig oxå. Detta solsken har helt klart varit minna vänner som gjort allt för att få mig på bättre tankar. Sedan helt plötsligt en dag så träffade jag faktiskt en grabb på köpet oxå.

Jag gillar honom, ganska mycket faktiskt och han får mig att må bra. Han är en stabil kille, vilket jag kanske är i behov av just nu. Han är spontan, vilket är väldigt roligt. Han är omtänksam och en sådan där som bara kommer med vin å tända ljus för att sitta å prata i några timmar. Han har en familj som är så Go så ni anar inte, ett plus är ju att även hans mamma är hästintresserad. Haha!

Men det är klart, folk utifrån kanske tycker att det gått för snabbt. Jag förstår det, det tycker jag med. Men det behöver ju inte vara dåligt? Så länge ingen kommer till skada av det så finns de ingen anledning att tänka på det. Klart att jag ändå visar respekt emot Robin, jag lägger inte ut massa skit på Fb och instagram om mig och denna kille.

Vänta lite, va?! Du lägger ju upp snacket här?!
Ja det gör jag men det är för att ingen av mina vänner eller liknande vet att denna bloggen existerar.


Likes

Comments