Har haft en riktigt tuff helg. Gör för mycket för att glädja andra vilket tar skada på mig själv istället. Jag sätter fortfarande andras mående före mitt eget. Mycket panikångestattacker och stress påslag. Jag måste lära mig. Igenom att jag försöker leva i förnekelse så visar jag aldrig hur jag egentligen mår, ingen vet på riktigt hur illa det är. Jag drar på ett leende och ett piggare ansikte med hjälp av smink och är lätt skämtsam när jag tappar fokus eller tappar minnet, som att jag skrattar bort det när jag egentligen vill gråta eller skrika, för att jag känner mig så borta, min hjärna är bränd. Den fungerar inte, kan inte ens räcka hur många ggr jag har pumpat ut tvål på tandborsten istället för tandkräm. Jag är låst i min kropp. Det är så mycket jag vill men som min kropp inte fixar. Jag lever inte ett liv jag vill ha. Jag kan känna energi ett tag och då gör jag så mycket jag fixar och sedan tar jag smällen att inte fixa något annat än att vila på soffan, när man knappt har ork till att tugga eller göra mat. Inte ens att tänka på det fixar man. Jag orkar snart inte låtsas mer att allt ska verka så bra. Försöker förklara men ingen verkar på riktigt kunna förstå. Dom tänker väl ”det är väl bara att göra de!?” , jag önskar det vore så lätt. Då hade jag gjort de för 2 år sedan... jag orkar snart inte mer..

Likes

Comments

Jag tänkte jag kanske skulle ge bloggandet en chans, en del av mig tänker fyy fan och en annan tänker lite att det kanske hjälper lite när man inte riktigt har någon att på riktigt prata ut med.

Jag är 27 år gammal... trodde när jag va yngre att saker inte kunde bli sämre, men ack så fel man kunde ha. Det fanns ju någon som hette botten, eller snarare att sakta men säkert gå in i väggen, UTBRÄNDHET, som det så fint kallas.
Jag har praktiskt taget mig själv att skylla, samtidigt kan man inte blunda riktigt ifrån att allt annat också har en sjukt stor del i det hela också. Ruttet, så känns det.
Jag har kämpat på i över 2 år nu på att ta mig ur den här skiten men verkar inte få den hjälpen jag behöver av vården för att finna dom där verktygen som man behöver för att bekämpa denna ohyra som lever i min kropp. Kämpat med att ivrigt förneka att mitt tillstånd är så illa som det är sedan när man kommer till insikt så ska man försöka få andra att förstå hur illa det är också samtidigt som man har den där lilla sidan hos sig som inte vill klaga eller gnälla eller på något sätt verka låta som ett "offer". Så sanningen blir en aningen förfinad. Hoppet är att här ska jag inte blunda utan skriva ut så ärligt jag kan, utan att någon ska döma mig, jag vet, internet är ju det stället man blir mest dömd men ingen gör det framför mig.


Jag känner mig oduglig, jag räcker inte till, jag lyckas inte göra mig frisk, jag kämpar, jag känner mig besegrad, jag misslyckas, jag är olycklig, jag försöker igen, jag ger inte upp, jag hittar ingen bra balans, jag ser ner på mig själv när jag inte lyckas ha ett normalt liv, jag blir förbannad, jag blir ledsen, jag vill spy, ser inget ljus i tunneln, jag ser ingen mening med livet, ingen förstår, ingen orkar med mig, ingen vill vara med mig, ingen anstränger sig för mig, jag saknar värde.

känns som att man är inlåst i sin egen kropp, man vill vara någon annan än sig själv. ser på andra hur dom verkar orka med så mkt och önskar att det va en själv. Jag vet att jag inte är ensam om att må dåligt, jag vet att många gör det.

Jag har svårt att ta plats i dom relationer jag har, för i dom relationerna jag har tagit plats har inte tagit det bra och är rädd att förlora dom jag håller nära, jag kan inte släppa in nya människor för i dagsläget vet jag knappt vem jag är längre, jag har förlorat mig själv, sedan är jag rädd att tycka om någon och sedan försvinner dom/den.

vet inte riktigt hur jag ska vakna upp ur detta helvetet men de måste ske SNART! för jag står verkligen inte ut med det här.
det är så mkt jag vill som jag inte har kapaciteten till att göra just nu.

Just nu lever jag på kärleken ifrån min hund, endast hos henne jag känner mig viktig och värdefull och älskad.
Det är så mkt jag har varit med om som gör att jag tror jag förtjänar att bli dåligt behandlad, eller att jag "kräver" för mycket av andra. Är det för mycket begärt att bli omtyckt? uppmärksammad? saknad? älskad? viktig? inte tagen för givet?

verkligheten för mig har blivit så konstig...


Förlåt för ett konstigt inlägg såhär men jag är så slut nu att jag orkar inte läsa igenom allt och försöka förklara bättre, vet knappt hur man ska avrunda men jag måste göra det nu för jag orkar inte förklara mer för ikväll.

Hade behövt en energikälla. svårt att känna ett driv och vilja när alla i ens omgivning saknar det.


Likes

Comments