Hej!

Jag är verkligen ingen bloggperson men har länge tänkt att skapa en endast för detta inlägget. Jag har haft ett svinjobbigt år och det är väldigt få som faktiskt vet vad som har skett osv. Jag skriver verkligen inte detta för att få uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig utan för att det förklarar vissa saker. Till exempel varför jag tackat nej till mycket, kanske inte hört av mig som förut eller bara varit allmänt trött. På snapchat la jag ut det där med att jag "har haft det i ett år nu" och fick genom det reda på att nästan ingen visste att jag hade en sjukdom, inklusive de i mitt lag som jag träffar över 3 gånger i veckan. Hade helt enkelt inte berättat något. De i klassen visste ju såklart eftersom jag varit frånvarande ibland.


Att folk har upplevt mig ledsen eller irriterad tror jag däremot inte. Jag har varit lite för bra på att hålla inne alla mina känslor och aldrig klagat eller börjat gråta över det framför folk. Jag trodde väll helt enkelt att det skulle vara nyckeln till att må bra, bara skämta bort det eller helt enkelt ljuga om hur jag mår. På instagram ser man heller inget av detta. Där ser man bara det som jag gör bortom allt som har med "sjukdomen" att göra. För er som inte fattar något om vad jag pratar om nu så har jag i över ett år nu haft en kronisk tarmsjukdom. En tarmsjukdom som inte alltid är såhär alvarlig. Bara jag som hade turen att vara lite speciell :(: Jag har ärvt det av min mamma som innan det hade ärvt det av sin mamma. Det är jätteskönt att ha både mormor och mamma som själva har upplevt det och kan hjälpa till.


Det är inte direkt en sjukdom som man enkelt kan säga till vem som helst vad symptomen är men det som det har lett till är iaf att jag inte kan vara någonstans utan tillgång till toalett, jag har tappat massor av kilon och har liksom stannat i min längd. Något som varit jättejobbigt då jag redan innan dess hade komplex över min smala kropp. Sjukdomen är kronisk men såklart ska det inte vara såhär hela livet. Man tar tabletter som ska ta bort såren i magen och förebygga detta. Problemet är att ingen av de olika tabletterna har funkat på mig. Ett tag tog jag 11 st tabletter per dag. Nu har doktorerna gett upp på tabletter, speciellt efter det som hände i juni (skriver om det längre ner). Just nu består iaf min medicin av dropp. En gång i månaden får jag alltså åka in till sjukhuset och läggas på dropp i typ 3-4 timmar. Jag har bara gjort det i två månader nu men jag hoppas innerligt att detta funkar...


I slutet av hösten började jag få ont i magen efter varje gång jag åt och jag vägrade äta någonting. När jag under andra natten i rad bara låg och skrek av magverken åkte vi in till sjukhuset och efter några provsvar sa de att jag hade bukspottskörtelinflammation. Det var från en biverkning av en av mina olika tabletter som hade gett mig det och det enda man kunde göra för att den skulle läka var att inte dricka eller äta. Jag fick läggas in och för varje dag som gick fick jag det dåliga beskedet att det inte hade blivit bättre. Jag kunde inte gå ut eftersom jag var kopplad till en maskin. Tack o lov var mamma hos mig hela denna tiden<3. Att jag hela tiden hade en slang kopplat till mina blodådror förstörde mina kärl där man kan ha infarten ett efter ett. Det som förut inte hade varit ett så stort problem blev ett av de värsta, att sätta in infarten eller ta blodprovet. Ibland kunde det ta 5 stick för de att lyckas och varje gång grät jag i panik över att de skulle behöva göra om. Den tryggheten jag hade förut när jag tog blodprov varje år för min glutenintolerans kommer nog aldrig tillbaka.


Under tiden på sjukhuset började alla känslor som jag hade samlat på mig från året välla fram och jag fick ofta gråtattacker och ångest. Det jag tar med mig mest därifrån är nog tanken på att det finns så många barn som ligger på sjukhus hela sin barndom. Sjuksystrarna är helt fantastiska och hjälper dig med allt men bara den ångesten jag hade av att ligga i sängen hela dagarna, träffa doktorer och hela tiden ta prover får barn alltså kanske uppleva i ett helt år. Att klara sådant, det kallar jag styrka och förstår nu hur glad man ska vara över att vara frisk.

Vill också tacka er som kom och hälsade på mig på sjukhuset, dagarna ni kom mådde jag som bäst och kunde liksom glömma faktumet att jag var sjuk lite. Såklart tack till er som tog er tid på annat sett också, Jag Älskar Er!

Just nu mår jag fortfarande skit rent ut sagt, ska liksom sluta förenkla det när någon frågar. Har fortfarande dålig aptit sedan inflammationen men kommer gå till någon som ska hjälpa mig. Är så sjukt rädd för att jag inte kommer klara att ta mig tillbaka till handbollen. Och så galet trött på det. Ett år, ett helt fkn år då jag inte har varit frisk. Jag vill bara lämna sjukhus världen och gå tillbaka till innan då det största problemet handlade om bråk mellan vänner.


Även om det inte var det intressantaste att läsa för er som nu gjorde det var det något jag ville att ni som känner mig skulle veta eftersom det kan ge förklaringar till mycket. Sjukt skönt att ha skrivit av mig lite av känslorna också.

bye

Likes

Comments