View tracker

Jag har genom åren träffat både människor som peppat mig och gjort att jag känt mig stärkt och glad och människor som tryckt ned mig och gjort att jag blivit ledsen och osynlig. Ibland undrar jag över vad det är som gör människor goda och förstående eller okänsliga och elaka. Jag vet att jag är annorlunda på grund av mitt funktionshinder och har många plågsamma erfarenheter av möten med människor som måste trycka till för att jag är som jag är. Handlar det om rangordning? Att vissa individer inte kan acceptera att det finns olikheter? Handlar det om att måsta ge sig på någon som man uppfattar är lite sämre än en själv för att själv få känna sig lite bättre? Handlar det om att man tror att ens egen status ska svärtas ned av att uppföra sig hövligt mot någon som är annorlunda? Handlar det om att man tycker det är skönt att dominera och bestämma över någon som inte riktigt kan hävda sig. Handlar det om att det är så jättejobbigt att bjuda till lite för att den som behöver lite extra också ska få vara med? Handlar det om att mina svårigheter är för svåra att acceptera?
När man råkat ut för att bli nedtryckt, osynliggjord, bli ohövligt bemött, hunsad med, för många gånger kan det vara svårt att avgöra om omgivningen är ond eller god. Det är svårt att alla gånger veta om det man varit med om är ok eller inte. Jag ringer till min mamma eller syster om jag råkar ut för en händelse när jag inte riktigt vet hur jag ska tänka. De hjälper mig att antingen rycka på axlarna och gå vidare eller stå upp för mig själv och inte acceptera att ta emot skit.

Jag har gjort en pepp och depplista

Det här är exempel på sådant som peppat mig:
Min storasyster som aldrig har klemat bort mig. När vi var små ifrågasatte hon att jag fick åka vagn och hon var tvungen att gå? När mamma förklarade att det var för att jag inte kunde gå sa hon, men hon kan krypa.

Mina föräldrar som satte på mig knäskydd istället för att sätta mig i rullstol

Jag har blivit uppmuntrad att träna och har fått testa mycket och lärt mig tävla mot mig själv utan att jämföra mig med andra.

När mamma blev rektor på min skola drog hon ner på min assistenttid så att jag skulle lära mig klara mig själv.

Totalskidskolan

Skota hem och ridningen

Sjukgymnasten som visade mig klättring

Min kompis på högstadiet som frågade om jag ville börjar dansa. Jag sa nej det blir nog svårt. Kompisen svarade: Man behöver inga förkunskaper

Min snälla assistent som sa: Om Nina vill skolka är det väl min uppgift att hjälpa Nina att skolka?

När jag satt i rullstol så ville min syster gå en genväg över en snöig äng. Då jag trodde det skulle bli svårt sa hon: men du kan väl hålla med om att vi skulle vinna massa tid om vi genade?

En sjukgymnast som sa, det finns ingenting som inte går det omöjliga tar bara lite längre tid.

Det är sista min pappa sa medvetet till mig var, det får ta den tid det tar Nina

Beröm
Uppmärksamhet
De som väntar på mig
Hjälp på olika sätt
De som ser när jag behöver ett handtag
De som skrattar med
Utmaningar
Förtroende
Människor som försöker hitta vägar så att jag ska klara av saker
Människor som lyssnar på mig
De som förstår mig och accepterar mig som jag är
Umgänge

Det här är exempel på sådant som sugit och förminskat mig:
När vi var ute på förskolan och jag mest fick leka för mig själv

Bli småknuffad

Personer vill inte velat sitta bredvid mig

När jag fick ryttarmärket som 5-åring och var jättestolt tills jag såg att ryttarmärket föreställde en rullstol.

Några som stod i en ring och knuffade mig mellan sig och tyckte det var jättekul att jag hade så dålig balans

När andra skrattade när jag läste fel

När det var svårt att hänga med på idrotten

När någon reste sig upp då jag satte mig bredvid dem

När CP används som skällsord

När klasskamraterna frågade, hur var det på spec:en (undervisningen hos specialläraren)?

När vi var indelade i två lag på idrotten och jag fick skulden om vi förlorade

Att höra att jag hade fuskat när jag lyckades bra med någonting.

Elevassistenter som inte tyckte om mig eller sitt jobb.

Att få IG i engelska

En lärare som sa när vi pratade om status:
När man söker sitt första jobb är det viktigt att göra ett bra intryck. Man kan ju inte komma in som ett cp. Han gjorde också en spastisk dans.

Klasskompisar som bestämde att jag inte fick vara med i en teater utan att jag skulle fixa rekvisitan.

Ingen som väntade på mig Fick alltid gå i korridoren själv

Även om jag frågade sa de nej

När vi gjorde grupparbeten blev jag över, ingen ville vara med mig.

När vi skulle dela in oss två och två blev jag alltid över

Så fort jag sa någonting på lektionerna jag blev jag idiotförklarad

Blickar som vänds bort, ingen som hejar, ingen som undrade när jag varit borta från skolan länge

Skolsköterskan som sa, det finns ingenting ont som det inte kommer något gott ur när jag försökte förklara hur det var, och, då har du varit en duktig skådespelerska som har dolt att du varit utanför.

Jag fick höra att jag var en svikare som lämnade min klass och att jag var osjysst för att jag inte berättade varför.

Lärare som blivit sura på mig när jag misslyckas fast det berott på mitt handikapp

Arbetsförmedlingen som ringer och jättesura på mig för att jag inte kan delta på möte ett visst datum

De som tror att allt jag gör och alla mina idéer har att göra med mitt funktionshinder

De som bara ser det jag inte kan och uttrycker att de har svårt med mitt funktionshinder.

De som talar överdrivet tydligt med mig för de tror att jag är korkad.

Jag hoppas att allt det goda jag varit med om och kommer att vara med om ska segra över vad det onda ställt till med. Att alla snälla peppande människors godhet ska göra att den ångest och oro jag fått med mig i livet ska fördrivas på flykten





Med vänlig hälsning,
Nina Lundberg
Delprojektledare
www.racerunning.se
nina@racerunning.se
076-8272154
Detta projekt finansieras av Arvsfonden

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är julen över och den har varit både lugn och skön och med tid för eftertanke. Mycket var som vanligt och mycket var annorlunda. Till det annorlunda hörde att mormor inte längre fanns med oss och att min lilla systerdotter Chili firade sin första jul. Till det vanliga hörde Kalle Anka, julmiddag med kusinerna och paketöppning.
Jag tänkte på Jonas Gardell när jag såg Kalle Anka. Han intervjuades med när han deltog på cp-dagarna i oktober. I intervjun nämnde han att han alltid sympatiserat med askungens styvsystrar istället för askungen. Askungen är söt, snäll och perfekt. Hon klarar sig alltid och får prinsen till slut medan styvsystrarna är beredda att skära av sig både häl och tå för att passa in och för att kanske, kanske duga för prinsen. Styvsystrarna kämpar i motvind medan Askungen glider fram. Jag tycker det är ganska tråkigt med perfekta människor, de som aldrig har mött på motgångar eller aldrig kan visa sina dåliga sidor.
Under min uppväxt har jag ofta känt att jag inte passat in, inte dugt och både varit utanför och mobbad. Det sätter sina spår, men inte alltid bara onda spår. Det har gett mig ett perspektiv på och en förståelse för alla som är i utkanten och som inte riktigt tillhör eller passar in. Det perspektivet vill jag behålla. Mina motgångar har också lärt mig att jag aldrig ska bli ett offer och aldrig tycka synd om mig själv utan att kämpa för att må bra.



Likes

Comments

View tracker

Jag är just hemkommen från en skidresa i Norge. I Norge finns ett större intresse för funktionell skidåkning bland etablerade klubbar än i Sverige. Jag åker både med Norska skidförbundets handikappsektion, Funkis snowboardklubben, och deltar i Ridderrennet varje år. Ridderrennet är ett stort läger med längdskidåkning, skidskytte, snowboard och alpin skidåkning för fysiskt funktionshindrade. Jag brukar också åka med danska skidförbundets handikappsektion. Det är tur att våra nordiska grannar finns och att man är välkommen att delta. Det som finns i Sverige är totalskidskolan i Åre,vilken är en toppenskidskola, där jag lärt mig mycket och har haft stor hjälp av. Tyvärr finns ingen koppling mellan totalskidskolan och svenska handikappidrottsföreningen.
Min pappa älskade sport av olika slag. För honom var det viktigt att jag fick hålla på med de idrotter som intresserade mig. När han avled var hans önskan att man gärna fick skänka en gåva till totalskidskolan i hans namn. Det känns fint för mig att bära med mig.
En viktig insikt som jag fick efter den här skidresan det var att inte lära sig leva med sitt handikapp utan att lära sig jobba med det. Den tanken hjälper mig att fortsätta utvecklas och inte stagnera. Det finns alltid något mer man kan göra för att må bra, förbättra sina funktioner och leva fullt ut.

Likes

Comments

Som funktionshindrad behöver man skyddsfaktorer. Den viktigaste skyddsfaktorn är föräldrarna. Därför vill jag dela med mig till er vad mina föräldrar gjort för mig som jag är tacksam för idag när jag är 24 år och lever ett självständigt liv, har arbete, fritidsintressen och eget boende.
För mina föräldrar var det viktigt att: Jag skulle må bra. Att jag blev självständig. Att jag skulle klara skolan och att jag hade fritidsaktiviteter.
Det låter som enkla och självklara mål men som funktionshindrad finns det många gropar att ramla ner i.

Min mamma har anpassning i ryggraden. Det är så naturligt för henne, att hon inte tänker på att hon anpassar. Hon har tänkt anpassning i vilka kläder hon köpt så att jag kunde leka, klä mig själv och se fin och tuff ut. Helger och semestrar, har hon planerat så att jag aldrig behövt gå sysslolös, eftersom mitt funktionshinder gör att jag får ångest och oro av att ha för lite att göra.
Mina föräldrar har låtit mig prova allt jag velat prova på och uppmuntrat mig att prova på det jag inte tänkt på själv. Istället för att vara rädd att jag ska skada mig har de ex. ordnat knäskydd när jag provat på något där det var lätt för mig att ramla och slå mig.
Fram tills jag flyttade hemifrån har någon av mina föräldrar arbetat deltid.
Varje dag i 13 års tid, medan jag gick i grundskola, gymnasiet, dyslexilinjen och på universitetet har mamma suttit med mig och stöttat mitt skolarbete på kvällarna. Hon har förtydligat det jag har haft svårt att minnas genom bildstöd, gjort egna prov, och läst högt när det behövts.
Mina föräldrar har letat efter aktiviteter i hela Sverige och senare hela Norden för att hitta något som skulle passa mig. Jag har fått prova på klättring, ridning, segelflyg, simning, skidåkning, teater, segling, clownskola, spela trummor och mycket mer. Mamma åkte under flera års tid skidor med mig i sele, framför sig, med en slalompinne emellan eller baklänges hållande i mina skidspetsar. När jag var sju ville jag åka lift själv. Pappa ställde sig längst upp i backen och tog emot mig och mamma sprang uppför backen i slalompjäxor, men jag lärde mig åka lift. I åtskilliga år fick de stå i kallt sjö eller havsvatten och frysa då jag alltid tyckt mycket om att bada. De har kört mig runt hela Sverige både för, seglarläger, skidläger, ridläger och annat.
Det var hela tiden viktigt för dem under min uppväxt att jag skulle använda mig av de funktioner jag hade och att jag utvecklade dem, därför tillbringade vi en hel del semestrar på intensivträning med Move and walk.
De har aldrig visat att de tyckt synd om mig, eller att de är ledsna att jag har ett funktionshinder. Jag fick tidigt veta att mitt funktionshinder hette CP-skada och de har inte blundat för mina tilläggshandikapp. När jag var tre år förklarade jag mitt handikapp så här: Mitt ena ben vill gå, men det andla vill bala klypa.
När jag flyttade hemifrån har de hjälpt mig med struktur, administration och hur jag ska få vardagen att fungera.
Jag har alltid blivit uppmanad att utmana mig själv och lärt mig hur jag ska ta mig över mina hinder. När jag fått bekymmer med fel sorts stöd, mobbing och myndighetsbeslut har de agerat som tigrar till mitt försvar.
Jag vet att utan mina föräldrars stöd hade jag inte varit den jag är idag, TACK

Likes

Comments

Ord kan användas på olika sätt. Det finns beröm ord och peppande ord som man bär med sig, men också sårande ord som man bär med sig hela livet. Något som gör mig ledsen och sårad är när man använder funktionshinder som skällsord. Under min skoltid var damp, mongo och cp vanligt. Till och med en av mina lärare på gymnasiet använde cp för att förklara något fult.
Andra lärare sa: "ungdomar väljer inte sina ord", "ungdomar lägger inga värderingar i vad de säger", "det är en jargong".
Då känner man sig ensam. Jag försökte ignorera och glömma men det gick inte fullt ut. Det satte sig någonstans inuti mig, en klump en tår, en tanke att jag var lite sämre än andra och jag glömde inte. Jag kommer ihåg, ärren finns kvar.
Ord som inte sägs, kan vara ändå mer sårande. Läraren som inte förstår att jag blir kränkt, blickarna som inte ser och hälsningarna som uteblir. Att bli osynliggjord, att vara någon man inte ens hejar på gör mer ont än ord.

Likes

Comments


Det här med ord är knepigt, vad man får säga och inte och hur vi med funktionshinder/handikapp/funktionsnedsättning mm ska definiera oss själva.

För mig är det viktiga att jag inte är mitt handikapp. Jag är Nina och jag har en funktionsnedsättning. Jag har en funktionsnedsättning men är inte funktionsnedsatt.

Jag är så mycket mer. Jag är Nina.

Jag tycker att man ska vara rädd om orden men det spelar ingen roll om det kallas att jag har ett

handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning eller annat så länge det inte kallas att jag är handikappad eller funktionsnedsatt. Att vara sitt handikapp låter väldigt illa, som att vara en bitter, oförmögen klump. Många vet inte vet vad man får säga och inte och kanske skapas bara mer osäkerhet och ovälkommen omtänksamhet genom att försöka hitta nya ord.

Så länge man inte använder funktionshinder som skällsord får det kallas att jag har vad som helst.

Ett annat uttryck jag är frågande inför är att det är miljön som gör funktionshindret.

Det känns som något någon habiliteringspersonal hittat på. Ibland är det bättre att acceptera att man måste göra saker och ting på sitt eget sätt. Jag har svårt med balansen, finmotoriken, koncentrationen, struktur, läsa, skriva, hitta. Det finns inte en miljö i världen som kan anpassas fullt ut efter mina funktionshinder.

Ibland är det lättare att hitta strategier för att övervinna sina hinder än att anpassa miljön. Som när Arkan och Nicklas med sina rullstolar tog sig genom hela regnskogen i Nicaragua under Mot alla odds. De visade att man trots jättelika hinder kan vara mycket funktionsdugliga.

Likes

Comments

Jag har en mission, och det är att ingen med funktionsnedsättning ska bli hemmasittande, något som är alltför vanligt.
Personer med funktionsnedsättning har mer omfattande ohälsa och sämre levnadsvanor jämfört med personer utan funktionsnedsättning. Det behövs många olika hälsofrämjande insatser för att höja livskvalitén.

Jag tror också på att fokusera på vad man kan, istället för vad man inte kan. Man ska använda de funktioner man har och inte låta sig stoppas av de funktioner man inte har.

Jag arbetar i Västerås i ett projekt med syfte att sprida RaceRunning, en idrottsgren för funktionshinder. Projektet finansieras av Arvsfonden. RaceRunning är en växande friidrottsgrenarna i Sverige och passar både som motionsform och för tävling. Det enda som krävs är lite rörlighet i benen, man behöver varken kunna stå eller gå. Själva RaceRunnern är en springcykel som ger bra träning och ger kondition och styrka. RaceRunning är utmärkt plushöjande träning.

RaceRunning ett projekt som verkar för glädje och gemenskap. Vi ska bedriva och utveckla projektet så att alla ska kunna ha roligt, må bra och prestera mera.

Likes

Comments

Jag heter Nina Lundberg och är 24 år.  

För tre år sedan kom jag hem från inspelningarna av Mot alla odds just vid den här tiden. Det var en tuff resa som lärde mig mycket, men inte min tuffaste resa. Det var en tuffare resa att min fina pappa blev sjuk när jag var 10 år och avled en månad efter hemkomsten från Nicaragua och inspelningarna. Resan genom skolsystemet med mitt rörelsehinder, dyslexi, hjärnsynskada och utanförskap var tuffare. Kampen mot oro och ångest har också varit tuffare. Men mina tuffa resor har också stärkt mig och lärt mig att humlor flyger fastän de inte borde kunna och att allt går, det tar bara lite längre tid. 

Lite av detta, mitt förhållningssätt till livet, vill jag förmedla med min blogg. Jag kämpar för att få leva ett innehållsrikt liv och har så många kvitton på att det funkar om man själv väljer att spela huvudrollen i sitt eget liv. Man kan inte förlita sig på omgivningen och på anpassningar i samhället, det skulle bara göra att man blev frustrerad och passiviserad. I skolan till exempel kunde jag välja mellan att tjata ihjäl mig på lärarna för att få förstorad text på grönt papper eller lära mig läsa mindre text. Jag valde det senare. Det kanske inte alltid är möjligt att göra saker själv och många gånger är man beroende av omgivningen men strävan borde alltid vara att klara av så mycket som möjligt, så självständigt som möjligt.

Jag är uppvuxen i Umeå och läste på universitetet i Östersund därifrån jag har en examen i idrottsvetenskap. I och med min utbildning är jag också licensierad personlig tränare. Jag var den enda i min klass med funktionshinder och skrev min uppsats om elektrodressen Mollii.  

Nu bor jag i Västerås och arbetar med projektet RaceRunning.

Likes

Comments