Header
View tracker

Det kan jag erkänna. En av mina starkare sidor är att göra dumma val som får mig att känna mig dum och som jag efteråt kan ångra i åratal. Jag tänker alldeles för ofta på hur det kunde ha blivit om jag hade varit mer impulsiv och tagit fler risker, istället för att klamra mig fast vid det som känns tryggast. Jag gissar att det kan bero på stunderna då jag önskar att mitt liv vore på ett annat sätt, och jag letar efter en anledning att skylla på, som jag alltid lyckas hitta i situationer jag låtit bli att ta en risk eller att jag tagit en risk som visat annat resultat än vad jag hoppats på. Det är enkelt att leta upp saker man kunde ha gjort annorlunda. För det finns så många. Hade de inte funnits hade det liksom betytt att vi människor inte haft några valmöjligheter i livet. Hur skulle det se ut? I dessa situationer ska jag försöka påminna mig om att jag hade ett val, och att jag valde någonting annat. Och hade jag valt det jag inte valde, hade jag troligtvis undrat vad som hade hänt om jag valt det andra alternativet. Alltihop är helt enkelt en evig, ond cirkel som fortsätter snurra vad vi än väljer.

Jag tycker om att se en mening i allting. Inte för att det känns logiskt, utan för att det gör livet roligare och lättsammare genom att tänka att det som händer är menat, och inte en slump. Det gör även hanteringen av "dumma val" enklare, eftersom att de händer av en anledning som i slutet ska leda till någonting bättre. För livet vill oss alla gott. Så länge du sköter dig såklart. Annars fäller karma krokben för dig framför en vattenpöl. Det kan jag lova.

 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vilken är den värsta stämpeln en person kan ha i pannan? Det naturliga svaret är såklart player. Vi tonåringar blir ständigt varnade för dessa så kallade känslokalla hjärtekrossare som inte tänker på något annat än sin egen njutning. Men det jag funderar över är: Använder vi verkligen rätt ord vid rätt tillfälle? 

Ja, det finns riktiga svin som låtsas vara öppenhjärtat intresserade av en person, för att sedan kunna skaka av sig personen och fortsätta med samma taktik till sitt nästa offer när de har tröttnat. Har kul på någon annans bekostnad, helt enkelt. Players. Det får man kalla dem. Ljuger man för någon om sina känslor för att få omkull dem, då har man dessa feta bokstäver fastbrända i sin panna fram tills att man eventuellt ändrar sin taktik. 

Men. Enligt mig har det här ordet player blivit jävligt uttjatat. Det har liksom tagit sig till en helt ny nivå, där alla som kysser två olika personer inom loppet av en vecka helt plötsligt blir kallade för players. Och dessa playerrykten har förmågan att sprida sig snabbare än tornados. Det är så fel fel fel FEL. Alla människor du träffar kan inte vara mr eller mrs right. Det är absolut tillåtet att utforska världen och träffa hur många personer du vill, på vilken nivå du vill. Du är ingen player för att du har haft många partners eller för att du vill träffa någon utan att det leder till något seriöst förhållande. Så länge båda två är medvetna om på vilken nivå ni befinner er, och att du är öppen och ärlig angående dina känslor. Erkänner du att du är oseriös, så är du ingen player. 

För hur många gånger har man inte fått höra orden "håll inte på med honom, han är en player"? Och hur många gånger har man då inte valt att hålla sig borta från någon på grund av de orden? Jag menar, bara för att någon har haft problem med att hitta mr eller mrs right, betyder det inte att du inte kan vara den personen?

 

Likes

Comments

View tracker

Det drygaste som finns är nog människor som tar för givet att man ska vara på ett visst sätt. Jag får ofta höra från killar att jag "inte är som andra brudar", vilket jag inte är helt säker på hur jag ska tolka. Ingen brud är väl den andre lik? Jag förstår inte hur någon kan ta sig friheten att dra alla brudar över en och samma kant. Antingen så har killen som säger så bara träffat en enda brud i hela sitt liv, och just den här bruden råkade vara på ett visst sätt, som han sedan tar för givet att alla brudar är, eller så väljer han helt enkelt att inte bekanta sig med brudarna han beslutar sig för att ta hem. Och det säger ju en hel del mer om vilken typ av brudgum han är.

Jag avskyr förresten ordet brud, som i grunden är ett ord som beskriver kvinnan på sin bröllopsdag, men som nu har tagits över av dryga, jobbiga killar som har lyckats omvandla det till en nedlåtande synonym för snygg tjej ungefär. Usch.

  

Likes

Comments

"Varför vill tjejer ha badboys som behandlar dem som skit? Som inte bryr sig om dem, beter sig som känslokalla as, och bara försöker få sig själva att se tuffa ut hela tiden?" DET VILL VI INTE. Okej? Vi vill inte ha några svin. Vi letar helt enkelt efter något som ska fånga vårt intresse. Något som syns, och sticker ut. Någon spontan, rolig människa som gör galna saker, tar risker utan att oroa sig för framtiden, och som får mig att känna mig trygg genom att vara självsäker och köra sitt eget race. Det här är min syn på en så kallad badboy. Och det här är anledningen till varför jag dras till dem. Sen om de beter sig som svin eller inte, det är helt individuellt. Om jag ska vara helt ärlig så säger jag att jag litar mindre på de där gulliga, smöriga killarna. Varför? Jo, för att de lurar tjejer till att tro att de är bra och pålitliga, när de i själva verket bara använder det som en taktik för att få dem i säng. Tro mig, det händer. Alldeles för ofta. En kille med en tuff utsida döljer däremot oftast en mjuk insida. Den kan vara svår att komma åt, men det är ju resan som gör oss värda destinationen. Vi alla döljer någonting om oss själva som vi inte visar för någon. Kanske att vi inte är så snälla som vi utser oss för att vara? Eller att vi i själva verket har ett gott hjärta, som vi försöker skydda med hjälp av en hård image?

 

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att en kille tydligt har raggat på mig eller mina tjejkompisar, för att sedan få reda på att han har en flickvän. Och jag blir lika förbannad varje gång. Vilka tror de att de är? Och så är det typ en omöjlighet att få dem att inse att de har gjort något fel. De drar bara ursäkten om att de inte har varit tillräckligt intima med personen att det klassas som otrohet. Så var går den här gränsen till otrohet? Går den vid en kyss, sex, lögner om vad du har gjort och vilka du har umgåtts med, eller vid att du känner dig tvungen till att radera SMS som din partner inte får se? Ska det ens behövas en bestämd gräns angående andra tjejer eller killar, om du redan har en person som du tycker om och ska hålla dig till? Jag tänker så här: Finns det en speciell person som du vill vara med så kommer du känna av var gränsen går, vad som kommer kännas fel och att du inte har något att dölja. Tänk på att aldrig hålla fast vid någon endast av ren trygghet, för att sedan försiktigt börja söka dig till andra människor och tro att du både kan behålla din kaka och äta upp den. Det är varken rättvist mot dig själv eller mot din partner. Så skärpning nu! Otrohet behöver inte handla om ett fyllestrul, det kan handla om något så simpelt som en tanke. Känns det du gör fel, så är det troligtvis det.

Likes

Comments

Körkortsångest. Något som alla människor upplever under någon period i livet. Om någon förnekar det så är det lögn. För det är liksom oundvikligt. Även om man själv först inte gör en stor grej av det, så lyckas ens vänner förstora upp det hela i vilket fall. Överallt hör jag ångestfyllda samtal angående det jävla körkortet, och jag blir lika upprörd varje gång. Att ta körkort ska vara en rolig och spännande resa som ger oss ungdomar välförtjänta vuxenpoäng. Men på grund av att alla gör en överdrivet stor grej av det, ger det oss inget annat än ångest, stress, ångest, uselt självförtroende och ångest. Måste det verkligen vara så här? Svar nej. Det är vi som väljer hur vi ska se på saker och ting. Det handlar om perspektiv, precis som allt annat här i livet. Och nu menar jag inte att jag ser körkortsprocessen som en ljuvlig del i min vardag. Onej, tvärtom. Men jag jobbar på att försöka omvända det hela till något positivt, för att kunna lossa på snaran runt min hals, som spänns åt så fort ordet 'körkort' kommer på tal. Att se det som en bra sak skulle inte bara lätta på ångesten. Det skulle även göra det mycket enklare att till slut få det där jävla körkortet. För det är ju ingen konst att göra sådant som man själv tycker är roligt, eller hur?


Likes

Comments

Angående killar med noll hjärnkapacitet. Jag kan inte hantera er. Jag är osäker på ifall ni ens kan hantera er själva. Och jag vet att man ska acceptera alla människors olikheter, men jag kan inte hjälpa att jag blir frustrerad i närheten av människor med tomma nötskal till hjärnor. Framför allt sådana killar. Vad är då skillnaden mellan tröga tjejer och tröga killar? Jo, tjejer kan låtsas vara hjärndöda, men i själva verket visa sig vara smarta. Killarna? De tror själva att de är så jävla smarta, men alla runtomkring (förutom andra tröga människor) vet om att det inte döljer sig något så litet som en vettig hjärncell i deras söta små huvuden. Det värsta är att de heller inte kan inse att folk ser igenom den där fakesmarta imagen. De tror att de kan överlista en genom att inbilla sig själva om att de är smarta. Jag skäms. För vad ska man göra åt dem? Det är ju liksom omöjligt att lyckas övertala en trög kille att han inte är smart. Det är som att försöka förklara för en döv, blind människa varför hen inte kan höra.

Likes

Comments

Jag läste en text som en tjej skrivit angående komplex över sin längd. Hon kände sig för lång för att bära höga klackar och alla kommenterade och klagade på hennes längd. Speciellt killar. De där jobbiga killarna. Jag kommer nog aldrig förstå mig på människors besatthet av längd. Har vårt antal centimetrar mellan huvudet och fötterna verkligen någonting med oss som personer att göra? Svar nej. Och just därför spelar det ingen roll. Det är som att döma en person som råkar ha mindre/större fötter än någon annan. Storleken ska väl för fan inte spela någon roll!

Överallt hör jag tjejer tjata om att killen måste vara lång. Främst bland mina långa tjejkompisar. De tycker att det är pinsamt med kortare killar. Som att de automatiskt skulle vara sämre än killar som har huvudet närmare taket. Men sanningen är att de inte alls skäms över de korta killarna. De skäms över sig själva. Att de är "för långa". Finns det verkligen en maxlängd för hur lång en tjej ska vara? Eller en kille? Den här eviga diskussionen är så fruktansvärt löjlig och onödig. Det finns liksom riktiga problem att lägga ner energi på istället. Om man nu orkar lägga ner energi på problem. Vilket inte jag gör. 

Hemligheten bakom äkta lycka är faktiskt att inte lyssna på vad andra säger när det gäller något som får dig själv att må bra. Jag vet att det här snacket är uttjatat som fan, men sanningen är att det faktiskt stämmer mer än någonting annat. Allting här i livet handlar om perspektiv. Det är det som kontrollerar våra handlingar. Hur vi väljer att se på saker och ting. Jag har själv varit osäker på min längd, fram till en speciell händelse i mitt liv som förändrade mitt perspektiv. Och självklart var det en jobbig kille inblandad.

Av ren slump hamnade jag bredvid en snygg kille. Vi satt på världens finaste strand, Böda Sand. Han var en sådan där jobbig jävel som man kallar 'perfekt'. Aldrig tidigare hade jag upplevt ett så starkt band till en så okänd människa. Jag kunde inte vara någon annan än mig själv och han såg mig. Vem jag verkligen var. Det tog mig nog inte mer än tio minuter innan jag hade fallit för honom. För våra likheter och för våra skillnader. För en kille som gav mig 'varför det aldrig har funkat med någon annan' -känslan. Efter ett tag fick jag veta att han var 167cm lång. Det vill säga, 5cm kortare än vad jag är. Men det var för sent vid det laget. Jag var redan fast. 

Det jag menar är att längden inte ska få förstöra för människor och hindra dem från att hitta bra saker här i livet. För mig krävdes det att börja snacka med en kille som satt ner, för att inse att det verkligen inte spelade någon roll. Hade jag lagt märke till hans längd från början hade jag aldrig valt ut honom, onej. Han vände verkligen upp och ner på min ytlighet. Människor i min närhet var först tveksamma till mitt val. Men som jag tidigare sa: lyssna inte på vad andra säger. Deras åsikter vände så fort de märkte att jag mådde bra, vilket var det enda som räknades. Äkta vänner accepterar vänners val.


Likes

Comments

Jag lider av väldigt dålig fantasi. Hur rastlös jag än är så hamnar jag alltid i en säng, eller i bästa sällsynta fall, i en soffa. Har jag inga specifika planer eller en vän som drar ut mig på äventyr, ligger jag helt stilla. Det är ren fakta baserad på egna erfarenheter. Då kan man ju tycka att jag lika väl skulle kunna ägna min sängliggande tid åt att plugga. Tro mig, tanken slår mig hela tiden. Eller 'slår' vore väl en underdrift, jag skulle nog säga att den misshandlar min hjärna grovt varje gång jag hamnar i den situationen, vilket är väldigt ofta. Tanken finns där hela tiden, men jag blundar liksom för att den existerar. Att tvingas anstränga hjärnan till ofrivilliga, ointressanta saker under en bestämd tid, står inte högt på min lista. 

Samma visa gäller så fort jag är inomhus med en kompis. Man hamnar i sängen, framför datorn, troligtvis omringad av godis, glass eller både och. Men då känner man sig inte lika syndig. För då är man två, och delar därför på skulden och på fettet. Och så är man social. Eller det tycker man själv i alla fall. Vad ska jag då behöva göra för att bli kvitt det här problemet? Är det ett problem? Vad hade jag gjort annars? Troligtvis ingenting vettigare. Eller? Nä, nu ska jag inte tänka för höga tankar om mig själv. Men jag anser att; har man, som jag, inget bättre för sig, så kan man likaväl göra ingenting. Vi ungdomar har redan alltför mycket press på oss att göra saker i vår vardag, så det där 'ingenting' är en helig aktivitet för oss. Som behövs. För att vi ska ha chans att ladda upp för att orka göra någonting vid ett annat tillfälle. Därför har jag kommit fram till att jag inte ska må dåligt när jag ligger där som en inpackad sardin under täcket. Jag ska känna mig stolt, som hedrar mina viktiga vilostunder.

 

Likes

Comments

Det har alltid varit enklare för mig att prata med killar än med tjejer. Om allt. Om killar, tjejer, kläder, ångest, och andra djupa grejer. Varför vet jag inte riktigt, men jag känner mig tryggare i manligt sällskap. Det uppstår alltid mycket roligare samtalsämnen och jag kommer bättre överens med dem. 

Det finns dock vissa nackdelar. Det går inte att umgås för mycket med en killkompis utan att det uppstår romansrykten. Går ni på bio tillsammans? Ja men då är ni kära. Sover över? Oj oj, nu är ni ett par. Sedan går det bara utför. Det går så långt att man börjar tro på det själv, och så plötsligt blir man officiellt pojkvän flickvän, och så inser man att det inte alls var en sådan här relation man skulle ha med sin killkompis, men då har man redan gått för långt, så när man gör slut så förlorar man både pojkvän och killkompis. Eller, som i de flesta fallen, så blir någon av de två vännerna besvikna över att bli "friendzonade", och tvingas därmed skiljas åt. 

Och därför har jag tyvärr ingen manlig bästa vän.

 

Likes

Comments