Vi hade ju skyddskväll för någon vecka sedan och jag passade på att fotografera lite. Extremt dåligt ljus och fel objektiv på kameran. Challenge accepted.

​Om ni vill förstora bilderna så gör ni det genom att klicka på dem. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tvivlar starkt på att vi ens kunde starta av årets tävlingssäsong på bättre sätt! Den där två dagars vilan var nog precis det som behövdes för att lösa upp några av de knutar vi haft i freestyleträningen på sista tiden för inte nog med att vi blev godkända i freestyle klass två och kan nu börja tävla i trean om vi vill så vann vi klassen och kvalade till Agria freestyle cup finalen i vinter! Jag hoppas att den hålls på Stockholms mässan i år för jag vill verkligen inte köra på MyDog.

Foto: Kajsa Johansson

Det var en dubblerad tävling (med andra ord så hade de två stycken klass tvåor, precis som om det vore två separata tävlingar men på samma plats och vid samma tid bara), jag anmälde mig till båda klasserna, egentligen ett dumt val och jag visste att hon inte skulle orka båda starterna men jag ville verkligen ha två chanser på mig ifall att första starten skulle gått käpp rätt åt skogen. Skulle den dessutom gått bra så skulle vi ju kunna gå in och leka på andra starten, se den lite som träning.

Första starten blev helt klart den bästa, det var den klassen vi vann. Hon missade starten och istället för att sätta sig vackert studsade hon bara med framtassarna. Lyckades i alla fall tajma det till musiken så det såg inte helt farligt ut. Jag däremot kom av mig lite när starten inte fungerade. Resten av programmet flöt på bra och för första gången fuskade hon inte när hon ska gå från kö till att gå mellan mina ben (kö = hon går bakom mig på bakbenen och håller runt min midja med frambenen). Tyvärr fuskade hon sen lite på titta åt höger, titta åt vänster men allt kan väl inte alltid vara perfekt. Ända gången hon släppte igenom ljud var vid den delen när hon ska backa runt mig, vilket jag trodde skulle hända. Hon tycker att rörelsen är jobbig att utföra och stressar upp sig en del över den. Däremot höll hon sig till enstaka småljud och gick inte över till ett konstant gapande. Hon kunde även släppa ljudet vid starten av nästa moment. Helt klart framsteg! Utöver de smågrejerna flöt allt på rätt bra. Bakläxa till mig själv att dämpa lite på dubbelkommandon, hon behöver inte handhjälper men jag gör dem omedvetet.

Känslan under första starten var rätt meh på, hade gärna önskat mer attityd från Fasas sida men vi hade kul och det såg rätt fint ut ändå. 25.20 poäng av 30 möjliga landade vi på med ett snitt av 7.95 på precision och samarbete, 8.15 på innehåll och 9.10 på tolkning av musik. Superfina kommentarer fick vi av domarna och från flertalet medtävlande vilket alltid är helt otroligt kul. Det är nog bland det bästa med freestylen, folk är så trevliga mot varandra.

Foto: Kajsa Johansson

Resultatet av den andra starten blev som jag hade anat. Det gick inte alls och kändes som att vi inte riktigt var på samma plan. Fasa var seg och slarvig. Delvis mitt fel som avbröt vår startrutin för att prova något nytt. Hon kollade på mig som om jag hade tappat allt förstånd. Nu vet jag att det inte fungerade i alla fall och vi håller oss till att ha programmet så som det är. Efter kanske en minut inne på planen valde jag att avbryta, känslan var kass, jag glömde bort programmet och allt blev helt off. Extremt dåligt kan det ju inte ha sett ut däremot för jag fick "skäll" av flertal personer om att det såg fint ut och vi borde ha fortsatt köra 😜

Men jag är glad över att vi bröt, det kändes som det rätta att göra. Om vi bortser från väl inne på planen måste jag ge en superfin guldstjärna till Fasa för hennes uppförande på sidan av planen. Tävlingen var i en rätt liten och trång inomhushall så Fasas bur fick stå i en av hunddagisets boxar tillsammans med två andra hundar i varsin bur. Trots att dessa hundar gick in och ut ur boxen höll hon sig lugn och sov. Annars har hon tenderat att stressa upp när det är mycket rörelser runt buren och speciellt när vi är i hundhallen.

Foto: Kajsa Johansson

Tyvärr kan jag inte visa någon film för musiken jag använder i programmet är tydligen inte godkänd av youtube att laddas upp. Bryter mot Copyright och tas ned snabbare än vad den ens läggs upp.

Likes

Comments

Idag smäller det, årets första tävling och vi är som vanligt inte helt redo. Tävlingsnerverna har redan börjat spela sina spratt, illamåendet håller mig från mat, jag skakar likt ett asplöv och är så virrig att jag knappt minns mitt namn. Kan inte riktigt forma klara tankar och har svårt att planera upp hur jag ska göra under dagen. Vilket tur att jag då skrev om just det efter förra årets tävlingssäsong. Så nu när jag sitter här med mojsigt huvud kan jag läsa igenom tankar som tidigare surrat runt när världen var lite klarare.Nu har jag aldrig druckit alkohol eller tagit någon form av droger så egentligen kanske jag är omlämpad att dra den parallellen mellan tävlingsnerver och typ alkohol men jag känner att mitt huvud är mojs och det blev en rolig rubrik. 

Första start går inte för ens 15.00 så tvingas uthärda mina förträffligt mysiga tävlingsnerver ett bra antal timmar idag. Jag har åtminstone lyckats få ordning på både musiken och vaccinationer åt Fasa så det behöver jag inte längre oroa mig över.

Dubbelmoralen själv är man väl som är ute och går. Jag drömmer om de större tävlingarna, ju större de är desto bättre och häftigare. Jag drömmer om en vild publik och strålkastare men för tillfället har jag svårt att ens klara av en liten officiell tävling. Det är 10 personer som startar i min och Fasas klass idag, tävlingen är på hemma planen och det är hemmaklubben som arrangerar så inget att oroa mig över alls men ändå sitter jag här och svettas av nervositet.

Jag skämtar ofta med Astrid och säger det att I know you like 'em feels när vi sitter med gråten i halsen till diverse tv-serier och i smyg tycker jag nog om tävlingsnerver. Ju värre de är desto härligare är det att stå där på planen sen. För det är så satans kul. Jag hatar det innan men kanske är det just detta hat som gör upplevelsen så mycket bättre och starkare inne på planen?

Likes

Comments

Vi ska ju tävla freestyle på lördag men senaste veckan har träningen verkligen gått utför och jag sliter mitt hår i att försöka stötta och hjälpa min hund så gott det går men ändå faller vi neråt. Extremt peppande och oh så nyttigt för mina bristande tävlingsnerver. Mitt sista hopp får bli att hon kanske kan vila sig i form för just nu blir allt sämre och sämre. Hatar att sätta hundarna på vila, tränar vi har jag koll på utvecklingskurvan och vet vad jag kan förvänta mig av dem men under vila så har jag ingen aning om vad som försiggår i deras huvuden.

Drog mig upp vid sju imorse (är man ingen morgon person så är sju extremt tidigt) för att träna i hundhallen med några andra tjejer. Taggad, peppad och glad. Idag skulle vi minsann lösa upp våra knutar och få ordning på oss inför tävlingen. Vi skulle ha ett sånt där deppigt pass med bra attityd och utan ljud. Allt började rätt bra faktiskt. Vi var där tidigare och Fasa kunde ligga lugnt i en bur. När det väl var vår tur körde vi igenom alla momenten i programmet med lite godis belöningar och visst var det lite gnäll under de momenten jag vet att hon har svårt för men över lag så kändes det helt okej. Ingen super attityd och fart, lite väl stressad men halvdant tog vi oss igenom programmet. Inte felfritt eller perfekt men helt okej.

När det sedan var vår tur att äntra planen en andra gång bestämde jag mig för att "jo men vi kör med musik, det var ett tag sedan". Så fort musiken gick igång blev hon en helt annan hund. Hon blev ofokuserad. Ofokuserad!! Inte ok, inte ok någonstans. Fasa är inte känslig för störningar och håller alltid fokus. Vad hände där liksom? Tänkte att aja vi struntar i start grejen, jag måste lära mig att inte ge upp när det inte blir perfekt så vi kämpar oss vidare. En bit kändes helt okej men så kom vi mot sista tredje delen av programmet och där valde jag att bryta. Fasa bara skällde och skällde konstant. Inget tempo och ingen fokus. Skit, skit, skit. Stängde av musiken, hjälpte henne lite. Belönade små saker och genast gick det bättre. Tror att jag är problemet här. Jag blir extremt stressad när musiken går igång för allt måste verkligen hända på exakta millisekundern för att det ska se bra ut. Det gör mig så enormt stressad så jag beter mig väl konstigt utan att märka det. Säkerligen är det väl det som stör Fasa och förstör för oss... Dumt, dumt, dumt.

Planen just nu? Vi vilar och så får det bära eller brista på lördag. Funderar på att ändra vissa delar i programmet till något hon har lättare för, eftersom det är dubbla klasser kan vi köra en gång med "original" programmet och en gång med en lättare variant och hoppas på att något av det kanske kan fungera. Så vad tror ni, har jag ångest och är äckligt nervös nu? Svar: ja

Likes

Comments

Blir en kväll i skyddets tecken. Fasa är lycklig och jag är rätt glad över att vi valde att boka en inomhushall för det är äckligt kallt ute, har regnat hela dagen och solen gick ner för lite si sådär en timme sedan.

Planen för morgondagen är freestyle och lydnad. Smått nervös, de senaste träningarna har verkligen inte alls gått. Eller jo fotgåendet känns riktigt bra men så fort vi ska försöka köra lite trick har hon gärna ljudat. Ugh Ugh Ugh. Evighetsprojekt det där. För någon vecka sedan hurrade jag över hur tyst hon gick men denna vecka har det varit annat än hurrande. Extremt frustrerande eftersom tävlingen är nu på lördag. Yay. Får väl skylla mig själv, vi har inte alls tränat så mycket som vi skulle behövt. Får hålla tummarna för ett mirakel på lördag helt enkelt 😅😂

Kassa fotoförhållanden här och med ett fast 50mm objektiv är inte actionbild det lättaste. ISOn skriker, slutaren gråter och bländaren får lida en del men en riktigt kul utmaning ✊️

Likes

Comments

I sista minuten som vanligt.. Hmm.. Kanske måste man börja planera upp träningen lite bättre eller så är det bara så att inget blir någonsin helt perfekt, speciellt inte i ögonen på en perfektionist, speciellt inte inom hund. Vilket leder till svag panikträning sådär några veckor inom tävling. Denna gång är vi ovanligt oförberedda och det är helt mitt fel. Skarpnäck ska arrangera en dubblerad freestyle klass 2 tävling i Haninge hundhall och jag vill ju så satans gärna ha det där uppflyttet så slängde iväg en anmälan för någon vecka sedan. Nu är det cirka si sådär en vecka kvar tills tävlingen och jag försöker desperat få koll på alla knappar och trådar för att få detta att hålla genom hela programmet. Fasa har skött de senaste träningarna riktigt fint och haft en otroligt härlig attityd. Än så länge nästan helt utan skall. Jag gjorde en dum miss och utmanade henne lite vilket gav typ hundra frustrationsskall men pausade lite och gjorde det simpelt så var vi tillbaka på rätt väg igen. Det är dock på gränsen känner jag och ibland släpper hon igenom lite gnäll när hon tycker att det blir jobbigt. Som tur är sitter nästan alla detaljer kvar och utförandet av momenten är riktigt fina så nu ska vi jobba lite på smålänkar, minska frustrationen, ingångar på planen och tävlingsstarter. Mycket som ska hinnas med på en vecka heh.. Men förra träningen i hundhallen gick fint och då var det cirka 11 andra hundar där och mycket folk men hon kunde ändå gå in och göra ett nästintill perfekt genomförande. Ja så perfekt som vi kan få till det.

Rätt så nervös men tävlingen kommer vara liten och vi kommer ha möjlighet att åka till tävlingsplatsen och träna hela veckan. Dessutom så kommer tävlingen nog inte vara sådär superstor så förhoppningsvis kan mina nerver chilla lite och bara njuta av att få ta på dansskorna och vara inne på planen med malleungen.

Likes

Comments

Jag fotograferar mycket, jag fotograferar gärna andra hundar än mina egna också. Det är alltid en spännande utmaning att försöka fånga andras hundar på bild. Jag tycker att jag är snäll och generös med mitt fotograferande. Jag ägnar ofta flera timmar åt bilderna, åker iväg, riggar kameraprylar, fotograferar, åker hem, efterbahandlar. Lägger ut flera tusen på utrustning. Det tar ett bra antal timmar att få ihop allt det där. 20 bilder kanske tar mig 5-6 timmar att få ihop, ibland mer ibland mindre men generellt sätt så är det den tid jag lägger ner på det. Kom inte nu och säg det att "men jag bad inte dig att redigera min bild". Nej det gjorde du inte men mitt namn är mitt märke, om jag nu ska marknadsföra mig själv vill jag ju såklart kunna känna att varan är något jag kan stå för.

Jag gör allt gratis och det ända jag ber om i "utbyte" är att du som kund låter mitt namn stå kvar och även gärna taggar mig eller åtminstone skriver mitt namn för helt ärligt så är min vattenstämpeln liten och i princip osynlig för jag vill inte att du ska känna att den förstör bilden. Det är väl inte jättemycket att be om?

Min dröm är att kunna arbeta som fotograf, en dröm som är långt borta just nu men jag jobbar på. Jag uppskattar att du delar min bild för på så sätt kan jag faktiskt nå ut till folk. Men i utbyte för den mängd tid, arbete och pengar jag har lagt ut på bilden vill jag faktiskt ha en liten hjälp på vägen mot mitt mål. Det kostar dig inget och tar två sekunder av din tid att skriva "Fotograf: Cornelia Johansson".

Jag låter dig låna mina bilder utan kostnad (notera låna), jag står fortfarande som ägare för bilden, även om det är du eller din hund på bilden så står jag fortfarande som ägare och upphovsman. Jag har vid flera tillfällen sett hur folk använder bilder jag tagit på deras hundar, klippt bort min vattenstämpel och sen skrivit "(c) sitt eget namn". Okej förlåt men hur oförskämt är inte det egentligen? Nej du äger inte någon form av copyright över min bild.

3 § Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen. - Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Likes

Comments

Jag tycker att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, jag tror nog på karma, jag tror på att man kan göra världen till en lite trevligare plats genom att framstå som ett gott exempel av mänskligheten. Jag försöker så gott jag kan att alltid vara trevlig mot folk, jag försöker att säga något snällt som gör deras dag lite bättre. Ser jag något jag gillar hos någon brukar jag ärligt säga det. Även om det bara skulle vara någon jag går förbi på stan. Världen är full av tråkiga saker och hemskheter så varför inte sprida det lilla ljus man kan? 

Många gånger har jag svårt för att riktigt ta åt mig av komplimanger när det kommer från mina vänner och min familj, det känns liksom inte alltid på riktigt. Självklart uppskattar jag att få fina ord från de som står mig nära men det känns inte alltid äkta. De är ju liksom mina vänner, så klart de kommer säga något trevligt, speciellt i "tvingade" situationer som typ när man klär upp sig eller liknande. Det är skillnad att höra från någon bekant eller någon man inte känner, dessa människor har kanske behövt ta till sig mod för att gå fram och säga något. Av någon anledning så känns det lite mer som att detta inte bara är ord, det är liksom en handling och det för mig gör att det får ett högre värde. Actions speak louder than words

Jag jobbar på Mcdonalds i kassan, jag träffar många människor varje gång jag jobbar och för mig betyder det mycket att ge en god service. Kanske även att ge mer. Jag vill ge dem lite lycka i vardagen. Jag vill att när de kommer hem ska de fortfarande gå och tänka på vilken glad upplevelse det var att äta hos oss. Kanske är inte McDonalds så speciellt men jag gör mitt bästa för att även något så simpelt ska bli något trevligt. Här om dagen kom det in en kvinna och hon var riktigt fin i håret, så jag sa det till henne. Hon lös upp något enormt, lite småchockad skulle jag nog säga, hon log genom hela sitt besök hos oss. Kanske var det då sedan karma när det en timme senare kliver in en främmande kvinna som gav mig en komplimang för mitt hår, ytterligare trettio minuter senare hände samma sak igen. Min dag blev bra många gånger bättre, log tills dagens ände och jag kan fortfarande känna lycka när jag tänker tillbaka på det.

Många gånger känns det som att folk tycker fina saker om andra men vågar aldrig säga det. Jag vet själv att jag kan tycka att det är småjobbigt ibland men helt ärligt, folk kanske tycker att jag är jobbig, jag kanske stör, de kanske tar det på fel sätt men helt ärligt så är en komplimang riktad för att vara något bra så risken för att någon blir arg är liten. Visst kanske en själv framstår som lite annorlunda men jag vill tro att det är en bra sorts annorlunda, att folk ser det som något bra.

Därför tänker jag nu uppmana er som läser detta att sprida lite extra kärlek. Tycker du att det är jobbigt att göra det ansikte mot ansikte med någon du inte känner så börja där du känner dig bekvämare, skicka ett SMS till en kompis från ingenstans där du berättar att du uppskattar hen, skriv en lite extra personlig kommentar till någon på instagram. Ge inte bara komplimanger när du måste, överraska folk! Säg något när du inte egentligen är tvungen att säga det. Ser du någon på en tävling som gör något fint, berätta det för dem. När tävlingsnerverna spökar och någon trots det lyckats hitta den där känslan på planen, låt dem veta det att det inte bara kändes hos dem, det lös ut till publiken också! ✊

Likes

Comments

Jag har väl smidigt nog nästan lite halvt hamnat i "fel" hundvärld. Större delen av min vänkrets är nästan mer åt lydnadshållet, vilket jag kanske inte alltid är men agilityabstinensen sätter sina spår. Detta leder till en hel del nya onödiga trick och så har jag faktiskt tagit tag i lydnadsträningen med Fasa så bara för att göra er lite nöjda kan jag ju skriva lite om det. Vi kommer nog inte tävla lydnad tillsammans, jag och Fasa, för denna motivation lär komma och gå vilket inte ger snälla förutsättningar för min hund.

Något som är så himla intressant är skillnaden på när pappa går fot med Fasa och när jag går fot med henne. Hon går ju tiotusen gånger bättre med honom. Så häftigt ändå att föraren faktiskt påverkar hunden så mycket. När Fasa går med mig är vårt största problem att hon tränger. Något enormt.

Vi har lyckats klämma in ett pass lydnad om dagen från måndagen till lördagen så sex pass totalt. Vissa dagar kortare träningar och vissa dagar längre. Trots mina bristande lydnadskunsper har vi faktiskt fått fina resultat av tränandet och jag är minsann lite stolt över mig själv som lyckades åstadkomma något under dessa pass.

Utöver fotgåendet så lallar vi på med fjärren också, helt ärligt så tycker jag att det är svinkul. Vi har nu jordens mest överdrivna fjärr och jag blir sådär barnsligt fnittrig av att se Fasas överdrivna rörelser, kan knappt hålla mig för skratt när vi tränar det. Hon tar minsann i för kung och fosterland.

Likes

Comments

Något jag ofta får frågan om är "hur är Fasa?", "vad är skillnaden mellan henne och Brandy?", "hur är det att träna en malle?". Snubblade igår över den perfekta videon för att beskriva exakt hur det kan vara att träna vissa saker Fasa, eller ja rent generellt hur det är att leva med henne😂

Troligtvis skrattar jag väl lite mer än vad jag borde till denna video men igenkännighetsfaktorn är bra hög. Visst kan hon vänta men man ser på henne att det inte är något hon gillar precis. Allt ska ju helst hända nu 😉

Den senaste tiden har vi jobbat mycket med stadga i olika former och har kört mycket med att jag har kastat godis runt henne, på henne, precis framför nosen, öppnat godisskåpet, lagt mig ner på golvet, ja lite allt möjligt helt enkelt. Fasa har faktiskt överraskat mig många gånger och trots att jag ser att hon inte helt älskar denna träning så försöker hon så hårt. Man kan nästan höra hur kugghjulen i den lilla mallehjärnan jobbar för att inte ge med sig till alla frestelser. Jag tycker det är otroligt kul och en rätt behaglig träning, krävs inte så mycket av mig och vi kan gott o väl göra det i köket hemma. Frågar man Fasa är det malleplågeri jag sysslar med haha men hon sköter sig och har nog lärt sig det där med att "ju mer jag står emot och ju längre jag väntar desto större blir belöningen i slutet". Så helt jättesynd är det faktiskt inte om henne. Även om hon själv tycker att det är en dum grej att träna på

Likes

Comments