View tracker

Att ha en julkalender gick inte nå vidare. Jag hatar att gnälla på om känslor på bloggen men jag måste inse vart gränsen går. Inte nog med att mitt gymnasiearbete gick totalt åt skogen förra veckan och jag måste börja om nu (måste alltså klämma in 100timmar plugg innan 10e januari), jag jobbar i snitt tre dagar i veckan, hela helgdagarna, har två jyckar som kräver sitt så har även en annan händelse inträffat som jag inte vill gå in på här. För jag är så jävla rädd. Så rädd att det får mig att stänga ner. Allt det jag inte måste göra gör jag inte. Allt det utan deadline med konsekvenser eller de platser (skola, jobb) jag absolut måste vara på skippar jag.

Jobbet trivs jag nästan med att ha, ett nio timmars pass är nio timmar jag kan fly från verkligheten med. Det är skönt att tankarna måste går 100% på jobbet för det pressar undan allt annat. Jag kan inte göra något åt min sketna situation när jag jobbar och det är skönt. Men detta är anledningen till varför det inte lär bli någon julkalender på bloggen. Det kanske ramlar in något enstaka inlägg när tid och ork finns men just nu måste jag inse vart gränsen faktiskt går för mig själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänkte ha en julkalender på bloggen, typ lite som den där 20 dagars listan alla gjorde förut men jag har designat den själv. Tänkte att första luckan blir lite sådär lagom standard. Bloggen har fått en del nya läsare så jag tänkte helt enkelt presentera mig själv i den första luckan. Som skulle kommit ut igår egentligen. Men jag gissar på att vi kör två luckor idag istället😉

Jag heter Cornelia och är uppvuxen i hundsport. Mina barndoms minnen kommer från spårskogen och lydnadsplanerna. Född i en fanilj som består av i princip endast hundfolk.

Ända sen jag var riktigt liten har min allra största dröm varit att träna agility men mina föräldrar har tyckt att jag varit för liten. 2010 Flyttade en vit pudelvalp hem till oss och det blev startskottet för mitt hundtränande.

Jag tycker att det mesta som rör hund är otroligt kul och att bara köra en av alla hundsporter som finns är nästan inte ens ett alternativ. Sök, spår, agility, rally, utställning, freestyle, dogparkour, lydnad, mondioring, IPO, svenskskydd och drag är några av de grejer jag släpat med hundarna på. Det jag fastnat för är allt utom utställning och rally. Men det mitt hjärta slår för lite extra är för tillfället agility.

Jag lever för hundar och de är det bästa jag vet. Om jag inte tränar hund så fotar, målar, tecknar eller bjuder hem vänner. Sen så blir det ju även en del jobb och plugg utöver allt.

Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord är det perfektionist, pratglad och nördig i allt jag gör. Hundnörd, fotonörd, tv-serier, brädspel, allt 😂

Likes

Comments

View tracker

Helt plötligt, från ingenstans, slog den mig. Tog mig med storm och lyfte mig från marken. Likt ett slag i ansiktet dök den upp från ingenstans. Motivationen till att ta tag i freestylen igen. Nu jäklar ska vi sätta en tävling, vi ska ha attityd, vi ska framföra en riktig show och vi ska ge både publiken och domarna gåshud. Jag har aldrig känt mig riktigt nöjd med någon av våra freestyle starter och jag tror det är lite därför vi lagt det på hyllan men nu vill jag få till det, en gång för alla. Jag vill komma av planen och känna att vi satte det. Att vi kan på riktigt, vi kan prestera på tävling.

Drog med mig hunden och en ficka fylld med godis ut för ett kort pass. Fokus låg bara på att få till känslan och se vart vi ligger efter en paus på sex månader. Något jag märkt när vi har pausat freestylen och satsat på agilityn är att hon har mycket lättare för att ljuda när vi väl börjar träna igen. Två skall släppte hon igenom idag och jag märkte att hon var nära på fler men lyckades hålla i tyglarna. Så helt klart godkänt. Idag blev det verkligen inget svårt, jag vill ge henne en chans till att lyckas så att jag kan må lite bättre över mig själv. Börja tro på oss igen. Vill inte ta vatten över huvudet nu och riskera att få till dåliga träningar när motivationen precis kommit tillbaka. Dumt att dra ner mig igen när jag precis kommit upp till ytan. Dessutom är det inte rättvist mot Fasa att kasta oss in där vi slutade, hon behöver få jobba sig dit igen successivt. Därför blir det lite lättare grejer nu ett tag framöver. Ska se till att verkligen planera träningarna ordentligt och hålla mig till det så att jag inte börjar utmana ödet allt för mycket.

Utöver att hon var rätt tyst idag så kände det verkligen bra, hon hade kvar fina detaljer som vi jobbade på i somras, bra stadga, superhärlig attityd från bådas sida och verkligen teamkänsla. Många gånger kan det kännas lite som att vara i krig när jag tränar med Fasa. För även om hon är följsam, har en enorm samarbetsvilja, fint fokus och så vidare känns det som att vi nästan jobbar mot varandra snarare än med varandra. Något som äntligen börjat vända igen på sista tiden.

​Egentligen är vi ju kvalade till agria freestyle cup finalen som i år kommer vara på MyDog i Göteborg men jag känner mig inte redo för det än. Känner inte att jag heller givit min hund de bästa förutsättningarna för att kunna leva upp till mina krav på oss så vi skippar det i år. Tyvärr. Det har länge varit min dröm att få delta i finalen men har aldrig lyckats anmäla mig till någon kvaltävling, nu när vi äntligen har lyckats så väljer jag att stryka oss vilket känns tråkigt men jag tror det blir bäst så här. Förhoppningsvis kan vi kvala även nästa år och kanske kör vi då, om min motivation håller i sig. Det skulle vara häftigt att tävla på mässan men jag vill ge både mig själv och min hund mer erfarenhet innan vi tar oss an något sådant. Mina tävlingsnerver är nog inte tillräckligt starka för att orka med något så pass stort än och Fasa har inte alls mycket erfarenhet än. Hon fyllde precis två och jag måste konstant påminna mig om det. Vi har inte tävlat mycket än och så är det, vi har en bit att gå innan vi kan ta på oss så stora utmaningar

Målet nu vill jag lägga lite lägre, rädd för att missa är jag men en lite mindre tävling ska vi klara av och vi ska klara det ordentligt. Kanske ett litet mål för omvärlden men vi är fortfarande rätt gröna inom hundvärlden, jag och Fasa. Jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna, på gott och ont. När jag väl vet hur jag vill att det ska gå har jag svårt att se bra bitar ifall jag inte känner mig nöjd med allt. Men nu vill jag sätta det. Vi behöver inte få toppbetyg men jag vill nå min målbild. Det är målet nu. Det har det alltid varit men förhoppningsvis kan vi uppnå det nu. 

Likes

Comments

Gamalt inlägg som jag glömt av att dela med mig av, Fasa gjorde i oktober sitt BH-prov (behörighets prov). För er som inte är så insatta i IPOt så är det helt enkelt ett prov hunden måste klara av för att få tävla i IPO.

5 starter var det under dagen, Fasa vad den ända mallen, alla andra hundar var schäfrar. BH-provet består av både lydnads- och miljöprov som båda innehåller en del olika moment. Vill man nörda ner sig mer om vad det är så kan ni alltid googla 😉

När en har delad vårdnad på hunden tillsammans med ens hundtränande far så blir det ju att vi får dela upp vem som gör vad. IPOt är mer pappas gren egentligen så därför fick han gå med Fasa. Vilket bara var bra, jag skulle inte alls göra henne rätta med mina kassa nerver.

Fasa gick riktigt fint, hon kröp lite på platsliggningen och hade kanske inte full gas under inkallningen men utöver det gick hon fint, fick domarens kommentar att Fasa och pappa var dagens bästa ekipage. (skryt skryt)

Godkänd blev hon och nu satsar vi väl på tävlingsdebut i IPOt till våren.

Likes

Comments

Fotograferandet har alltid legat mig nära hjärtat. Ända sedan min första egna mobiltelefon har jag försökt fånga var ända ögonblick. Ni som känner mig vet nog redan om det att jag har flera hundra instagram konton. Brandy har ett, Fasa har ett, jag har ett, min hundträning har ett och så har jag ett till mitt fotograferande. Jag tycker om att ha flera olika för olika ändamål, det är som att skapa olika album och det blir lite lättare för mig att hålla mina bilder lite mer organiserade. Ibland händer det att jag delar bilder från mitt fotograferande här men jag gillar att hålla bloggen till mina egna hundar. Därför har jag skapat egna sidor åt min fotografering, en instagram och en flickr sida.

Instagram sidan fungerar mest för att dela med mig av nyheter kring mitt fotograferande på ett lättare sätt, flickr är där jag delar större delen av mina bilder.

Flickr: Cornelia Johansson

Instagram: CJ.Foto

Likes

Comments

De senaste dagarna har bloggsuget varit skyhögt men jag lyckas aldrig sätta mig ner vid en dator och faktiskt skriva något. Dels eftersom tiden inte riktigt räcker till men även för att jag knappt orkar skriva något då energin inte riktigt finns där. Jag har så många idéer och tankar jag vill få ner och få ut.

Trots att jag för en gångs skull vet vad jag vill skriva tänker jag ändå köra på en frågestund, för det var ju ett tag sen sist ändå. Frågorna kan ni antingen skicka här som en kommentar, via instagram eller via kik. Så fråga på om vad som helst 😉

Likes

Comments

Tävlade i lördags med Fasa, en agilityklass och en hoppklass. Att det inte skulle fungera borde jag insett innan vi åkte dit men dum som man är har man ju alltid det där lilla "tänk om ett mirakel sker" bak i huvudet som gör att man kanske hoppas lite för mycket.

Först ut på dagen var agilityklassen och helt ärligt var jag inte alls så nervös. Blev bara jäkligt stressad. När jag kollade startlistorna hade jag kollat fel, kollade den för hoppklassen där vi var startnummer 30 så jag trodde vi startade sent. Banvandringen var uppdelad så först ut var startnummer 1-26 och sen 27-51. Jag som trodde att jag var startnummer 30 går alltså med den senare gruppen. När andra gruppen hade banvandrat drog de igång med startnummer 1 på en gång, jag brukar alltid dubbelkolla mitt startnummer innan jag anmäler mig hos inroparen och inser då att jag ska starta om bara 4 hundar! (En var struken och ja ni vet hur fort starterna går i agility) så i panik får jag hämta Fasa och värma upp på lite si sådär en minut.

När vi står vid startfållan kändes det inte speciellt bra, skulle behövt värma upp henne mycket mer men vi kör på. Hinder 1-4 går riktigt bra men så håller jag henne för länge på A-hindret vilket stressar mig och leder till att jag glömmer lite halvt vart hinder 5 står så i panik eftersom vi stått vid A-hindret i en evighet bara skickar jag henne rakt ut så hon tar hindret men hamnar i linje till slalomet. Lyckas få tillbaka henne innan hon går in i slalom men det svajar vid hinder 6 vilket leder till att hon halkar till vid hinder 7 där hon skulle svänga snävt. Det resulterade i en rivning. Surt surt surt. Även om vi inte än så länge hade gjort ett bra lopp så går det ju alltid att rädda men nu var det klart att vi inte skulle lyckas knipa en pinne. Såg det som träning för mig själv för jag ger i princip alltid upp så fort jag känner att det börjar gå fel så det är bara bra för mig själv att träna på. Hinder 8-10 går fint, det var en tunnel som jag visste skulle locka mellan nian och tian men lyckas hålla i henne och jag lyckades till och med få till det rätt snyggt. Skulle behövt jobba upp henne mycket mer på hinder elva så att hon svängt tajtare men jag halkade till vid tian så hann inte hjälpa henne vid elvan. Nu hamnade hon nästan perfekt mot en tunnel som hon så klart går på vilket gav oss en disk. Slutet var en raksträcka och av någon anledning sprang hon förbi vippen(?!). Hon älskar vippen så det var ju lite av en överraskning.

Kändes bra surt att vi inte satte det för banan var inte överdrivet svår egentligen. Underlaget fick mig att hålla emot mer än vanligt då jag valde helt fel skor och jag skäms över hur dåligt jag handlade min hund.

Hoppklassen kändes som att den kunde gå bättre, det var en svårare bana och då brukar jag skärpa till mig och satsa lite extra. De öppnade med en raksträcka på 5 hinder vinklade på lite olika sätt och efter det var det en 180 grader sväng på hinder 5. Jag kände att jag var tvungen att hjälpa och stötta henne lite i början för annars kommer hon springa rätt upp till slutet utan att ta hinderna eftersom de var vinklade utåt men jag skulle behövt hålla mig själv på en rak linje för att hinna. Springer snett som satan vilket resulterar i att jag trycker ut henne lite för mycket där hon skulle svänga och jag signalerar svängen för sent så hon i princip glider förbi hela hindret. Tänker att vi kan fortfarande sätta ett snyggt lopp, hinder 6-9 går fint och hon springer verkligen på, sen på 10 ska hon svänga rätt snävt men JAG HJÄLPER HENNE INTE FÖR 50ÖRE. Svängen blir för vid så hon springer förbi hinder 11. Tar tillbaka henne och skärper till mig lite. Hjälper henne genom 11-13 och här gör jag faktiskt rätt, har noga granskat filmen och jag ger inget tecken på att vi ska åt ett annat håll än hinder 13. Men Fasa ser en tunnel som inte alls ligger i linje så hon springer dit och tar den för tunnlar är ju superskoj. Då var vi diskade i agilityklassen också. Fortsätter köra men bara efter ett hinder drar hon till en annan tunnel. Fortsätter ändå och det går superbra hela vägen fram till sista hindret då hon ser en tunnel. Lyckades dock få stopp på henne precis när hon ska ta första steget in.

Så ja agilityklassen blev ju årets största fiasko men well. Hon gör alltid sådär när vi inte tränat på länge och med två träningar på tre veckor kunde man väl förutspå att detta skulle hända.

Något som stör mig är hur jäkla ASDÅLIG jag själv är på tävling, håller igen alldeles för mycket och ger verkligen inte min hund förutsättningarna för att lyckas. Kanske kommer det med mer erfarenhet att jag vågar ta i mer när jag kör för just nu gör jag mig liten. Jag vill köra cool agility. Jag vill våga mer. Jag vill våga springa mer, våga hjälpa min hund, våga vara på henne, våga låta henne springa, våga mer. Det som gör det hela ännumer irriterande är att jag VET vad jag gör fel och jag VET hur jag borde göra men så lyckas jag liksom inte göra det. Så otroligt frustrerande. 

Om vi ska ta något positivt från tävlingen är det hur fint hon skötte sig i miljön! Det var helt otroligt trångt och med en stor malle som är mån om sitt "space" är inte det allt för enkelt men hon dummade sig inte. Hon var nyfiken, trevlig och hälsade till och med på folk. Hon kunde även ligga ner och vila mitt inne i kaoset. Guldhund!

Likes

Comments

Jag har allt för länge hållit igen på mina egna steg i rädsla för att halka runt likt bambi på is när jag kör agility. Det behövde inte ens vara fuktigt ute för att jag ska känna hur jag tappar fäste om marken. Därför bestämde jag mig för att skaffa nya skor. Först var jag inne på salomon speedcross som är väldigt populära inom agilityvärlden, tyvärr hade de inte dem inne i affären men de hade Salomon Fellraiser, som är i princip identisk med speedcrossen vad jag förstått. Ända skillnaden är att de är snäppet stummare bara. Vilket jag inte riktigt gillar, tycker det gör fruktansvärt ont att svänga när skorna inte "följer med" foten. Även om skor ofta blir lite mer följsamma när man väl haft dem ett tag så kändes de inte alls bra. Förklarade för tjejen i butiken vad det var jag letade efter och hon plockade fram en hel hög med skor, bland annat Puregrit 4 som jag senare åkte hem med.

Efter att ha sprungit i dem i vått och torrt hela hösten kan jag lätt säga att jag älskar dem! De är otroligt bekväma, ger bra fäste, lätta och flexibla så de tar inte emot eller begränsar rörelsen. Dubbarna är inte lika grova som salomons vilket jag kanske var lite nojig över när jag var och kollade på dem. Vill verkligen kunna springa på även om det är lite fuktigt i gräset men det har det inte varit några som helst problem med det. Dubbarna kanske inte är lika grova men jag tycker att de ger riktigt bra fäste ändå. Än så länge har de inte svikit mig 😉

Inga spår av skavsår har jag heller fått. De får verkligen pluspoäng för att de är så bekväma och de har varit det från första sekunden jag öppnade lådan. Inga långa dagar i obekväma skor bara för att man måste "gå in dem".

Nu är inte jag någon expert på skor egentligen men jag är löjligt nöjd och barnsligt förtjust i dessa skor. De fungerar alldeles utmärkt till agilityn. Jag behöver inte längre konstant ha i åtanke att jag måste hålla igen lite så att jag inte bryter benen av mig. Av mig får de helt klart 10 av 10 och jag kan varmt rekommendera dem till åtminstone dig som kör agility.  

Likes

Comments

Eftersom skolan tar upp rätt mycket tid just nu, vädret har humörsvängar och mörkret omsveper Sverige så har vi dragit ner en del på träningen. Utöver det så är det BH-prov nu på söndag så pappa har Fasa mest hela tiden. Jag har alltså knappt något att skriva om för just nu skiftar jag i princip endast mellan fullt ös i skolan och på jobbet med medvetslös.

Tänkte därför istället dela med mig av fem onödiga roliga saker om Fasa.

1. Sätter man sig ner på golvet är det en 100% chans att du har en Fasa klängande över hela ansiktet. Gäller endast folk som känner henne, så klart. Alla är inte värda en uns av hennes tid och kärlek 😉

2. Hon har börjat öppna dörren till mitt rum bara så att hon kan ligga och sova i min säng. Den öppnar dörrar.. Stängda dörrar.

3. När man ger henne vatten under träningen och hon druckit färdigt välter hon vattenskålen med nosen

4. Hon har jordens största fetisch för pinnar

5. Hon kan bli riktigt otroligt superful på bild

Likes

Comments