View tracker

Nu var det över ett halvår sen jag skrev här sist. Fast nu känns det som om jag kanske kan behöva det igen. Idag började skolan. Nian. Det är helt sjukt. Jag trodde jag hade saknat skolan. Saknat rutiner, saknat att ha något att göra. Men nu när det väl börjat vill jag härifrån. Jag är aldrig någonsin tillfredsställd. Jag var på festival, jag var i England i tre hela veckor, men ändå så kan jag inte uppskatta någonting. Känslolös. Bortdomnad, stum. Då och då känner jag smärta. Jag känner ånger, svartsjuka, besvikelse, hat. Men glädjen är alltid så tillfällig att jag är mer rädd för när den ska försvinna än något annat. I skolan tvingar dom mig vara någon jag inte är. Eller snarare, skolan tvingar fram dom sidorna hos mig. Jag blir galen av att inte kunna kontrollera mig själv. Av att bli någon jag äcklas av. Det blir en evig cirkel som jag inte orkar med. Jag låtsas vara någon i skolan, någon jag hatar. Jag går hem, hatar mig själv ännu mer, och måste spela ännu gladare nästa dag.

Jag vet ju dock att inget av detta är sant. "We're broken people" sjunger Tyler Joseph i mina hörlurar. Jag är uppriven, men inte förstörd. Jag är ledsen, inte deprimerad. Jag är fånig, inte stark.

Inget av det här är logiskt. Men att försöks formulera mina tankar känns som ett sätt att få ordning på dom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ser ingen mening med mitt liv. Alla mina tankar gör mig så förvirrad. Jag är ju inte deprimerad, inte på riktigt. Det är inget sånt allvarligt. Jag är väl bara lite nere, och min uppmärksamhetstörstande hjärna ser det som depression. Eller jag kanske är schizofren? Nej, det är en allvarlig psykisk sjukdom. Jag är bara lite förvirrad. Men de jävla rösterna i mitt huvud. Dom gör mig galen. Måste man bete sig som Gollum för att få diagnosen schizofreni? Eller räcker det med ständiga diskussioner med sig själv? Jag skulle bara vilja ha en diagnos att skylla allt på. Men det är ju inget fel på mig.

Vafan är det som händer?

Likes

Comments

View tracker

Åt frukost, skippade lunch, vräkte i mig när jag kom hem, mådde piss, sprang 3 km, skippade middag. Jag måste bli bättre på det här. Det vore lättare om jag bodde ensam. Tog en bild också, som jag faktiskt gillar. Mycket.

Likes

Comments

Jag var på promenad med pappa häromdan.
Han berättade om en flicka som tagit livet av sig.
"Förstår du va hemskt?" sa han.
"Tänk att må så himla dåligt att man inte vill leva mer".
Jag tyckte så synd om honom då. Jag älskar min pappa. Vad skulle han säga om han visste att jag var en av dom som inte vill mer?

Likes

Comments

Jag kände att det var dags att skaffa mig en plats där jag kunde skriva av mig på riktigt.
Jag har ju oräkneliga Tumblr-, Instagram- och Twitter-konton jag gjort endast för att kunna bli av med ångest, men de verkar ju inte funka. Så då får jag testa att blogga.
Det kommer funka lite som en dagbok.
Jag hoppas att det blir en trevlig läsning. Men förmodligen inte.

Jag kan väl starta genast. Anledningen till att jag fick en ångestattack nu var att jag läste min gamla blogg. Den hade jag i kanske ett och ett halvt år. Jag var så jävla töntig. Det fick mig både att känna mig glad för att jag inte är så längre, samtidigt som det fick mig att hata mig själv för att jag inte är så längre.
Jag var en så himla glad tjej. Det känns som om det har ändrats över bara en natt. Jag skulle göra vad som helst för att hitta tillbaka till som där gamla glada dagens.
Usch. Jag hatar hatar hatar mig själv.

Likes

Comments