View tracker

är fucked up.
så sårad, som ett öppet sår.
varje gång jag ser dig med andra, glad, fri, är det som någon häller salt i mina sår. som någon slår mig mitt mellan revbenen så man stannar upp och missar ett andetag.

det känns som gången den där killen satt gränsle över dig, höll för din mun och näsa.
du gick i fyran. sam, du gick i fyran när han nästan hade ihjäl dig.
sam, du fick skäll för att du bet honom i handen när han bara tryckte hårdare.
de blundade för det faktum att jag låg avsimmad i över 7 minuter.
de blundade för det faktum att dina klasskamrater fick skaka dig för att få liv i dig.
HH. stedt slutar hans efternamn på.
han hade nästan ihjäl dig, och så känns det varje gång jag ser dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

har du någonsin stått i badrummet, stirrat dig själv i spegeln, sen långsamt glidit ner på knä och grävt naglarna in i din bröstkorg av rent hat?
har du av frustration knutit näven och dragit den så hårt du kan in i den kalla, hårda spegeln?
har du någonsin lagt dig ner, besegrad, och brutit ihop på grund av ett ord?
har du någonsin släckt lampan med ett slag och sedan krupit ihop i ett hörn, för att slippa se?
har du någonsin behövt stanna upp mitt i en trappa och andas, för dina revben gör så fysiskt ont?
har du någonsin observerat din bröstkorg i spegeln och märkt att dina revben buktar inåt?
har du någonsin tänkt tanken att låta någon karva i din kropp?
har du någonsin hoppats på att få en nål nedtryckt flera centimeter rakt in i en muskel?
har du någonsin legat inomhus, under 3 täcken fullt påklädd mitt i sommaren och gråtit för att du inte kan gå så avklätt?
har du någonsin brutit ihop över en finnig tonårings små, lite tjockare, hårstrån på hakan?

har du någonsin känt så mycket hemlängtan?

Likes

Comments

View tracker

jag vet ju att jag gjort framsteg.
men inte känns det värt det när man ligger i sin säng, hulkande, gråtande, skakande.
relapse. och en illa sådan. jag har ont inombords och vill få ut det på något sätt. jag vill få lugn. jag vill tillbaka till den där lilla biten av stabilitet jag lyckats bygga upp under mina egna fötter. men nu finns inget annat än hur ont det gör inom mig.
det finns inget någon kan säga eller göra som kan göra att det här känns okej.
men om någon kunde hålla mig så hårt att det iallafall kändes som alla bitar satt på plats igen vore det helt okej.
279 dagar blir 9 månader.

2 7 9

401,760 minuter

24,105,600 fler sekunder av denna hemlängtan

Likes

Comments

I ett rum fyllt av människor känner jag mig ensammast i Sverige.

i ett samtal med 4 andra känns jag minst viktig.

i ett klassrum med 31 andra elever känns jag mest dum.

i en skola på 850+ elever känns jag mest hopplös.

i en kram jag förut längtade efter känner jag mig förråd.

i ett hus med all släkt känns jag som den längst ner på listan.

i ett led känns jag som den som förtjänar det minst.

Likes

Comments

as i watched, as your life just fell apart.

jag hann inte gå i delar, jag bara stod där trasig en dag. helt förstörd, ensam och på botten. jag ville inte mer, ville inte vakna på morgonen. sen blev jag räddad. men nudå? hör historier om hur folk blir räddade hela tiden men vad händer tiden efteråt? man går ju inte från fucking botten till att må bra direkt.
jag är mest rädd att bli ensam igen. det är jag extremt rädd för. så rädd att jag kan skaka av gråt, hulka och desperat försöka andas normalt.
jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig tillräckligt. aldrig någonsin kommer jag kunna betala tillbaka det du gjorde för mig och jag är så evigt tacksam. men inser du hur mycket det betyder för mig? inser du hur mycket du egentligen gjort? inser du det?
det var så små saker som räddade mitt liv och nu måste jag lära mig att leva på minnena av det och det är knäckande.
du är inte borta, jag vet. men jag är rädd för att förlora dig. att jag ska öppna mig för mycket, säga samma sak för många gånger, skriva för mycket. jag är rädd att folk ska tröttna på mig. du har lovat så många gånger men ändå är jag rädd.
jag är inte bara rädd, jag är livrädd. helt okontrollerat livrädd.

Likes

Comments

Upp till 5 år för att få rätten till en könskorrigering. Jätte smart att ha så långa väntetider när mer än 50% ska ha försökt begått självmord innan deras 20årsdag. MER än hälften av alla transpersoner försöker någon gång ta livet av sig. Hur sjukt är inte det? Vad kan det bero på? Jo den långa väntetiden, bristen av förståelse och allt hat mot transpersoner. Samhället sparkar en minoritet som redan ligger ner.

I andra länder såsom USA är det också en själv som måste betala för sin könskorrigering och många har inte råd med det. Det finns även en jätte mysig lag i USA som heter “trans panic defense” som gör att om jag mördar en transpersoner kan jag skylla på detta och mitt straff kan komma att sänkas.

I snitt mördas en transperson varje 29 timmar som passerar endast för att de är just trans.


Folk säger “men det är ju bra med så långa väntetider så man är helt säker”.

50%. Behöver jag säga mer?

50% av alla transpersoner försöker ta livet av sig innan de ens fyllt 20.

Vi behöver snabbare och smidigare utredningar, mer försåelse.

Folk säger att man inte är mogen att veta om man vill genomgå en könskorrigering tills man är ca 25, men MER än 50% försöker fortfarande ta livet av sig innan man ens fyllt 20.

Istället för att motarbeta en grupp som redan har många med depression samt självmordstankar varför inte kämpa för att sänka de skrämmande procenten?


Så varför ska vi sänka tiden det tar att göra en utredning? För att många unga transpersoner redan är deprimerade, många med självmordstankar och dysfori. Istället för att riskera att statistiken bli högre kan vi väl jobba för att sänka den?

För ingen vill bli till statistik.

Sparka inte en minoritet som redan ligger ner.

Likes

Comments

får äntligen hjälpen jag behöver från skolan och ledningen tar det på allvar.
Det är det som krävs för att vi med psykisk ohälsa ska klara av vardagen, känna att vi hinner med skolarbetet och främst av allt: ens tar oss till skolan.
Det tog mig 3 år att få hjälpen jag behöver för att klara av skolan.
Det borde vara självklart.

Likes

Comments

Jag vill att någon ska skära i min kropp.
Jag vill att någon ska trycka en nål in i en muskel på mig.
Jag vill att någon ska skära bort det överflödiga på min bröstkorg.
Jag vill att min röst ska bli djup så jag kan höra mig själv på film utan att vilja slita ut mina stämband.
Jag vill inte att folk ska titta på mig och undra om jag är tjej eller kille.
för mig är det så självklart, kille. Men min kropp speglar något annat. Därför hatar jag den. Jag vill bara krypa ur mitt egna skinn, börja om.
Jag vill slippa det tajta jag har runt bröstkorgen som trycker på mina revben. Vill inte låtsas att jag kan andas ordentligt, för det kan jag inte. Jag kan inte andas på grund av smärtan i mina revben.
men jag kan inte heller komma ur min säng om jag inte har den på mig.
Jag vill vakna på morgonen med en djup morgonröst.

det mest knäckande är att jag kan se det. Jag kan se mig själv i framtiden. Jag kan se hur lycklig jag är. Men ingen annan ser det. Det är så långt borta. hur länge ska jag egentligen leva såhär?
När jag till och med bryter ihop totalt framför de jag mår bäst med vet en att det är nära bristningsgränsen.
Jag vet inte vad som händer när jag når den gränsen. det är skrämmande. Jag vet inte. Jag har ingen aning.

Likes

Comments

för några dagar sen fick jag en diagnos, som jag inte tänker gå in i detalj på, som kan försvåra min utredning.
hur känns det?
det känns som när en får en hård boll i magen och tappar andan. hela. tiden.
dessutom går jag på ny medicin på grund av den diagnosen som gör att jag mår fysiskt dåligt. Jag blir lätt irriterad. som igår när jag skulle packa ner min laddare i väskan till exempel. Jag tappade laddaren två gånger och efter den andra gången blev jag så förbannad att jag drämde den i väggen.
(ja laddaren lever och mår bra, för er som undrar)
jag känner att alla dessa diagnoser som jag går och bär på definierar mig, vilket suger.
Jag ÄR inte min dysfori, men det känns som jag är en vandrande klump av dysfori och att alla kan se det.
Inte för att jag ser ut som en klump, men ni fattar.

Likes

Comments

att det som inte syns finns inte.
om någon kommer på kryckor får en så mycket hänsyn och hjälp.
Men om en personer kommer ut med att den har en psykisk sjukdom så får man höra "du måste försöka mer" "du skyller allt på det" "du måste bara intala dig själv att vara glad"
jag, som är diagnostiserad med svår depression, panikångest och könsdysfori får ingen hänsyn i skolan när det blir för mycket eller ångesten tar över.
psykisk ohälsa är tabubelagt, felaktigt så.
jag är inte mina sjukdomar, men de är en del av mig. En del jag inte bara kan strunta i eller glömma i några timmar per dag.
Det är som om du skulle ha brutit benet och hela benet är gipsat.
du kan inte bara låtsas att det inte gör ont och börja gå normalt på det ett tag.
Det funkar verkligen inte så, och oftast tar det längre tid att bli fri från sina psykiska sjukdomar än det gör att läka ett brutet ben.
vissa blir aldrig helt friska, så därför måste vi ta upp detta ämnet mer, istället för att göra det mer tabubelagt.

Likes

Comments