En månad har gått sedan jag valde att ta beslutet att flytta hem. Något som skulle förändra allt, för det innebar trots allt att jag skulle lämna allt i Spanien, mitt liv där, min klass & skola, mina vänner och allt vad de innebär. Dessutom att veta att jag aldrig mer kommer tillbaka till det, att jag aldrig mer kan komma tillbaka. För jag hade min chans under detta året, vilket jag hela tiden varit medveten om. Men det känns bra och hittills känns det fortfarande som det enda rätta beslutet. För jag mår bättre hemma, vilket är skönt. Det är även skönt att jag ännu inte känt att jag ångrat mig. För det där var kanske aldrig för mig, trots att jag är oändligt tacksam för allt jag fick uppleva.

Beslutet känns alltså rätt fortfarande och jag är glad över att jag flyttade hem. Men även fast jag inte ångrar mig alls så finns det fortfarande saker som jag saknar såklart. Jag saknar mina vänner, jag saknar att vara i skolan med min klass, jag saknar min värdfamilj, jag saknar funkan och jag saknar kärleken som fanns där. För ett utbytesår gör man för sin egen skull, men det finns så många där som man delar det med även om varenda upplevelse är speciell för varje individ. Det är en sammanhållning som bara kan hittas där, för inga andra kan veta vad det är att vara just där. Jag har lärt känna så många otroligt fantastiska vänner, som fortfarande lever kvar där och i det där. Och som jag saknar dem. Men snart får jag träffa dem igen, och jag längtar<3

Kram

Likes

Comments


Tusen tankar, många avsked och ett beslut senare, och jag flyttar hem. Ett beslut som jag länge väntat på att ta, men aldrig tagit. För jag tänkte att om jag klarar mig till jullovet är resten lugnt efter det. Men att allt hela tiden ska handla om att klara av det, överleva och aldrig njuta. Det är inte så det ska behöva vara, iallafall vill jag inte att det ska vara så. Att avbryta mitt utbytesår vet jag är det som är rätt för mig där jag befinner mig i livet just nu.

När min mamma sagt till mig genom tidigare år att jag borde vara utbytesstudent, har jag aldrig brytt mig. Det har aldrig ens berört mig. För jag har haft det bra i Sverige och jag har aldrig velat lämna eller haft en längtan bort från Sverige. Men sedan kom det en dag i februari förra året och erbjudandet kom om att ansöka till ett utbytesår på SSCDS på solkusten i Spanien. Inte ens det berörde mig. Vid middagsbordet när familjen frågade om det hade hänt något speciellt i skolan, som de gör varje dag, sa jag förmodligen att det inte hade det men berättade sedan om utbytesår till Spanien som min lärare nämnt under dagen. Det min familj sa åt mig var att jag förlorade ingenting på att söka, och att jag inte behöver åka för det, men att man alltid kan ansöka. Vilket var rätt av dem såklart, det är väl så det är. Därefter skrev jag mitt personliga brev och allt som behövdes, och min ansökan var inskickad. Tills den där dagen i mars och jag kom ut från provsalen efter ett prov i biologi och mamma ringer och säger att jag är antagen. Jag. Det gjorde ont i hela min mage samtidigt som jag inte kunde hålla mig från att le. För även om jag aldrig drömt om detta, så visste jag att det fanns så många andra som hade det och det var väl av en anledning tänkte jag. Helt plötsligt kändes det för sent för att kunna tacka nej, för vem tackar nej till en sådan här möjlighet och upplevelse. Tydligen inte jag. Jag tackade ja till min plats och tänkte att jag åker dit och försöker. Hela vårterminen gick och jag tänkte inte på Spanien. Tills den dagen i juni då det var skolavslutning och det var dags att säga hejdå till klassen, men jag tog aldrig in vad som faktiskt skulle hända. Sommarlovet gick, ångesten ökade för varenda dag som blev närmre flyttdatumet samtidigt som jag väntade på längtan som aldrig kom. För jag ville längta, till Spanien, till värme, till ett nytt liv. Men jag var kanske för bekväm hemma, kanske var mina vänner lite för bra och jag var kanske lite för trygg i min egna familj. Under sommaren bröt jag och mina kompisar ihop med jämna mellanrum när vi tvingades inse att vårt sommarlov tillsammans snart skulle vara över och jag skulle vara över 4000 kilometer därifrån.

29e augusti kom tillslut, och gråtandes satte jag mig på planet till Spanien. Mina första veckor här bestod av tårar dygnet runt och jag förstod inte för mitt liv varför jag utsatte mig själv för det här. Varför jag inte var en av alla dem som bara struntade i den där ansökan i februari. Mamma kom och besökte mig när jag bara hade bott här i två veckor, och utan det besöket hade jag åkt hem för längesedan. Sju dagar med mamma gick även det lite för fort och jag flyttade tillbaka till värdfamiljen igen. Tårarna kom även tillbaka likaså. Höstterminen fortsatte & SSCDS gav mig skoluppgift på skoluppgift och prov efter prov. Stressen åt upp mig och jag stannade hemma varenda helg för att plugga. Där någonstans kom tankarna på om mitt år här bara skulle bestå av pluggande? Kanske inte, men jag hade inget val.

Dag efter dag, kväll efter kväll. Livet i funkan fortsatte. Inget roligt hände, inget tråkigt hände, jag bara var. Jag vaknade varenda morgon och önskade att jag var i Sverige, det var jag aldrig. Det har inte funnits en enda dag under mitt utbytesår där jag hellre varit här i Spanien än i Sverige, och kanske är det inte så det ska vara. Men framförallt är det inte så jag vill att det ska vara. Om jag ska spendera tid utan min familj, mina vänner och all min trygghet som finns kvar i Sverige, på något jag inte finner något intresse i, på något jag inte tycker är kul, är detta förmodligen inte värt det. För alla tårar som jag fällt genom dessa månader, har inte varit värt det om jag aldrig glädjer mig åt något. Tyvärr. För mig var detta ett rätt enkelt beslut ändå, för jag är tvungen att sätta mitt välmående i första hand. Då blir svaret enkelt, och det är Sverige. För i Sverige mår jag bra, jag är lyckligare och jag kan finna lycka i så otroligt mycket saker. Det är därför jag väljer att flytta hem.

Trots att jag inte har haft den bästa tiden i mitt liv i Spanien, så ångrar jag inte en enda dag här nere. Jag har fått lära mig saker om mig själv som jag aldrig hade fått lära mig annars. Jag har fått se hur mycket jag faktiskt klarar av och att jag är duktig trots allt. Jag vet att jag hade kunnat fullfölja detta år, jag hade klarat det, men det är inte värt det & jag vill inte längre. Även om jag inte vill vara här är jag oändligt tacksam för allt jag fått bemöta. Alla känslor, alla människor, alla situationer och problem. Jag vill säga tack till alla otroligt fina människor jag har fått lära känna här, ni kommer alltid vara speciella i mitt hjärta. Jag vill säga tack till min klass, för fyfan vad vi har tagit oss igenom prov som varit för svåra. Jag vill säga tack till mina fantastiska lärare, ni har ändå lärt mig lite saker jag måste kunna, haha. Jag vill säga tack till SSCDS, som tagit emot mig och tagit hand om mig. Jag vill säga tack till Tyra & Sofia, mina fantastiska rumskompisar och jag önskar att jag alltid kunde bo med er, mis hermanas favoritas. Jag vill säga tack till Liza, för allt du behövt stått ut med & för att du alltid fått mig att fortsätta.

& slutligen tack för mig och jag lämnar nu Spanien.

Likes

Comments

Första dagen i skolan, trots att jag inte kunde fullfölja den. Det var härligt att träffa alla igen men hann bara träffa två lärare. Valde att gå hem efter lunchen då jag inte alls kände mig pigg och fortfarande är sjuk. Jag kommer nog mer troligt vara hemma även imorgon för att kunna vila upp mig ordentligt. Förutom det så har det inte hänt någonting annorlunda sedan sist. Vädret är bra, vilket är kul om man hade kunnat befinna sig utomhus. Har iallafall nyligen ätit middag med Tyra, vi får passa på medan värdis är borta för en stund. Det blir påfrestande att vid varje måltid ha någon som tittar på vad man äter, hur man äter och hur mycket man äter. Alltid få kommentarer om att man äter för lite när man själv trodde det skulle vara tillräckligt. Det är helt sjukt hur mycket mat vi får slänga här, för värdis ger oss mat på våra tallrikar oftast och det är såååå mycket mer än vad vi är vana att äta och också mycket mer än vad vi orkar. Resten av kvällen ska jag nog bara ligga i sängen och vila i hopp om att bli frisk snart.

Kram

Likes

Comments

Sjuk är jag fortfarande och stannade därför hemma från skolan idag. Blev väckt av värdis på förmiddagen och hon gav mig då allt möjligt för att jag skulle bli frisk. Men förutom att bli matad av henne, haft det mysigt med Tyra & Sofia så har jag ungefär inte gjort någonting alls. Befunnit mig i sängen under fyra stycken täcken, vägrat att packa upp resväskan för vägrar ännu mer att inse att jag är här igen, tårar som fallit ner längs mina kinder under hela dagen och hemlängtan är maximal, redan. Kanske är det för att jag trivs hundra tusentals gånger bättre hemma, i Sverige. Och att detta långt ifrån känns som att komma hem, detta är inte något hem för mig, inte alls. Men imorgon ska jag försöka ta mig till skolan trots allt, förbereda mig inför prov på torsdag och allt vad det innebär. Inte lika klart om jag kommer lyckas somna ikväll och ännu mindre klart om jag kommer lyckas ta mig upp imorgonbitti, men det blir ett senare projekt att ta tag i.

Kram

Likes

Comments

23 dagar senare och jag har ännu en gång lämnat Sverige. Denna gången var det jobbigare än någonsin tidigare och allt jag ville var att stanna i Sverige. Men nu är jag här i Spanien igen, med influensa, och bara gråter. För tänka sig hur bra jag har det i Sverige, hur bra jag mår där & hur tacksam jag är över all trygghet jag känner där samt att ha alla de jag älskar runt omkring mig varenda dag. Här är det annorlunda, för jag är ju själv här. Ingen trygghet, ingen familj och inte heller mina vänner befinner sig här. Även om jag visste redan innan hur svårt det skulle bli, så trodde jag inte att det skulle göra såhär ont inom mig. För denna gången gick mitt hjärta itu när jag stod där på flygplatsen och vinkade hejdå imorse, för detta var det sista jag ville.

Min tid i Sverige har varit den bästa tiden i mitt liv skulle jag nog säga, för jag har varit lycklig igen, fått känna kärlek igen och fått vara i Sverige igen, som jag har saknat allt det. Bara att få vakna upp i min säng, äta frukost i mitt kök med min familj och sedan få sminka mig i mitt badrum innan jag åker för att träffa mina kompisar. Det har varit så så så bra. Jag har även mått så himla bra, bättre än någonsin förut. Även om ångesten ökade för varje dag som blev närmre denna dag, och tårarna blev fler ju mer jag var tvungen att inse att denna dag snart skulle komma.

Min sista dag i Sverige var kanske den med mest stress över att det just var den sista dagen, men också en dag som jag kunde få njuta och tänka på hur bra jag hade det, just då. Jag och Stella tog bussen till Piteå tidigt på morgonen, där vi sedan spenderade resten av dagen samt kvällen, innan klockan blev för mycket och vi var tvungna att ta oss hem för jag hade trots allt inte ens packat. I Piteå såg vi på innebandy, åt på resturang och spenderade den mesta av tiden med att vara med John. Jag är tacksam för det, jag är även tacksam för allt mina tre veckor i Sverige bestod av, och om jag kunde skulle jag göra om det tusen gånger om.

Likes

Comments

Lördagmorgon, och min sista dag i Spanien för 2016 samt min första dag i Sverige på fyra månader. Det är svårt att förstå att sist jag var i Sverige var liksom i augusti, det var sommar då. Att jag ska få ligga i min egen säng kommande natt, att jag ska få träffa min familj igen, mina vänner, känns helt overkligt. För jag har vant mig nu, jag bor här, och det är så det är och ska vara. Därför känns det speciellt att åka hem, men det är vad jag vill göra mer än allt. Klev upp tidigt imorse för att packa det sista och äta frukost. Just nu ligger jag i min säng och bara väntar ut tiden tills vi ska åka till flygplatsen, sedan ska jag vara där i 2,5h innan flyget går.

Gårdagen var bra och det var fredag. Jag fick sluta tidigare då jag inte behövde gå på sista lektionen för att jag var klar med allt mitt skolarbete, vilket var skönt. Sedan sa jag hejdå till mina vänner här, samt till klassen innan jag gick hem och fixade lite inför idag. Efter det tog jag en dusch och gick sedan över till Thea och vi sov i nån timme, vilket var skönt likaså. Thea följde med över hit ett tag tills det var dags att sova och likaså dags att säga hejdå till Thea. Nu på morgonen har jag även sagt hejdå till Tyra eftersom hon åker till Córdoba i dag. Snart ska jag även ta farväl av Sofia, för ett tag. Det känns även det speciellt, att jag umgåtts med dessa dygnet runt, vi sover alla i samma säng och vi är med varandra konstant. Thea bor i huset bredvid och är i princip alltid här känns det som. Nu ska vi inte ses på 3,5 veckor och jag är säker på att det kommer bli ensamt även om jag har massor i Sverige, för de har blivit som min familj nu, och som mina syskon.

Kram

Likes

Comments

Nobelmiddagen tog plats under gårdagen, vilket var väldigt trevligt. På något sätt kom verkligheten ikapp en och vi insåg att vi faktiskt bara har hälften kvar här. Trots att jag velat åka hem till Sverige i princip varenda dag på grund av saknad och längtan, så har jag det ändå bra här. Det blev känsligt och det var fint. Under gårdagen berättade även mamma att hon har köpt en ny flygbiljett till mig. Detta leder till att jag får åka hem på lördag, om två dagar(!!)

Denna dag har då bestått av skola & sedan att packa. Det gick ändå snabbare än vad jag hade tänkt mig vilket var skönt. Efter det pluggade jag ett tag, åt middag med Tyra och till sist kom Thea över ett tag. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är hemma om bara två dagar, och jag längtar mer än allt i världen. Men samtidigt som det ska bli det bästa någonsin så är jag också nervös, rädd och orolig. Kanske för att jag inte vet om jag kommer vilja åka tillbaka till Spanien igen, eller kanske för att allt har förändrats när jag kommer hem till Sverige igen. Jag vet iallafall att jag ska njuta av min tid hemma oavsett, och att för första gången på en hel termin få ha min familj och mina vänner nära mig.

Kram

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments